• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Power Alley

5 januari, 2024 by Elis Holmström

Power Alley
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Lillah Halla

Den omtalade och enligt mig rejält överskattade Paradiset Brinner har nu fått ett brasilianskt syskon. Likt ett eko får vi ännu en gång följa ett gäng sammansvetsade unga kvinnor som befinner sig på samhällets lägsta trappsteg. Konsten att överleva, hoppas och kämpa för överlevnad står i det dramaturgiska centrumet även här. Men till skillnad mot den svenska – och hopplösa, motparten är Power Alley en solid, genomtänkt och betydligt mer trovärdig berättelse om kampen mot ett samhälle som vänt kvinnor ryggen.

Att vi har att göra med avskalad, spartansk och ofiltrerad diskbänksrealism råder det inget tvivel om. Hela Power Alley känns som om den är skapad med en vass täljkniv, utmejslad i hårt och svårarbetat trä. Utseendet är utan tillstymmelse till elegans, istället är det påträngande närgånget med närmast klaustrofobiska närbilder på avklädda och svettiga kroppar. Musiken är pulserande, kinetisk och närmast kaotisk, allt för att skapa intimitet kontra någon form av musikalsikt behag. Berättelsen är lika rak som horisonten och innehåller i princip inga exkursioner, all energi och tid läggs på den rudimentära berättelsen och avviker inte en millimeter ifrån den.

Regissören Lillah Halla är inte ute efter att bryta mallen för hur desperata och utmärglade människoöden kan presenteras på film. Istället är det som att hon designat hela sin film likt en målarbok. Varenda penseldrag läggs med precision inom linjerna, avvikelse är detsamma som allvarligt tabu och om det finns ett recept för hopplöshet följer Halla det till punkt och pricka. Det finns fördelar med denna strikta struktur. Framförallt medför det en målmedvetenhet som envetet tågar framåt. Genom att vara en så pass rak och kompromisslös finns det en tydlig drivkraft som ger flera sekvenser energi och värme, något som helt saknades i Paradiset Brinner. Denna drivkraft gör att det svåra och plågsamma blir hanterligt då det kantas av genuin gemenskap, där misären kan mildras genom vänskap och fantastiska föräldrafigurer. Power Alley innehåller ett antal mycket solida rolltolkningar från hela ensemblen där flera är debutanter. Detta kombineras med oväntat finstämd personregi och det är märkbart hur pass engagerad Halla är vad gäller sina karaktärer. Diskbänksrealism är dock inte komplett utan en bitande och påtaglig samhällskritik som pekar på vad som lett till de förkastliga förhållandena karaktärerna och publiken tvingas uppleva, respektive bevittna. Genom att belysa Brasiliens oerhört drakoniska och hänsynslösa abortlagstiftning skapas också en skrämmande parallell till ett antal västerländska nationer som successivt arbetar för att göra kvinnor till andra klassens medborgare. Samhällskritiken blir därmed oerhört aktuell och även påträngande – i en positiv mening.

Men samtidigt som målmedvetenheten att nå en specifik destination skapar nämnda fördelar innebär den också att filmen många gånger känns tunn. Segment som kunde varit avgrundsdjupa förblir ytliga och flera av de dramatiska hindren som karaktärerna möter känns alltför bekanta, ibland närmast artificiella. Mest problematiskt blir upplösningen som ter sig oerhört slarvig. Istället för att vara koncis och direkt – som resten av filmen, rör sig allt mot ett banalt klimax som trivialiserar mycket av det allvar som presenterats innan.

Power Alley må inte vara perfekt men det är en oväntat kompetent studie i hopplöshet men också vänskap och mänsklig motståndskraft.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Fyra små vuxna – ytlig film om polyamorösa förhållanden

30 december, 2023 by Rosemari Södergren

Fyra små vuxna
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 januari 2024
Regi Selma Vilhunen

En ytlig reklamfilm för polyamorösa relationer där den stora behållningen är Alma Pöysti. Hon är enastående. Hon är skälet till att filmen inte får betyg 1. Alma Pöysti är aktuell i flera filmer i år där hon visar sin bredd som skådespelare, som i Aki Kaurismäkis Höstlöv som faller och Fares Fares En dag och en halv och en roll i tv-serien baserad på Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten. Hon har nyligen avslutat arbetet med en film av Pirjo Honkasalo och hon medverkar i den internationella produktionen av Tove Janssons Sommarboken.

Här spelar Alma Pöysti Juulia, en politiker som aspirerar på att bli partiledare i sitt parti. Hon får reda på att hennes man, Matias som är präst, är otrogen. Han har att förhållande sedan lång tid med en yngre kvinna, Enni. Först blir Juulia ledsen, arg och knäckt. Men efter ett tag har hon kommer fram till att de borde ha ett öppet förhållande där Matias kan fortsätta att träffa Enni och om Julia träffar någon hon vill ha en regelbunden sexuell relation med får hon ha det. Hon samlar Matias och Enni och ger dem en guidebok om polyamorösa förhållanden. Efter ett tag träffar Juulia en dragshowartist, Miska, som hon inleder ett förhållande med.

Givetvis är ett sådant arrangemang inte helt smärtfritt och några vinner mer på det. För Enni är det inte lika roligt som för Juulia och Matias. Enni har ju bara Matias. Och så lyckas hon att bli med barn trots att hon påstått att hon har spiral. Det är förstås självklart att det är hennes strategi för att få ha Matias mer närvarande hemma hos henne. Miska är inte lika ensam som Enni, han har ju ytterligare ett förhållande,  en pojkvän i Stockholm.

Filmens handling är så förutsägbar och har ett mycket traditionellt upplägg: Problemet, hitta en lösning, några smärre motgångar och en gullig happy ending. Lite grann skrapar den på ytan och visar vissa problem som kan dyka upp men det är lång ifrån fördjupat.

Polyamorösa relationer är inget nytt under mänsklighetens historia även om dessa relationer oftast är till männens fördel, som harem som är tillåtet för en del stenrika män i islamstyrda länder och att män i muslimska länder får ha upp till fyra hustrur. Det finns också människor i västerländska länder som lever i öppna förhållanden, de är gifta men tillåter varandra att ha relationer vid sidan om.

Ett plus får filmen dock då trots att handlingen kretsar kring sexuella relationer är det ändå inte överdrivet många sexscener utan förhållandena skildras också på andra sätt. Sex är viktigt i relationerna som skildras men det handlar om annat också.

Ett stort minus får denna film däremot för hur den skildrar narkotikabruk som något som ingår i normalt vardagsliv för människor. Med tanke på att många fler dör på grund överdoser av narkotika varje år i Sverige än i gängkriminella skjutningar är det sorgligt och bedrövligt när drogmissbruk skildras som något som naturligt hör ihop med en myskväll. Jag menar inte att filmskapare har ansvar för att predika vad som är ett bra liv. Men alla som har någon susning om hur livet är vet att dels skördar narkotika många dödsoffer och dessutom ger knarkmissbruk mycket lidande till alla som lever kring en missbrukare. Om en film på något sätt ska skildra verkligheten borde den inte låta kokain ingå som något helt självklart när småbarnsföräldrar kopplar av. Från Folkhälsomyndigheten: Under 2022 avled 860 personer i Sverige till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar. Av samtliga dödsfall 2022 stod de oavsiktliga överdoserna för 43 procent av fallen, 34 procent utgörs av suicid och i 23 procent av fallen har inte avsikten kunnat bedömas. Nu utspelas Fyra små vuxna i Finland men jag har svårt att tro att kokain och andra tunga droger är mindre farliga där än i övriga världen.

Fyra små vuxna – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Alma Pöysti, Knarkromantik, Polyamorösa relationer, ytlighet

Sensationellt mogen debut kryddad av förnämliga medmusiker – Instrospection av Gustav Renberg

30 december, 2023 by Mats Hallberg

Gustav Renberg

Instrospection

4

Inspelad november 2021 i Yardhose Studios i Tullinge

Prophone

54:19

Releasedatum: 17/11 2023

Innan jag försågs med cd:n av Prophone som gärna promotar framtidslöften, hade jag inte hört talas om gitarristen Gustav Renberg. Kanske inte så konstigt då han tillhör skaran av talanger det jazziga skivbolaget med störst resurser i landet gärna investerar i. Han ingår tydligen i Agnes Darelid Quartet och har kompat Sarah Dawn Finer. 2021 examinerades Renberg från Kungliga Musikhögskolan där han träffade på de för jazz-scenen mer bekanta individer som kom att ingå i hans band. Att flitigt anlitade basisten Thomas Sjödell, dito pianisten Britta Virves samt trumkometen Jonas Bäckman medverkar på skivan fick mig att spetsa öronen och dyka in i soundet på Introspection, vars kompositioner samtliga är skrivna av Renberg. Nämnda trion av musiker har kunnat avnjutas både live och på skiva med så pass påtaglig förtjusning att det också under gånga året blivit samtal i uppmuntrande ordalag med var och en. Relationer som en oberoende recensent kanske inte bör offentliggöra.

27-åringen från Södertälje har en gedigen utbildning, inhämtad inte bara på KMH utan också från Fridhem och musikgymnasium. Hans vårdade och ofta eftertänksamma spel utmärks av välartikulerad klang och oklanderlig teknik. Även om det än så länge inte mejslats fram ett personligt sound har det något oemotståndligt inbjudande över sig.

Uppskattar de omväxlande skiftningarna, en luftigt pulserande kontinuitet jämte åtskilliga reflekterande inslag. Finns som sagt mycket att glädjas åt vid koncentrerat lyssnande i hörlurar. Två ytterligare kännetecken vilka möjligen redan antytts, bör betonas för att ge en mer heltäckande bild av denna gedigna debut. Dels den obegripliga omständigheten att musiker knappt hälften så gamla som undertecknad musicerar som vore de enormt erfarna. Dels hur häpnadsväckande generöst kompositören fördelar utrymme åt sina vänner i studion. Vidare ska poängteras att ljudtekniker Manne Skafvenstedt (främst etablerad i framgångsrika roller som pianist/ klaviaturspelare) gjort en strålande jobb tillsammans med de rutinerade personer vilka haft hand om mixning och mastring.

Modigt att uteslutande förlita sig på den egna förmåga vad beträffar låtskrivandet. Merparten av materialet pendlar emellan att vara anmärkningsvärt spännande eller tillräckligt intressant. Kan ändå sakna ett par tolkningar av standards. Om extern producent funnits skulle möjligen de två titlar som lagts sist ha strukits, eftersom de stundtals låter som utfyllnad. Den till sin karaktär lekfullt bekymmerslösa melodin Sun Street stuffar fram med angenäm basgång, fast kulminerar aldrig och går nära nog på tomgång. Och drygt sju minuter långa Slumber Song ger ett tämligen oskarpt intryck. Eftersom vi i övrigt får stora doser förstklassig jazz hade albumet vunnit på ett sådant beslut.

bild från Fridhem 2016 (okänd fotograf)

Inspiration till kompositionerna kommer från musikaliska förebilder, särskilda platser och självbiografisk storytelling. Öppningsspåret präglas av ett Brasilien-doftande groove framtaget som en hommage till mandolinspelande kompositören Jacob Do Bandolim. De synkoperade rytmerna i förening med virtuosa rörelser i ¨form av kontrapunkt utgör fundament i genren choro. Då jag saknar kunskap om den angivna referensen hamnar associationsbanorna istället hos Egberto Gismonti och Pat Metheny.

Två andra lika lyckade melodier kreerades på piano under vistelse i Hamburg. Titellåten tassar till en början fram förföriskt med soft flygelhorn i framkant och läckert suggestiv melodi på flygeln av Britta Virves, som i nästa fas övergår till att ackompanjera ett uttrycksfullt solo på altsaxofon av Sebastian Mattebo. Han medverkar förtjänstfullt på ytterligare tre låtar. Den som sammantaget står för den tveklöst mest glänsande insatsen är dock gästande islänningen Ari Bragi Karáson- känd från Mezzoforte, DR Big Band och Melismetiq – vars fraserande på flygelhorn når stundtals sådana lyriska nivåer att man får gåshud av hans sound. I exempelvis det vackra vemod som döpts till Yotam (förmodligen efter den i N.Y.C bosatte israeliske gitarristen med efternamnet Silberstein) triumferar islänningens flygelhorn. Porlande Fellowship innehåller ett karismatiskt tema vars grepp om lyssnaren förstärks genom genom subtilt basfeature och Virves delikata anslag. Sex låtar i rad innehåller oavbrutet hög kvalitet och flera höjdpunkter.

Som redan framskymtat ska understrykas att pianisten Britta Virves, som fått stort genombrott i egna trion och i storband, briljerar på ett föredömligt finstilt sätt. Rytmsektion är också magnifik. Sjödell i en superb diskret roll med visst manöverutrymme och Jonas Bäckman som i omgångar tillåts att inte bara agera understöd utan att sitta i centrum. I konkurrens med Göteborgsbaserade Adam Ross, Fredrik Hamrå, Lars ”Lade” Källfelt och Ossian Ward är han den trumslagare jag oftast hört live senaste åren. Prisbelönta batteristen levererar varje gång varför jag inte borde vara överraskad. Hävdar ändå att det är en ynnest att tillägna sig vad denne rytmläggare åstadkommer här. Med sin flödande naturliga närvaro förser han oavbrutet musiken, med en otroligt attraktivt dimension som pockar på ens uppmärksamhet. Man frestas att nyttja klyschan ”stealing the show” för ett makalöst agerande som är den superba skivans grädde på moset.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Skickligt samspel i svenskt funkfusionband med både smittsamt och svävande sound – Skywards med Beat Funktion

29 december, 2023 by Mats Hallberg

Beat Funktion

Skywards

4

Inspelad i Nox Studios Stockholm 17-18/6 2023

Producent: Daniel Lantz

Do Music Records

Releasedatum: 15/9 2023

Åttonde studioalbumet från en tajt sextett hemmahörande i Uppsala/ Stockholm som bildades 2007. Dessutom har ett gäng liveplattor släppts med dessa funkfusion-virtuoser. Har skrivit om ett par av skivorna och recenserade konserten de genomförde senast i Göteborg. Man har rönt exceptionella framgångar i Kanada och USA och flera av albumen har till och toppat listor. Ett lika anmärkningsvärt som förvånande förhållande. Antagligen uppfattas deras hemvävda mix av funk, afrobeat, soul, disco, jazz och r & b som exotisk; trots sina uppenbara förebilder. Eran retro-bandet hyllar är definitivt det frihetliga 70-talet, möjligen med nordisk touch. Jag som diggat åtskilliga av deras förebilder är stundtals något kluven till Beat Funktion som fenomen. Ibland blir jag ändå påtagligt exalterad.

Nästan allt material är signerat bandets ankare och keyboardist Daniel Lantz. Han är tillika skivbolagsboss på Do Music Records. I likhet med flera andra i bandet medverkar Lantz i eller driver andra projekt parallellt. Träffade honom så sent som i höstas i samband med gig i Mölndal för Yonder Tree, vars koncept består i att utgå från Gino Vannelli (äger fyra vinyl och såg konsert på 90-talet) och dennes mäktigt svepande sound. Denna recension var ämnad för tidskriften JAZZ/ Orkesterjournalen. Men då publicering uteblev kommer den istället här i utvidgat format.

Gruppens sättning är två blås, eldig elgitarr, stadig elbas, utbroderade slingor på klaviatur samt en flexibel trumslagare som aktivt bidrar till svängfesten. Av de duktiga medlemmarna driver exempelvis trumpetaren Karl Olandersson en egen jazzgrupp, ingår i tv-orkestrar och i flera av landets mest potenta konstellationer (Stockholm Swing All Stars, renommerade storband med mera). Övriga musiker uppvisar också hög förmåga och bland andra gitarrist Johan Öijen och trumslagare Jon Eriksson bör lyftas fram extra då de gått under åtminstone min radar. Den stora stjärnan i kollektivet är dock ändå ovan nämnda Olandersson, vars swingbetonade storband och magnifika kvartett berömts i Kulturbloggen. Listade musiker kompletteras förtjänstfullt av Pal Johnson på elbas och själfullt fraserande tenorsaxofonisten Olle Thunström. Gästar Skywards gör den förträfflige rytmläggaren Ola Botzén (Miriam Aida) på percussion samt på ett spår vokalisten Sara Englund. På tidigare skivor förekommer ibland prominenta sångare av båda könen vilket förstås är en bonus när så skett.

foto Palli Kristmundsson – från releasespelningen på Fasching

Man har en igenkännbar stil där pådrivande beat dominerar, för att i omgångar gå ner i tempo och utvinna angenämt svepande melodier. Att komponera låtar som fäster, likt Lantz tydliga influenser är en svårbemästrad konst han inte alltid går i land med. Somliga sekvenser ter sig anonyma, om än skickligt framförda. Generellt håller musikerna en högre nivå än låtarna. Hade varit fräckt om de gett sig på klassiker som Chameleon, Some Skunk Funk och What Is Hip?, åtminstone live. Skönjer ibland ett sound som påminner om Blacknuss-kollektivet och Nils Landgren Funk Unit. Det fokuseras på sväng byggt på riff, fullödigt samspel och glimrande solon. Med sin längd på 69 minuter innehålle albumet också atmosfäriska alster i vilka elektronik sofistikerat utökar ljudbilden. I dialog med kapellmästaren firar deras trumpetfantom triumfer i Yesternight. Skywards rymmer således fler dimensioner än groovy up tempo.

Somliga melodier förmår göra mer avtryck än andra. Märks att Lantz har en fäbless för en viss formel, vissa drivande ackordföljder och taktarter. Man lyckas bäst när riff övergår i expansivt groove, som i Front Runner av Jon Eriksson eller när stämningsfulla alster vackert broderas ut. Hög tid att poängtera positiva påverkan som Johan Öijen tillför när han ger sig iväg på sina uppseendeväckande utflykter. Gillar verkligen energin och idéerna i hans extatiska bravader. I jämförelse spelar den ytterst kompetente Olle Thunström mer safe i sin souldoftande stil. Nota bene: Utan eminent rytmsektion skulle näppeligen Beat Funktion kunna behålla greppet om kräsna funk- och fusionkonnässörer. Pal Johnsons roll lite i skymundan ska inte underskattas. Och Jon Eriksson är en fena på att initiera blixtsnabba övergångar och att alstra den svängfaktor som lägger grunden till Beat Funktions sound. I ungefär lika hög grad emanerar den sammanhållande kraften från de flinka fingrar hos Daniel Lantz som tar sig an klaviaturens tangenter. När kombinationen av snärtigt omedelbara och suggestivt dröjande sound funkar är det bara att hänga med.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Ljuv sång garnerar medryckande beats från summerande systrar – Sisterhood med Sisters of Invention

29 december, 2023 by Mats Hallberg

foto Jens Gustafsson

Sisters of Invention

Sisterhood

4

Inspelad och mixad i Gula Studion i Malmö

Producerad av Oh Yeah Records

Utgiven på cd och vinyl av Oh Yeah Records

Releasedatum: 28/10 2023

Systrarna som nu blivit 30+ har musicerat tillsammans sedan barndomen i Mölnlycke, för övrigt samma ort där undertecknad gick i mellan- och högstadiet. Odiskutabel talang kommer sannolikt delvis från mamma och pappa, anlag plus inspiration. Likt familjen Bergcrantz/ Laurin spelar de gärna tillsammans med sina föräldrar, vilket jag kunnat beskåda i båda fall. Vidare driver de i likhet med den familjen eget skivbolag. Mamma heter Martina Almgren. Hon undervisar på Musikhögskolan i Göteborg och är trumslagare och kompositör. Pappa Owe är främst känd som funkig elbasist jämte sin lust att virtuost utforska instrumentets möjligheter.

Om döttrarnas samarbeten med Bohuslän Big Band respektive med pappa i lyckade Beatles-tolkningar inkluderas, omfattar Sisters of Inventions katalog åtta album. Har inte tidigare ingående tagit del av någon av deras produktioner, däremot lyssnat på dem en handfull gånger live jämte i flera projekt live eller på skiva vilka de initierat eller varit en del av på skilda håll. Minns att jag första gångerna när förmågan att komponera befann sig i en utvecklingsfas i längden ansåg dem vara statiska vilket medförde att jag inte fullföljde lyssnandet vid dessa konserter. Sedan den tiden har de behållit sitt naivistiska tonspråk och tagit det till nya nivåer.

Malin som gått i sin mors fotspår vad gäller huvudinstrument kunde ses i musikal på GöteborgsOperan härförleden, medan en saxofonspelande Karolina för närvarande engagerats av Stadsteatern i Göteborg i fullträffen Monicas vals. Att de är duktiga instrumentalister är således ett faktum. Den till Malmö inflyttade Karolina Almgren och hennes Project har jag lyssnat på med avsevärd behållning vid flera tillfällen, vilket resulterat i uppskattande recensioner live och på skiva. Och hennes storasysters avtryck har kunnat noterats i genrer som förstklassig storbandsjazz, Neil Young-tribut samt feministisk funk.

Att recension av Sisterhood publiceras beror på att jag generöst nog fick vinylutgåvan skickad till mig och vid upprepade tillfällen sugits in i deras smittsamma sound. På begäran skrevs initialt en kortare recension för JAZZ/ Orkesterjournalen vars öde är dunkelt. Antingen försvann den på redaktionen eller så blev den helt enkelt refuserad. Systrarna bokas oftast av just jazzarrangörer, fast man särskilt på senaste albumet rört sig bort ifrån de oförutsägbara inslag jazz förknippas med. Texten och musiken de tillverkar och inte minst den förtjusande stämsången med sina stigande svall vistas i ett melodiskt universum som ibland påminner om First Aid Kit. För att travestera titeln på en av 2000-talets främsta svenska låtar där texten skrivits av Stina Nordenstam, lyfter Sisters of Inventions gemensamma röster från marken i flera passager, något som gör att de etsar sig fast hos mig. Främsta skillnaden består i avsaknad av gitarrer och att Sisters of Inventions röster är en betydelsefull komponent, men inte den avgörande kvalitet de bedöms efter. Att vägvinnande sound integrerar rytm- med melodiinstrument har utgjort ett bärande koncept ända sedan start.

bild från Sisters of Inventions facebook-sida

Aktuella skivan lanseras som en hommage till att umgås som systrar i musikens tecken, något som texterna också betonar. Man kan undra om Sisterhood ska ses som ett bokslut. Markerar texterna om bakåtblickande – kompletterade med ett ventilerande av vemod i centrallyriska funderingar – finalen på en gemensam och framgångsrik era? Vad beträffar instrumentering uppvisas frapperande mångsidighet av ett slag som inte framgår live. Förutom på trumset hörs Malin på piano, keyboard, ukulele och percussion. Tror dessutom att hon är mer involverad i de vokala inslagen än tidigare. Karolina trakterar inte bara sopran- och tenorsaxofon (uppgift om exakt vilka saxofoner som används saknas) utan därtill flöjt och elbas och sjunger lead. Ljudbilden fylls ut ytterligare genom att Jens Lindgård spelar trombon på tre spår och Petter Lindgård kompletterar på titelmelodin med trumpet och på Postludium med flygelhorn.

Melodierna sveper fram, genomsyrade med obändig optimism. Den vindlande och samtidigt solida musiken är sprungen ur en diskret, ändå tydligt beatbaserad singer songwriter-tradition. Väna, högtflygande röster backar upp varandra, interfolieras snitsigt sömlöst. Vokalt sprider de ungdomligt charmerande refränger omkring sig. Konsistensen i inledande Heartache består av sprudlande naiv vokalpop. Än mer markerad rytm tillförd med sofistikerad elektronik präglar titellåten, duons vittnesmål om hur kärleken till musiken uppstod.

B-sidan drar igång med sprittande popjazz, övergår i drivande beat, fortsätter med att dörr öppnas till drömsk romantik som förhöjs med snyggt spel på uppåtsträvande sopransax i framkant. Enda instrumentala melodin svävar vackert i skyn, tillhör skivans höjdpunkter. Som upplösning bjuds vi på en ballad, vars svallvågor av bitterljuv melankoli sköljer över lyssnaren. Blir på gott humör av dessa nio sammanhängande kompositioner. Gediget material bildar en organiskt helhet vars sköna känsla av dur-harmonier bör betonas. Systrarna behärskar verkligen hantverket, överraskar med sättet varpå de utsmyckar sitt beat och renodlar sitt sound. Önskas jazziga äventyr med hisnande övergångar hänvisas till exempelvis Karolina Almgrens egna grupp. Sisterhood attraherar istället genom sina medryckande beats, vackert vindlande vokala bedrifter samt drömska sekvenser.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 248
  • Sida 249
  • Sida 250
  • Sida 251
  • Sida 252
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in