• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

T-pain "Thr33 Ringz"

19 november, 2008 by Rosemari Södergren

I R&B/Hiphopbranschen är det till skillnad från många andra rampljusrelaterade verksamhetsområden faktiskt okej att vara fysiskt oattraktiv. Detta råkar ju vara särskilt fördelaktigt för artisten T-pain. Grillzen och de långa paljettprydda hattarna bidrar till hans komiska yttre och gör att det kan bli svårt att känna igen den seriösa entreprenören som egentligen finns inuti honom.

Underhållaren T-pain är träffsäker, men den nya skivan Thr33 Ringz är mest en lam cruisa-runt-i-stan-platta som tyvärr inte får medpassagerarna att fråga chauffören om vad det egentligen är som ljuder i högtalarna.

”Buy u a drank” från T-pains förra album ”Epiphany” slank faktiskt ner i ok-facket och det gör kanske även den lite småmysiga ”Can’t believe it” från Thr33 Ringz. Tyvärr är den nog också ensam om att vara ens lite meningsfull. Snygga produktioner och celebra gästartister i all ära, men det räcker inte för att göra en bra skiva.

Albumets bottennapp är Eric Clapton-covern ”Change”, som är ren och skär utfyllnad och som på kuppen förolämpar ett fantastiskt original.

Här är Aftonbladets recension.
Svenska Dagbladets recension.

Andra bloggar om: hiphop, T-Pain, skivnytt, recensioner, musikrecension, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hiphop

Spiritualized på Berns – filmklipp och recension

7 november, 2008 by Rosemari Södergren

Spiritualized, eller Jason Pierce, kan förena gospel och frågor om liv och död med ångestpsykedelisk musik som ingen annan. Under sin karriär som musiker har han gett ut skivor som sinsemellan varit helt olika: en platta kan vara gospel och religiös och en annan psykedelisk rock med hur mycket ångest som helst i sig.

Just nu är Jason Pierce på turné och i veckan har han spelat både i Göteborg och i Stockholm. Skivan han har med i bagaget, som ackompanjerar turnén släpptes tidigare i år: ”Songs in A & E”. Den skrev han strax före en svår sjukdom. Han fick dubbelsidig lunginflammation och riskerade att dö. När han mot alla odds frisknade till gjorde han klar skivan.

Den är en skiva med drag av lite av varje ur hans karriär, men nästan hymner som Harmony och andra mer rockiga spår. Men på turnén nu fyller han ljudrummet med både gospel och flera av sina tidigare ångestskrikande psykedeliska låtar.

Jag har svårt att tänka mig att någon lämnade Berns efter midnatt utan att vara starkt påverkad av Spiritualized. Det lär inte gå att stå där utan att ryckas med.

Får himlen att gråta, skrev Aftonbladet efter konserten i Göteborg.

Här är recensionen i Svenska Dagbladet.

Förra året spred den 43-årige Pierce sin magiskt vackra gospelkärlek på Emmabodafestivalen. Den här gången har han bestämt sig för att låta det oharmoniska ställa sig i vägen för det orkestrala. Det är inte längre som att strosa runt i ett hymnparadis, utan mer som att befinna sig i ett litet rum omgiven av rörliga gitarrväggar.


Musiktidningen Sonic har en rolig recension där två brorsor som mailar varandra efter konserten
:

Johan: Helt klart. Vad tycker vi om att Jason hade solbrillor på sig hela showen igenom?
Jens: Jag tycker att det är bra att han tänker på sin hälsa och har solbrillor på sig hela tiden. Eftersom han stod I profil hela spelningen så utsattes han för mycket starkt ljus och det kan aldrig vara nyttigt. Skämt åsido så är det få personer som klarar av att komma undan med att ha solbrillor inomhus. Jason är en av dem som klarar det. Richard Ashcroft är en annan. Sätter upp Liam Gallagher i den kategorin också. Inte Noel.
Johan: Och längden?
Jens: Konserten var inte för lång i alla fall. Ett tecken på en bra/väl avvägd konsert är om man aldrig börjar titta på klockan och jag har ingen aning om hur länge konserten pågick (förutom att jag vet när jag kom hem ungefär).
Johan: Lämpliga sista ord!

Spiritualized – Walking with Jesus, från spelningen på Berns

Andra bloggar om: musikvideo, recension, psykedelisk, gospel, Berns, Spiritualized, Jacon Pierce, lunginflammation, spelningar, konserter, recensioner

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Berns, gospel, Musikvideo, psykedelisk, Recension

Ostindiefararen – en film som borde vara omöjlig att göra egentligen

7 november, 2008 by Rosemari Södergren

De byggde ett skepp med tre master och seglade till Kina och tillbaka. Grejen är bara att det genomfördes nu, under 2000-talet. Det låter hur otroligt som helst – och att det dessutom gjordes av utifrån Sverige, men människor från det här effektiva snabbmatssamhället. Hur hittade de överhuvudtaget människor som kunde leva utanför allt det som öser över oss av krav på att ständigt matas med nyheter och intryck från webb, mobiler och tv och löpsedlar?

Ostindiefararen är en dokumentärfilm som hade premiär på bland annat Folkets bio-biograferna fredag 7 november.

Under 1700-talet seglade fartyget segelfartyget Götehborg till Kina och tillbaka till Göteborg. Strax utanför hamn i Göteborg gick båten på grund och förliste mitt i Göteborgs hamninlopp. Segelfartyget Götheborg hann göra tre handelsresor mellan Sverige och Kina innan hon förliste.

2003 sjösattes en kopia av detta 1700-talsskepp coh mellan 2005-2007 gjordes en Kina-expedition. Fartyget med besättning från nutiden tog sig över Atlantens stiltjebälten, Indiska Oceanen, Fjärran Österns piratvatten, Kinesiska Sjöns olidliga hetta ända fram till Guangzhou, Shanghai och Hongkong där de togs emot med hur stor pompa och ståt som helst, men kungar, drottningar, prinsar, prinsessor, presidenter och ministrar som tog emot och besökte båten och uppvakta besättningen.

Under hela färden följde filmaren Peder Jacobsson med. Han har filmat livet ombord: vi får lära känna befäl och jungmä´n i bleke och rykande storm och får följa med när de klättar upp på höga masten för att sätta fast segel och när det blir man överbord och andra äventyr.

Det är så fascinerande: hur kan människor leva utan all den hets och jakt som finns i dagens västvärld och istället segla med ett fartyg, knyta knopar, leva tätt inpå 70 andra besättningsmän och besättningskvinnor, flera månader utan land i sikte: bara de och havet och vädret.

Jag såg att Karolina Fjellborg i Aftonbladet skrev:

En resa som tog drygt 20 månader och givetvis var ett enormt äventyr för alla inblandade.Riktigt ett så stort äventyr är dock inte resan för en biobesökare, och även om filmen ger en intressant inblick i sjömannalivet version 2.0 så gör den sig med all sannolikhet bättre i tv.

Visst är det sant att filmen kommer att göra sig mycket bra i tv, men jag tycker att Aftonbladets recensent fallit pladask för tidsandan. Om inte så i protest mot att allt ska gå snabbt och vara lättsmält tycker jag alla filmälskare liksom alla människor som älskar tid och hantverk ska gå man ur huse och se filmen. Den föder bra tankar om annat långt utanför sjömanslivet också: Vad ägnar vi vår tid åt och måste allt alltid gå så fort?

En fascinerande bit i filmen var mottagandet i Kina. Där hade det till och med varit en tv-serie där kinesiska unga män och kvinnor tävlat om att få en plats i besättningen på båten. De som vann den tuffa och långa tävlingen fick segla med ett tag på vägen in till Kina.


Dagens Nyheters recension.

Andra bloggar om: film, filmrecension, segling, historia, tid, väder, hav, fartyg, Kina, Ostindiefararen, Götheborg, Göteborg

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, hav, historia, Scen, segling, tid, väder

Burn After Reading – bröderna Coens nya film bättre än den Oscarbelönade

7 november, 2008 by Rosemari Södergren

Det där med Oscar-priser är lite lustigt. Det är inte ovanligt att en bra regissör gör flera storfilmer, som han inte blir belönad för. Så blir han mer och mer upptäckt och etablerad och så får han Oscar för bästa film. Fast filmen som får priset inte alls är hans bästa.

Så var det med bröderna Coen och filmen ”No Country for Old Men” som fick Oscar för bästa film. Både ”Fargo” och ”The Big Lebowski” är väl bättre filmer. Om nu Oscar-juryn tyckte det var för tidigt att ge de två filmskapande bröderna Joel och Ethan Coen den stora filmstatyetten för dessa tycker jag nästan det hade varit bättre de hade väntat ett år till. För ”Burn After Reading” som hade Sverigepremiär i onsdags, 5 november, är snäppet bättre än ”No Country for Old Men”.

”Burn After Reading” är en film i samma anda med ett antal människor vars öden vävs ihop på ett absurt och makabert sätt. Det tog en stund innan filmen fick fart, de olika historierna var lite sega först men sedan blev det full fart. Bröderna Coen sätter fingret på det absurda i dagens samhälle. Det är egentligen en svartsyn på tillvaron som presenteras, men på ett befriande sätt.

Egentligen var det tänkt att ”Burn After Reading” skulle spelas in och lanseras före ”No Country for Old Men”. Men de flesta av rollerna i ”Burn After Reading” var specialskrivna för speciella skådespelare och det gjorde det svårt att sy ihop ett schema som tidsmässigt passade alla inbldnade. Det var en av anledningarna till att ”No Country for Old Men” spelades in före.

Steve Buscemi är ofta med i bröderna Coens filmer. Tyvärr är han inte med i den nya. Men jag tror man får säga att det är John Malkovich som tar upp Buscemis mantel. Malkovich spelar en CIA-agent, Ozzy Cox, som får sparken för att han är alkoholiserad, vilket han inte erkänner för sig själv utan tolkar som orättvisa beskyllningar för att flytta honom om av politiska skäl. Han skriver på sina memoarer medan hans fru är otrogen mot honom och försöker råna honom på hans pengar.

Tilda Swinton spelar Cox vidriga hustru. Hon är som alltid så suverän när hon spelar vidriga kvinnor.

Bröderna Coen har specialskivit några av rollerna åt skådespelarna. George Clooney spelar en vidrig tjänsteman, Harry Pfarrer, i Washington, en sexfixerad man som inte ens kan stava till ordet ärlighet.

– Harry påminner en hel del om de rollfigurer jag gjort i mina tidigare filmer med Ethan och Joel. Han är en sorgsen lite enfaldig person. Men det finns också ett drag av ondska hos honom som inte fanns hos till exempel Everett i ”O, Brother Where Art Thou?”. Det här manuset fick mig att gapskratta när jag läste det, det är helt galet och jag var fast redan från första sidan. Snabbt anlade jag det skägg som min rollfigur skulle ha och sedan begav jag mig till studion – för att äntligen få chansen att filma ihop med Frances McDormand.”

Ja, Frances MdCormand gör en underbar figur i filmen, en snart överårig kvinna som jobbar på ett gym och hett åtrår att få göra en totalt remake av sitt ansikte och sin kropp. Hon är kompis i filmen med Brad Pitts rollfigur, en tugg-gummituggande, ipodgalen, enfaldig gymkille – totalt dum i huvudet men med stort hjärta.

Ja, det är en svart komedi, en dramathriller med skruv som inte följer vanliga filmregler och dramaturgiska seder. Och för min del är det denna filmen som borde fått Oscar-statyetten.

Även om filmen handlar om det absurda livet i Washington säger den mycket om livet i västvärlden idag.

Andra som recenserat Burn After Reading:
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Helsingborgs Dagblad
MovieZine


Andra bloggar om: Oscar, filmtrailer, video, recension, George Clooney, Swinton, Brad Pitt, John Malkovich, Ethan Coen, Joel Coen, Frances MdDormand

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: filmtrailer, Oscar, Recension, Video

Veckans skivor: fyra fyrapoängare med Grace Jones, Park Hotell, Q-Tip och Gang Gang Dance

7 november, 2008 by Rosemari Södergren

Det är en rätt kul skivvecka med flera bra nya skivor från olika genre. Den som gillar diskopop av gammal klass kan glädja sig åt Grace Jones comeback. Hon syntes förresten i vimlet på MTV-galan på torsdagskvällen. Tänk vad tiden går. Kvinnan som var trådsmal och en androgyn rymdvarelse av Bowie-stilen var nu en medelålders dam. Det är nästan tjugo år sedan hon gav ute en skiva sedan. DN som hyllar skivan skriver: … när replikantkvinnan återvänder gör hon det med imponerande styrka. Nästan så att man föreställer sig att nya albumet ”Hurricane” legat nedfryst sedan 80-talet för att plötsligt resa sig likt en annan ”Demolition man”.

Albumet pendlar mellan maskinkylig elektro och soul och till och med samhällskritiska texter och ett gospel-spår, eller åtminstone med rejäla gospelinfluenser i ”William’s blood” .

Park Hotell
Det bubblar inom svenska indiepop och många nya band kommer fram. Park Hotell från Luleå har gjort klart sitt debutalbum för flera år sedan men av flera struliga skäl kom det aldrig ut. Men när albumet ”Free for friends” nu kommer hyllas det på många håll. Jag såg att skivan som fanns med bland en av de som musikmagasinet Sonic valt ut som särskilt premie att välja om man svarar snabbt på deras prenumerationserbjudande.

Debutalbumet har producerats av Jari Haapalainen som också spelade trummor. Tvillingsystrarna Johanna och Miriam E. Berhan körar.

Bland annat Dagens Nyheter ger skivan högt betyg:

För när det nyinspelade debutalbumet nu väl är här visar det sig rymma så mycket ackumulerad prillig popfrustration att man blir alldeles rödflammig av upphetsning. Det låter inte så lite engelsk 80-talsindie – med ekon av band som McCarthy och Razorcuts – med flinka gitarrer, en uppstudsig bas och ettriga trummor, och den för stilen så typiskt svävande sången ovanpå alltihop.
…
Det här är inte en lovade debut, det här är ett band som för länge sedan har fattat vad popmusik handlar om.


Skivans hemsida.

Här är Svenskans recension.
Här Dagens Skiva (som går mot strömmen och tycker den är tråkig)

Gang Gang Dance: ”Saint Dymphna”
För den som gillar mer jazz, konstmusik, djungeltrummor och elektroniskt i en egen och mycket speciell blandning är det säkert en julafton i förskott när Gang Gang Dance släpper ett album.
Det är ett av de nya skivor som får bra mottagande av musikkritiker.
Nils Hansson på DN skriver:

Att lyssna på dem har dock inte varit lätt. Men på ”Saint Dymphna” har de rensat bort allt det mest trassliga, grumliga och medvetet klumpiga. Varenda låt är tydligt definierad på sitt eget sätt, oavsett hur många lager den är sammansatt av.

Du kan lyssna på dem på deras Myspace.
Här en recension i tidningen Rolling Stone.

För hiphipare:
Också den som gillar hiphop har en ny skiva att lyssna på: Q-Tip har släppt ”The renaissance”.
Den tas emot väl på de flesta tidningars recensionssidor, betyg 4 både i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Albumet släpptes för övrigt samma dag som det var presidentval i USA, vilket påpekar i den engelska Wikipedian. En sådan där rolig detalj som aldrig skulle få stanna kvar i den svenska wikipedian där en liten grupp nördar tagit över och censurerar bort roliga detaljer hela tiden (den svenska wikipedian och dess gängstyre är för övrigt en sak värd att granskas).

Men åter till Q-tip, här finns han på MySpace om du vill lyssna på spår från nya albumet.
Albumet recenserat i BBC.

Helsingborgs Dagblad
Sonic Magasin.

Mest av allt är jag bara glad över att Q-Tip är tillbaka. Att få höra den där nasala robotrösten som låter som sandpapper inlindat i varm bomull igen räcker gott. Det är ju som han själv rappar: ”What good is an ear without a q-tip in it?”

Men det kära återhörandet stannar inte bara vid en av hiphoppens mest lättigenkännliga röster. Den förre A Tribe Called Quest-rapparens solokarriär hittills har inneburit tvära kast. Först den funkigt kommersiellt dansgolvsflirtande ”Amplified” som en reaktion på hans forna grupps introverta avslutning. Sedan det indragna svåra, men i längden väldigt givande, ”Kamaal the abstract” som en motreaktion på solodebuten. På ”The renaissance” återvänder Q-Tip till – och uppdaterar – den uppfinningsrika distinkt jazziga och souliga hiphoppen som utgjorde grunden för ATCQ. Det låter som att han hittat hem.

Grace Jones – Hurricane (Mix 1 Edit)

Gang Gang Dance live

Gang Gang Dance: Princes

Q-Tip – The Renaissance album realease party

Andra bloggar om: musikvideo, skivnytt, indie, hiphop, jazz, jam, elektro, pop, Grace Jones, Gang gang band, Q-tip, Park Hotell, Luleå

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: elektro, Hiphop, indie, jam, Jazz, Musikvideo, pop, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1546
  • Sida 1547
  • Sida 1548
  • Sida 1549
  • Sida 1550
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in