• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Spår på Playhouse Teater – imponerande och tankeväckande

24 september, 2026 by Rosemari Södergren

Spår på Playhouse Teater
Ester Claesson, Oliver Hagenfeldt-Eek och Lina Young Forsberg i Spår av Jordan Harrison på Playhouse Teater Foto: Viktor Kjellberg

Spår
Titel En rundtur genom den permanenta utställningen i muséet för sentida spår av mänskligheten eller SPÅR (The Antiquities)
Av Jordan Harrison
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Adam Greenfield
Scenografi Pia Wiik
Kostym: Maria Felldin
Ljus Kevin Wyn Jones
Komposition & ljud Mikael Svanevik
Mask Catharina Lundin
På scen Ester Claesson, Lina Young Forsberg, Nancy Ofori, Pierina Rizzo, Björn Lönner, Linus Nilsson, Måns Clausen, Robert Hannouch samt Henry Dymmel/Oliver Hagenfeldt Eek
Premiär 23 september 2026 kl 19.00, Playhouse Teater, Stockholm

En imponerande och tankeväckande vandring i vad det är att vara människa och vart mänskligheten kan vara på väg. Spår är den hittills största uppsättningen för den Stockholmsbaserade Playhouse Teater som gör en viktig insats för svensk teater genom att översätta och sätta upp ny dramatik från Broadway. Nio skådespelare spelar närmare femtio roller och för regin står Adam Greenfield för, Tony-belönad konstnärlig ledare för Playwrights Horizons i New York, USA:s ledande scen för nyskriven dramatik.

Vad var människorna för varelser? Icke-mänskliga varelser, kanske AI? – är nyfikna på vad människor var. Vi bjuds in på en rundtur i museet som har samlat olika saker efter människor. Genom att betrakta dessa föremål försöker dessa icke-mänskliga varelser förstå hur människor fungerade.

Vi får följa olika kortare scener från 1800-talet då Mary Shelleys roman Frankenstein publicerades och förs genom tid till några hundra år i vår framtid och sedan följer vi spåret tillbaka till Mary Shelley. Vi får se en farfar lära sig att läsa in ett meddelande på sin mobiltelefon, vi får se en man som dör i AIDS men som först skapat en robot som verkar ha förmåga att tänka eller dra slutsatser. Vi får se en familj nyfiken samlas kring sin ny-inköpta dator, ett sådant där stort schabrak som de såg ut de första året inom Mac och laptop tog över allt mer. Scenerna får oss betraktare att hitta våra egna minnen kring dessa föremål. På det sättet får föreställningen ett extra djup. Vi upplever inte bara händelserna som framställs på scen, i vårt inre spelas känslor och tankar kring våra egna minnen upp. Skickligt berättat och skickligt framställt.

Vandringen genom tiden visar oss olika små saker från det mänskliga livet: kärlek, känslor, gräl, död, sorg, sex, gråt, svek och förhoppningar och stunder då vi kan bara vara och leva i nuet.
skärvor av mänskligt liv inför publikens ögon – hoppet, kärleken, den sårade känslan, den

Jordan Harrison som skrivit manus är en uppmärksammad amerikansk dramatiker och manusförfattare. Spår är hans uppföljare till Prima Liv (Marjorie Prime), som var finalist till Pulitzerpriset och nyligen sattes upp på Broadway. Spår hade urpremiär på Playwrights Horizons i New York våren 2025.

Regissören säger:
-Det jag uppskattar med Harrisons pjäs är att den inte pekar finger åt teknologi – den vänder istället blicken mot oss själva, lockar fram det mänskliga i oss och frågar: är mänskligheten på väg att gå förlorad, eller är vi på väg att förlora vår mänsklighet?

Uppsättningen har både djup och värme har en fin blandning av komedi och allvar. Det är en förställning på omkring en timme och 45 minuter som går oerhört fort. Tiden bara flyger iväg med alla dessa duktiga skådespelare på scen som växlar mellan så många olika karaktärer. Imponerande, tankeväckande, underhållande men med ett seriöst förhållningssätt utan att ta bort hopp och utan att peka finger. En föreställning som får oss att fundera på vad det är som gör oss till människor och den väcker tankar och minnen och reflektioner kring vart vi är på väg. En perfekt föreställning att se tillsammans med någon eller några och prata om efteråt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Playhouse Teater, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Pressure

24 september, 2026 by Elis Holmström

Pressure

Pressure
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Anthony Maras

Andra världskriget på film borde inte kunna göra tittaren blasé, än mindre oberörd. Framförallt i ett modernt samhälle, där de krafter som ledde världen in i en konflikt som höll på att leda mänskligheten till fördärv, tycks vara på frammarsch ännu gång runtom i världen. Antalet filmer som behandlar de mest välkända momenten är för många för att kunna listas. Då perioden är överexponerad krävs det därför specifika infallsvinklar för att bidra med något nytt. Pressure tar sig förvisso an D-dagen men gör det genom att utforska det kanske mest obskyra – men för den delen inte irrelevanta, man kan föreställa sig, nämligen vädret.

Bara för att en premiss låter aningen banal då den beskrivs betyder det inte att filmen blir lidande. Vi har genom åren sett absurt simpla koncept bli till filmmagi. Vem hade till exempel kunnat föreställa sig att lite kodning och affärsintriger i The Social Network skulle kunna leverera en av filmhistoriens mest otroliga filmupplevelser?

Pressure lyckas dock aldrig ta publiken till några svindlade höjder, samtidigt undviks också total irrelevans genom ett par stabila skådespelare. Detta är den sortens film som inte gör några nämnvärda fel men som inte heller förmår sig att någonsin lyfta. Trots starka skådespelare som Andrew Scott, Kerry Condon och Damian Lewis kan regissören Anthony Maras aldrig nyttja sina aktörer för att skapa olidlig spänning eller oemotståndlig kammardramatik. Om något så saknas spänning, en mer exakt och inspirerad regissör hade kunnat göra de metrologiska diskussionerna till en gastkramande thriller men det blir mest en uppvisning i Scotts förmåga att hantera svåra ord samt hans stabila skotska accent. Filmen liknar också filmad teater med ett ytterst ordinärt – för att inte säga trist, utseende där inget av det som visas visuellt är vidare trovärdigt. Allting känns som ett kurerat diorama på ett museum där allting har ställts iordning, polerats och justerats för en proper men också helt livlös presentation.

Denna något olustiga känsla lever sig kvar genom hela filmen, även om samtliga insatser är stabila och klanderfria är de inte heller majestätiska eller vidare minnesvärda, trots de superba skådespelarna som finns tillhands.

Bara det faktum att Andrew Scott skapar ett intresse för sin krassa, kalla och långtifrån sympatiska meteorolog tyder på att det finns så mycket mer att utvinna än vad som faktiskt görs. Maras lyckas dock hålla det hela någorlunda kapabelt, genom ensemblen och en duglig final som inkluderar några acceptabla stridsscener skapas en film som kan stämplas som godkänd. Att undvika låg- och högtryck kan vara önskvärt vad gäller vädret, men att en film placerar sig i denna mittposition är inte något önskat slutresultat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filosoferande bard från Island imponerar – Svavar Knutur i Sjömanssalen i Göteborg

23 september, 2026 by Mats Hallberg

20/9 2026

Sjömanssalen på Första Långgatan i Göteborg

Arrangör: Gatenhielmska Huset

Hade varit iväg på event fyra dagar i rad och ville söndag eftermiddag vara hemma och se på fotboll på teve. Blev övertalad av den isländske artistens svenska PR-kontakt att bege mig till hållplats Masthuggstorget. Och det något motvilligt tagna beslutet fick jag definitivt någon anledning att ångra, tvärtom. Hade aldrig varit i lokalen tidigare som tydligen förvaltas av organisationen bakom Gatenhielmska (deras hus är beläget en spårvagnshållplats längre bort vid Stigbergstorget, har besökt och skrivit om kulturevenemang där ett halvdussin gånger senaste åren). Man borde guidas i rummet eftersom två väggar upplåtits åt monumentalmålningar av Torsten Billman (1909-1989), vår främste visuelle skildrare av sjöfart och sjömannens tillvaro. Är aktiv medlem i Ove Allanson-sällskapet och skrivit betraktelse till en vänbok, vilket är relevant i sammanhanget då litterära sällskapet tillhandahållit och sålt böcker om konstnären Torsten Billman. Att denna intima så kallade pop up konsert arrangerades i just Sjömanssalen, berodde enligt presentatören på att de erbjudits möjligheten att använda rummet till olika offentliga evenemang. Skulle tro att kapaciteten är cirka åttio sittplatser och att publiken uppgick till cirka hälften av den siffran. Singer Songwritern Svavar Knutur, aktuell med sjätte skivan i eget namn, har besökt Göteborg en gång tidigare. Han befinner sig i skrivande stund på turné i Skandinavien.

Kan inte erinra mig på rak arm att jag tidigare hört en man från Island framförande eget material, ytterligare en faktor som gjorde att arrangemanget kändes exklusivt. Min kunskap om det lilla vindpinade landet i den nordiska gemenskapen baseras i huvudsak på samtida film, musik och skönlitteratur. Känner en man från ön som sedan länge är bosatt i Göteborg och som är vän med John Swedenmark. Swedenmark översätter isländska romaner och diktsamlingar varav några belönats med Nordiska Rådets pris. Han var tidigare kulturredaktör på LO-tidningen / Arbetet under en period då undertecknad under hans redaktörskap publicerades i tidningen. Min poäng är att jag har läst en del av hans strålande översättningar som står i mina hyllor, varav en gavs till mig i 50-års present tillsammans med en dvd om gruppen Sigur Rós (sett dem på Skeppsholmen). Har närvarat när min vän språkgeniet framfört sina översättningar live då Författarcentrum Västs Uppläsningsscen gästats av författare från Island. Författaren Håkan Broström skrev en bok om sina besök på den karga ön till kollegor och introducerade dem på så vis för sina läsare, en bok jag äger.

Torde ha sett ett dussintal isländska långfilmer under årens lopp på Göteborgs filmfestival, den senaste så sent som i år. Intresset för att sprida isländska berättelser via filmmediet resulterade i en antologi jag också äger. Musiken är nästan ett kapitel för sig. Förutom Sigur Rós minns jag Björk i ett tält på Heden, Anna Greta (Anna Gréta Sigurdadottir) har recenserats live och på skiva och samma uppmärksamhet har minst lika karismatiska Stina Augustdotter rönt. Senaste skivaktuella musikern från Island som recenserats var kuriöst nog Anna Gretas far, den kände mångsysslande saxofonisten och kompositören Sigurd Flosason. Nämnda förhållandevis unga kvinnor pratar flytande svenska, något de gjort sedan jag träffat dem första gången.

Jag valde ovanligt nog att sätta mig längst fram jämte en vän. Här fanns de mest bekväma stolarna. Nackdelen var att jag inte vågade smussla med anteckningar även om mannen med namnet han är ensam om, kanske var informerad om att en recensent fanns på plats. Kan således bara utgå från mina färska minnen och komplettera med vad han själv och andra skrivit. Konserten där Knutson ackompanjerade sig själv på akustisk gitarr utan pedaler eller förinspelad bakgrund pågick i cirka sjuttio minuter inklusive extranummer utan mikrofon nedanför scen sjungandes till ukulele. Texterna som framförs på isländska ska finnas översatta på hans hemsida. Beträffande hur musiken låter är den enligt egen utsago att beteckna som genren ”folk”. Bedömare har utsett honom till en isländsk motsvarighet till Paul Simon, fast i samtal med denne kvalificerade artist framgår att han vill bli erkänd genom att vara sig själv. Kontentan av att jag i hans uttryck märkte stänk av Nick Drake och Richard Thompson vilket också yppades, blev att Knutur verkade besväras en smula av dessa ofrånkomliga kopplingar. Hade till listan av namn kunnat lägga till exempelvis John Martyn och Göran Fristorp.

pressbild använd i marknadsföringen av pågående turné

Svavar Knutur visade sig vara en fullgod gitarrist, utmärkt sångare och en riktigt skaplig låtskrivare. Sedan han bestämde sig för att helhjärtat satsa på en karriär som singer songwriter 2009, har han nästan helt undvikit att skriva kärlekssånger. För oss exemplifierade han dock förnämligt talesättet ”ingen regel utan undantag”. I hans låtar som så här naket ofta framstår som visor, finns ett tilltal som berör. Kompositioner kännetecknas av obändig styrka, skönhet och snitsiga melodier. Visst hade man önskat förstå vad han sjunger om, han som också turnerat i USA och Australien och grundat en melodika-festival.

I noga genomtänkta mellansnack upplyses vi ändå om ämnen han skriver om. Med avväpnande humor levereras livserfarenheter till den grad att uppskattningsvis halva tiden går åt till dessa underhållande monologer på lättbegriplig engelska. Olika tonfall anläggs och det gestaltas med kroppsspråk. Svavar som ratat artistnamn är en estradör av rang när han berättar om sig själv, naturen/ vädret/ bebyggelsen och det isländska kynnet. Inte minst effekten av alkohol, ett självklart behov för många av hans landsmän. Artisten som sägs ha vigt sitt liv åt att utforska och förmedla villkoren historiskt (en legendarisk kvinnlig poet från 1700-talet(?) förekommer i showen) och idag, för innevånarna på den karga ön. Något han gör med besked genom starka sånger och berättelser, parat med en glimten-i-ögat attityd i lika fyndiga som upplysande invävda monologer. En anmärkningsvärd konstrast uppstår live emellan gripande låtar oftast i moll och ett medryckande, bejakande berättande kryddat med personliga åsikter.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Första blatten på månen – öppet och ärligt och nära

23 september, 2026 by Rosemari Södergren

Första blatten på månen

Första blatten på månen
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Iván Blanc

Ett nära möte med Douglas ”Dogge Doggelito” León som samtidigt berättar något om det svenska samhället och dess förändring under tolv år.

Personligt men inte privat, brukar vara en guide för att skapa bra film, litteratur, draman, eller vilken kultur som helst. Ja all kultur brukar bli bättre om det finns en personlig ansats bakom medan för privat kan bli för nära, för enskilt och kanske obehagligt till och med. Jag är lite vankelmodig kring denna riktlinjes giltighet. Douglas ”Dogge Doggelito” León som slog igenom med hiphop-bandet Latin Kings har blivit en välkänd svensk kändis på många sätt då han är med i så många olika sammanhang. Regissören Iván Blanco har följt Dogge i tolv år. Det är en lång tid. Det är förmodligen en anledning till att vi kommer väldigt nära Dogge, kanske rent av blir det privat – men trots det är det en engagerande dokumentär som förstås låter oss möta personen Dogge men samtidigt får en berättelse om det svenska samhället.

Vi får komma hem till Dogge. Vi får följa honom i många olika sammanhang, som när han berättar om sin djupa sorg då hans fru dog och om uppbrottet med Latin Kings. Vi får komma hem till hans bostad och se djuren han har. Vi kommer mycket nära, men ändå går filmens skapare inte över gränsen till det alltför privata. Det är skickligt och det gör att detta blir ett högst personligt möte med Dogge Doggelito.

Douglas ”Dogge Doggelito” León var frontfigur för Sveriges kändaste hiphopgrupp, Latin Kings. Han var ensjälvklar stjärna i rampljuset men samtidigt fick han och hans vänner i bandet höra att de vara invandrare och inte svenskar. Men mitt i allt detta dör hans fru Leonida i cancer. Allt förändras, som det gör när marken, grunden för allt bara skakar. Dogge står där ensam med ett litet barn och han måste få deras liv och vardag att fungera.

Regissören Iván Blanc berättar om filmen:
– Från början var tanken att göra en film om att återförena The Latin Kings. När jag insåg att det aldrig skulle hända hade frågan redan förändrats: vad händer med rebellen när rebellen blir medelålders? För mig blev det en film om överlevnad, sorg och kreativitet.

Filmen belönades med Dragon Award Best Nordic Documentary på Göteborg Filmfestival och visades på Way Out West i augusti där den var nominerad för bästa musikdokumentär.

Dogge är en person med många järn i elden och vi får komma honom mycket nära i denna dokument, kanske för närgånget men samtidigt är dokumentären mycket ärlig och vi möter en öppen Dogge som är som han är. Kanske är det mer sådan öppenhet vi behöver? Att regissören följt honom i tolv år gör att dokumentären samtidigt blir en tidsresa genom det svenska samhället där vi får se hur han blev bemött först och hur han blir bemött idag och det säger en del om det svenska samhället.

I sin motivering lyfte juryn på Göteborgs Filmfestival fram filmen som ”ett intimt och osentimentalt porträtt av livet efter förlust” och ett verk som skapar ”ett ovanligt utrymme där maskulinitet och sårbarhet kan samexistera”.

Om regissören Iván Blanco
Iván Blanco är en chilensk-svensk dokumentärfilmare och filmfotograf, baserad i Stockholm och verksam internationellt. Han har undervisat i film på Biskops-Arnö, Birkagården och Journalisthögskolan, och har arbetat med flera uppmärksammade dokumentärer, däribland Hacking Hate, The Scars of Ali Boulala och The Most Beautiful Boy in the World.

Om Douglas ”Dogge Doggelito” León
Douglas ”Dogge Doggelito” León är artist och en av svensk hiphops mest igenkännbara röster. Som frontfigur i The Latin Kings blev han på 1990-talet en symbol för en ny sorts svenskhet – rotad i förorten, språket och vardagen. Under en lång och mångsidig karriär har Dogge rört sig mellan musik, film, scen, konst och folkbildning. Med sin energi, humor och sitt direkta tilltal har han fortsatt vara en närvarande, älskad och omdiskuterad röst i svenskt kulturliv.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Douglas ”Dogge Doggelito” León, Film, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Resan till Piemonte – engagerande, berörande och hjärtevarm

23 september, 2026 by Rosemari Södergren

Resan till Piemonte

Resan till Piemonte
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi och manus Alexandra-Therese Keining

En svensk engagerande, berörande och hjärtevarm feelgoodfilm med några av de mest folkkära svenska skådespelarna i huvudrollerna. Dessutom spännande av och till. Förmodar att den kommer att locka en stor publik och också inspirera till resor till Italien. Ett stort plus får filmen för att den har äldre människor i pensionsåldern i de ledande rollerna. Fler och fler filmer och tv-serier har under senare år visat att åldras inte nödvändigtvis betyder att människor blir ointressanta.

Helena Bergström spelar Eva som ärvt en olivgård i Italien. Hon är i pensionsåldern och tar med sig några vänner som också är pensionärer för att titta på gården hon ärvt, med planen att sälja gården. Men ganska snart blir Eva och hennes vänner förtjusta i Italien. Där är sol och mat de tycker om och en hel del charmiga bybor. De bestämmer sig för att stanna. Men det finns några grannar som inte uppskattar det och gör vad de kan för att försöka skrämma iväg Eva och hennes vänner.

Filmen har flera styrkor. Att äldre människor kan vara tuffa och ha viktig livserfarenhet och kunna utvecklas är något som gärna får visas i filmer och olika berättelser. Berättelsen visar också att kvinnor kan vara kraftfulla. Ett stort plus är att inget är bara vitt eller svart. De flesta karaktärerna har djup i sig och är inte ensidiga. d

Att filmen går upp precis nu när hösten anlänt till Sverige är förstås noga genomtänkt, perfekt väl-tajmat. Liksom Eva och hennes Eva uppskattar att få lite sol och värme när höstvindarna far fram i Sverige är lätt att förstå. Det kan nog många känna igen sig och därför leva sig in i berättelsen. Karaktärerna går att identifiera sig med på flera sätt. Som många i den åldern idag har de hunnit skilja sig någon gång och har problem med sina ex-makar.

En lång rad av de populära och duktiga svenska skådespelarna som nu börjat uppnå pensionsåldern är med i rollistan, förutom Helena Bergström har vi i de fyra huvudrollerna Kjell Bergqvist, Björn Kjellman och Kajsa Ernst. Flera svenska folkkära skådespelare syns i biroller som Peter Dalle och Peter Haber.

Filmen är gemytlig och trevlig och lagom spännande när godtrogna svenska pensionärer möter italienska maffiametoder. En del är ganska förutsägbart men inte allt, en del överraskande vändningar kommer. En trevlig film att fly med från de kalla höstvindarna en stund.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: .Svensk film, Filmkritik, Filmrecension, Filom, Helena Bergström, Kjell Bergqvist, Peter Dalle, Resan till Piemonte

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in