Jag tyckte aldrig om boken om Arn. Den första i serien alltså. Jag läste inte ens klart den – och då struntade jag förstås i de uppföljande delarna också. När filmen kom på bio låg den inte direkt överst på min priolista. Men när den nu sänds i Canal + och jag haft en del tid för att slappa framför tv:n bestämde jag mig för att se filmen.
Jo, den för godkänt. Absolut. Jag vet att flera recensenter gav den betyg 3, många hade ju väntat sig en kalkonfilm. Svensk film med massor av resurser har en tendens att bli kalkonmässiga.
Jan Guillous succéböcker om stormannaättssonen Arn Magnusson ligger till grund för den dyraste filmsatsningen i Sverige någonsin. I denna den första av de två filmerna följer vi Arn genom uppväxtåren i ett kloster i Västra Götaland fram till dess att han skickats som korsriddare till Jerusalem.
Bitvis var det som en svensk samuraj-film.
Det jag hade svårast för i filmen var Joakim Nätterqvist, som spelar Arn. Han är lite för fyrkantig i sin tolkning av Arn. Jag tänker mig honom lite livfullare. Överlag verkar det som om också de mer rutinerade skådespelarena blir lite styltigare och onaturligare när de får på sig de tidigare medeltidskläderna. Jag tänker på Stellan Skarsgård och Michael Nyqvist, som både kan spela mer naturligt.
Tanken roar mig, att Arns mamma skickade Arn till ett kloster när han var en liten pojke, för att hans liv skulle ägnas åt gud – och att han där i klostret blev utbildad till en fullfjärdrad krigare.
En liten rolig detalj är att Harvey Keitel var påtänkt för rollen som Broder Guilbert och tackade ja, men avböjde senare på grund av tidsbrist, han ersattes senare av Vincent Perez. Det var verkligen synd. Keitel är bara så häftig.
Den första delen av Arn, den som sänds i Canal plus nu, hade världspremiär på Grandbiografen i Skara den 17 december 2007 och hade premiär för en större publik 25 december samma år. Den andra delen har premiär 22 augusti 2008. För TV görs också en sex timmar lång miniserie. Den totala budgeten har beräknats till 210 miljoner kronor.
Under de första två dagarna såldes 160.310 biljetter i Sverige, vilket är nytt svenskt rekord. Detta innebar att filmen efter de första två dagarna dragit in 14 336 235 kronor i biljettintäkter.
Diverse recensioner av filmen:
Svenska Dagbladet betyg 2, Filmtipset, Bloggywood, Great Scott, Aftonbladet.
Andra bloggar om: film, recension, medeltid, Arn, tempelriddare, Canal plus, Canal +, Skarsgård, Guillou
I R&B/Hiphopbranschen är det till skillnad från många andra rampljusrelaterade verksamhetsområden faktiskt okej att vara fysiskt oattraktiv. Detta råkar ju vara särskilt fördelaktigt för artisten T-pain. Grillzen och de långa paljettprydda hattarna bidrar till hans komiska yttre och gör att det kan bli svårt att känna igen den seriösa entreprenören som egentligen finns inuti honom.
Spiritualized, eller Jason Pierce, kan förena gospel och frågor om liv och död med ångestpsykedelisk musik som ingen annan. Under sin karriär som musiker har han gett ut skivor som sinsemellan varit helt olika: en platta kan vara gospel och religiös och en annan psykedelisk rock med hur mycket ångest som helst i sig.
Det är så fascinerande: hur kan människor leva utan all den hets och jakt som finns i dagens västvärld och istället segla med ett fartyg, knyta knopar, leva tätt inpå 70 andra besättningsmän och besättningskvinnor, flera månader utan land i sikte: bara de och havet och vädret.
Det där med Oscar-priser är lite lustigt. Det är inte ovanligt att en bra regissör gör flera storfilmer, som han inte blir belönad för. Så blir han mer och mer upptäckt och etablerad och så får han Oscar för bästa film. Fast filmen som får priset inte alls är hans bästa.
Steve Buscemi är ofta med i bröderna Coens filmer. Tyvärr är han inte med i den nya. Men jag tror man får säga att det är John Malkovich som tar upp Buscemis mantel. Malkovich spelar en CIA-agent, Ozzy Cox, som får sparken för att han är alkoholiserad, vilket han inte erkänner för sig själv utan tolkar som orättvisa beskyllningar för att flytta honom om av politiska skäl. Han skriver på sina memoarer medan hans fru är otrogen mot honom och försöker råna honom på hans pengar.
Ja, Frances MdCormand gör en underbar figur i filmen, en snart överårig kvinna som jobbar på ett gym och hett åtrår att få göra en totalt remake av sitt ansikte och sin kropp. Hon är kompis i filmen med Brad Pitts rollfigur, en tugg-gummituggande, ipodgalen, enfaldig gymkille – totalt dum i huvudet men med stort hjärta.
