Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmklipp från R.E.M:s toppenkonsert på Globen – R.E.M. regerar

by

(Foto: Thomas Aglo)

Av någon underlig anledning var R.E.M:s konsert på Globen inte helt utsåld. Många har nog inte förstått at R.E.M. är ett band som är minst lika bra nu som när de slog igenom. Och snacka om publikkontakt. Speciellt alla som var på ståplats, de hade en samspel och för att använda ett begrepp i tiden: interaktivitet med framför allt sångaren Michael Stipe.

R.E.M. gick in på scen och drog igång med full fart i en rivig Living Well is the best revenge.

Sedan bjöd det på två timmar bra mix och variation. Både riviga punkiga låtar från senaste albumet Accelerate och en del av de gamla hitsen. Rockville spelade de med oväntad countrystuk. REM är bandet som alltid överraskar.

Det var mer än musik, på bakgrunden samverkade videofilmer och videoklipp.

Det var första gången jag såg R.E.M. live, fastän att jag lyssnat på dem i så många år. Det var en positiv överraskning – de är till och med bättre liv. Michael Stipe ger allt och är så skön på scen, säker och kul och bjuder på sig själv. Som när han i nästsista låten av extranumren gick ner till publiken. En gitarrist från ett av förbanden, The Disciplines, gick ackompanjera på ett av extranumret.
Stipe tackade också förbanden, Editors och The Disciplines. Inte alla stora rockstjärnor som ens nämner sitt förband.

Stipe höll inte tyst om sin politiska ställning och påpekade att en del sånger handlar om den usla regeringen i USA. Han rekommenderade också publiken att engagera sig i Amnesty.

Det var med lätta steg och öronen fylld av REM som jag släntrade hem i natten.

Fast: ett litet minus, som inte alls har med REM att göra. Jag spelade en låt och då kom en vakt och flög på mig och tvingade mig att stänga av. Alltså, vadå? Den kvaliteten som det blir när jag spelar in med min Nokia, den duger åt YouTube, vilket bara är reklam för artisten. Men den är inget jag kan känna pengar på. Så vad menar vakten? Jag är övertygad om att REM inte bryr sig. Det var många andra som höll sina mobiltelefoner högt och spelade in. Men de stod eller satt längre in, så vakten inte kunde komma åt dem, förstås.

För övrigt kan jag konstatera att Aftonbladets Håkan Steen inte var på samma konsert, även om han skriver om den: han gav bara betyg tre och säger att REM inte fick Globen att koka. Han är blind och döv, helt klart.

Konserten dagen före i Köpenhamn fick svalt mottagande av Sydsvenskans recensent. Tja, kanske hade REM den konserten för att värma upp för stockholmarna, eller så var köpenhamnarna stelare, eller så är det just den kritikern som inte gillar REM.

Dagens Nyheters PO Tidholm var nöjd med Globen-konserten:

Men de gör en snygg och enkel show. Bakom REM finns de där transparenta skärmarna alla använder nuförtiden. På dem visas processade bilder av bandet, inramade av snygg grafik eller bara väldigt pixlade eller suddiga. Otroligt elegant. Michael Stipe är ju alltid sevärd också, ikväll med uppviksjeans, kavaj och slips.

Här mitt filmklipp, som jag hann innan den sura vakten kom:

Här filmklipp av några andra som var där och som inte fick en sur vakt på sig:

R.E.M. – The One I Love @ Globen 7/9-08

R.E.M. – Imitation Of Life

Losing my religion:

R.E.M – End of the world

Plus till SVD:s kritiker som gav bra betyg.

Låtlistan under konserten:
Här är alla låtarna R.E.M. spelade

1. Living well is the best revenge

2. So fast, so numb

3. What’s the frequency, Kenneth?

4. Drive

5. Animal

6. Man-sized wreath

7. Ignoreland

8. Driver 8

9. The great beyond

10. Electrolite

11. Disturbance at the heron house

12. I’m gonna DJ

13. (Don’t go back to) Rockville

14. Seven chinese brothers

15. The one I love

16. Sweetness follows

17. Let me in

18. These days

19. Imitation of life

20. Horse to water

21. Bad day

22. Orange crush

Extranummer:

23. Supernatural superserious

24. Losing my religion

25. At my most beautiful

26. It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)

27. Man on the moon

Relaterat:
Aftonbladet: – Nu är vi punkigare

Andra bloggar om: , , , , , ,


Två bilder till, med Thomas Aglo som fotograf:

Division of Laura Lee: Violence Is Timeless – odödligt album

by

Violence Is Timeless, det nysläppta albumet av Division of Laura Lee fick allra högsta betyg hos Dagens skiva.

Med osviklig fingertoppskänsla och perfekta avvägningen mellan svärtad indierock och ett sväng utan dess like tar Division of Laura Lee på nya skivan ytterligare ett steg mot positionen som Sveriges bästa band. Sällan har vi sett ett band som så tydligt stakat ut riktningen skiva efter skiva. Och så snyggt dessutom.

Jag håller med. Fast vi på Kulturbloggen har valt att i våra recensioner inte ge betyg, eftersom det är så individuellt hur musik talar till människor.

Division of Laura Lee är ett slags punk-indierockband med en egen stil. Dagens skiva menar att bandet vuxit för varje skiva – och jag håller med. I nya albumet ”Violence is timeless” är det ett band som helt klart kommer att befästa sig internationellt. Albumet slog mig direkt när jag hörde det första gången – och trots det växer låtarna för varje lyssning.

Division of Laura Lee som kommer från Vänersborg har redan varit en hel del internationellt, som webbtidningen Plaskis berättar:

Division har förgiftat flest männi-skor i USA, uppträtt i flera amerikanska TV-shower och två gånger terroriserat SXSW Festivalen i Austin. De har turnérat USA coast-to-coast, gått på support med bl.a. The Donnas, Trail Of Dead och Turbonegro och tagit emot vilda lovord av amerikansk press.

Plaskis hyllar också skivan:

Pengarna tillbaka om denna platta inte är Divisions bästa hittills och en av de bästa gjorda i Sverige under många år. Division har tagit lika lång tid på sig som inför debutplattan, och de har blivit modigare och mer kompromisslösa och har konsekvent tagit död på allt onödigt. Kvar finns bara ett koncentrat av mörker, energi, nonsensbefriade texter och magiskt vacker musik.

Skivan har fått en egen hemsida och där finns en av spåren, Central Park, att hämta gratis.
Du kan lyssna på mer med Division of Laura Lee på deras Myspacesida.

Provlyssna gärna på Disision of Laura Lee på deras MySpace.

De skivor Division of Laura Lee gett ut före Violence is timeless:
At the Royal Club (1999)
Black City (2002)
97-99 (2003)
Das Not Compute (2004)

Division of Laura Lee Live Henriksberg

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Sofia Talviks nya skiva Jonestown – bra skiva av artisten med eget skivbolag

by

Sofia Talviks tredje skiva släpptes nyligen, med titeln Jonestown. Albumet har fått sitt namn från det ökända massmordet av sekten Peoples Temple som leddes av pastor Jim Jones.

Men Sofia Talviks Jonestown är väl så lång från en massaker man kan komma. Det är en lugn skiva, men ändå mer med underliggande ångest än de tidigare som varit mer åt det söta hållet. Förändringen är till det bättre och kanske är en av anledningarna att Jonestown producerats av Tobias Fröberg.

Man skulle kunna säga tredje gången gillt, att nu har Sofia hittat till sin stil, som passar henne perfekt. Hon verkar vara framåt och aktiv som få. Hon driver sitt eget skivbolag och label som heter Makaki Music och är aktiv med flera sajter och aktiviteter på Internet.

Sofia Talvik spelade som första svenska kvinnliga artist någonsin på den stora amerikanska festivalen Lollapalooza i Chigago 1 Augusti 2008. Detta tack vare att bokarna bakom festivalen upptäckte henne genom den amerikanska musiktävlingen ”Fame Cast”, där hon gick till final i genren singer-songwriter.

Jag ser att spåret ”My James Dean” släppts som singel. Men det är inte det bästa spåret, tycker jag. Jag har fastnat allra mest för ”Something good”.

Sofia Talvik låter tala om sig på flera sätt och är aktiv i sociala medier. Hon har förstås en snygg och genomarbetad hemsida.

Hon bloggar, här senaste inlägget som handlara om en kurs hon gått i, som hon trodde handlade om mode i film men visade sig handla om sex. Dessutom är hon aktiv på sitt utrymme på Myspace. Där tolkas hennes nyutkomna album av tolv av Sofias svenska favoritartister. Hon har tillsammans med de utvalda få, framför sin webbkamera, framfört alla låtarna från albumet live.

Här kan du se Emmon tolka As Summers Pass.

Här Sofia själv med As Summers Pass:

Här en recension i HD och en i SVD.

Bland Bladen med I Grevens Tid – här kan vi snacka om interaktiv musik

by

Tänk dig elektronisk musik i Kraftwerks stil, blandad med rock, psykedelisk po, kryddad av Zappa och omrörd med jazz. Då börjar du närma dig Malmökvartetten Bland Bladen som spelar en instrumental musik som inget annat band.

Jag har hört med beskrivas som

Rock that blends Ozric Tentacles, jamming lysergic Psychedelia, Trance, and Progressive Rock.

Malmöbandet startade 2001 men ändrade medlemmar 2002 och bestod då av Sebastian Wellander (gitarr), Ola “Solen” Eriksson (keyboard), Dave Janney (bas) och Kaufmann (trummor).

Skivan I Grevens Tid släpptes i maj i år, 2008. Den består ”bara” av fyra spår, men måste ändå betecknas som en full-längdsskiva, för spåren är långa. Det kortaste spåret är 6 minuter men övriga tre är alla längre än tolv minuter vardera.

Varje spår är som en egen berättelse, att sjunka in och låta fantasin fara runt inne i dig och spela upp en berättelse, en historia. Det är som att jag som lyssnare blev medskapare. Jag tror att detta interaktiva blir starkare just för att det inte finns någon sång med utan allt är intrumentalt.

Du kan förstås provlyssna på dem på MySpace.

We all came from different musical backgrounds/bands/projectsand we ended up as a 4-piece instrumental outfit.

Bandet tog timeout ett tag under 2004 då allt varit så intensivt med bandet och då deltog de i olika projekt som ÖRESUND SPACE COLLECTIVE and KAABEL.

Kaabel bestod förreste av tre medlemmar från Bland Bladen och en mängd gästmusiker.

Efter timeouten började Bland Bladen spela tllsammans igen, men med en ny basgittarist: Betty från The Carpet Knight och Luz från Brasilien på percussion.

Det ryktas att en ny skiva med bandet är på gång. Det ser jag fram emot.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

La Vida Breve med The Gothenburg Combo – gitarrmusik när den är som allra bäst

by


Är du också svag för gitarr? Om man nu ska utse något till sitt favoritinstrument så är det gitarren för mig.
Fast varje instrument har ju sin styrka, förstås.

För några veckor sedan började jag lyssna på göteborgsduon The Gothenburg Combos nysläppta skvia La Vida Breve.

The Gothenburg Combo består av David Hansson och Thomas Hansy som spelar akustisk gitarr. De är lika erkända inom den klassiska musikvärlden, som inom den unga experimentella samtida musiken.

Deras nya skiva hyllas av bland annat Svenska Dagbladet som gav den betyget 5.

På Kulturbloggen betygsätter vi inte utan beskriver eller berättar om, men om jag skulle sätta betyg skulle det hamna på samma nivå som hos Svenska Dagbladet. De två gitarristerna är skickliga och musiken är perfekt både att sitta och lyssna på om och om igen, men också att ha som lugn bakgrund när man läser. Ett bra tips för den som har studier framför sig under hösten: lyssna på La Vida Breve samtidigt som du pluggar – och sedan när du sitter och dricker te och kikar ut över höstmörkret. Gitarrslingorna i Isaac Albeniz Sevilla ger lugn och avslappning.

Duons hemsida.

Andra bloggar om: , , , , ,