• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Spy x Family Code: White – lysande, en av årets mest underhållande filmer

26 april, 2024 by Elis Holmström

Spy x Family Code: White
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Takashi Katagiri

Där västerländska popkulturella kolosser som Star Wars, Marvel eller Sagan Om Ringen ofta är monolitiska och upptar oerhört mycket medialt utrymme, och finns i det allmänna medvetandet, är anime betydligt mer fragmenterat. Flera skribenter gör också misstaget att tro att anime är ett brett paraply. Att Dragon Ball är detsamma som Attack On Titan och att anhängare av det ena automatiskt är det av det andra, mestadels för att de delar visuella egenskaper.

Inget kunde vara mindre sant, anime är betydligt mer nyanserat och brett. Den oerhörda mängden gör att det ofta uppstår en stor individualism, där flera projekt som går under radarn för många kan få slaviskt tillgivna fans.

Men det finns ett fåtal som kan ses som ledstjärnor. De senaste åren har nämnda Attack On Titan varit fanbäraren men i och med seriens avslut har ett par andra kandidater seglat upp som potentiella tronföljare. En av dem är Spy X Family, som tagit anime-världen med storm, detta genom sin oerhörda charm, minnesvärda trio huvudpersoner och vackra animation. Framförallt familjen Forgers dotter Anya har mer eller mindre blivit en ambassadör för hela animemediet i och med sina legendariska ansiktsuttryck och busiga påhitt.

Majoriteten av de filmer som baseras på animeserier har ofta var icke kanoniska. Förutom Jujutsu Kaisen 0 och Demon Slayer vill få stöta sig med den kontinuitet som existerar i de pågående tv-serierna. Detta gör att – förvisso underhållande, filmer som My Hero Academia World Heroes’ Mission aldrig känns särskilt meningsfulla, bara som en massiv parentes.

Spy X Family har dock till sin fördel att serien är något av en evighetsmaskin, det är korta episoder som sällan har någon större betydelse eller påverkan. Därför är en film utan vidare insatser – för den övergripande berättelsen, i det närmaste perfekt.

För briljansen med Spy X Family ligger i det löjligt simpla konceptet. Detta gör att filmen snabbt kan introducera premissen och karaktärerna för alla oinitierade. Gifta på låtsas-upplägget må inte vara originellt, men sättet det presenteras i serien – och även här, är lysande och så charmigt att det är omöjligt att inte se filmen med ett brett leende. Spy X Family är inte främmande för det sockersöta och rent banala, men få berättelser kan förmedla det med sådan oerhörd värme och humor. Tillsammans med de överdrivna gesterna och mimiken – som de flesta animefilmer omfamnar, blir resultatet en ren njutning.

Code: White lyckas också fånga essensen av allt det som gjort serien till ett sådant fenomen. För de inbitna fansen finns gott om ekon och referenser till de mest älskade scenerna från förr, men för dem som aldrig haft nöjet att spendera tid med familjen Forger väntar en förstklassig introduktion som kommer skapa omedelbar förälskelse i de fantastiska karaktärerna.

Tv-serien har alltid varit utrustad med strålande animation, till stor del hjälpt av den fantastiska designen, både vad gäller karaktärer och miljöer. Samarbetet mellan Wit Studio och CloverWorks ledde också till betydligt högre animationskvalité då arbetet kunde fördelas. Men för filmen har båda bolagen tagit nästa steg. Code: White är rent ljuvlig att se på, med silkeslen animation, knivskarpa linjer och – som alltid, fantastiska miljöer och maträtter som får det att kurra i magen.

Men mer än något annat är detta en oförskämt underhållande film som innehåller det mesta. Som familjeunderhållning är detta inget annat än briljant och sättet komik blandas med absurd action är sublimt.

Spy Family Code: White är fullkomligt lysande och en av vårens mest underhållande filmer. Det är bara att utbrista i ett massivt ’’Waku Waku !’’

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anime, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Challengers – juvenilt berättande, slarvig regi

26 april, 2024 by Elis Holmström

Challengers
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Luca Guadagino

Luca Guadagino har en lång karriär bakom sig med en rad filmer som både blivit bejublade och bespottade. Men det stora internationella genombrottet kom först 2017 med Call Me By Your Name. Den råa romansen som utspelade sig i Italien tog de flesta – bortsett från undertecknad, med storm och sköt Timothée Chalamet till himmelen som en av nutidens mest populära filmstjärnor.

Guadagino själv fick också helt andra möjligheter och kapitaliserade genast med att göra en remake av Dario Argento klassikern Suspiria. En film som innebar ett omedelbart nödstopp i den då uppåtgående karriären. För även om det fanns gott om chockmoment och ekon från originalfilmen, var Suspiria årgång 2018 rent dravel som – förutom stilfulla visuella egenskaper, inte var värd någons uppmärksamhet. Och medan Chalamet mer eller mindre gått från klarhet till klarhet har Guadagino istället slirat runt med filmer som – tematiskt och genremässigt, spretat åt alla håll och kanter. Däribland en dokumentär om skomakaren Salvatore Ferragamo, tv-serien We Are Who We Are samt en och annan kortfilm. Inget av projekten har lett till samma euforiska respons som Call Me By Your Name. Men när nu den omåttligt populära, trendiga och charmanta skådespelaren Zendaya samarbetar med Guadagino, som både huvudrollsinnehavare och producent, finns förhoppningar om en kursändring.

Och nog visar sig Zendaya vara filmens hemliga vapen. Eftersom Guadagino alltid regisserat sina ensembler utan vidare elegans eller omsorg behövs en aktör med utstrålning och naturlig karisma för att kompensera. Zendaya har detta i överflöd och lyckas framförallt kanalisera ett imponerande fysiskt skådespel i de scener hon spelar tennis. Här förmedlas en otrolig kinetisk energi som kombineras med en sorts råbarkad koreografi som understryker hur otroligt imponerande atletisk briljans kan vara att bevittna.

Men ungefär där slutar lovorden, för Challengers är inte en film som vill övertala publiken om vilken otrolig sport tennis är. Istället är det ett juvenilt och såsigt kärleksdrama som ger navelskådande en ny innebörd. För där scenerna innehållandes tennis är iscensatta med flera snillrika visuella knep, där kameravinklar konstant ändrar perspektiv och låter oss följa händelserna på oerhört innovativa sätt, är själva berättelsen med ett triangeldrama i centrum mest barnslig och inte det minsta romantisk, än mindre erotisk. Guadagino vill mer än något annat skapa en film med en sexuell spänning där gamla emotionella sår leder till känslosamma vulkanutbrott där förlorad kärlek och avundsjuka duellerar utan hänsyn till något eller någon.

Konceptet må låta spännande och som uppgjort för lite klassisk relationsfriktion som gjort sig så bra på bio i otaliga exempel. Några medryckande sammandrabbningar eller verbala slagfält blir det dock aldrig tal om. Guadagino kör fast i en berättarteknik som påminner om de sämsta av realitysåpor, med löjliga verbala utläggningar och patetiska metaforer.

Ingenting känns det minsta trovärdigt eller äkta, än mindre intressant. Dialogen som är menad att vara sensuell – i många fall uppkäftig, framstår snarare löjeväckande och klen. Att könsord och svordomar haglar kvittar, det hela känns pubertalt och omoget. Det blir än värre av att filmens karaktärer är makalöst osympatiska, själviska och beter sig som förvuxna barn. Guadagino har en försmak för det goda livet, något vi kunde se i Call Me By Your Name, men till skillnad mot andra filmskapare som ifrågasätter överflöd och absurda privilegium verkar Guadagino aspirera på att själv bosätta sig i något av de makabert lyxiga hotellrum som vi får spendera tid i. Där American Psycho författaren Bret Easton Ellis lyckas göra lyxmärken och dekadens till något både komiskt och upprörande är vältrandet i absurd lyx här rent provocerande.

Utöver detta verkar Luca Guadagino tappat sitt sunda förnuft vad gäller att implementera musik. Soundtracket som komponerats av Trent Reznor och Atticus Ross är förvisso pulserande och hade gjort sig utmärkt i en renodlad actionfilm. Men när det kommer dundrandes mitt i scener, som hade mått bra av total tystnad, blir resultatet som bäst konfunderande och i sämsta fall skrattretande.

Och där Zendaya i alla fall har karisma och utstrålning kan detsamma inte sägas om motspelarna Mike Faist och Josh O’Connor som är hopplöst anonyma.

Challengers dröm om att vara ett erotiskt och vågat triangeldrama misslyckas kapitalt i och med juvenilt berättande, slarvig regi och ett antal skådespelare utan förmåga att agera. Utan Zendaya hade det hela behöva utvisas från plan med omedelbar verkan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Luca Guadagino, Tennis, Zendaya

Filmrecension: The Fall Guy – fantasilöst manus, sömnigt genomförande

26 april, 2024 by Elis Holmström

The Fall Guy
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi David Leitch

David Leitch inledde sin karriär som stuntman men samarbetet med Chad Stahelski, som resulterade i den första filmen om dödsmaskinen John Wick, gjorde Leitch till en oerhört eftertraktad actionregissör. Koreografin i filmen med Keanu Reeves i huvudrollen var så pass ikonisk att begreppet gun fu blev känt för den stora massan. Och de brutala, blodiga och evighetslånga actionscenerna har lett till en rad filmer som försökt imitera men också utveckla konceptet. Framförallt den snillrika Nobody som lyckades införa lite – behövlig, svart komik. Leitch har däremot prövat lyckan i en rad olika projekt, däribland Atomic Blonde, Deadpool 2 och Hobbs & Shaw. Ingen av dem har erbjudit briljant filmskapande, däremot oerhört god underhållning. Den senaste tiden har dock Leitch börjat vackla, först med parentesen Bullet Train och nu med The Fall Guy som endast kan beskrivas som en gruvlig besvikelse, även med sansade förväntningar.

Konceptuellt kunde Leitch skapat en riktig actionpärla med förmåga att hylla den sorts tragiskt bortglömd actionkomedi som bäst representeras av den fantastiska True Lies av James Cameron. I True Lies blandas otroligt komplexa stunts och specialeffekter med löjlig komik i en kombination som är genialisk. Att The Fall Guy också belyser några av filmvärldens mest bortglömda medlemmar – stuntmän och kvinnor, känns än mer passande. Framförallt med tanke på Leitch karriär som stuntman men också för att det nu pågår en debatt om att Oscarsjuryn bör addera en kategori för bästa stunts.

Men filmens titel är tyvärr alltför indikativ för filmens allmänna kvalité, vi har nämligen att göra med ett platt fall. Trots att beståndsdelarna lovar gott och det finns potential resulterar det i absolut ingenting. Leitch och manusförfattarna Drew Pearce och Glen A. Larson vill gärna skoja med dagens filmproduktion, hur digitalteknik gärna ersätter praktiska effekter och de oerhörda lager av byråkrati som gör det omöjligt att helt fullfölja sina visioner. Verktyget för denna satir blir givetvis kopiösa mängder ironi samt en rad olika filmreferenser, inslag som kan fungera – om de iscensätts med finess, men framförallt, övertygelse. Istället blir detta bara till fyrkantig utfyllnad, det kvittar att Leitch försöker lägga emfas på sina skämt eller att karaktärerna citerar klassiska filmcitat när humorn är fullkomligt impotent. Mer än något annat är komiken – precis som hela filmen, ansträngd och inte det minsta genuin, det finns ingen som helst glädje eller entusiasm i vansinnet – oavsett om det gäller action eller den helt absurda berättelsen. Allting känns nervöst, frustrerat, mekaniskt och moloket. Att berättelsen lever ett eget liv och är lika seriös som en svensexa borde inte vara något större hinder eftersom tanken endast är att skapa en lättsam slutprodukt. Problemet är att ingen – varken de medverkande eller publiken, har det minsta roligt.

Filmens ensemble – med Ryan Gosling, Emily Blunt och Winston Duke, må vara förstklassig och borde ge oändliga möjligheter, framförallt eftersom som nämnda trio många gånger om visat att de behärskar både äventyr och humor. Men när de kämpar med ett manus och en regissör som verkar ha tappat gnistan, spelar det ingen roll. Gosling är också tillbaka i sitt stela och charmlösa skådespel och kanaliserar inte den humoristiska briljans som kunde ses i förra årets mästerliga Barbie med hans legendariska insats som Ken. Blunt har kvar sin stoiska charm och karisma men har att göra med material som är så magert att inte ens ett mikroskop skulle kunna uppfatta det.

Dock spelar väl detta ingen roll om vi får actionscener som får salongen att skaka, där koreografin och uppfinningsrikedomen har mer sprängkraft än någon explosion? Men även här blir det inget annat än ytterligare en axelryckning. Även om The Fall Guy erhållit en plats Guiness rekordbok, för att ha utfört en sekvens innehållande flest så kallade ’’cannon rolls’’ i filmhistorien, finns ingenting här som imponerar eller förtrollar som någon av de många eldstrider Letich gett oss tidigare. Till och med Hobbs & Shaw hade en mer spektakulär biljakt genom Londons gator än något vi får se här.

The Fall Guy har all potential i världen att vara ett underhållningspaket av första klass men allt spolieras av ett fantasilöst manus, sömnigt genomförande och en chockerande brist på scener som får käken att nudda golvet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Scapegoat – en film som måste undvikas

26 april, 2024 by Elis Holmström

Scapegoat
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Marcus Ovnell

I en scen från den fantastiska Batman Mask Of The Phantasm kraschlandar den titulära hjälten och hans ärkefiende Joker rakt ned i marken efter en intensiv strid i luften. Batman flåsar och stönar, Joker spottar ut blod ur munnen och säger att han för första gången inte kan komma på något vitsigt att säga. Ungefär så känns det efter att stiga ut från salongen då eftertexterna till Scapegoat rullar. Att finna orden för den apokalyps som utspelar sig i knappt 90 minuter är omöjligt.

Vad tanken med Scapegoat är går inte att säga. Inte är det att berätta en brottshistoria eller vara ett samhällskritiskt inlägg om gängkriminalitet. Manus består av en rad osammanhängande scener som är befriade från alla former av positiva adjektiv. I en tid då artificiell intelligens härjar fritt och en allmän farhåga om en gradvis ersättning av mänsklig kreativitet nalkas lyckas Scapegoat bli ett gott argument för varför maskiner bör få ta över författarskap. För inte ens en iskallt kalkylerande robot skulle kunna utsätta någon för det hutlösa skräp som publiken tvingas bevittna här. Berättarkonsten som visas upp borde skickas raka vägen till ett högsäkerhetsfängelse då den utför brott mot hela filmmediet med sitt hutlösa kaos och vanvett.

Om nu den så kallade berättelsen är av sällsynt usel kvalité är dialogen något som Folkhälsomyndigheten bör ta tag i med omedelbar verkan för att förskona det svenska folket från oåterkalleliga skador. Till och med det dravel som Hallmarks karaktärer häver ur sig är poetiskt under i jämförelse med detta. Överlag är det svårt att göra en anständig analys då filmen är en strukturell gyttja där ren och skär dynga sys ihop till att likna ett Frankensteins monster.

Därför är det inte konstigt att Marika Lagercrantz agerar som om hon är redo att inta klammerställning, för att rädda sig ifrån den ohyggliga krasch som väntar. Resten av skådespelarna har inte samma klarsyn och vandrar istället rakt ut på plankan och ned i vattnet där hajar väntar på middagen. Precis som allt annat i Scapegoat är det ingen idé att göra någon djupdykning eller förklara vad problemet är med skådespelet. Rötan är total vart man än tittar, om en Geiger-mätare medfördes i salongen skulle den utan tvekan implodera då mängden livsfarlig strålning som skjuts ut från bioduken är i paritet med härdsmältan i Tjernobyl.

Scapegoat är inte en film, det är en hälsofara. Någonstans mot filmens mitt har sinnelaget kollapsat, själen sugits in i biostolen och hoppet för framtiden försvunnit. Detta är ett överfall på filmkonsten som måste undvikas för alla som värderar sinnesfriden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Engagerande låtar från duktig doldis gjorda för biografiskt inriktad föreställning – Orossjäl av Eva Hillered

25 april, 2024 by Mats Hallberg

Eva Hillered

Orossjäl

4

Inspelad på Kreta

Producenter: Håkan Mjörnheim, Peter Sund, Patrick Rydman, Leif Andersson, Ruben Engzell och Eva Hillered.

Hill Songs

Releasedatum: 27/3 2024

Jag kommer ihåg Eva Hillereds genombrott med det av Eva Dahlgren och Anne-Grete Preus producerade debutalbumet och uppföljaren Stråets längd två år senare. Har båda skivorna på cd, Minns vilket intryck den Grammis-nominerade debuten gjorde sent 80-tal. Därefter bibehölls inte mitt intresse. Var därför nyfiken på att utforska hur hon låter idag och ville ta reda på vad som hänt på vägen.

Presstext och hemsida har mycket att förtälja. Låtskrivaren, sångerskan och musikern har släppt åtta soloalbum, tretton egenkomponerade singlar, ep med trion True North, cd med Annika Fehling samt medverkat på flera samlingsplattor, försörjt sig som körsångerska. På meritlistan finns också att hon var med om att grunda skivbolaget Diva (äger samlings-cd:n Tolv spår), utgivandet av Lathund för låtskrivare (Norstedts 2009) samt att hon är vd för den av henne grundade Sångskolan på nätet. Artisten har turnerat i Norden, Tyskland och USA. Under tiden i Göteborg när hon pluggade till musiklärare spelade saxofon i olika konstellationer. Hon har dessutom varit involverad i flera långlivade musikteaterprojekt. Hillered jämnårig med undertecknad, säger sig ha haft tre passioner: låtskrivande, artisteri och rollen som inspiratör.

Sannolikt att somliga av albumets åtta sånger hade lyst än klarare, om vi hade fått dem serverade i det forum de skapats för. Låtarna tillhör nämligen föreställningen Mormor, mamma & jag som i skrivande stund befinner sig på turné. Två musiker, sångare och skådespelare ger liv år fyra karaktärer. Båda verken är, enligt Hillered, resultatet av inre resa mellan det dråpliga och djupaste allvar sammanfogad till en föreställning om mödrar utifrån hennes biografi. Idén väcktes under pandemin när dagböcker tillhörande hennes mamma hittats efter hennes död.

Nyskrivna kompositionerna kan kallas soundtrack till hennes liv. Temat är problematiska relationer till mödrar. Artistens gitarrspel kompletteras av Daniel Östersjö på gitarrer, bas, banjo och cello. Multiinstrumentalisten från Älvkarleby men bosatt i Tierp utgör skivans instrumentala stomme. Gästar gör också ett koppel av bemärkta musiker och producenter. Framgår att Peter Sund från Danmark och Carl Robert Blanc från Tyskland medverkar. Jonas Isacsson lirar gitarr på öppningsspåret medan Izak Danielsson Kihlström (beskrivs som ett ungt stjärnskott) bidrar med elgitarr i ett par låtar. Östersjö är en singer-songwriter specialiserad på tonsättningar. Av poeter som tonsatts kan framhållas Apolinaire, Dagerman, Elsie Johansson, Kristina Lugn och Beppe Wolgers (har Sånger från Vattudalen som recensionex). På Orossjäl nöjer sig inte Hillered med att traktera gitarr, spelar även piano. Författaren Inger Edelfeldt anser angående föreställningen att ”hennes musik är skönhet och smärta samtidigt”. Initiativtagaren själv menar att hennes parallella verk handlar om att våga tro på förändring och en möjlighet att styra våra liv genom att uppvärdera relationer och skörheten de ofta genererar.

Förutom titellåten framförs ytterligare två låtar på svenska. Visst är det en smula märkligt att Hillered i övrigt använder sig av engelska språket, fast det förvisso passar in i hennes kompositioner? Hon har tydligen blivit stor i americana-kretsar på senare år, vilket är fullt begripligt. Texterna fyller förstås en central funktion, förmedlar viktiga erfarenheter. Här handlar det sannerligen inte om att få till till klatschiga rim utan om att i koncentrat berätta historier från livet i flera generationer inom Hillereds familj.

Börjar pang på med en rockig melodi vars något pompösa omgivning understödjer en uppfordrande stämma. När Roller Coaster Mind klingat ut växlar stämningen om totalt. Hillereds angelägna röst draperad i moll övertygar kolossalt, likaså soundet hennes medarbetare kreerar. Med sin bevekande och avskalade ton utgör Demons Mouth en av topparna. Fäster mig vid hjärtskärande sång som sträcker ut, vill förgäves nå fram. Rootsy påstår att Eva Hillered äger en av landets bästa röster. Givetvis behärskas konsten att sjunga av en person som ägnat sig åt att lära ut vokala tekniker till andra. Det sjöngs oerhört passionerat och tydligt med välgörande nerv, på ett sätt som i exempelvis titellåten firar triumfer. Vid ett par tillfällen kan till och med over-the-top tendenser skönjas. Med tanke på den betydelse som lagrats i texterna är artisten ursäktad. När höjdpunkter uppnås vill jag jämföra med kollegor som Ebba Forsberg, Irma Schultz och Pernilla Andersson.

Tiger Lilly gungar skönt i luftigt americana-stuk inspelad som den är utomhus. Uppskattar sättningen som ramar in låtens ambient sound tillsammans med självklar sång. En sofistikerad sak som står på egna ben och borde bli en hit. Finns fler alster av den varan. Bland annat en framåtlutad, lunkande poppralin garnerad med spetsigt gitarrsolo. Mest berörd blir man naturligt nog av balladerna, varav Perfect är ett ytterligare lyckat exempel på sådana. Kollektionen avrundas känsligt och hängivet med feature på cello i stillsamt guppande Till dom som älskar. Överhuvudtaget hörs ett brett spektra av stilar och stämningar. Lyssnarna får berättelsen utportionerad med föredömligt varierat utseende. Passar att anknyta till inledande omtumlande åkturen i livets berg- och dalbana.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 213
  • Sida 214
  • Sida 215
  • Sida 216
  • Sida 217
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in