• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Above All This, I Wish … personligt men inte privat

6 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Above All This, I Wish …
Regi Kajsa Isakson
Manus, text och musik Frida Modén Treichl och Nils-Petter Ankarblom
Regi och manus Kajsa Isakson
Koreografi Sofia Södergård
Ljusdesign Patrik Nystrand
Ljuddesign Michael Andersson
Stockholmspremiär 5 februari 2024 på Lilla scenen på Kulturhuset Stadsteatern

En helt underbar föreställning där musikalstjärnan Frida Modén Treichl bjuder in oss till en mini-musikal med rosa fluff, enhörningar, berg-och-dalbanor – allt omväxlande kryddat med berättelser från verkligheten om både stor glädje, eufori och om mörka perioder och depression. En öppen och ärlig skildring av livet för en flicka/kvinna med ADHD där Frida Modén Treichl berättar om sitt liv.

Det är helt mästerligt. Föreställningen är en timme, men jag skulle gärna höra mer. Den fick gärna pågå i två timmar. Fast å andra är det bara de duktigaste som förstår att sluta när det är som bäst. En sak är saker: jag ska hålla utkik efter när Frida Modén Treichl är med i något sammanhang. Jag vill höra och se henne igen. Hon är så duktig både på att sjunga och att agera på scen. Hon är som född på scen. Vilken scennärvaro. Jag tror hela publiken, både män och kvinnor, blev förälskade. Hon är rolig, duktig och helt enastående. Föreställningen är personlig men hon lyckas undvika att falla i fällan att göra det för privat.

Hon inledde med ett nummer där hon ställde sig själv mellan de två stora stjärnorna Whitney Houston och Dolly Parton – två stora musiker som hon fick som förebilder redan som liten flicka. Det märks då hon verkligen sjunger och agerar på ett sätt som helt klart påminner om dessa två. Hon passar in där, mellan dessa två.

Frida Modén Treichl har skrivit ny originalmusik till föreställningen tillsammans med Nils-Petter Ankarblom, som är med på scen som pianist och kapellmästare. Men på scen är också en stråktrio bestående av Malin-My Wall/Isabelle Andö, Victoria Nilsdotter och Tove Törnberg Brun. Föreställningen har varit på turné vilket märks. Musikerna och Frida Modén Treichl har ett tryggt samarbete, väl tajmade.

ADHD har varit i fokus ett bra tag nu. Flera kändisar har på olika sätt berättar om sin ADHD. Det Frida Modén Treichl på ett bra sätt tog upp är att det inte är en enda diagnos utan ett spektrum där de som stämplas så sinsemellan kan vara väldigt olika. Alla människor är unika och jag tänker att tendensen att sätta bokstavskombinationer ofta bygger på att vi lever i ett samhälle där människor måste passa i en särskild mall. En mall som begränsar människors originalitet och låter oss vara mindre unika. Alla barn i svenska skolan måste till exempel gå gymnasiet och läsa en del teoretiska ämnen som inte passar allas temperament och personlighet.

Ett plus för föreställningen är att Frida Modén Treichl inte ger en bild av sig själv som något offer även om hon berättar om hur hon fått kämpa många gånger.

Något som förstås inte togs upp och som jag aldrig sett någon ta upp är att de barn och ungdomar som är superaktiva och får diagnos ADHD inte alltid är snälla mot alla andra barn. Jag känner barn som blivit mobbade av ADHD-barn. Jag tror att det skulle kunna undvikas om det var mer tillåtet att vara olika. Här ser vi ett viktigt resultat av denna föreställning: Den är inte bara musikaliskt och konstnärligt imponerande, den får oss att fundera vidare efteråt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: ADHD, Kulturhuset stadsteatern

Filmrecension: Smoke Sauna Sisterhood – unikt med inte perfekt

6 februari, 2024 by Elis Holmström

Smoke Sauna Sisterhood
Betyg: 3
Svensk biopremiär 9 februari 2024
Regi Anna Hints

Några av den senaste tidens mest intressanta dokumentärer har visat sig ha de mest förunderliga och bisarra ämnen som kan föreställas. Exemplen är många, kultklassikern King Of Kong, där ingenjören Steve Wiebe bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att slå poängrekord i arkadspelet Donkey Kong, eller den bara några år gamla The Lost Leonardo som gjorde sagan om en kontroversiell Da Vinci målning till en nagelbitare. Smoke Sauna Sisterhood har en minst lika unik premiss, ett antal estniska kvinnor samlas i en rökbastu och talar ut om sina långa och långt ifrån okomplicerade liv. Utgångspunkten är minst sagt säregen och att läsa filmens synopsis höjer både ett och annat ögonbryn.

Likt de andra exemplen lyckas regissören Anna Hints skapa ett intresse kring ämnet och engagera publiken. Då filmen stannar inne i den trånga bastun och låter berättelserna stå i centrum är Smoke Sauna Sisterhood både underhållande, gripande och rolig. Ämnena som diskuteras rör sig mellan högt och lågt, perverst snusk kan snart gå över i drabbande utsagor och tuffa barndomsminnen. Hints tappar aldrig greppet om tittaren då berättelserna presenteras, det finns en magnetism i det avskalade sättet som de många minnena presenteras på.

Där andra dokumentärfilmare är fascinerade av ytterst påträngande närbilder av ansikten väljer Hints istället att fokusera på avklädda kroppar, hur tanklös fotmassage blir till en nervös reaktion då något smärtsamt förmedlas eller hur svettningarna intensifieras vid de mer dramatiska skeendena i berättelserna. Till hennes hjälp finns också ett otroligt stilfullt och tilltalande foto som ramar in filmens miljöer med otrolig visuell skärpa. Trots intensiva närbilder på svettiga kroppar är fotot aldrig påträngande eller klaustrofobiskt, intimiteten är genuint fantastisk och sättet den estländska naturen skildras på är oerhört slående. Genom att undvika närbilder på ansikten – och i de flesta fall skymma dem, blir flera av bekännelserna som att bevittna en bikt, där publiken får ta del av saker och ting som vi egentligen inte borde få höra.

Och om hela filmen hade hållit sig till samtalen i bastun utrustat med det eleganta fotot hade det hela kunnat stämplas som något av en oväntad triumf. Olyckligtvis görs det en rad snedsteg som är genuint konfunderade. Hints värderar det avskalade och återhållsamma då det kommer till att låta kvinnorna och deras upplevelser stå i centrum, men mellan samtalen i bastun förekommer bombastiska distraktioner som försöker visa de spirituella inslagen som förekommer inom den estniska bastukulturen. Sättet detta skildras på är i fullkomlig polemik med filmens övriga intention – att vara lågmäld och inte det minsta konstlad. Men i dessa mellansekvenser, menade att ge andrum mellan konversationerna, bombarderas publiken med löjeväckande scener som liknar något från en rekryteringsreklam för en sekt. Dessutom överöses dessa sekvenser av dånande musik som verkar ha irrat bort sig från de mest explosiva av actionfilmer. Dessa segment är också återkommande och så pass aparta från resten av filmen att det uppstår en identitetskris, det är absolut oförståeligt varför en film som eftersträvar att vara jordnära väljer att forcera in dessa plågsamt artificiella inslag.

Stundtals är Smoke Sauna Sisterhood både fascinerande och egensinnig, i sina mest effektiva sekvenser demonstreras värdet av lågmäld intimitet och hur vardaglighet kan vara bland det mest exotiska som kan upplevas. Men de rent absurda kreativa besluten som distraherar och förtar från dessa moment är tyvärr alltför problematiska. Det hela slutar med att vara unikt men långtifrån perfekt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Ur skogsmystik och norrländskt vemod uppstår skevt och skönt sväng jämte stillsamma stråk – Mykorrhiza med Gibrish

5 februari, 2024 by Mats Hallberg

Gibrish

Mykorrhiza

4

Inspelad i Nevo Studios i Sundsvall

Paraply Records

Releasedatum: 26/1 2024

Bandet från Sundsvall har släppt sex skivor och turnerat i USA och England. Föregående album recenserades här, liksom en spelning off-Majorna alldeles före pandemin. (Kan efter den upplevelsen intyga att de är ett förträffligt liveband.) Dessutom publicerades en artikel om den unika trumpet som förekom på nämnda skiva, ett restaurerat instrument vars rådiga utövare, äldre släkting till bandets trumslagare, förhindrade en än värre katastrof vid det militära övergrepp historieskrivningen benämner Ådalen 31. Gibrish består av sångaren, gitarristen och textleverantören Christer Sunesson, Klas Ullerstam på keyboards, piano och dragspel, basisten Johan Selin, Erik Barthold på trummor och slagverk samt gitarristen Thomas Östensson. Sånginsatser görs också av Selin och Östensson.

I Lira ringas den ofta väldigt offensiva kvintettens vilja till variation in i en vid cirkel: ” Från deltablues till cabaret och anarkistisk worldbeat.”. Sound och sättet att sjunga påminner stundtals om Lars Demian och den excentriske giganten Tom Waits och dennes kompanjoner. En skillnad är att Gibrish ofta lägger in en högre växel, gillar att gasa på. Man rör sig brett i en suggestiv och uppdaterad cabaréttradition. Norrländska skogen utgör denna gång tema, med referenser till svampars kommunikationssystem och hotet mot biologisk mångfald. Titelspåret välkomnar lyssnaren in i skivan genom att AI-röst förklarar hur svampars rotsystem fungerar. För att ge en övergripande bild av albumet botaniseras i vidsträckta områden med ett svängigt, gärna avigt grundackord lätt att bejaka.

Bortsett från avslutande Göken av Allan Edwall är samtliga spår egna original. Gibrish. Ibland engagerande texter, ibland att betrakta som diffusa skildringar i rockvisans poetiska form. Stundtals urskiljs fyndiga rim. Sunesson sträcker sig långt bortom kärleksgrubbel och manlig psykologi. Texterna spänner från att larma och upplysa till att roa och inge hopp. Nu när jag är van kan jag omfamna Christer Sunessons specifika röst, teatrala maneren har sin charm. Inser att Sunesson praktiserar en sång, vars uttryck inte attraherar alla. Men hans oborstade, lätt mässande frasering är ryggraden i Gibrish, diktionen sprider karisma. I en låt bryts mönstret genom att någon annan i Gibrish agerar försångare.

I musikaliskt hänseende varvas oslipade, härligt bombastiska låtar med mjuka, långsamma melodier. Klokt att den tunga och nerviga ljudbilden får sin pendang i reflekterande ballader, i något fall förmodligen vals. Rycks med i en brygd där ena vågskålen utgörs av hårt markerad takt från tajt rytmsektion draperad av snitsiga solon och svepande slingor. I den motsatta vågskålen utkristalliseras vackert pianospel, dito ackord på gitarr, ljuvt dragspel och ömsint sång. Basisten får sin feature i finalnumret, omtyckt visa hämtad från Allan Edwall. Vill hävda att låtarna vare sig de dundrar fram eller smeker öronen, flyttar in i hos en efter två-tre lyssningar.

En uppenbar förtjänst med albumet är att bandets duktiga instrumentalister exponeras i helfigur. I ödesmättad dramatiskt framvällande blues med titeln Tårar av terpentin firar samtliga triumfer. Och den föregås av ekvilibristisk kräm. Utsökt uttrycksfulla gitarrsolon av Thomas Östensson tillför en extra dimension till Allt eller inget och den rökigt hudlösa Drömmarens dröm. En flora av extravaganta, förstklassiga solon förekommer, flera av dem galanta utförda av Klas Ullerstam. Nya albumet är mustigt, uppfordrande och emellanåt lyriskt av briljanta musiker som gärna frammanar rytmisk eufori i sitt skapande.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Argylle – överraskande rolig

4 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Argylle
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Regi Matthew Vaughn
I rollerna Henry Cavill, Samuel L. Jackson, Bryce Dallas Howard, John Cena, Dua Lipa m.fl.

Agentfilmer och serier finns det en hel del av. En del bra och en del sämre. Argylle är en rolig parodi på spionfilmer. Jag fick en hel del goda skratt då jag såg den. Jag fick på en biosalong där vi bara var fyra personer och ändå hade filmen premiär på bio dagen före. Anledningen till att så få biobesökare valde den filmen kanske beror på att den fått dåligt betyg av en lång rad filmkritiker. Mitt betyg 3 på filmen blir nästan det högsta. Jag har hittills bara hittat en filmkritiker (på Göteborgsposten) som gett högre, betyg 4. Annars är det mest betyg 2 och någon betyg 1.

Vad gör filmen värd att se, värd att hänga två timmar och nitton minuter? Den ger en hel del skratt och den är spännande av och till. Den har flera oväntade vändningar som inte är förutsägbara. Den är riktigt överraskande emellanåt. Den har haft stora resurser, det märks.

Huvudpersonen, Elly Conway (spelas av Bryce Dallas Howard) är hyllad författare till spionromaner som blivit storsäljare. Huvudpersonen i hennes romaner är den hemliga agenten Argylle. Själv lever hon en mycket lugnt liv som helst sitter hemma i lugn och ro med sin katt, Alfie. I slutet på hennes senaste bok har hennes hemliga agent Argylle hittat dokument som visar att den globala spionorganisationen han jobbar för är kriminell, den är mycket skum. Argylle ska nu hämta dokumenten. Då exploderar allt. Plötsligt blir Elly attackerad av skumma personer när hon sitter på tåget för att hälsa på sina föräldrar. En främmande man på tåget blir hennes räddning.

Mannen som räddar henne från alla attackerande personer på tåget kallar sig Aiden (spelas av Oscar®-belönade Sam Rockwell). Aiden berättar att det hon skrivit i sina romaner är verklighet och nu måste hon tillsammans med honom bege sig till London för att leta reda på dokumenten som kan avslöja spionorganisationens skumma affärer.

Om det verkar skruvat så lovar jag dig att det är ännu fler vändningar och oväntade utvecklingar av gåtan. Det är väldigt snyggt förpackat och saker som verkar hänga i luften får alltid en uppföljning och en förklaring.

En lång rad stjärnor är i med i filmen: Henry Cavill (The Witcher), John Cena (Fast X), Oscar®belönade Ariana DeBose (West Side Story), Grammy-belönade popsuperstjärnan Dua Lipa (Barbie), Emmy-belönade och Oscar®-nominerade Bryan Cranston (Breaking Bad), Emmy-belönade komediikonen Catherine O’Hara (Schitt’s Creek), Sofia Boutella (Kingsman: The Secret Service) och den legendariske Samuel L. Jackson. Alfie spelas av Chip, en katt som egentligen tillhör supermodellen Claudia Vaughn (född Schiffer).

En är rolig, emellanåt helgalen, nästan barnsligt löjlig ibland. Det är några slagsmålsscener som är väldigt snyggt koreograferade, speciellt en scen där hjältinnan åker skridskor på olja. Ofta kan jag känna lite avsmak för att våld och slagsmål blir underhållning, men i dessa fall fungerar de ändå bra och slagsmåls-scenerna dominerar ändå inte filmen.

Jag och de övriga tre i publiken skrattade i alla fall och hade en rolig kväll på bio.