Recension

Scarlet
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Mamoru Hosoda

I en tid då anime genomgår en sorts andra renässans, den första skulle kunna tillskrivas Spirited Away då den vann Oscar för bäst animerade film 2004. Vinsten klargjorde mediets oändliga potential och attraktion även utanför hemlandet Japan. Mediet verkar bara går från succé till succé och dess popularitet och potens att intressera tycks vara lika oemotståndlig då som nu. Därför är tittarupplevelsen för regissören Mamoru Hosodas nya film detsamma som en – extra, ovälkommen kallsup. Även om mycket i den uppgående solens land förblir endemiskt och snabba förändringar ofta anses vara otänkbara, är det tydligt att anime idag alltmer roterar kring stora och etablerade varumärken. Triumfer som Demon Slayer och Chainsaw Man har kraftiga installationsbaser, de har figurerat som manga och senare på TV, då i animerad form. Mer originella produktioner blir istället mer sällsynta, endast Makoto Shinkai, med den moderna genreklassikern Your Name, har lyckats stå på egna kreativa ben utan att förlita sig på adaptioner av storsäljande manga.

Därför är det särskilt erbarmligt att Scarlet inte nyttjar möjligheten att inte behöva följa utstakade vägar eller trender. Idén att utgå från basala Shakespeare-element som svek, hämnd och familjekonflikter borde inte vara möjliga att begå katastrofala snedsteg med. Men vad spelar klassisk dramatik för roll då varken karaktärer eller den faktiska dramaturgin kan klassas som något annat än total slentrian? För där de bästa anime-produktionerna lyckas med att få karaktärer, som endast består av linjer och färg, att te såg mer mänskliga än ett antal karaktärer vars skådespelare blivit belönade med Oscarsstatyetter, är de karaktärer som Scarlet introducerar lika platta som pappret de är ritade på. Men i fallet med Scarlet är det dock inte ens tal om klassisk stilig tvådimensionell animation. Istället har Hosoda valt att förlita sig på digital animation för att på så sätt uppnå en avsevärt högre detaljnivå, enligt honom själv. Tyvärr är slutresultatet varken vidare snyggt eller unikt, det är en stel och livlös film visuellt där rörelserna är obehagligt stela och inte det minsta stilfulla. Det känns istället sterilt, platt och tråkigt.

Och med de redan nämnda fågelholkarna – som är filmens karaktärsensemble, blir det hela snart olidligt ointressant. Allting följer trötta och förutsebara mallar som setts förut, då ljusår bättre och mer inspirerade. I ett försök att kickstarta det iskalla liket till film kastas snart allting mot väggen för att se vad som fastnar. Varning för spoilers, det kommer horribla musikalnummer, innehållandes musik som kunde ha producerats av den sämsta tänkbara AI-modellen. Efter det följer hemsk och motbjudande dramatik som hör till de mest smaklösa sockerchockerna på länge. Där andra animefilmer fastnat i evighetslånga och dekadenta actionscener – som för fans blir till rena väckelsemöten av extas, kan Scarlet inte ens erbjuda en enda minut av potent pulshöjning. Det blir stela och klumpiga svärdstrider som inte ens hade varit acceptabla på en genrep för medeltidsveckan på Visby. Därefter serveras ett par jättescener som desperat försöker återskapa Peter Jacksons storhetstid från Sagan Om Ringen, men precis som allt annat faller det lika platt som besöksfrekvensen till gymmet efter januari.

Den enda gången som Scarlet överhuvudtaget känns någorlunda sund är – absurt nog, i de scener som känns rent triviala, med ganska obetydlig dialog och då den som alltid aptitretande anime-maten visas upp. I övrigt är det hela ett osannolikt stort sömnpiller som sumpar alla chanser att vara egensinnig och originell.

Amrum
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Faith Akin
Medverkande Jasper Billerbeck, Laura Tonke, Lisa Hagmeister, Kian Köppke, Lars Jessen, Detlev Buck

En hjärtknipande skildring av barns situation under krig och under andra världskriget. En tolvåring måste leta och kämpa för att försöka få tag på smör, honung och vitt bröd på en ö där det mesta är slut eftersom det är krig och ransonering.

Det är så lätt efteråt, när vi vet hur ett krig eller konflikt slutade att dela in sidorna i goda och onda. Det är så lätt att döma de som stod på fel sida. Denna poetiska, starka film går inte att värja sig emot. Den visar hur livet ofta är och hur vi människor sitter fast i sin omgivning och är påverkade, speciellt barn har oftast inget val. I centrum står den tolvårige pojken Nanning som bor med sin mor, sin moster och småsyskon på ön Amrum under andra världskrigets sista dagar våren 1945. Deras pappa arbetar för nazisterna och är inte tillsammans med dem på ön.

Nannings mamma har fött ett barn till och hon är deprimerad och vägrar äta och babyn får ingen bröstmjölk. ”Om jag inte kan få vitt bröd med smör och honung vill jag inte ha något” säger Nannings mamma. Nanning ger iväg runt på ön och också till fastlandet för att försöka få tag på honung, smör och vitt mjöl så bagaren kan baka vitt bröd. Amrum ligger utanför nordvästra Tyskland, inte så långt från Danmark.

Nanning är desperat. Han känner att han har ansvaret, han är det äldsta barnet och pappan är iväg och arbetar för Hitler. Nannings mamma är stark supporter till Hitler och Nanning är med i Hitlerjugend, den nazistiska organisationen för barn och ungdomar. Han är uppväxt under dessa förhållanden och det är helt naturligt för honom. Han har dock skolkamrat och speciellt en bästa vän som kommer från familjen som är mer kritiska till nazismen.

Allt är så väl och trovärdigt skildrat. Det blir så tydligt hur hjälplösa barnen är och i synnerhet hur maktlösa barnen var under den tiden. Hur strängt hållna det var och hur hårt tolvåringar förväntades kunna arbete. För att få lite extra mat till familjen jobbar Nanning tillsammans med en kamrat efter skolan hos en bonde. Medan världen står i brand kämpar denna tolvåring för att rädda sin mamma och sin familj. Det är skakande och tragiskt och helt klart något många som växt upp under andra världskriget kan känna igen.

När Hitler tar livet av sig i bunkern blir Nannings mamma helt förstörd. I omgivningen förändras en hel del. Det som var emot nazismen börjar våga visa vad de står för och det blir inte lätt för sådana som Nannings mamma, som sympatiserade med Hitler. Amrum är ett filmiskt mästerverk och ett drama som skildrar hur människor lever under krig och förtryck. En film som talar till både hjärta och hjärna och som hänger kvar inom mig länge efteråt. Genom att skildra livet på en litet ö fångar regissören det stora genom det lilla livet.

I ett pressmeddelande beskrivs filmen med en träffande mening:
En gripande, visuellt storslagen berättelse om mod, lojalitet och den ödesdigra stund då barndomen tar slut.

Om regissören
Fatih Akin har i en rad framgångsrika filmer såsom Im juli (2000), Mot väggen (2003), som belönades med Guldbjörnen, och Vid himlens utkant (2007) som var Tysklands Oscarsbidrag 2008, visat sig vara en av Tysklands mest lovande filmskapare. 2017 regisserade han Utan nåd, med Diane Kruger (som även medverkar i Amrum) i huvudrollen. Filmen hade premiär vid filmfestivalen i Cannes 2017 och Kruger utsågs till Bästa kvinnliga skådespelare under festivalen.