• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Årets första sommarteater i Blekinge ”Till sista droppen” tidstypisk underhållning med det som en fars ska ha

24 juni, 2024 by Martin Moberg

(Mats Sandelius spelar i sommar för sjätte och sista gången rollen som den snåle och uppfinningsrike bonden Rudolf Johansson, här i ”samspråk” med landsfiskalen) Foto: Marcus Palmgren, BLT

Betyg: 3

Manus: Jan Sundberg

Regi: Nina Olsson och Mats Sandelius

Bearbetning och sångtexter: Elin och Mats Sandelius

Medverkande: Per-Anders Gustafsson, Mitzou Hedén, Johan Jansson, Britta Lindgren, Elin Sandelius och Mats Sandelius

Spelplats: Bellevueparken, Karlshamn

Arrangör: Sandelius Kultur & Nöje

Premiär: 23 juni 2024

Först ut bland årets breda utbud av sommarteatrar i Blekinge är ”Till sista droppen”, som sätts upp i Bellevueparken i Karlshamn, signerad det rutinerade gänget i Sandelius Kultur & Nöje som inte heller denna gång gjorde en besviken med sin föreställning.

För redan när vi i publiken kommer in i Bellevueparken ramas upplevelsen av farsen in av att vi möts av en trubadur, som spelar tidstypisk musik från 1950-talet, vilket även är det årtionde då denna sommarfars utspelar sig.

Genast när vi satt oss ner fick vi en känsla av sommaridyll för drygt 70 år sedan genom den pittoreska och enkla scenografin. Även kostymen går i samma tecken, vilket är bra för den tar inte över handlingen utan ”bara finns där” som en tydlig markering om ett svunnet men ändå ihågkommet bondesamhälle. 

Ett plus för den introduktionen således och för sjätte året i rad (med undantag från coronapandemin) får vi återigen möta det äkta paret Rudolf och Ingrid Johansson (Mats Sandelius och Mitzou Hedén) som har det knalt med pengar och därmed behöver få in extra inkomst, vilket de löser på två helt olika sätt.

Ingrid vet råd och bestämmer sig för att låta spådamen Rosita (Britta Lindgren) hyra in sig under marknadsdagarna, medan Rudolf istället fått en helt briljant idé och tänker sälja ett stort parti whiskey svart och så klart utan att Ingrid vet om det.

Det säger sig självt att det kommer gå åt pipan och det blir inte heller enklare av att drängen Axel (Johan Jansson) blir erbjuden ett jobb som vikarierande konstapel av landsfiskalen Gärdin (Per-Andersson Gustafsson).

Det blir, som sig bör i en fars, förväxlingar med en gång och utan att helt spoila handlingen, är det framför allt bagaget i farsen som har en central roll. Tilläggas bör att hade den klipska pigan Britta (Elin Sandelius) inte räddat Axel ur knipan vid flertal tillfällen, ja då hade det blivit en kort föreställning och ett betyg under tre.

Efter farsen hördes det idel positiva kommentarer från publiken, som inte gick undertecknad förbi. Det var härligt och genuint, och man vart imponerad över hur produktionen hade fångat 50-talskänslan bra, både i skämt och i själva inramningen, och att de och jag fick med sig många goda skratt.

Framförallt vill jag framhålla Johan Janssons insats på scen som drängen Axel, han är helt rätt i sin tajming i varje skämt något som lyfter slutomdömet till en stark trea. Nämnas bör att den starkaste duon gällande intensitet och dialog blir mellan nämnde Jansson och Per-Anders Gustafsson, som spelar landsfiskalen.

Enkelheten i både texterna och i många av de Göteborgsinspirerade skämten gör att själva föreställningen tuffar på i bra takt och den är, tycker jag, allmänt mysig och så där lagom. Det är också en trygg ensemble på scen som vet precis hur de ska charma sin månghövdade publik denna ljuvliga junisommarkväll.

Fint blir det också att sångnumren i jazz- och bossanovastil tar hela handlingen framåt. Publiken blir även glad när man får vara en del av farsen och sjunga med. Mer sånt hade blivit det som fått upp betyget på näst högsta nivån. En enda fundering hade jag med mig efteråt; vad hade hänt om de fräcka skämten hade varit ännu mer vågade, eftersom den humorn är det som publiken gillar i denna typ av föreställning.

Så är du i Karlshamn med omnejd i sommar, rekommenderas att du går och ser ”Till sista droppen” visst är det synd att det inte blir fler farser med denne bonde och hans idéer som var gång leder till förvecklingar och trubbel för honom själv och hans närmaste på gården. Men var sak har sin tid, dock är det sannolikt att det kommer något annat signerat Sandelius och Nöje, som känner sin publik och som vet vad som drar densamma till Bellevueparken under sommarkvällarna.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Blekinge, fars, Karlshamn, Kulturbloggen, Sandelius Kultur och Nöje, Sommarteater, Till sista droppen

Filmrecension: Insidan Ut 2 – bästa Pixar-filmen på år och dagar

18 juni, 2024 by Elis Holmström

Insidan Ut 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 juli 2024
Regi Kelsey Mann

Pixar har idag kapacitet att producera ett antal filmer per år, dock passerar det ansenlig tid mellan studions renodlade uppföljare. Det är nästan tio år sedan den första Insidan Ut hade premiär och tog världen med storm. På många sätt var Insidan Ut ett fulländat Pixar-projekt som visade upp studions starkaste sidor; otrolig visuell färdighet, minnesvärda karaktärer och en berättelse vars patos kunde tina upp hjärtat hos den mest cyniska och hårdhudade.

Men sedan Insidan Ut har Pixar stapplat förvånansvärt många gånger. Även om filmer som Coco och Soul har bjudit på oerhört goda filmupplevelser har de ändå inte lyckats nå upp till de himmelska nivåer som de mästerverk Pixar tidigare erbjudit, exempelvis Toy Story 3 eller Ratatouille. Och efter de senaste årens dugliga men aningen färglösa projekt är det således dags att gå tillbaka till en säker hamn i och med Insidan Ut 2.

Och Kelsey Mann, som gör sin debut som långfilmsregissör, ödslar ingen tid på att påminna om vad som gjorde den första filmen till en sådan klassiker. Från första rutan kastas vi in i en hektisk, glad och färgsprakande scen som på ett härligt överentusiastiskt sätt introducerar de färggranna och oerhört distinkta karaktärerna från den första filmen. Det finns en påtaglig energi samt glädje över att vara tillbaka i en värld som bara kan beskrivas som Pixars mest innovativa, men också mest abstrakta. Sättet den ordinarie vardagen kolliderar med jättelika fantasilandskap är precis lika genialiskt som harmoniskt.

Få filmer har lyckats skildra något så pass abstrakt som vårt mänskliga känsloregister som Insidan Ut. Även om konceptet att visualisera saker som ilska, sorg och glädje må låta simpelt är det en helt annan sak att iscensätta det med sådan fingertoppskänsla som både den första filmen och nu uppföljaren demonstrerar. Här finns scener som snillrikt lyckas hitta rätt i oerhört vuxen tematik som utanförskap, ängslighet, grupptryck och otillräcklighet. Det är omöjligt att inte känna sig träffad och genuint berörd då Mann med kirurgisk precision lyckas återskapa autentiska känslor av skam och prestationsångest, något en rad prisbelönta dramatiker hade offrat sina själ för att kunna visualisera lika skickligt som här.

I Pixars bästa uppföljare får älskade bifigurer från föregående episod nya strapatser att handskas med, samtidigt som de också får mer tid i rampljuset. Denna struktur följs till punkt och pricka här, denna gång får de karaktärer som tidigare fick spela andrafiol stå i centrum och addera komik men också oväntat potenta tankar om livet.

Det hela må låta allvarsamt men Pixar samt Kelsey Mann vet hur ett riktigt äventyr skall iscensättas. Insidan Ut 2 har ett tempo som skulle få elitidrottare att protestera, speltiden på knappt 100 minuter går i en rasande fart, filmen är fullkomligt skoningslös vad gäller andningspauser. Många gånger känns det som om den kreativa dammen har brustit och publiken dras med i en flodvåg av uppfinningsrikedom och skaparglädje. Då studions numera perfekta teknologi också visualiserar makalösa miljöer och obeskrivligt uttrycksfulla och levande karaktärer kan man inte undgå att tappa andan. Flera scener når ohyggligt höga höjder där extasen och maxbetyget är inom konstant räckvidd.

Så vad är det egentligen som hindrar Insidan Ut 2 från att kunna tituleras som fulländad? Trots att flera tillfällen orsakar sällsynt extas och glädje går det inte att undkomma att filmen inte lyckas avancera konceptet, något de allra bästa Pixar-uppföljare alltid gjort. Mycket av filmens effektiva patos är fortfarande förankrat i det vi fick se för nästan tio år sedan och slutklämmen känns tyvärr som en ren och skär repris. Där andra uppföljare hittar nya sätt att bredda och fascinera, med ny tematik och berättelser som ständigt rör sig framåt, är Insidan Ut 2 fortfarande fast i de mallar och strukturer som etablerades av dess företrädare.

Toy Story 3 fick en hel värld på knä genom ett av de mest drabbande avsluten i filmhistorien men avslutet i Insidan Ut 2 blir närmast ett antiklimax. Men är detta tillräckligt för att distrahera från det faktum att filmen bjuder på en sällsynt extatisk åktur? Knappast, få filmer lyckas entusiasmera och inspirera som Insidan Ut 2, och då allt är sagt och gjort måste det kategoriseras som den bästa Pixar-filmen på år och dagar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Insidan Ut 2, Pixar

Filmrecension: Late night with the devil – det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm

14 juni, 2024 by Rosemari Södergren

Late night with the devil
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 juni 2024
Regi och manus Cameron Cairnes, Colin Cairnes

Något så sällsynt som en skräck-komedi. Det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm. Den marknadsförs som skräckfilm som gjort succé i USA. En rolig detalj är att filmen på öppningshelgen i USA ska ha gjort exakt 666.666 dollar på söndagen. Siffrorna som står för Djävulen eller Antikrist. Nå om det är den exakt summan som kom in, kan vi väl på vara lite kritiskt ifrågasättande till.

Skräck och skräck. Nja den rör sig i markerna kring sådant som brukar ta plats i skräckfilmer men tas upp på ett mer finurligt sätt. Egentligen handlar den om journalistik eller tv-journalistik – eller mer konkret om prat-shower, talkshows.

Filmen utspelas i slutet av 1970-talet och handlar om Jack Delroy som leder en talkshow med titeln “Night Owls”. Som titeln hintar om är det ett program för sömnlösa tv-tittare. Programmet är populärt men Jack lyckas ändå aldrig slå Johnny Carsons siffror. Jack Delroy är den ständiga tvåan. Jack spelas väldigt bra av David Dastmalchian som bland annat haft roller i Oppenheimer och Dune. Han är mycket trovärdig som en typisk programledare för en amerikansk talkshow som jagar tittarsiffror. För mig är det en tydlig metafor för dagens tv-kanaler, influensers och tidningsredaktioner som jagar klick. Det är samma princip som skildras. Hur långt är en programledare och producenter redo att gå för att få flest tittare, eller flest klick, eller sälja flest annonser.

Så händer det tragiska. Jacks fru dör i cancer. Jack förlorar sin gnista och tittarsiffrorna dalar. Jack blir desperat och planerar ett unikt program tillsammans med sina producenter. Han ska göra en Halloweenspecial och bjuda in medium och demonutdrivare och göra ett riktigt spektakulärt program som ska få enorma tittarsiffrorna. Bland hans gäster finns en ung flicka, Lilly, som är den enda som överlevde en brand i ett tempel för satanister. Den unga flickan har en demon inom sig som hon håller i schack med hjälp av en forskade, June Ross-Mitchell, kring paranormala fenomen.

Som en extra krydda i programmet har Jack bjudit in Carmichael Haig som är en känd kritiker som lovat 100.000 dollar till den som kan uppvisa något paranormalt som inte är fusk. Diskussionerna kring vad som är falskt och inte är den mest intressanta delen av filmen.

Egentligen har jag svårt att hålla med om att detta är en skräckfilm. Jag blev aldrig rädd och jag hörde heller inte som tjöt av rädsla i salongen. Däremot hördes ett och annat skratt. Själv hade väldigt roligt emellanåt.

Slutet var dock rörigt i mesta laget och skulle förstås vara skrämmande men det var mest förvirrande. Ett litet minus också att de fenomen som var med är schabloner, klichéer.

I det stora hela är Late night with the devil en rolig film inom kategorin skräck som mer var komedi och som helt klart går att diskutera vidare kring efteråt. Vad är paranormalt och vad kan människor luras att tro att de ser eller upplever? Och hur långt är en tv-personlighet eller influencer eller journalist beredd att gå för att bli störst?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Halloween, Skräck-komedi, Skräckfilm

Förstklassig och flerskiktad instrumentalmusik domineras av makalös saxofonist – Petrichor av Jonas Knutsson & Anders Persson

12 juni, 2024 by Mats Hallberg

Jonas Knutsson & Anders Persson

Petrichor

4

Inspelad av Åke Linton september 2023 i Studio Epidemin och Tonkontroll i Göteborg

Prophone Records (distr Naxos)

Releasedatum: 31/5 2024

För första gången manifesteras i helfigur det långvariga samarbetet emellan saxofonisten Jonas Knutsson och den sju år äldre pianisten Anders Persson. Sker i form av kreativt teamwork som generat tio originallåtar komponerade utifrån specifik premiss: Medan Knutsson utvecklar melodiken tar Persson hand om harmonierna. Själva utvärderar de vad som uträttats i musiklaboratoriet med att sammanföra två världar, genom att kalla soundet för ”Oscar Peterson-Berger”. Fyndig om än långt ifrån heltäckande beskrivning.

Prisade saxofonisten som numera är ledare för Umeå Jazzfestival, är ju sedan decennier lika hemtam med traditionella folktoner som World Music, kammarjazz och pulserande bop. I dennes framgångsrika cv märks samarbeten med bland andra Nils Landgren, Lena Willemark, Ale Möller, Bengt Berger, Mats Öberg, Johan Norberg, Elise Einarsdotter, Cabazz, Enteli, Mynta, Encore (redan här för över trettio år sedan möttes Knutsson och Persson) med flera. Har blivit flera uppskattande recensioner både live och på skiva. Den inte lika produktiva pianisten har också kunnat avnjutas ett antal gånger live i olika renommerade grupper eller i egenskap av ackompanjatör, då han är hemmahörande i Göteborg. Har hört honom med bland andra Stina Nordenstam, Maria Eriksson, Johan Borgström, Stina Andersdotter (hans dotter) och Etwas Anders. Hör till saken att Anders Persson ingår i Jonas Knutsson Quartet och att han var hedersgäst på Umeå-festivalen 2019. På Petrichor spelar han piano och ibland keyboards medan Knutsson oftast växlar mellan sopran- och tenorsax. Rytmsektionen består av Sebastien Dubé på kontrabas, trumslagare Terje Sundby samt på percussion Rafael Sida (ingår också i Jonas Knutsson Quartet).

För att fortsätta förteckningen över vem som gjort vad på ett innovativt album listas här ett antal gäster. På Waltz For Debussy hörs Lars Almkvist (flygelhorn), Åke Lannerholm (eufonium = tenortuba) och Johan Ahlin (valthorn). På Baby Dodds Vindaloo Strut medverkar Dicken Hedrenius på trombon. Khamsanday gästas av Livet Nord på violin. Malvakvartetten finns med på titellåten. Medlemmarna heter Emelie Molander (violin), Knapp Britta Pettersson (violin), Maria Jonsson (viola) samt Maja Molander (cello). Ansvarar för stråk- och blåsarangemang på Waltz for Debussy jämte Petrichor gör Hans Hjortek.

foto Benedikt Bisping (från Jonas Knutssons fb-sida)

Toner sveper fram. lent inlindade eller i pregnanta utbrytningar. En härligt avslappnad och stundom närmast spirituell anda råder, där Knutssons ljust ljudande instrument anför med auktoritet. Persson skjuter in ett kort inpass i vackert utsmyckade öppningen Waltz For Debussy, fast det är först på tredje spåret han ges rikligt med utrymme. Registrerar då ett ljuvligt ledigt solo från honom.

Otroligt lyhörda rytmsektionen är sannerligen på tårna inom den spatiösa plats de tilldelats. Självklart uppstår extra fett groove här och var med både batterist Terje Sundby och en inspirerad Rafael Sida som eminenta rytmtillverkare. Och Sida (en livefavorit sedan 80-talet) tar vara på varje tillfälle att färga parets fräcka kompositioner. Det lutar mer åt dansant stampa takten -världsmusik än ortodox jazz, kryddat med raffinerade blinkningar till New Orleans, Balkan, nordiskt storslagna vyer och bluessväng. Sebastien Dubé och hans runda klang på en specialbyggd kontrabas minns jag från rafflande konsert i Ljungskile med gitarristen Mats Norrefalk och trumslagaren Mikael Nilsson. Trevligt nog hörs han i en jublande feature flinkt assisterad av Perssons upphetsande löpningar.

foto Nilento (från Anders Perssons fb-sida)

Fångas av en sprittande, närmast sensationell tempohöjning i The Next Three. Samtliga triggar varandra utan att det kokar över. Blir till angenäma fyrverkerier vilka trummande nestorer sofistikerat accentuerar. Rapp briljans levereras av blåsaren konstant i framkant. En smeksamt läcker ballad till minne av Jim Beard känns bekant. Det dröjande anslaget förför i en melodi som skulle kunna vara signerad Scott Hamilton. En annan toppnotering vari Livet Nord sätter sin prägel har fått titeln Khamsanday. Hänförande österländsk vibe tillförs, vars tonspråk också delvis stämmer in på bluesiga temat i Baby Dodd´s Vindaloo Strut tillägnat dixieland-trumslagaren från New Orleans. Associerar ibland till både Mynta och hur Rena Rama kunde låta när det begav sig. Somliga låtar påminner så tydligt om andra signerade Knutsson, att man undrar i vilken utsträckning de lånat av sig själva.

Kan tyckas övermaga att anmärka på upplägget när det resulterar i oavbrutet skön musik, som antagligen är en oundviklig konsekvens av den idé man praktiserar. Men min poäng är att jag särskilt första halvan hade önskat mer jämvikt, även om mer fördelaktig balans uppnås efter hand. Förvisso helt fenomenal på främst sopransax oavsett om det musiceras ystert eller lyriskt, vill jag hävda att Knutssons komponerande kollega alltför ofta hamnar i skymundan.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: The Watchers – förutsägbart och uselt platt

9 juni, 2024 by Elis Holmström

The Watchers
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Ishana Shyamalan

Bruce Springsteen sjöng i den fantastiska Long Time Comin’ att om han hade en enda önskan i denna gudsförgätna värld skulle det vara att ens synder borde förbli ens egna och inte ärvas av ens barn.

Tyvärr har denna önskan inte slagit in vad gäller Ishana Shyamalan dotter till den numera ökände M. Night Shyamalan. Det skulle kunna skrivas minst ett dussin avhandlingar om hur problematisk och påträngande nepotismen är inom den västerländska filmindustrin. Nu senast menade Maya Hawke – dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman, att hennes karriär – med största sannolikhet, inte hade varit densamma utan sin glansiga genpool och sina föräldrars förmåga att öppna dörrar.

Hela den där diskussionen är dock irrelevant då det kommer till att faktiskt förstå vad som lett till det inferno som är The Watchers, en film som kan stoltsera med ett antal världsrekord i att vara sämst inom det mesta. Ishana Shyamalan har inte bara försökt följa i sin fars fotspår, hon efterapar och imiterar ned till minsta beståndsdel. Om det nu varit så att M. Night Shyamalan hade varit en filmskapare i världsklass hade det inte varit fel att aspirera till samma nivåer. Men den beskrivningen av M. Night figurerar bara i någon parallell verklighet där Taylor Swift spelar inför tomma arenor.

Det skall dock sägas att Ishana är sin far upp i dagen, vilket förvisso inte är något att vara stolt över vad filmskapandet anbelangar. Precis som hos pappan är hennes filmskapande ett rusande tåg där slutdestinationen är ett bottenlöst hål. Att hålla Ishana ansvarig för den tortyr som M. Night utsatte mänskligheten för med filmer som The Village och Lady In The Water vore inte rätt, men då hon frenetiskt önskar emulera detta groteska filmskapande blir alla försök till tålamod eller förståelse grusade.
För det finns sannerligen inte mycket som skiljer denna film från nämnda makabra skräp. Det här inte en film, det är ett kaos, en hord av ilskna tjurar som river allt i sin väg. Trots att filmen bygger på en litterär förlaga – som i teorin borde kunna stabilisera inkompetensen och skänka filmen en resonlig färdplan, framstår hela projektet som någon form av pervers improvisation där man endast följer första – och sämsta tänkbara, idé och hoppas att det funkar.

Att berättelsen har samma odör som surströmming kunde kanske – kanske, ha accepterats om det fanns en stabil personregi, gott skådespeleri eller dugliga skräckmoment. Men filmens unkna story liknar en gudagåva då filmens övriga inslag och aspekter presenteras. Foto, musik och klippning är så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det är ett första utkast för ett studentprojekt. Allt som serveras är lastgammalt dravel som är både förutsägbart och ynkligt platt. Skräckmomenten är lika erbarmliga och kunde utan större problem ha använts för att ersätta sömnpiller.

Och precis som Shyamalan den äldre har Ishana en slapphänt och nonchalant registil där hon låter allt och alla klara sig själva. Det kan inte beskrivas som något annat än iskallt förakt för allting. Skådespelarna driver runt som en bunt vilsna dagisbarn och verkar inte ha en aning om vad de skall göra, detsamma gäller för ett antal scener som endast kan klassas som menlösa då de inte gör ett jota för att avancera berättelsen.

Just skådespeleriet befinner sig dock på en sådan unikt usel nivå att det skulle vara kriminellt att inte nämna det. Dakota Fanning ser ut som om hon just fått veta att hon skall ha ett möte med elektriska stolen efter inspelningen, hon bjuder på ett skådespel som får marionettdockor att framstå uttrycksfulla och levande. Sedan har vi tre osannolikt usla prestationer från Georgina Campbell, Oliver Finnegan och Olwen Fouéré som alla förtjänar en stående utmärkelse för sällsamt kasst agerande.

Men det mest ohyggliga är att Ishana Shyamalan inte bryr sig, det kaos hon själv orsakat får bara leva runt, det görs inte ens ett tafatt försök att vända skutan från total undergång. Allting får bara lov att vara en penibel cirkus av dårskap. Alla tecken på att slutet är nära bekommer inte Ishana Shyamalan, hon har beslutat sig för att skapa Titanic, ja, i alla fall den delen där båten träffar isberget och sjunker till havets botten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Sida 206
  • Sida 207
  • Sida 208
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in