Gibrish
Mykorrhiza
4
Inspelad i Nevo Studios i Sundsvall
Paraply Records
Releasedatum: 26/1 2024
Bandet från Sundsvall har släppt sex skivor och turnerat i USA och England. Föregående album recenserades här, liksom en spelning off-Majorna alldeles före pandemin. (Kan efter den upplevelsen intyga att de är ett förträffligt liveband.) Dessutom publicerades en artikel om den unika trumpet som förekom på nämnda skiva, ett restaurerat instrument vars rådiga utövare, äldre släkting till bandets trumslagare, förhindrade en än värre katastrof vid det militära övergrepp historieskrivningen benämner Ådalen 31. Gibrish består av sångaren, gitarristen och textleverantören Christer Sunesson, Klas Ullerstam på keyboards, piano och dragspel, basisten Johan Selin, Erik Barthold på trummor och slagverk samt gitarristen Thomas Östensson. Sånginsatser görs också av Selin och Östensson.
I Lira ringas den ofta väldigt offensiva kvintettens vilja till variation in i en vid cirkel: ” Från deltablues till cabaret och anarkistisk worldbeat.”. Sound och sättet att sjunga påminner stundtals om Lars Demian och den excentriske giganten Tom Waits och dennes kompanjoner. En skillnad är att Gibrish ofta lägger in en högre växel, gillar att gasa på. Man rör sig brett i en suggestiv och uppdaterad cabaréttradition. Norrländska skogen utgör denna gång tema, med referenser till svampars kommunikationssystem och hotet mot biologisk mångfald. Titelspåret välkomnar lyssnaren in i skivan genom att AI-röst förklarar hur svampars rotsystem fungerar. För att ge en övergripande bild av albumet botaniseras i vidsträckta områden med ett svängigt, gärna avigt grundackord lätt att bejaka.
Bortsett från avslutande Göken av Allan Edwall är samtliga spår egna original. Gibrish. Ibland engagerande texter, ibland att betrakta som diffusa skildringar i rockvisans poetiska form. Stundtals urskiljs fyndiga rim. Sunesson sträcker sig långt bortom kärleksgrubbel och manlig psykologi. Texterna spänner från att larma och upplysa till att roa och inge hopp. Nu när jag är van kan jag omfamna Christer Sunessons specifika röst, teatrala maneren har sin charm. Inser att Sunesson praktiserar en sång, vars uttryck inte attraherar alla. Men hans oborstade, lätt mässande frasering är ryggraden i Gibrish, diktionen sprider karisma. I en låt bryts mönstret genom att någon annan i Gibrish agerar försångare.
I musikaliskt hänseende varvas oslipade, härligt bombastiska låtar med mjuka, långsamma melodier. Klokt att den tunga och nerviga ljudbilden får sin pendang i reflekterande ballader, i något fall förmodligen vals. Rycks med i en brygd där ena vågskålen utgörs av hårt markerad takt från tajt rytmsektion draperad av snitsiga solon och svepande slingor. I den motsatta vågskålen utkristalliseras vackert pianospel, dito ackord på gitarr, ljuvt dragspel och ömsint sång. Basisten får sin feature i finalnumret, omtyckt visa hämtad från Allan Edwall. Vill hävda att låtarna vare sig de dundrar fram eller smeker öronen, flyttar in i hos en efter två-tre lyssningar.
En uppenbar förtjänst med albumet är att bandets duktiga instrumentalister exponeras i helfigur. I ödesmättad dramatiskt framvällande blues med titeln Tårar av terpentin firar samtliga triumfer. Och den föregås av ekvilibristisk kräm. Utsökt uttrycksfulla gitarrsolon av Thomas Östensson tillför en extra dimension till Allt eller inget och den rökigt hudlösa Drömmarens dröm. En flora av extravaganta, förstklassiga solon förekommer, flera av dem galanta utförda av Klas Ullerstam. Nya albumet är mustigt, uppfordrande och emellanåt lyriskt av briljanta musiker som gärna frammanar rytmisk eufori i sitt skapande.