• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Sveps med av kvinnlig urkraft och kreativa kvalitén – Yours Unfaithfully av Stina Augustsdottir

28 november, 2024 by Mats Hallberg

Stína Ágústsdóttir

Yours Unfaithfully

5

Inspelad på Island september 2023

Prophone (Naxos)

Releasedatum: 25/10 2024

Finner det ofta oerhört svårt att sätta ord på starka upplevelser, exempelvis på känslor alstrade i kroppen när man blir helt euforisk av musik. Det känns mer naturligt att använda en engelsk term, för att beskriva hur jag påverkades i natt av att två gånger på raken, lyssna igenom den i Sverige boende isländska sångerskan och låtskrivaren Stina Augustsdottirs nya album, en imposant kvinna som mest verkar inom den skandinaviska jazzscenen. Blev helt enkelt ”carried away” i natt. Då hör det till saken att jag inte alls var oförberedd. Recenserat hennes två föregående skivor plus en oförglömlig konsert på Glen Miller Café härom året. Karismatiska rösten och musikerna hon intimt samarbetar med genererar en magisk enhet. Trots att jag var medveten om deras kapacitet häpnar jag alltså över resultatet. Som i fallet med Josefine Lindstrand ska inte fästas avseende vid etiketten jazz, även om Stina med ackuratess kan sjunga standards. Yours Unfaithfully består istället av smarta beats, personliga texter på engelska, art- rockigt otyglad approach, rytmer och slingor influerade av nymodig r & b, lyriska ambient-stråk och stundtals experimenteras djärvt.

Skivan spelades in på enligt uppgift obeskrivligt naturskön plats, närmare bestämt i Sigur Rós förstklassigt utrustade studio på Island. Musiken präglas dock främst av av ett urbant sound med fräcka finesser. Den har skrivits av artisten i samarbete med prisade producenten och gitarristen Mikael Máni Ásmundson (har recenserats här), Maïa Davies från Kanada samt Yrsa Schau (förekommit olika uppgifter på nätet).

Texterna står Stina själv för med undantag för The Laughing Heart vars upphovsman är ingen mindre är den oborstade författaren Charles Bukowski. I texterna kanaliseras livsgnista och ångest, erotiskt begär och feministisk kamp. Feministiska motivet framhävs av henne själv. Vad som ursprungligen kan förmodas vara osorterade känslor och behov ges på skivan en fast och begriplig form, kompletterat med poetiskt lager. Ska i vanlig tillstå at jag inte specialstuderar texter eller lägger dem på minnet. Märks dock att tankarna som blivit till vers och refräng kommer inifrån, fast de varken uttalas på hennes modersmål eller svenska (eftersom jag samtalat med henne vet jag att hon talar flytande svenska). Vokala urladdningen i låtar som Deadheart är otrolig. Formuleringar framsjungna på ett fullkomligt fantastiskt sätt från en lätt beslöjad alt. Och det bästa av allt: I motsats till en del fritt svävande jazziga svenskor jag recenserat, slår intensiteten aldrig över till musikal-manér (tänk Whitney Houston).

Männen som realiserar Stinas visioner är förutom ovan nämnd gitarrist, pianist och synt-legendaren (definition tagen från pressrelease) Magnús Jóhann Ragnarsson, svenske erkände elbasisten Henrik Linder (Dirty Loops) samt den efterfrågade trumslagaren Magnús Trygvason Eliassen. Som alltid hos Islands-svenskan är en stor del av behållningen hur hennes ”personal” interagerar. Deras lysande bedrifter förtjänar sannerligen att framhållas! Elektroniskt skrudade, obundna soundet torde vara komplicerat att återge live. Fast liveversionen (eventuellt med sampling) skulle också göra succé på festivaler och klubbgig och borde sändas i teve. Kan inte på rak arm komma på någon annan artist i Norden som draperar sina verser med lika eggande ackompanjemang och stick. Antingen upphetsande eller stämningsfull rytmsektion backar på ett underbart sätt upp solister, oftast Mikael Manis märgfulla och expansiva tillägg.

Vid min första ”session” med Sony-hörlurar blev jag så exalterad att jag överväldigad tog in musiken, förmådde inte anteckna. Recensionen baseras på nästa ”rond” plus tankar i senare skede. Blir så tydligt att Stina Agustsdottir drivs av sin passion, sin beslutsamma estetik. Kvinnan som tar oss i besittning må privat brottas med självförtroendet, fast i musiken gäller motsatsen. Uttalar sig om att hon inte ber om ursäkt. Vad beträffar förebilder meddelar skivbolaget att förutom ospecificerade jazzvokalister finns Joni Mitchell och Nancy Sinatra, Nico och Kate Bush; intressanta namn vilka ändå inte riktigt ringar in artistens storhet. Nyansrika albumet växlar obehindrat från kaxig, fet r & b och läcker popjazz till alster av experimenterande natur. Till och med extrema, lätt utflippade låtar funkar. Varje låt framstår som en pockande berättelse i sig, kan betraktas som ett separat konstverk.

I den icke-nordiska ljudbilden införlivas stilelement på ett naturligt och ändå innovativt vis. Det är hög tid att mina inflytelserika kollegor i media lyfter fram detta unika konstnärskap. Hon och de fabulösa musikerna är hisnande bra på beats och en kombination av kluriga och medryckande melodier. Black Tear exempelvis är ju en självklar hit! Man undrar över arren, hur mycket luft det funnits i dem. Uppstod en del av det magnifika hantverket genom att jammas fram? Hur som helst resulterade samtligas hundraprocentiga närvaro i en förförisk slutprodukt av magisk magnitud.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner, Toppnytt

Bokrecension: När dolda sorger bleknat av Marianne Cedervall

28 november, 2024 by Rosemari Södergren

När dolda sorger bleknat
Författare Marianne Cedervall
Serie Anki Karlsson (del 7)
Utgivningsdatum 2024-11-04
Förlag Lind & Co
Medarbetare Scheutz, Sofia (form)
ISBN 9789180533386

Serien om mysiga hästälskande Anki Karlsson och hennes goda vän den pensionerade polismannen Tryggve är myspys-deckare med en hel del feelgoodkänsla i sig från Gotland. Detta är den sjunde boken i serien om Anki Karlsson. Om du gillar de tidigare kommer du förstås att uppskatta denna också, men den är inte något stort mästerverk. Den är lättläst, flyt i texten och jag ser personerna inom mig, det är ganska väl beskrivna. Men som deckare är det rätt seg och aldrig direkt spännande. Fast det är nog inte meningen heller.

Författaren Marianne Cedervall får ett stort plus av mig för att hon kan låta två vuxna vara nära vänner utan att nödvändigtvis behöva ha en sexuell relation. Det finns faktiskt människor som kan vara vänner utan att behöva ha sex med varandra.

I denna sjunde bok i serien får vi följa med Anki och Tryggve på en resa till Österrike. Anki får resan av Tryggve i present. En dag när de sitter på kafé och planerar resan träffar de på och börjar prata med familjen Öberg, som blir intresserade – de funderar nämligen också på att göra en liknande resa.

Familjen, eller snarare släkten Öberg, är ganska stor och består av väldigt olika personer som inte alls tycker om varandra, ja som till och med gör varandra illa. Patriarken i familjen är den gamla mannen Gert Öberg som tvingar sin äldste son att sköta gården och lantbruket, fast sonen hatar att vara bonde. Den yngste sonen Thomas är mer eller mindre förskjuten då han dels valt att bli pilot istället för bonde och det som Gert föraktar mest av allt är att Thomas gift sig med en man. Gerts dotter är skild och har en ny man, vilket Gert har svårt att smälta. Den nya mannen är från Slovenien.

Några månader senare är det äntligen dags för Anki och Tryggve att ge sig av på sin tågresa, och döm som deras förvåning när de anländer till byn Altweg och stöter på inga mindre än hela familjen Öberg från Gotland. Det var ingen trevlig överraskning att stöta på familjen Öberg. Både Anki och Tryggve uppfattar familjen som ganska störig.

Det tar några dagar och sedan sker det ett mord som har med familjen Öberg att göra. Anki kan förstås inte låta bli att försöka få kontakt med familjemedlemmarna för att försöka lösa mordet.

Det är inte den mest spännande av böckerna i serien. Men den är intressant att läsa på andra sätt, framför allt beskrivningarna av de olika karaktärerna berättar en del om hur människor kan bete sig och känna sig. Jag uppfattar dock slutet som väl upphaussat och överdrivet och hela mordhistorien är högst orealistisk, faktiskt.

MARIANNE CEDERVALL är författaren bakom böckerna om radarparet Mirjam och Hervor. 2020 inledde hon en ny cosy crime-serie om deckarprästen Samuel. När dolda sorger bleknat är den sjunde boken i hennes populära Gotlandsbaserade serie om mysterielösarduon Anki och Tryggve.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Deckargåta, Gotland, Kriminalroman, Marianne Cedervall

Filmrecension: Döda män i skidspåret – rörig och mycket blod som sprutar

28 november, 2024 by Rosemari Södergren

Döda män i skidspåret
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Daniel och Ruben Anda

Ett gäng som gick i högstadiet tillsammans och nu tjugo år senare tvingas fira en påsk tillsammans i en öde stuga långt upp i fjällvärlden. De var inte särskilt goda vänner ens då för tjugo år sedan. Och nu tvingas de tillsammans och där sker mord. Inte bara ett mord utan flera och blodiga är de så det skvaler om det. Det är alldeles uppenbart att någon av dem är mördare. En variant på en ganska vanlig utgångspunkt för en deckare-historia. Den här blir inte lyckad.

Det är en rörig thriller med mycket blod som sprutar. Det blodröda syns extra bra mot den vita snön i fjällmiljön där denna krångliga mordhistoria utspelar sig. Tycker man om film med avhuggna huvuden och en invecklad mordhistoria är detta underhållning – men jag har svårt för att se sådant som nöje.

Handlingen: En man i cirka 35-årsåldern är en misslyckad författare. Han skriver bok efter bok som blir refuserad. Han blir kontakt av sin gamla skolkamrat som är miljardär och som bjuder med honom att fira påsk med flera gamla skolkamrater i fjällstugan. Den misslyckade författaren får i uppdrag att skriva miljardärens biografi. Äntligen kommer han att bli utgiven. Miljardären lovar att bekosta utgivningen.

Så inträffar mord och mordförsök och ännu fler mord. Vem är skyldig? Det är en brokig skara misstänkta, där finns allt från en kokainmissbrukande barnprogramledare, en psykotisk skvallerjournalist, en restaurangchef med skum relation till sin fru, en psykiater utan någonting i sin resväska. Snöstormen viner runt knutarna och de som ännu inte mördats försöker avslöja vem som är mördaren.

Det är fullt fart, inte många scener med lugn i. Men jag tycker ändå aldrig att det är spännande. Dels beror det på att rollerna spelas väldigt överdrivet, vilket förstås är meningen, men det gör det svårt att sympatisera med någon. Den ena är löjligare än den andre. Dessutom är det alldeles för mycket splatter för min smak. Det är många orealistiska ingredienser i filmen som att de döda får ligga kvar i huset och ingen ger sig av.

Den har många överraskande vändningar. Det är en av denna mordhistorias plus. Ett minus är att alla karaktärer är osedvanligt löjeväckande. Mig passar filmen inte men har man smak för svart humor och splatter så kan den vara värd att ägna tid att se.

Filmen bygger på den norska komikern Knut Nærums bästsäljande bok Døde menn går på ski. Han beskriver filmatiseringen av regissörsbröderna Daniel och Ruben Anda som resultatet av att:
– Agatha Christie och Tommy Wirkola åkt till fjällen över påsken och druckit sig aspackade på ägglikör.

Nja, jag håller väl inte direkt med i hans beskrivning. Agatha Christies mordgåtor brukar ändå ha lite mer sympatiska personer som det går att engagera sig för.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Mordgåta, Splatter

Sköna toner ur sprittande kraftkällor – Stipendiekonsert på Dergårdsteatern med Blue Heaven Big Band och Viktoria Tolstoy & Krister Jonsson

27 november, 2024 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

24/11 2024

Dergårdsteatern i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)

Lokala storbandet Blue Heaven Big Band har existerat i cirka 35 år under nuvarande konstnärliga ledning. Redan när Hans Nordström var färsk på posten bar det av till Umeå Jazzfestival. Hemsidan förtäljer om flera resor till Prag och samarbeten med åtskilliga kända artister jämte framstående musiker. Ligger nära till hands att bedöma jazzorkestern som likvärdig Mölnlycke Storband vilka jag hört betydligt fler gånger, inte minst för att jag varit med om bägge storbandens konserter med äkta paret Caecilie Norby & Lars Danielsson. (skildrat i ena fallet här medan evenemanget i Mölnlycke recenserades i OJ). Båda utmärker sig med pålitlig och pådrivande rytmsektion med den skillnaden att basisten Magnus Stenhede i BHBB , under åtminstone årets stipendiekonsert, enbart håller sig till elbas. Och det gör han med den äran förhållandevis högt mixad, lyckligtvis utan att hindra hörbarheten hos andra instrument.

I foajén fanns en utställning över arrangerande förenings imponerande konsertverksamhet. Trots att förteckningen över evenemang inte var komplett kom jag fram till att jag besökt dem vid drygt tjugofem tillfällen på minst fem ställen. Ungefär 250(!) konserter har anordnats, ibland med P2 på plats. Ansiktet utåt sedan nystarten 2010 heter Qlaez Wennberg, företagare som dessutom ingår i nätverket Knutpunkt och i ett nationellt arrangörsråd. Två representanter från kommunens Kultur- och fritidsnämnd delade ut Lerums kulturpris till denne oförtrutne ambassadör för god musik, som i tacktalet uppehöll sig kring att ha möjliggjort tillgången till livemusik och pröva-på-aktiviteter för barn.. Han är mån om att jag kommer och ”bevakar” föreningens tillställningar medveten om konkurrensen från mer närbelägna konserter. Omfattande presentation och därpå följande motivering uppvisade brist på sammanfattande stringens, vilket sannolikt medförde att berättigade stående ovationer uteblev. Nu kom istället varma applåder från en överraskande stor sittande publik. En kvinna ur föreningen tippade att 300 personer samlats denna regniga söndagskväll.

foto Erik Lindahl

Viktoria Tolstoy behöver knappast någon närmare presentation. Damen som älskar att ge allt på scen är ju känd från ett otal tv-framträdanden, turnéer och tretton album i eget namn sedan debuten för trettio år sedan. Har haft förmånen att höra henne live åtskilliga gånger under senaste decenniet på festivaler och enskilda konserter, varav flera tillfällen i egenskap av recensent. En av de musiker hon helst jobbar tillsammans med är en oberäknelig spjuver med glimten i ögat vars improvisationer river ner applåder. Jag pratar om den förnämlige gitarristen Krister Jonsson. Skåningens meritlista är omfattande och han har haft egen trio. Härom året vikarierade han förtjänstfullt hos Lars Danielsson i Libretto. Duons spelglädje på Dergårdsteatern tillför extra skärpa och bett hos redan duktiga amatörer.

foto Qlaez Wennberg

Inleds som brukligt på egen hand genom hyfsat framförande av Things Ain´t What They Used To Be , lätt igenkännbar dänga skriven av Mercer(!) Ellington tidigt 40-tal.När stjärnorna äntrar scen görs en kickstart. Efter sprudlande I Just Found Out Of Love (standard från musikal) övergår storband och gäster till Jobims bossa How Insensitive med pianist Thomas Jansson och vispspelande Per Burström i framkant. I dess andra del ger sig improviserande gitarrist glatt till känna för första gången.

En av aftonens absoluta höjdpunkter infaller i Ray Charles extatiska Hallelujah I Love Her So. Jublar över bluesig gospel-feeling, hur svängar tas ut till bristningsgränsen. I ett ypperligt arr ges frontande vokalist strålande inramning, vilket givetvis händer fler gånger. Före paus ges i ballad som blivit ett paradnummer för sångerskan prov på häpnadsväckande förmåga att hålla ut på stavelser, särskilt i formidabelt outro. Ett annat krön nås i stycke från baletten Svansjön, kanske enda anspelning på hennes berömda påbrå. Ryske tonsättarens verk förvandlas radikalt till stöt-funkig skepnad. Rycks med av läckert komp, strålande sång samt av hur Jonsson rockar fett i intensivt solo. Innan paus tar vid med räkmacka eller fika levereras hit av Dinah Washington, en gammal goding enligt. Det fräcka klöset i You Let My Love Grow Cold kan klassas som hederlig rhythm & blues i storbandstappning, sound som får mig att associera till Louis Jordan.

foto Qlaez Wennberg

Det första som sker i andra set är utdelandet av Musik i Lerums stipendium vars mottagare heter Markus Ekerbäck, hängiven ledare som bildat tre körer. Stipendiekonsertens andra halva kännetecknas främst av att den duo som känner varandra mycket väl rent musikaliskt exponeras i en avdelning i helfigur och gör då BHBB högst tillfälligt arbetslösa. Laboreras då med kontrasterande sinnesstämningar och beter sig gärna tämligen vildsint. Kul för publiken! Vi bjuds bland annat på The Way You Look Tonight i en finurligt raffinerad dialog och när mörkret bejakas i en blues med B. B King-anstrykning blir det spralligt värre. En smeksam sak jag förknippar med Monica Z och Carly Simon (He Was Too Good To Me – R. Rodgers/ L. Hart) blir till en superbt sammanhållen standard.

Den ljudansvarige ska harangeras gör sin insats hävdas från någon som njöt på fjärde raden. Tolstoy presenterar merparten av materialet. Berättar att hon ska sjunga låt av Stevie Wonder som blev känd genom Michael Jackson. Min research visar att ljuva melodin hämtas från Off The Wall, Jackson första oerhört framgångsrika samarbete med nyss avlidne Quincy Jones. Lägger märke till storbandets motor bakom trumsetet jämte den trumpetare som tar sig fram till solisternas mikrofon. Storbandets klaviaturspelare skiftar kontinuerligt emellan flygel och som här keyboard.

Ytterligare tre framföranden förtjänar omnämnande. Tänker på härliga trycket i finalnumret, Mose Allisons sannolikt största hit I Love The Life I Live från 1960. Vidare vågade extranumret lika med i titellåten från ikoniska What´s Going On (nyligen utsedd i Rolling Stone till ”greatest album of all time”). Blåssektionerna imponerar när delvis annat temperament än originalet förmedlas. En saxofonist (Tomas Olsson?) står för ett lika utförligt som glänsande solo. Slutligen firar Tolstoy och dennes rekryterade instrumentalist triumfer i ledmotivet ur Bagdad Café. Man blir varse att kvinnan med ansenligt omfång älskar att glida på vokalerna i Calling You plus att kvidande klangen från Jonssons gitarr i sticket är en sällsam skönhetsupplevelse. BHBB garnerar snyggt i bakgrunden.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Human Forever – Den vackraste och mest berörande dokumentär jag sett

27 november, 2024 by Rosemari Södergren

Human Forever
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Jonathan de Jong

Jag är helt omskakad av alla känslan ett att ha sett denna dokumentär. Det är den vackraste dokumentär jag någonsin sett. Och samtidigt berättar den om något mycket sorgligt, bedrövligt – men den är också fylld av hopp. Denna film, denna dokumentär, är djupt berörande och tankeväckande – ja den handlar om livet och det allra, allra viktigaste vi har och borde vårda: medmänskligheten och respekten för varandras rätt att finnas till. Men åh så långt världen är från detta.

Artikel 25 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säger:
Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda.

Att vi är långt från detta, det är väl de flesta medvetna om. Det finns många som svälter, lever i krig och förföljs. Men det finns ytterligare några som oftast förlorat sin frihet och inte behandlas människovärdigt: de som åldrats och alldeles speciellt de som fått någon form av demens. Idag lever 55 miljoner människor över hela världen med demens i någon form. År 2050 spås den siffran att vara över 139 miljoner. Chansen att denna film handlar om din framtid är 1 på 5.

Vad gör då världen för de som är dementa? Vi får följa den unga holländske mannen och sjuksköterskan Teun som reser runt och besöker äldre och dementa människor världen över. Teun är helt fantastisk. Han verkligen ser människor och kan bemöta äldre och dementa med respekt och som en människa till en annan.

Sanningen är att i synnerhet västvärlden har valt bort alla människor som inte är unga, vackra, energiska och framgångsrika och den som är äldre är oftast maktlös och förbisedd i länder som Sverige och Storbritannien. I Sverige råder, som många är medvetna, en genomgående diskriminering av äldre. Se bara på hur medieföretag som Expressen och Aftonbladet och Dagens Nyheter aldrig skulle nyanställa någon som fyllt 45. Sverige är ett av de länder som verkligen har mycket att lära av denna dokumentär och där många i den svenska eliten för skämmas. Utan tvekan. Vad händer med ett land där bara de starkaste och vackraste hyllas? Där de svagare grupperna inte längre har frihet och ofta inte ens får välja om de vill ha gul eller röd saft på demensboendet?

Men den här dokumentären ger så mycket hopp också. Vi får se människor världen över som ser människor och bemöter också den som är dement med respekt. Fakta är ju att ganska få som är dementa är dementa dygnets alla timmar. Det går absolut att nå fram till dem, många gånger. Det är helt underbart att se Teun prata med äldre och dementa.

Human Forever är mycket välförtjänt utsedd till årets bästa dokumentär på flera filmfestivaler och vinnare av Publikpriset för bästa dokumentär under årets upplaga av Guldkalven i Holland.

Filmens svenska distributör skriver om filmen:
Human Forever – En film om kärleken till mänskligheten
Den 24-årige vårdinnovatören Teun Toebes har ett uppdrag: att förbättra livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Han har bott på en sluten avdelning på ett vårdhem i flera år när han bestämmer sig för att ta sitt uppdrag till nästa nivå. Under en resa jorden runt utforskar han och hans gode vän och filmskapare Jonathan de Jong hur demens hanteras i andra länder och vad vi kan lära av varandra för att göra framtiden vackrare och mer inkluderande.

Filmen ger mycket hopp. Teun Toebes och regissören Jonathan de Jong fokuserar mest av allt på att visa bra alternativ och intervjuar människor som tror på att det går att förbättra livsvillkor för de som är dementa.

Miia Kivipelto, en av världens ledande forskare om demens där professor i klinisk geriatrik vid Karolinska institutet och berättar om Finger-metoden som är baserad på vetenskapliga stuidersom visar att koordinerade livsstilsåtgärder inom fem områden kan förebygga eller fördröja utvecklingen av kognitiv svikt. Det finns många olika risk- och friskfaktorer för kognitiv svikt och demens:
hälsosam kost
fysisk aktivitet
kognitiv träning
sociala aktiviteter
kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer

Genom att människor lär sig att leva efter dessa fem råd kan mycket av demens förhindras eller åtminstone drabba mindre hårt. Men all demens går nog inte att förhindra. Human Forever visar framför allt hur människor med demens ändå kan ha bra liv och få känna frihet. De behöver inte låsas in. Den som är dement mår bra av att leva så normalt som möjligt. Det handlar om att se människan. Se att alla har människovärde och rätt till frihet.

Human Forever är så fin, en underbar mjuk och varm dokumentär som bör visas överallt i världen, för makthavare, i skolor, på äldreboenden, på universitet, överallt, överallt.

Relaterat:
Vad vår värld behöver och vad världen saknar – medmänsklighet och rätten att bli gammal

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Demens, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in