Pixar har succesivt gått från att göra barnfilmer till datoranimerade filmer för folk i alla åldrar. Efter kassasuccér som Toy Story, Hitta Nemo och Wall-E kommer nu mästerverket… [Läs mer…] om Recension: Upp
Recension
Recension: Asha Ali – Hurricane

Innan jag sätter igång första låten har jag ingen aning om vad jag ska förvänta mig. Jag har aldrig hört talas om Asha Ali och att hon släppte sitt debutalbum för tre år sedan har totalt gått mig förbi. Vilket innebär att det är första gången jag hör henne när jag sätter igång hennes andra studioalbum Hurricane.
Efter första låten Fine är jag väldigt skeptisk. Kan inte sätta fingrarna på det, men vill egentligen sluta lyssna.
Min skepticism skingrar sig lite i början av tredje låten, titelspåret Hurricane och är helt bortblåst efter den fjärde. För efter femte låten In This World inser jag att det är väldigt tråkigt att jag inte träffat på Asha Ali tidigare. En känsla som håller sig genom resten av albumet.
Asha Ali är ingen fantastisk sångerska, men innehar istället något speciellt och avundsvärt. Hon förmedlar varje fras med en underbar inlevelse som jag inte tycker mig ha hört sedan jag hörde Jewel för första gången. Asha Ali bjuder med mig på en känsloresa till en naken, skör, och sårad värld. Det är gripande, utlämnande, och bra.
Jag förundras min initiala skepticism. Nu känner jag mig bara helt såld. Och lite förälskad.
Sika
Som också bloggar på Lunki and Sika.
Fler recensioner av Asha Alis ”Hurricane”
Betyg 4 i SVD.
Betyg 4 i DN.
Betyg 2 i Helsingborgs Dagblad.
Läs även andra bloggares åsikter om recension, skivnytt, musik, Asha Ali
Bad Lieutenant: ”Never Cry Another Tear”
Bad Lieutenant är Bernard Sumners (tidigare New Order och Joy Division) nya band. Debutsingeln Sink or Swim släpptes tidigare i år men nu är äntligen skivan Never Cry Another Tear här. [Läs mer…] om Bad Lieutenant: ”Never Cry Another Tear”
Släktet av Guillermo Del Toro och Chuck Hogan

En tjock bok med bilder på skyskrapor mot en gråtung himmel, dök ner i min brevlåda. Det händer då och då att Kulturbloggen får recensionsexemplar av böcker.
Men den här bara dök upp, vi hade inte kontaktat något förlag och önskat den.
Det gör väl inte så mycket. Ibland är det bra att vidga sina läsvyer.
Det här visade sig vara en vampyrroman. Men inte av Twilight-stilen med romantik och ganska snälla vampyrer.
Så här står det om boken på bokförlagets hemsida:
De har alltid funnits bland oss – vampyrerna. I hemlighet och i mörker har de väntat på att deras tid ska komma, och nu är den äntligen här. Inom en vecka kommer Manhattan att vara utplånat. Inom tre månader resten av USA. Och inom sex månader: hela världen.
En boeing 777 från Berlin har precis landat på JFK-flygplatsen i New York när allting plötsligt svartnar. Kontrolltornet tappar kontakten med piloten och ingen aktivitet märks längre inifrån planet.
En specialistgrupp tillkallas för att ta sig in i planet eftersom man fruktar att ett livsfarligt virus har spritt sig. Eph Goodweather blir förste man att kliva in genom flygplansdörren. Synen han möter chockar honom: livlösa människor ligger kringspridda över?allt. Medan kropparna börjar transporteras iväg upp?täcker man emellertid att fyra personer fortfarande lever och verkar vara nästan helt oskadda. Men inget är vad det ser ut att vara
Släktet är första delen i en trilogi om vampyrer. Berät?telsen utspelar sig i New York, där ett virus förvand?lar befolkningen till varelser som härstammar från forntiden. Berättelsen går oväntade vägar och varje bok innehåller unika och originella avslöjanden om den vampyriska rasen, vars rötter kan spåras ända tillbaka till Gamla Testamentets begynnelse.
Släktet är alltså del 1 i en trilogi.
Tja, i början fängslades jag av boken. Den var rätt välskriven i de första kapitlen. Men sedan märktes det mer och mer att det är två skribenter och att den är helt klart är skriven för att bli en film. Det behöver inte vara dåligt. Det beror ju på vad du vill uppleva med litteratur.
Själv har jag lärt mig en del jag inte visste om vampyrer, eftersom jag inte är särskilt intresserad av vampyrlitteratur.
Men det kan ju alltid vara bra att veta att det bästa vapnet mot dem är silversvärd och att vigvatten och vitlök inte fungerar alls så bra som ryktet säger.
Släktet
Författare: Guillermo Del Toro och Chuck Hogan
ISBN: 978-91-7002-793-2
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, vampyrer, recension, Släktet, Guillermo del toro, Chuck Hogan
På urpremiär av ”Flicka i gul regnrock” på Dramaten

Den lilla Målarsalen längst upp i Dramatenhuset var fullsatt och överallt satt skådespelare och regissörer samt en del andra kända personer, som Gudrun Schyman. Det var urpremiör på ”Flicka i gul regnrock” på Dramaten.
Pjäsen är skriven av Jon Fosse.
– Jaa, här är jag. Nånstans ska man ju vara. Alla är ju nånstans.
En skallig man med kluriga ögon står på en mörk scen. En ljuskägla lyser upp mannen som talar.
I bakgrunden en suddig målning som får mig att associera till havet och fjordarna i Norge. Några människor kommer i bakgrunden. En och en träder de fram och talar, ibland möts de, två eller tre, och talar. Mest talar var och en för sig själv, någon gång talar några med varandra, men oftast talar de förbi varandra.
John Fosses pjäs är avskalad, tar upp existensiella frågor och har mycket av samma känsla som Samuel Becket förmedlar med pjäsen ”I väntan på Godot”.
Fast ”Flicka i gul regnrock” är också komisk och det finns en ton av värme mitt i ödsligheten och ensamheten.
Föreställningen leker med ord, är poetisk i hur orden återkommer i nya konstellationer och uttalas av någon annan och på så sätt får ny eller fördjupad betydelse.
”Flicka i gul regnrock” är det första jag ser av John Fosse – och jag inser att jag missat något. Som pjäsen gestaltar de existensiella frågorna och vår oförmåga att tala till varandra är något av det bästa jag sett på länge. Att pjäsen dessutom inte är så lång, utan en timme och tjugo minuter, är inte fel heller. Det är rätt skönt att se en föreställningen som på kort tid kan säga så mycket. För pjäsen lever ju vidare efteråt, inne i mig, i mina tankar och känslor.
Dramaten berättar om föreställningen:
Jag tycker formuleringarna där, om Fosse är så träffande:En pjäs där sorg möter en försonande humor.
Om sex människor, tre kvinnor och tre män, som möts i skärningspunkten mellan minnet och nuet. Mellan sig bollar de bilden av en flicka i gul regnjacka. Hon som bara stod där, ensam i regnet, lite vilsen, lite bortkommen.
Vem var hon? Var det du, var det jag?
Nyfiken blir man ändå, på John Fosses tystnad, de minimalistiska alstren utan vändpunkter, fulla av märkligheter som aldrig inträffar. Pauserna lockar skrämmande även de, liksom avsaknaden av skyddsfilter.

Läs även andra bloggares åsikter om premiär, Dramaten, teater, scen, Flicka i gul regnjacka, John Fosse

