• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Maria Montessori – en film med flera styrkor

21 augusti, 2024 by Linou Gertz

Maria Montessori
Regi Léa Todorov
Betyg 4
Biopremiär 30 augusti 2024

Vad som börjar vackert, en voice over som läser ett brev från en moder till hennes barn, övergår snart i någonting helt annat: ett hjärtknipande och förkrossande övergivande. När modern ses lämna sitt barn bakom sig och resa vidare utan honom känns det svårt att förstå – både för henne och för tittaren. Resten av speltiden blir inte ett försvarstal för detta, men ändå en förklaring och ett försök för henne att hitta tillbaka till sitt barn och för oss att kanske inte ursäkta handlingen men ändå förstå den bättre. Vilket filmen lyckas alldeles utmärkt med att måla upp för oss.

Detta historiska drama med utgång i verklighetens läkarprofil Maria Montessori (som har en hemsida i montessori.se för den som vill läsa in sig på henne före eller efter filmen) som var en tidig kvinnlig läkare och första i sitt slag att utöva rollen i Italien – dock på grund av samhällssynen och konservativa krafter någonting hon fick göra obetalt då det ansågs vara en manlig yrkesutövning. Vilket läkarstudierna redan gjorde, och hon antogs av misstag då hennes namn blandades ihop med Mario – vilket var vad hon senare döpte sin egen son till. Och lika mycket som det handlar om en historisk person, lika mycket handlar filmen om samhällets snäva begränsningar gällande kön och makt. Hur kvinnor motarbetades, förväntades vara lydande hemmafruar i ständig beroendeställning av sina jobbande män. Filmen blir därmed en lika viktig påminnelse om hur samhället såg ut på den tiden – men också hur långt vi har kommit sedan dess. Vilket ger tyngd till filmens originaltitel La nouvelle femme – en ny kvinna, eller snarare en modernare kvinna – som banade väg för inte bara kvinnor utan forskningen och pedagogiken.

Hela handlingen kretsar dock inte kring Maria utan även kring underhållaren Lili som efter sin moders död får ett barn att ta hand om, och då det är av samhället fördömt som ”idiot” på grund av sin neurodivergenta handikapp är hon av rädsla för att pressen ska skriva ned hennes karriär och liv så flyr hon Paris för Rom i hopp om att undslippa nedlåtande artiklar och ryktesspridning. Hon har passats upp av en prins genom sitt jobb och lockats med ett rum i staden vilket hon nappar på för att undkomma pressen och hoppas kunna smälta in i sin nya anonymitet. Dock är hon inte helt inkognito där, utan känns igen av tidigare vänner och bekanta. Samtidigt försöker hon få barnet inskriven på ett läroinstitut för ”idioter” (återigen ett kvitto på dåtidens modernitet och hur långt vi kommit) där Maria Montessori är läkare – och först försöker hon bara bli av med barnet, men efter att få se hur mycket de kan lära sig och utvecklas med Montessoris metoder stannar hon kvar och låter sig häpnas både av de nya metoderna men också sina egna känslor.

Filmen har flera styrkor och teman den knyter an handlingen till. Som det hur barn mår bäst och utvecklas mest med kärleksfull och omtankesfull metodik, eller som Maria uttrycket det: lärandet genom moderns oändliga kärleksfullhet. Hur hon fick kämpa för att leva sitt liv på sina egna villkor, men samtidigt se till barnens bästa både i lärande och utvecklande, och stångas mot samtidens mer patriarkala och tillika konservativa krafter som såg det som bäst att göra saker som de alltid gjorts. Men det porträtteras alltid med tyngd, utan skönmålande lättja eller hjälteporträtt. Och hennes ovilja att gifta sig då hon sett hur hennes egen moder föll offer för det och tystades blir lika mycket en språngbräda för hennes liv i frihet som ett problematiskt hinder i hennes liv som leder in oss till en lika hemsk som hjärtskärande mardrömsscenario. Ett annat tema som utforskas i filmen är musikens explosiva kraft – när Lili spelar piano för de ”idiotiska” barnen blir de inte bara glada och dansanta utan öppnar också upp nya rum inom dem – bevisligen för att musiken når våra själar utan att ta omvägen genom vårat intellekt utan slår rot i oss direkt i en något primal rot inom oss som kanske varken kan eller bör förklaras utan just bara kännas och upplevas. Fint så.

Som tur är kommer Lili och Maria bara närmare varandra med tiden och möter en mecenat som bidrar med pengar till ett hus för att låta utveckla den för dåtiden nya Montessoripedagogiken vilken skulle bli lika livsomvälvande för hennes själv som för forskningen och läkarkonsten. Vilket är vackert i sig – hur så osjälviska kvinnor slogs för att barn som inte kunde föra sin egen talan ändå fick rätt till bra vård och lärande. Och hur det hjälpte inte bara dem utan så många därefter. Vilket vi kan se kvitto på än idag, i filmen och i samhället runtom i världen. Fint så.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Maria Montessori

Ystad Sweden Jazz festival 2024 (del III) – Latinvibe med förgreningar

20 augusti, 2024 by Mats Hallberg

foto Markus Fägersten

31/7 – 4/8

Ystad med omnejd

En i raden av artister med världsrykte under årets festival brukar nämnas i samma andetag som Gilberto Gil och Milton Nascimento , två berömdheter från Brasilien jag äger cd med. Syftar på den några år yngre Joâo Bosco vars katalog innehåller ett trettiotal album och väckte uppseende i unga år i egenskap av låtskrivare åt Elis Regina. Man kan hävda att YSJF senaste åren haft ett uttalat sidotema med latin-musik i allmänhet och samtida sound från största landet i Sydamerika i synnerhet. Märkligt nog blir detta första gången jag exponeras för bossor och samba från hans penna. Konserten med JOÂO BOSCO QUARTET lanseras under beteckningen ”Brasilian Legend”. Förutom honom själv på gitarr och sång ser vi Ricardo Silveira på elgitarr med förflutet från de tre andra artister/ vokalister som refererats till, basisten Guto Wirtti som också samarbetar med Yamandu Costa samt på trummor Kiko Freitas vars talang är av sådan art att han röstats fram till bäst på sitt instrument inom världsmusik. Rytmsektionen har för övrigt funnits länge vid veteranens sida.

Bosco bryr sig inte om att presentera repertoaren, enbart sina musiker. Därför saknas kunskap huruvida det uteslutande rör sig om egna original, eller om andra behagliga melodier i samma tradition adderas. Noterar soft öppning med vispspel, ganska lågt mixad bas och försynta figurer på elgitarr. Den karaktäristiskt väna sången på portugisiska moduleras elegant, stryker coolt medhårs utan att bli utslätad, en bedrift. I stick och ackompanjerande tillägg hettar det ibland till desto mer. Musiken kretsande kring texter med eleganta melodier är genomgående extremt sofistikerad, luckras i passager upp varvid ett nära nog rockigt beat kan uppstå. Med passion och beundransvärd teknik levereras en handfull minnesvärda solon vara avsändare förstås är Ricardo Silveira. Skulle vilja påstå att han och energisk rytmsektion i sekvenser framför en speedad variant av samba. Uppfriskande att förväntad formel vidgas då och då.

foto Markus Fägersten

En av de melodier vilka urskiljer sig går i ett snabbt och bluesdoftande tempo. Lite frustrerande att jag inte kan precisera genom att ange titlar. Här och vid ett par andra tillfällen hörs fräcka licks, engagerad sång och pådrivande rytmer, medan förgrundsgestaltens gitarrspel inlemmas i vävt mönster. Visliknande bossa kan således spricka upp i antydan till boogie, blues eller jazziga tongångar. Låter behagligt och inbjudande om musiken med dessa schatteringar. Ömsom vackert, ömsom medryckande! Ofta ”skäms vi bort” med utsökt sväng genom subtila nyanser i en trygg hamn som utgångspunkt. Mitt i bryts soundet av genom hetsande beat och avspänt jam-betonad fas. Stimuleras också extra av smidiga växlingarna i slutet. Från suggestiv minimalism till delikat riffande konversation , läckra basgångar och en vokalt mjuk jazz-shuffle initierad av den prisade rytmläggaren. Att jag inte förstår ett ord förminskar inte upplevelsen. Utan att använda en röst med stort omfång sjungs otroligt rytmiskt, med total kontroll till lika attraktivt som kongenialt komp. Oklanderligt ljud bidrar till njutningen.

foto Markus Fägersten

En av konserterna tar inte slut förrän strax efter midnatt. Den avrundar första festivaldagen och spelas in av P2. Begeistrad publik får ta del av musik med ALBA ARMENGOU vars spelning lanseras med epitetet ”Star From Barcelona”. Detta underbarn ägnar sig i Klosterkyrkan främst åt att sjunga innerligt på portugisiska, katalanska spanska och möjligen fler språk Som synes ovan spelar 23-åringen dessutom trumpet, vilket hon gjort sedan fem års ålder. Armengou ackompanjeras av landsmannen Vicente López på akustisk gitarr. Ska påpekas att hennes percussionist saknas på grund av sjukdom. Musikaliska banan inleddes i stadens ledande ungdomsstorband. Hon har gjort betydande avtryck, redan medverkat på över trettio skivor och besökte Sverige 2021. Debuten i eget namn ägde rum för fyra år sedan med Sussurros Del Viento där hon och Lopez gör original kombinerat med arr på brasiliansk och spansk musik. Festivalgeneralen Thomas Lantz berättar för oss att han i och med denna bokning fått en ny favorit.

Intressant sättning med spansk gitarr och finstämda fraser på trumpet Spännande resonans skapas även om det inte blir samma fylliga dynamik utan rytmläggare. Huvudfokus läggs dock på vacker vokalkonst sömlöst ackompanjerad av Lopez som ibland hänger sig åt flink flamenco-teknik. Stjärnskottet introducerar sångerna, vars titlar går mig förbi. Snappar upp att en hänförande milonga framförs liksom ett par ljuva kärlekssånger och kompositioner av såväl Joáo Bosco som A C Jobim. Flera berörande alster påminner om folkvisor.

foto Markus Fägersten

Alba Armengous främsta tillgång är hennes stämband, sensuella auran, de sprider. Att dessutom vara en begåvad trumpetare och finstämt brodera teman är en kombination desto vanligare hos jazzande män (känner till ett halvt dussin svenskar med dessa kvaliteter). På artistens initiativ framförs plötsligt en sång som duett, vilket väcker publikens gillande vars rungande respons efter varje låt ska framhållas.

Konserten genomsyras av livsbejakande reflekterande estetik, en frekvent rikedom på nyanser genom sofistikerade pendelrörelser och toner draperade i ett subtilt skimmer. Drivne gitarristens teknik får skina igenom i intron jämte några stick, utan att dessa sekvenser förvandlas till uppvisningar. Registrerar häpnadsväckande fördelaktig akustik utan den efterklang man förväntat sig. Ett par gånger höjs tempot, vilket tillför välbehövlig omväxling eftersom ett endimensionellt stråk kunde skönjas trots utsökt trumpetspel.. Vill avslutningsvis betona hur fint samspelet fungerar och hur fantastiskt denna stigande stjärna sjöng.

foto Harri Paavolainen

Första konserten på stadens charmiga teater står sextetten som utgör BOBBY MEDINA´S LATIN AMERICAN JAZZ EXPERIENCE på scen. Trumpetaren cv inger respekt. Amerikanske bandledaren av mexikansk börd – uppträder på YSJF för tredje gången – har samarbetat med symfoniorkestrar och storband och spelat med bland andra Ray Charles, Mel Tormé och The Temptations. Bandledaren flankeras av sonen Conrad på tenorsax vars mamma är svenska. Övrig sättning är Gabe Hall-Rodrigues på flygel, keyboard och därtill dragspel som han är en auktoritet på, slagverkaren Fransisco Medina med rötter i Venezuela, elbasisten Pablo Elorza från Argentina samt bakom trummorna den efterfrågade Santiago Hernández hemmahörande i Buenos Aires.

Genom färggranna mönster på skjortor, festligt mellansnack, uppsluppna rytmer samt collaget på backdrop, vaggas vi överlag in i karnevalskänsla. Bilderna är mer än en exposé över musikerna från ett solglittrande Karibien och annorstädes. Volontärernas omistliga insats hyllas nämligen också. En rörande, gentil gest att organisationen rosas i bildspel, under tiden sammetslen popballad (Bee Gees/ George Michael?) framförs.

Harri Paavolainen

Den genreöverskridande latin-profilerade gruppen har verkat i över tio år, förbinder i sina glädjefyllda spelningar amerikanska kontinentens olikartade musikaliska arv. Hedrar dem att de sprider bra vibrationer i en dyster och hotfull era. Man gör entré trummandes på en för konserten tillfälligt monterad ramp med bärbara instrument. Bobby avslöjar att instrumentkollegan Hugh Masekela (spelat två gånger på YSJF) förändrade hans liv, varpå invirade slingor över ett potent beat flödar i dennes tidiga hit Grazing In The Grass.

Ett glättigt groove sätter standarden för showen. Fast självfallet ringas man som helhet inte in så enkelt. Utvikningar och oväntade inslag förekommer i en snygg show. Herb Alpert och Sergio Mendes är några av förebilderna för den skojfriske Medina. Man kan definitivt kalla repertoaren ojämn. Somligt fäster och gör avtryck medan vissa partier mer är att betrakta som underhållning, easy-listening beat som surfar på ytan. Går däremot inte att bestrida musikernas exceptionellt höga nivå som gör dem lämpade för den krävande uppgiften. De gavs utrymme att närmare presentera sig sig i solistiska avdelningar, vilket uppskattades.

foto Harri Paavolainen

En av höjdpunkterna inträffar när det dyks ner i toner från Brasilien genom udda takter, pumpande basgång, smattrande trummor, smäktande sång och framför allt feature från rutinerad accordeonist. Gissar på att det handlar om forro från Baiha-regionen. Ett naturligt sväng förmedlas, kryddat med upphetsande solo på tenorsax. Ytterligare en lysande låt lanseras av Hall-Rodrigues, en klagovisa innerligt tolkad av dragspelaren.

I en tillställning bågnande av smittsam glädje bör ytterligare inslag lyftas fram. Basisten Pablo Elorza sjunger en hit på spanska från 1976, förvisso aningen smörig. I lått smetiga Paradiso (B. Medina) visar gruppens trumslagare framfötterna. I Kubas mest älskade folksång Guantanamera med sin förföriska hook står deras percussionist i centrum. Trumpetarens sätt att ta sig an svårt solo ur Sketches Of Spain imponerar (även om arret i förlängningen tyvärr förvanskar originalets andemening). Förvisso ojämn kvalitet, men sextetten går i land med uppdraget att vara lyckobringare.

foto Harri Paavolainen

En av konstnärlige ledarens kanske mer oväntade samarbetspartners är en enormt fingerfärdig gitarrist och kompositör inriktad på folkmusik från Sydamerika, som gjort succé på YSJF i solokonsert. Pianisten och gitarristen ifråga har spelat in ett sprillans färskt album betitlat Inner Spirits. Fredagens kvällskonsert på teatern handlar sålunda om ett lika sprudlande som skimrande möte mellan JAN LUNDGREN & YAMANDU COSTA från Brasilien. Flygel tillsammans med sjusträngad klassisk gitarr! Ytterst få, om ens någon lika etablerad, kan matcha Costas ofattbart ymniga katalog senaste decenniet. I mötet med den fjorton år äldre svensken – också känd för att ha flera bollar i luften/ många projekt igång – , blandas hans sydländska temperament upp med nordiskt vemod. Det omvända förhållandet gäller förstås för den i jazzen rotade Lundgren. Duons relation tar sig uttryck i raffinerat samspel och en intuitiv lyhördhet parat med, när rätt tillfälle uppstår, musikaliskt leklynne. Läggningen underlättas sannolikt av att gitarrvirtuosen är en scenpersonlighet av rang, en spjuver med subtilt egensinnig koreografi.

Samarbetet som startade för ett och ett halvt år sedan har resulterat i ett antal original signerade någon av dem. Därtill tillfogas repertoaren ett par ”hits” av svindlande skönhet från Taube och Jobim. Kompositionerna förses genomgående med en anstrykning av romantik. Men de blir aldrig kitschigt insmickrande, istället framstår melodierna som förunderligt fräscha, även om musiken ter sig märkligt välbekant. Finns en ödmjuk värdighet inkapslad i deras utsökta sound, i en förening av instrument som sällan görs. Registrerar intelligent inbyggd anpassning till en gemensam estetik med två jämbördiga parter. Den iakttagelsen är avgörande för framgången. Inledningsvis ageras en smula nedtonat, vilket gör det desto effektfullare när duon kastar loss.

foto Harri Paavolainen

Galliano och Fresu från Lundgren kontras av Costa med Choro Para Paquito, en slags vaggvisa plus en brasiliansk bolero. På det viset fortlöper denna sällsamma tilldragelse. Skönhet med substans sprids i teatern, som om vi vore indragna i en kontinuerlig vals i kärlekens tecken. Hannah har pianisten följaktligen tillägnat sin hustru som ska ha skrivit en text till Summer Kind Of Love. I denna oavbrutet raffinerade konversation med rytmiska finesser inkluderas också en tribut till Michel Legrand och Lundgrens Habanera. Ryser av välbehag när duon avrundar med Nocturne ( E. Taube) och ikoniska temat ur Orfeo Negro skrivet av Jobim.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Memory – tankeväckande om vad minnet betyder för vår personlighet

19 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Memory
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Michel Franco
I rollerna Jessica Chastain och Peter Sarsgaard

En fängslande och tankeväckande film om minnen. Vad gör våra minnen med oss och vem är vi när våra minnen försvinner? Hur mycket av vår personlighet sitter i våra minnen? Det är många funderingar som sätter fart då jag ser denna film.

De två huvudkaraktärerna symboliserar två olika förhållanden till minnet. Sylvia (spelas av Jessica Chastain) lever ett väl inrutad liv som hon helt ägnar åt AA-möten, sitt jobb på ett boende för människor med olika funktionshinder och sin tonårsdotter. Hon bär med sig svåra minnen från uppväxten och tonåren då hon var både alkoholist och drogberoende. Alkoholens och drogernas dimma var hennes sätt att fly från sina hemska barndomsupplevelser och samtidigt förde missbruket med sig att hon utsattes för ännu mer övergrepp. Men vad är sant och vad är lögn? Alla hennes minnen verkar inte vara sanna. Hon brottas med att inte bli trodd, hennes minnen ifrågasätts. När då något händer som sätter igång minnen av övergrepp under tonåren blir hon överbevisad om att hon minns fel.

En kväll är Sylvia på ett återförening med gymnasiet hon gått. En av männen där förföljer henne till hennes bostad. Hon lyckas ta sig in i sin lägenhet utan att han kommer med in. Till sin förvåning upptäcker hon nästa morgon att han somnar utanför hennes port. När hon går ner till honom minns han inte vad han gjorde där eller varför han sovit där på trottoaren.

Mannen som somnade utanför hennes port är Saul (spelas av Peter Sarsgaard), filmens andra huvudkaraktär. Saul har också svåra problem med sitt minne, men av en helt annan karaktär. Exakt vad han drabbats av redogör filmen inte för. Det är inte nödvändigt heller att veta den medicinska beteckningen. Närmast kan den liknas vid den form av demens som många drabbas av när de är äldre, men han har drabbats redan i medelåldern. Det är kortminnet som försvinner. Det är svårt att minnas vad som precis hänt och varför medan barndomens och uppväxtens minnen kan vara glasklara. Det är så klart ett svårt hinder i livet att plötsligt glömma bort totalt var man är och varför. Saul har en bror som ser till att han får hjälp och som också kan stoppa Sauls möjlighet att handla på sitt kreditkort. Det kan betraktas som ett övergrepp över Saul men å andra sidan kan det samtidigt vara ett skydd för honom. Saul skulle mycket väl kunna bli lurad på många sätt av samvetslösa personer som upptäcker att han inte minns att han redan köpt något.

Filmens tredje huvudkaraktär är Sylvias dotter, Anna (spelas av duktiga Brooke Timber) som får dra ett tungt lass. Sylvia är ingen dålig mamma, snarare är hon något överbeskyddande då hon inte vill att Anna ska råka ut för övergrepp och annat som kan hända när ungdomar festar. Men då Sylvias minnen blir för svåra är det Anna som får träda in och bli förälder åt sin mamma.

Jag hade dock önskat att skildringen gick mer på djupet, att den följde upp frågeställningar kring minnet på flera nivåer. Ett plus är att alla karaktärer är mänskliga och begripliga även om det alltid är tragiskt att se ett barn, som Sylvias dotter, som på flera sätt måste bli en mamma för sin mamma. Det blir en intressant utveckling när två människor med helt olika problem med minnet lär känna varandra. Men jag skulle önska att filmen tog sitt tema på mer allvar. Delvis blir den lite för förutsägbar. Tyvärr. Den är absolut sevärd med duktiga skådespelare och den sätter igång tankar och funderingar.

Memory är Michel Francos guldlejonnominerade drama med Jessica Chastain (Zero Dark Thirty, Molly’s Game) och Peter Sarsgaard (Mannen med järnmasken, Boys Don’t Cry).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Minnet, Peter Sarsgaard

Filmrecension: Bröderna Andersson – en av de bästa dokumentärerna jag sett på länge

19 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Bröderna Andersson
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Johanna Bernhardson

Relationerna till syskon är ofta de relationer vi har i livet längst. Denna mångfasetterade dokumentär skildrar fyra bröder uppväxta under 1940- och 1950-talet i Göteborg. Fyra syskon vars liv och relationer jag tror många av oss som är uppväxte under mitten av 1900-talet i Sverige kan känna igen sig i. Hur vi växer upp och går åt olika håll, ofta flyttar till andra orter, ibland andra länder – och helt enkelt tappar bort kontakten.

Denna dokumentär är enastående inte bara för att den berättar om något som gäller många. En av dessa bröder är Roy Andersson, en av de internationellt kända svenska filmregissörerna.

Bröderna Andersson skildrar ett möte med och relationerna mellan fyra bröder: Kjell, Leif, Ronny och Roy Andersson. De växte alla upp i under 1940- och 1950-talet i ett arbetarklass-område i Göteborgstrakten. De bodde med sina föräldrar i två rum och kök, föräldrarna sov i det ena rummet och bröderna i det andra.

Fyra bröder växte upp i ett arbetarklasshem i femtiotalets Göteborg. En av dem blev den världsberömde filmskaparen Roy Andersson, en levde som hemlös, en fångade uppväxten med super-8-kamera och en är regissören Johanna Bernhardsons pappa. När berättelsen börjar har bröderna inte träffat varandra på tio år. Johanna anar att tiden är på väg att rinna ut och bestämmer sig för att försöka återförena dem innan det är för sent.

Filmen är mycket tankeväckande och säger mycket om samhällsklasser och Sverige under tiden då det så kallade folkhemmet byggdes. Många kan säkert känna igen sin egen familj eller släkt i filmen och hur olika liv bröderna eller syskonen fick. En av dessa fyra bröder blev internationellt hyllad filmregissör, Roy Andersson. En av bröderna fastnade i droger och bodde mest på gatan eller i härbärgen och dog tidigt.

Denna dokumentär låter oss komma mycket närmare Roy Andersson än jag tror att någon annan regissör skulle lyckas med. Regissören, Johanna Bernhardson, är nära släkting till Roy. Hon är dotter till en av hans bröder. Det märks att Roy Andersson är mer bekväm med henne än jag skulle tro att han skulle vara om det var en dokumentär-filmare som inte stod honom nära.

Hur kan livet bli så olika för fyra bröder? Johanna Bernhardson skildrar med värme den relation som ofta är vår längsta i livet – syskonrelationen. Denna film är en av de bästa dokumentärer jag sett på länge. Den berättar både om syskonrelationer i Sverige under en tid då många flyttade från den plats de föddes, en tid då familjesammanhållningen blev lösare inom många svenska familjer och släkten – och samtidigt låter denna dokumentär oss komma närmare Roy Andersson än jag tror en dokumentär om enbart honom skulle komma.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bröderna Anderssoh, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecensionm, Göteborg, Klass-samhället, Roy Andersson

Filmrecension: Slumpen avgör – en av Woody Allens bästa filmer

17 augusti, 2024 by Ulf Olsson

Slumpen avgör
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Woody Allen
I rollerna Lou de Laâge som Fanny
Niels Schneider som Alain, Fannys studentkamrat
Melvil Poupaud som Jean, Fannys man
Valérie Lemercier som Camille, Fannys mamma

Äntligen har Woody Allens (snart 90 år) senaste film kommit till Sverige. Filmen visades redan vid filmfestivalen i Venedig förra året. Huvudtemat i filmen är som titeln antyder slumpens, turens och oturens betydelse för hur våra liv gestaltar sig. Det är en spännande triller, ett relationsdrama som på Woody Allens speciella sätt samtidigt är romantiskt och humoristiskt. Vi kan alltså förväntansfullt luta oss tillbaka i de mjuka biograffåtöljerna och under filmens gång fundera på vad som menas med slump och vilken betydelse den kan ha för våra liv.

I filmen undersöker Allen på ett lite absurt sätt en filosofisk problematik förankrad i människor vardagsliv. Något som är typiskt för honom. Enligt psykoanalytikerna C. G. Jung betyder slump att det som händer inte helt och hållit kan sägas beror på något som har hänt tidigare. Det betyder att det som händer inte kan förklaras av våra val och medvetna handlingar. Det kan enligt Jung handla om att man på en gata helt oväntat möter någon som man inte har träffat på mycket länge. Alltså precis ett sådant möte som filmen utgår från.
Filmens huvudperson Fanny lever ett till synes bekvämt liv med sin man Jean i en stor lyxig lägenhet i Paris innerstad. På ytan verkar de vara ett lyckligt närmast idealiskt par med ett överflöd av allt sådant som de flesta människor bara kan drömma om. Men som alltid i Woody Allens filmer så finns det sprickor i fasaden, fullt synliga för den som vill se. Jean älskar att stå i centrum och få som han vill. Han är manipulerande, kontrollerande och svartsjuk vilket Fanny ofta har svårt att förhålla sig till. På de stora överklasstillställningarna där Fanny och Jean står i centrum tisslas och tasslas det om hur Jean tjänar de pengar som bekostar det lyxiga livet. Vad betyder det att han gör rika, rikare. Och vad hände egentligen med Jeans tidigare kompanjon, tog han sitt liv eller blev han mördad. Kan det vara så Att Jean som var den som tjänade på kompanjonens död var inblandad på något sätt. Och hur mår Fanny med sin kontrollerande man mitt i all lyx. Möjligen kan hon lura sig själv, men för åskådaren är det ganska uppenbart. Hon är inte särskilt lycklig, både samtalen med vänner och bekanta och hennes kroppsspråk tyder på något annat. Hon verkar ofta uttråkad, utanför och lite olycklig.

Plötsligt händer det. På en gata i Paris centrum ropar någon hennes flicknamn. Det visar sig vara Alain en tidigare studentkamrat. Hon känner inte igen honom direkt, eftersom det var länge sedan de sågs och de hade dessutom bara varit ytligt bekanta. Alain däremot kommer mycket väl ihåg Fanny eftersom han under studietiden hade varit väldigt förälskad i henne. Blygheten hade gjort att han aldrig vågade visa det. Men nu kan han inte låta bli att berätta om förälskelsen och att han aldrig har kunnat glömma henne. Eftersom Alain i allra högsta grad tror på slumpens betydelse så är han helt övertygade om att det till synes slumpartade möte har en djupare mening. Frågan är dock på vilken sätt som slumpen spelar in i mötet på gatan. Visste eller anade Alain att också Fanny hade flyttat till Paris. Brukade han medvetet eller omedvetet söka efter Fanny med tanke på att han dessutom just nu var singel. Och hur var det med Fanny, längtade inte hon efter någon form av förändring i sitt existentiellt innehållslösa liv. Även om det direkta mötet på gatan var slumpartat så hade det på sätt och vis föregåtts av ett antal medvetna och omedvetna val, som så att säga riggade för slumpen.
Fortsättningen är allt annat än slumpartad. Det börjar med luncher som Fanny först var tveksamt till och lite rädd för. Men de träffas det oftare och oftare vilket gör att Fannys tveksamheter försvinner. Det kan bara sluta på ett sätt. De blir djupt förälskade i varandra. Vilket naturligtvis gör att den svartsjuke och kontrollerande mannen, Jean, anar att något är på gång. Han blir därför alltmer misstänksam och svartsjuk? Varför tar Fanny så långa luncher? Varför svarar hon inte i telefonen? Fannys förklaringar och lögner blir alltmer långsökta och genomskinliga. Så småningom får Jean veta sanningen vilket han dock inte berättar för Fanny. Kan han få Fannys otrohet att upphöra på något sätt utan att avslöja vad han vet? Eller kan Alain fås att försvinna på något sätt? Till skillnad från Alain tror inte Jean på slumpen. För att det man vill skall hända måste man jobba på det.

Plötsligt slutar Alain att ringa till Fanny. Hon blir naturligtvis orolig och undrar om det har hänt honom något. Hon går till hans lägenhet och upptäcker att den är tömd. Ingen Alain alltså. Vad har hänt? Hon är övertygad om att Alain fick kalla fötter och drog när han fattade att Fanny inte ville ha en affär utan att hon helst av allt ville lämna sin man och leva med Alain i stället. Efter ett tag kommer hon över Alain svek börjar närmar sig sin man och planerar till och med att skaffa barn med honom. Fannys mamma, Camille, däremot fatta misstankar om att Jean kan ha något med Alain försvinnande att göra. Hon försöker utan att lyckas få med Fanny på det spåret.
Trots Camilles försiktiga undersökningar blir Jean efter ett tag medveten om Camilles misstankar. Han blir för orolig för vad det kan leda till. Vad händer om också Fanny blir misstänksam? Hur skall han kunna hindra Camille från att göra Fanny misstänksam? Han kommer på en lösning. Inte en slumpartad lösning eftersom han, som sagt, till skillnad från Alain inte tror på slumpen. Slutligen löser det sig på ett slumpartat och oväntat sätt i en riggad situation där slumpen blir avgörande för vad som slutligen händer.

Filmen hyllades med rätta på filmfestivalen i Venedig 2023. Den lyftes fram som en av Allens bästa filmer överhuvudtaget. Kanske inte fullt ut lika bra som Annie Hall från 1977 och Blue Jasmine från 2013. Filmen är spännande och oroande samtidigt som den är varm och humoristisk. De språkliga dialogerna är som vanligt spänstiga och fyndiga. Det gäller också kroppsspråket som väl harmoniserar med det verbala. Rollprestationerna håller mycket hög klass, kanske särskilt Lou de Laâges som spelar Fanny.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 194
  • Sida 195
  • Sida 196
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in