Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Anyone But You – romantisk komedi i välkänd äldre stil

by

Anyone But You
Betyg 3
Svensk premiär 19 januari 2024
Regi Will Gluck

En romantisk komedi i välkänd äldre stil med modernare inslag av nakenhet och sex.

Filmen börjar underhållande med en desperat Bea (Sydney Sweeney) med akuta behov. När den store, starke Ben (Glen Powell) griper in uppstår snabbt kemi mellan dem. De tillbringar natten tillsammans men på grund av ett missförstånd skiljs de besvikna åt. När de åter igen träffar varandra för att delta i ett bröllop i Australien är aversionen kvar. För att inte förstöra stämningen på bröllopet beslutar de att de ska fejka att de är förälskade. Filmen fortsätter med det ena missförståndet efter det
andra.

Det finns ingen bärande historia som väcker intresse i filmen. Trots det flyter filmen sakta framåt. Med humor mer än romantik blir det en underhållande film om förvecklingar.

Glen Powell och Sydney Sweeney har bra kemi i sina roller. De gnabbas och diskuterar och missförstår varandra filmen igenom. En historia om en kille som är sällsynt odiplomatisk och en tjej som är smartare men hela tiden hittar på problem. Ett oavbrutet käbblande och gnabbande om små och stora saker.

Ett plus för de vackra bilderna från Australien och Sydney med dess fantastiska operahus och och de läckra maträtterna. Och Ben och Bea är ett stiligt par tillsammans.

Att göra en hel film på missförstånd som kunde ha lösts med en enkel förklaring och att få dessa missförstånd att roa oss ända till slutet är skickligt. Det är ingen film man lägger på minnet men så länge man sitter i salongen så är den underhållande.

Filmrecension: The Eternal Memory

by

The Eternal Memory
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Maite Alberdi

En berörande film om att leva med någon vars minne försvinner. Men den är inte bara mörk utan skildrar en kärlek som inte ger sig och visar hur det trots allt går att fylla på minnena och göra dem levande, åtminstone för en stund. Denna berättelse har ytterligare ett engagerande djup i sig då flera av Augustos minnen handlar om hans tid som journalist då han som chilenare rapporterade om militärkuppen av Pinochet och allt de mord på civilbefolkningen som Pinochets militärmaskin låt bakom.

Paulina och Augusto har varit tillsammans i 23 år. De träffades när de var medelålders. Nu har Augusto drabbats av Alzheimers och mer och mer av hans minne försvinner. Vissa dagar vet han inte ens vem Paulina, hans fru är. Paulina har varit kulturminister och skådespelare, Augusto jobbade många år som TV-journalist. De blor i ett vackert hus som de byggt tillsammans för många år sedan och huset är fyllt med minnen som Augusto långsamt glömmer.

Paulina har en ängels tålamod. Trots att Augusto en del dagar inte ens vet vem hon är så stannar hon vid hans sida och försöker hela tiden hjälpa honom att minnas människor och händelser ur hans liv. Det är vackert och starkt berörande. En del av inspelningen är gjord under covid 19-pandemin och de kan därför inte träffa hans barn eller andra vänner. De får sköta kameran själv emellanåt också under pandemin.

Det är nog ovanligt att en anhörig klarar att ta hand om någon som har så hög grad av Alzheimers eller att de ens har råd att ta hand om dem. Jag tänker att denna dokumentära film borde kunna ses av beslutsfattare inom äldrevård. Kanske kunde man göra livet bättre för många med demenssjukdomar om anhöriga kunde få stöd att hjälpa den drabbade med att minnas, bland annat med foton och filmklipp.

En del av filmen jag gärna sett mer av är det som skildrar Chile under tiden då Pinochet härjade. Det var en fruktansvärd tid för de som bodde i Chile. En del lyckades fly och i Sverige har vi en hel del chilenare som flydde för sina liv under den tiden. Jag skulle välkomna en dokumentär om den tiden.

Jag har viss tveksamhet kring hur är det är att visa en människa som drabbats av Alzheimers. Augusto är helt klart med på att bli filmad, men hur mycket medveten är han om vad som sker? Jag vet inte vad jag tycker kring det. Han hade arbetat många år som TV-journalist och kanske är det därför helt naturligt för honom att också våga och vilja visa sig som dement.

Denna dokumentär är ändå imponerande och känns i magen. Det är så vackert att se Paulina och Augustos kärlek trots demensen och det är tydligt att det finns sätt att prata och minnas tillsammans som kan göra en sådan tid lättare.

Filmen vann id Sundance Film Festival och den vann Bronshästen för bästa dokumentärfilm vid Stockholm filmfestival. Regissören Maite Alberdi Oscarsnominerades år 2021 för hennes dokumentär Åldrade spion.

Bokrecension: Skinn av Sara Strömberg

by

Skinn
Författare Sara Strömberg
Serie Vera Bergström (del 3)
Utgivningsdatum 2023-10-23
Förlag Modernista
ISBN 9789180638623

Sara Strömberg är en duktig, relativt ny författare. 2021 fick hon Svenska deckarakademins pris för Årets bästa debut och 2022 fick hon pris för Årets bästa kriminalroman. Nu har den tredje kriminalromanen med serien som har den jämtländska journalisten Vera Bergström i centrum kommit.

Vera Bergström är lokalreporter på Jämtlandsposten. Det är en tidning som i verkligheten fanns för hundra år sedan. Tidningen ska starta en satsning på True Crime och Vera får i uppdrag att sätta tänderna i ett tragiskt fall för tjugoåtta år sedan då en pappa och två små barn hittades mörade i en fjällby i Jämtland, när den norska gränsen. Familjens mamma är spårlöst försvunnen sedan dess.

Vera Bergström är en envis person och ibland kan jag tycka att hon är dumdristig. Det är väl skildrat. Det går inte att läsa utan att bli engagerad, att känna något, att vilja ruska tag i henne ibland och säga åt henne att lugna ner sig. Som när hon ger sig av ut på vägarna fast hon vet att snöstorm är på väg.

Författaren Sara Strömberg vet verkligen hur hon ska berätta en spännande och engagerande historia. Karaktärerna, personerna, är oftast trovärdiga och känns realistiska och det går att begripa hur de agerar och varför. Förutom ett exempel i denna kriminalroman: Jag tycker det är svårt att begripa vad som driver mördaren. För min del har jag svårt att tro på att någon är enbart ond. Idéerna om att någon är alltigenom ond medan andra är goda är vad som ligger i botten på många krig i världen, på sekter och mycket annat tragiskt som händer.

Författaren låter berättelsen nystas upp från tre håll. Vi får följa Vera Bergström och vi får följa Frank, den mördade pappan fram till minuterna före morden och vi får följa en ensamstående kvinna med en tonårsson i en förort i Stockholm. Stockholmsdelen får mot slutet en förklaring. Det är mycket väl sammanvävt.

Sara Strömberg har än en gång skrivit en nagelbitare som också berättar om livet och samhället idag.

Fakta om författaren:
SARA STRÖMBERG [f. 1975] är uppvuxen i Jämtland och Västerbotten. Hon arbetar som frilansjournalist och författare i Östersund, där hon också är bosatt med sin familj. Hennes tidigare böcker, Sly och Skred har hyllats av både kritiker och läsare och utsågs av Svenska Deckarakademin till Årets bästa svenska debut (2021) respektive Årets bästa svenska kriminalroman (2022). Skinn är tredje boken om antihjälten Vera Bergström.

Filmrecension: Det ensamma slottet i spegeln – magisk, vacker och mystisk

by

Det ensamma slottet i spegeln
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Keiichi Hara och Takakazu Nagatomo

En magisk, vacker och mystiskt japansk tecknad film. En berättelse om att vara ung och möta svåra saker, att vara mobbad eller förlora ett syskon eller fly från övergrepp. En handling som överraskar och inte följer den vanliga mallen. Den är fylld av oväntade vändningar.

Huvudpersonen är Kokoro, en blyg som inte går till skolan. Hon får ont i magen varenda morgon och klarar inte att gå till skolan eftersom hon är mobbad, men inte vågar berätta för någon om det hon utsätts för i skolan. Många unga kan känna igen sig i henne och hur hon reagerar. Det kan vara skamfyllt att berätta att man blir mobbad. Många barn skäms över det, fast det inte borde skämmas. Det är mobbare som ska skämmas. Men barn har en tendens att tiga om det svåra de möter.

En dag upptäcker Kokoro att spegeln i hennes sovrum lyser och är en portal. Hon kan inte motstå utan går in i portalen genom spegeln och där förs hon till ett magiskt slott där hon möter sex andra ungdomar och ett magiskt figur: en flicka med vargmask. Flickan i vargmask berättar att hon är utsänd för att ge dem ett uppdrag. De är inbjudna för att söka upp en nyckel i slottet. Den som hittar nyckeln kan ta sig till ett hemligt rum och där får han eller hon en önskan uppfylld. Men bara en kan vinna.

De unga ägnar dock inte så mycket tid åt att leta nyckeln. De hänger istället i slottet och umgås. De har alla, var och en, ett eget rum i slottet. De har det mysigt och spelar spel och annat. Det finns dock en viktig regel. De måste ge sig av tillbaka till sitt vanliga liv genom spegeln senast klockan fem på eftermiddag japansk tid. Om de stannar kvar efter fem blir de uppätna av en varg.

Det är mycket vackert tecknat, i en stil som jag sett i många japanska serietidningar. Kanske lite väl gulligt tecknat, men det kan vara en bra avvägning eftersom berättelsen ibland har en del otäcka händelser som de unga upplever. Det är en fantastiskt berättelse om vänskap, om att våga öppna sig för någon, att våga lita på någon och om att möta utmaningar och svårigheter, att möta de jobbiga i livet.

Jag tänker att den som ska se filmen inte ska vara för ung. Åldersgränsen är satt till elva år och jag tror att barn som ska se den bör vara minst elva år. För övrigt är filmen minst lika väl värd att upplevas av oss vuxna. Det är så med bra tecknade filmer: de talar både till de yngre och de äldre.

Filmrecension: The Animal Kingdom – går inte att se oberörd

by

The Animal Kingdom
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Thomas Cailley

Tankeväckande, sätter igång känslor och funderingar. En film som inte riktigt kan placeras i en kategori. Det är en psykologisk thriller, en form av fantasy och samtidigt en högst realistisk skildring av människors reaktioner inför det som är annorlunda. En unik, annorlunda berättelse som det är svårt att hitta någon liknande att jämföra med och den går inte att se oberörd.

I centrum står 16-årige Émile Marindaze och hans pappa François Marindaze. Världen har drabbats av en sjukdom eller mutering som gör att människor långsamt förvandlas till djur, fåglar och fiskar. Émiles mamma Lana är en av de som drabbats och som sakta förvandlas till en björnliknande varelse och mer och mer tappar sin mänskliga skepnad och förmågan att tala.

Familjen Marindaze lever i Frankrike. Där har myndigheterna bestämt att muteringen är en form av sjukdom och den som drabbas läggs in på låsta avdelningar och sjukvårdspersonalen försöker korrigera muteringarna, till exempel genom att klippa bort klor, raka bort päls. Det gör att de muterade blir funktionshindrade, de blir fullständiga djur och har tappat sin mänskliga skepnad.

Myndigheterna har bestämt att Lana och de andra som är inlagda på regionens kliniker ska förflyttas till ett särskilt större sjukvårds-center i södra Frankrike, vid nationalparken Landes de Gascogne Regional Natural Park. François kämpar för att hålla ihop familjen och att ha kvar kontakten med sin fru Lana. Han besöker henne ofta och tvingar med sonen. När hon nu ska flyttas till södra Frankrike skaffar han sig ett jobb där och en bostad och tvingar Émile att följa. Émile är inte alls intresserad av att flytta eller hålla kontakt med sin mamma. Han är tonåring och vill umgås med vänner och träffa tjejer.

En olycka inträffar under transporten av de muterade och de kan ta sig ut i skogarna i området runt om. François ger sig ut för att söka efter Lana. Människor är rädda för de muterade och militären kallas in för att jaga de muterade. François vill rädda Lana från att bli dödad av soldater. Även om hon muterar är hon ändå innerst inne Lana, menar han. Mitt i detta händer något som gör att tillvaron för François och sonen blir ännu mer mardrömslik.

I Frankrike förmedlar myndigheterna en rädsla för de muterade, en skräck för de annorlunda. I förbifarten får vi höra berättas om att i Norge lever människorna och de muterade sida vid sida och accepterar varandras olikheter. Denna berättelse är drabbande och kan tolkas på många olika sätt. Människors och myndigheters hat mot allt som är annorlunda är en av många sätt att tolka denna berättelse. Det handlar också om att kunna släppa saker, att låta någon gå vidare. Det finns paralleller till vad som händer med miljö och klimat. Ja det finns mycket att tänka på och att prata om kring filmen.

Specialeffekterna får ett stort plus. Det är imponerande att hur filmskaparna med specialeffekter får mig som tittare att känna in djurmänniskornas lidanden. Paul Kircher som spelar Émile får högsta betyg. Han är så trovärdig och helt enastående.

När jag först läste om filmen hade ganska låga förväntningar och tänkte att det var en form av katastroffilm. Men detta är något helt annat och den är trots att lutar åt fantasy med muterade djurmänniskor är den ändå realistisk i skildringar av mänskliga beteenden. Det är ingen actionfilm utan mer en psykologisk fantasy och en far och en son i en tid där världen står i brand.

Ett pressmeddelande om filmen berättar att vid den franska premiären av The Animal Kingdom blev den hyllad i pressen och fick betyg 4,3 av 5 av den franska kritikerkåren. The Animal Kingdom har gjort publiksuccé med över 1 miljon besökare i Frankrike.