I R&B/Hiphopbranschen är det till skillnad från många andra rampljusrelaterade verksamhetsområden faktiskt okej att vara fysiskt oattraktiv. Detta råkar ju vara särskilt fördelaktigt för artisten T-pain. Grillzen och de långa paljettprydda hattarna bidrar till hans komiska yttre och gör att det kan bli svårt att känna igen den seriösa entreprenören som egentligen finns inuti honom.
Underhållaren T-pain är träffsäker, men den nya skivan Thr33 Ringz är mest en lam cruisa-runt-i-stan-platta som tyvärr inte får medpassagerarna att fråga chauffören om vad det egentligen är som ljuder i högtalarna.
”Buy u a drank” från T-pains förra album ”Epiphany” slank faktiskt ner i ok-facket och det gör kanske även den lite småmysiga ”Can’t believe it” från Thr33 Ringz. Tyvärr är den nog också ensam om att vara ens lite meningsfull. Snygga produktioner och celebra gästartister i all ära, men det räcker inte för att göra en bra skiva.
Albumets bottennapp är Eric Clapton-covern ”Change”, som är ren och skär utfyllnad och som på kuppen förolämpar ett fantastiskt original.
Här är Aftonbladets recension.
Svenska Dagbladets recension.
Andra bloggar om: hiphop, T-Pain, skivnytt, recensioner, musikrecension, recension
Spiritualized, eller Jason Pierce, kan förena gospel och frågor om liv och död med ångestpsykedelisk musik som ingen annan. Under sin karriär som musiker har han gett ut skivor som sinsemellan varit helt olika: en platta kan vara gospel och religiös och en annan psykedelisk rock med hur mycket ångest som helst i sig.
Det är så fascinerande: hur kan människor leva utan all den hets och jakt som finns i dagens västvärld och istället segla med ett fartyg, knyta knopar, leva tätt inpå 70 andra besättningsmän och besättningskvinnor, flera månader utan land i sikte: bara de och havet och vädret.



Det där med Oscar-priser är lite lustigt. Det är inte ovanligt att en bra regissör gör flera storfilmer, som han inte blir belönad för. Så blir han mer och mer upptäckt och etablerad och så får han Oscar för bästa film. Fast filmen som får priset inte alls är hans bästa.
Steve Buscemi är ofta med i bröderna Coens filmer. Tyvärr är han inte med i den nya. Men jag tror man får säga att det är John Malkovich som tar upp Buscemis mantel. Malkovich spelar en CIA-agent, Ozzy Cox, som får sparken för att han är alkoholiserad, vilket han inte erkänner för sig själv utan tolkar som orättvisa beskyllningar för att flytta honom om av politiska skäl. Han skriver på sina memoarer medan hans fru är otrogen mot honom och försöker råna honom på hans pengar.
Ja, Frances MdCormand gör en underbar figur i filmen, en snart överårig kvinna som jobbar på ett gym och hett åtrår att få göra en totalt remake av sitt ansikte och sin kropp. Hon är kompis i filmen med Brad Pitts rollfigur, en tugg-gummituggande, ipodgalen, enfaldig gymkille – totalt dum i huvudet men med stort hjärta.

Det är en rätt kul skivvecka med flera bra nya skivor från olika genre. Den som gillar diskopop av gammal klass kan glädja sig åt Grace Jones comeback. Hon syntes förresten i vimlet på MTV-galan på torsdagskvällen. Tänk vad tiden går. Kvinnan som var trådsmal och en androgyn rymdvarelse av Bowie-stilen var nu en medelålders dam. Det är nästan tjugo år sedan hon gav ute en skiva sedan. 
Gang Gang Dance: ”Saint Dymphna”