• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

U2: Den andra konserten

2 augusti, 2009 by Jonatan Södergren

20090801657
Jag vet inte exakt varför men U2:s andra Sverigekonsert slog den första på alla tänkbara punkter. [Läs mer…] om U2: Den andra konserten

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Bono, Göteborg, konsert, Konserter, Musik, Recension, Rockmusik, U2, Ullevi

Så var U2 och Snow Patrol på Ullevi – plus filmklipp därifrån

1 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

20090731652
Scenkonstruktionen, den stora klon och den runda scenen som skulle göra att fler kunde se mer av konserten var väl en av de delar av U2:s konsert som många var väldigt nyfikna på.
Av Kulturbloggens tre utsända bloggare hade en av oss fått en restbiljett, en sittplats bakom scenen. Med U2 scenklo gick det ju att se artisterna därifrån också. Ja dessa platser bakom scenen var nog rent av bättre än många andra, för platserna var väldigt nära scenen. Men U2 utnyttjade inte möjligheten till fullo. De utnyttjade inte ens kloscenens möjligheter till hälften. Bono och The Edge gick runt några gånger, men dessa gånger var räknade på ena handens fingrar. Till allra största delen var det en traditionell konsert.

Okey: upptill på klo-konstruktionen visades film i 360 grader. Så det var lättare för fler att se Bono i videobild. Men nog finns det mycket mer att hämta med klo-scenen.

För de som hade ståplats fungerade nog scenen bättre. När bandet sprang runt på de små broarna gav de ståplatspubliken runt om scenen en fördjupad scenupplevelse, kan jag tänka mig. Det ser ut så på bilder jag sett från dessa platser. Men ståplatspubliken som tagit sig nära scenen har ju alltid en större upplevelse. Jag väntar på en vidareutveckling av denna scentyp men som än mer tar vara på dess möjligheter och som gör att alla sidor blir framsidan under minst en låt. Och jag efterlyser mer initiativ som Coldplay i Globen senast, då de spelade på olika platser i lokalen.

Förbandet, Snow Patrol, utnyttjade inte scenens möjligheter alls. Vilket är synd, jag såg dem i Cirkus i Stockholm för några månader sedan och dess sångare Gary hade väldigt bra publikkontakt då. Men att spela på en stor arena är en annan sak. Och att rätt använda sig av en rund scens möjligheter behärskar inte alla.
Snow Patrol gjorde en OK spelning, men de var bättre i Cirkus, men då hade det ju en mer tid på sig, de var själva huvudnumret. Cirkus har också bättre akustik och det är närmare mellan publik och band.

Här är en intervju Kulturbloggen gjorde med basisten och trummisen i Snow Patrol när de var i Stockholm i våras.

Åter till U2:
Publiken var verkligen förväntansfull och gjorde vågen medan de väntade. Så kom då det efterlängtade bandet in på scenen och spelade Breathe och tre låtar från nya albumet: No line on the horizon, Get on your boots och Magnificent
Njae, det var inte vad som tände publiken helt. Först med femte sånger, klassikern Beautiful day började det likna något.
Jag tror att U2 idag är ett band där de flesta mest gillar deras gamla låtar. Om de hade gjort en Best of-turné hade de nog fått högsta betyg på alla konserter. Det är först då publiken tänder till riktigt.
I Göteborg var det ju dessutom kallt. Riktigt kallt sista timmen och många frös när de gick hemåt.
Jag har lyssnat på U2 sedan de släppte första albumet och jag gillar deras senaste album också. Men ändå, jag kände att det var en klart godkänd konsert men jag rycktes inte med till hundra procent.

Bono är idag lika känd för sitt politiska engagemang och under konserten gjordes från scen reklam för aktivistorganisationen One, som Bono startat. Det är en organisation för att öva påtryckning på politiker och makthavare, en organisation som bland annat sätter igång namninsamling. One hade en mängd medlemmar som gick runt före konserten och värvade fler aktivister.

20090731094Bonos engagemang för att förbättra världen gav sig till känna under spelningen då bandet sände ut kravet på att Burmas valde ledare Aung San Suu Kyi ska friges från husarresten.
– Hon har snart suttit i husarrest i tjugo år och hennes enda brott är att hon blivit vald av folket, sade Bono.
Bono lyckas föra fram sitt engagemang alldeles lagom. Han tangerar en gräns, men går inte över den. Han balanserar exakt. När människor med mask med Aung San Suu Kyis bild för sitt ansikte tågar in med U2 spelar ”Walk On” – det är en stark scen som får oss alla att känna att vi vill gå med i Burmakommittén eller Amnesty nu, direkt, för att göra något för att förbättra orättvisorna i världen.

Jag läste förresten i Göteborgsposten att Bono efter konserten tog en flaska champagne och gav sig iväg till hotellet där han åt middag med bandet och dess familjer, men sedan drog han till Nefertiti och dansade till 04-tiden. Kul. Där har jag dansat många gånger när jag bodde i Göteborg.

Låtlistan:
Breathe
No line on the horizon
Get on your boots
Magnificent
Beautiful day
Mysterious ways
One
Until the end of the world
Desire
Stuck in a moment that you can’t get out of
Unknown caller
The unforgettable fire
City of blinding lights
Vertigo
I’ll go crazy if I don’t go crazy tonight
Sunday bloody sunday
Pride (in the name of love)
Walk on
Where the streets have no name
Extranummer:
Ultra violet (light my way)
With or without you
Moment of surrender

Aftonbladets Markus Larsson var rätt besviken och gav konserten betyg 3:

Det dröjer länge.

Närmare bestämt 17 låtar, om vi ska vara noggranna.

Först då, i mitten av ”Pride (in the name of love)”, når konserten upp till förväntningarna. Först då blir kvällen så storslagen att superlativen nästan måste skrivas med versaler för att räcka till.

Fast det är nog så att en reporter som Markus Larsson, som åker runt och ser den ena konserten efter den andra och sitter på pressläktaren, åtskild från folket, inte kan uppleva samma känsla som övriga publiken. När konserten startade och massor ur publiken viftade med vita halsdukar, näsdukar eller något annat vitt, och det kom rök ur rökmaskinerna, nog kändes det att Ullevi vibrerade av en förväntansfull publik.

Uppdatering: Här är vårt inlägg från den andra konserten med U2, på lördagen.

I Göteborg finns en kulle där man kan se vad som händer inne på Ullevi utan att betala, den kallas snikens kulle. Här är en person som spelat in en del av konserten därifrån:

U2 360 Tour från snikens kulle


Här bjuder Aftonbladet på klipp från första låten, Breathe
:

Relaterade artiklar:
Recension i Göteborgsposten
Recension i Dagens Nyheter
Recension i Svenska Dagbladet
Recension i Expressen
Expressen om Bonos fest

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, rockmusik, arenarock, konserter, recension, U2, Bono, Snow Patrol

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: arenarock, Göteborg, Konserter, Recension, Rockmusik

Recension: Public Enemies

29 juli, 2009 by Redaktionen

dillingerPublic Enemies imbd

Regi: Michael Mann med Johnny Depp i huvudrollen.

Historien skilldrar den sista delen av John Dillingers karriär. Dillinger var en av USAs mest eftersökta brottslingar. Han gäckade polisen och hånade samhället under trettiotalets depression. Stora del av arbetarklassen gick arbetslös. Det var en tid när människor svalt och man använde vete till att elda med. Vetepriset var för lågt för attt det skulle löna sig att säljas. Världen förberedde sig för andra världskriget. Inte konstigt att en del blev galna.

Filmen är mörk, men inte tillräckligt mörk. John Dillinger, som han gestaltas av Johnny Depp, är ett riktigt  charmtroll men någon Robin Hood är han inte. Visst läämnar han bankkundernas pengar men när det är dags att skjuta sig ut spelar det ingen roll vem som kommer i vägen.

Dillinger och hans gäng tog för sig av det de tyckte de hade rätt till. Till och med Al Capones verksamhet framstår som hederligare. De är i alla fall villiga att arbeta för att bygga upp något men det är inget för Dillinger. Allt eller inget.

Set hade kunnat bli en intressant film men allt försigår i en elegant kuliss. Vi får ingen ledtråd till hur galningar som Dillinger och Hoover med sina agenter kan släppas lös på stadens gator.

Polisens misshandel av Dillingers flickvän är egentligen det enda riktigt obehagliga inslaget som visar att något inte står rätt till. Det verkar till och med rimligt att  Dillinger skjuts ner bakifrån i en folkmassa.

Det är helt enkelt för mycket snyggt poserande med tuffa pickor. Johnny Depp, förlåt, Dillinger har till och med rakat sig under armarna…

Gå gärna och se den. Den är snygg och elegant med häftigt pang pang och extra romantik. Se den men tro inte på den.

DN

SvD

Expressen

NT

Sydsvenskan

Läs även andra bloggares åsikter om Recension, Johnny Depp, Public Enemies, film

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Johnny Depp, Public Enemies, Recension, Scen

Silversun Pickups: Swoon – som Smashing Pumpkins, fast bättre

22 juli, 2009 by Rosemari Södergren

swoon

Silversun Pickups är en kvartett från Los Angeles som uppträdde på den välbesökta festivalen Coachella i april i år.
Ett pressmeddelande berättar:

“I’m really proud of Swoon,” singer/guitarist Brian Aubert says. “I felt that we started this thing with a complete blank slate just kind of staring at a big mountain, not knowing where this was going to go. Everyone worked so insanely hard and I feel like you hear that we were in there every day trying to make the best songs that we could.”

Albumet ”Swoon” som är bandets andra fullängdare släpps nu i sommar. Några av de första låtarna släpptes i samband med Guitar Hero World Tour tidigare i år, men nu kommer alltså hela albumet. Spelarna har kunnat lyssna på två albumspår och första singeln via spelet.

Bandet stängde in sig i studion och skapade albumet ”Swoon” tillsammans som en uppföljare till debutalbumet Carnavas. Producenterna heter Dave Cooley och Tony Hoffer. Bandet säger själva att albumet är en kombination av något mycket vackert och en bubblande aggression.

Bandets sound, med flera spår som innehåller förvrängda gitarrer, jämförs ofta med The Smashing Pumpkins, medan bandmedlemmarna har sagt att de är mycket influerade av bland annat My Bloody Valentine, Velvet Underground, Elliott Smith och Modest Mouse. I en recension av en konsert i NME läste jag att de var som Smashing Pumpkins, fast bättre.

Jag fastnade direkt när jag lyssnade på recensionsexemplaret. Första spåret ”“There’s No Secrets This Year” är ett rockigt spår med drag i som jag fastnade för direkt. Ett annat av mina favoritspår är den lugnare ”Growing Old is Getting Old” med dragning åt ballad.

För detta albumsläpp skapar Gibson/Epiphone en limiterad upplaga av gitarrer med speciellt artwork, som säljs hos utvalda butiker i hemlandet. Vi som inte har turen att bo i denna del av världen kan gå in på hemsidan och försöka vinna ett ex.

Lyssna gärna på Silversun Pickups på deras MySpace.

Bilder från spelningen på Coachella.
Nya albumet, Swoon, fick bra kritik av Rolling Stones recensent.
Här en recension i BBC.
Recension i LA Times.

Video till Panic Switch:

Sajter för dig som vill veta mer om Silversun Pickups:

Silversun Pickups officiell hemsida
Silversun Pickups livefoton
Silversun Pickups Intervju med REDEFINE Magazine, augusti 2006
Podcast med Silversun Pickups live på SXSW 2006
NME recenserar en konsert med Silversun Pickups i Manchester

Läs även andra bloggares åsikter om indie, musik, recension, skivnytt, Silversun Pickups

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: indie, Musik, Recension, skivnytt

Still Walking – japanskt vackert och filosofiskt om människors förmåga och oförmåga att mötas

21 juli, 2009 by Jonatan Södergren

still-walking-01

Den japanska filmen Still Walking har blivit tokhyllad av i stort sätt all media. Både Svenska Dagbadet och Dagens Nyheter gav den högsta betyg.

På många sätt är filmen typiskt japansk. Livets förgänglighet är ett återkommande tema. Liksom det inom filmvetenskapen klassiska japanporträttet Tokyo Monogatari får vi följa hur tre generationer agerar mot varandra. Två vuxna barn, en dotter och en som, kommer med sina familjer för att tillbringa en helg med sina föräldrar. De samlas på årsdagen av faders favoritsons död, snart två decennier tidigare.

Det är mycket bråk under ytan och många gräl över ytan, en familj sargad och trasig som en Norénpjäs. Men mitt i detta finns det ett inre ljus.

Filmen är så vacker, bilderna så estetiskt perfekta att det är en njutning att följa familjen och de tre generationernas förmåga och oförmåga att mötas under ett dygn – som samtidigt blir en ikon för hela livets gång.

Filmen har fått höga betyg överallt, tror jag. Men den som går och ser filmen måste vara beredd på att det är en film där berättelsen förs framåt i lugn takt.

Mats Bråstedt beskriver filmen träffande i Expressen:

På ytan händer inte mycket – skratt blandas med gnäll under en ständigt munhuggande – men bit för bit visar Kore-eda att vi alla är en länk till och en del av något mycket större. Allt är skört och kräver omvårdnad.
Därför är ”Still walking” en ynnest att ta del av och Kore-Eda visar än en gång – efter ”Efter livet” och ”Barnen som inte fanns” – att han med sitt vackra, stillsamma och insiktsfulla tilltal är en av samtidens stora.
Filosofi för hjärtat.

Filmen är vacker, poetisk, estetisk, filosofisk, djup, sorglig, humoristisk, hoppfull, allvarlig …

Fler recensioner:
Aftonbladet och Sydsvenskan.

Trailer:

Läs även andra bloggares åsikter om film, japanskt, filosofi, Still Walking

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: filosofi, japanskt, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1521
  • Sida 1522
  • Sida 1523
  • Sida 1524
  • Sida 1525
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in