Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

by

Djävulen bär Prada 2

Djävulen bär Prada 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 maj 2026
Regi David Frankel

Det här är uppföljaren, 20 år senare, till succéfilmen från 2006. Den massiva reklamkampanjen antyder att biobranschen ser den som en räddare i nöden.
Och det börjar bra. Förutsättningen för filmen slås fast rappt och tydligt. Anne Hathaways rollfigur Andrea Sachs har blivit en prisbelönt undersökande journalist efter sin tid som assistent på modetidningen Runway.

Men i en i alla fall för oss journalister gripande skildring av mediebranschens ekonomiska nedgång, står hon plötsligt arbetslös. Då lockas hon tillbaka till Runway för att bli featureredaktör.

Det första återseendet med djävulschefen Miranda Priestly, spelad av Meryl Streep, är en av filmens absoluta höjdpunkter. Tyvärr blir det inte så mycket roligare efter det.
Försöken till moderna skämt om vikten av woke-språk, och genomslag i sociala medier, faller platta mot marken. Den förra filmen hade tydligare motsättningar, var tuffare berättad och karaktärerna var roligare.

Simone Ashley, ljuvliga Kate Sharma i ”Bridgerton”, är den här upplagans assistent, men får inte spinna loss med några tokigheter. I stället är det förra filmens ursprungliga Emily, Emily Blunt, som piggar upp sina scener med efterlängtat urspårade infall.
Utan henne skulle filmen vara ganska intetsägande.

De andra huvudfigurerna är för lyckade, för framgångsrika och därmed för ointressant skildrade. Till och med djävulen själv, Miranda, ska förklaras och lindas in och bli så ofarlig att Meryl Streep kan posera med den verkliga förlagan Anna Wintour på den verkliga tidningen Vogues omslag.

Respekten – eller kanske rädslan – för Wintour tycks ha kapat djävulssvansen på historien.
På ett sätt som bara kan kallas insmickrande har Miranda begåvats med en söt, beundrande man i form av en till oigenkännlighet förgullad Kenneth Branagh. Man undrar vad han fick betalt för den rollen. Den salte Nigel (Stanley Tucci) blir bit för bit så snäll att han smälter ner till något helt menlöst.

Efter en timme sackar filmen betydligt. En massa cameo-roller av kändisar hjälper inte till.

Det finns bra detaljer som driver på resten av filmen. En karikatyr av en tidningsägare i funktionskläder. Emilys galenskaper. Lady Gaga i ett energiskt framträdande.

Men när Andrea får ett bud på 350.000 dollar för att skriva en bok om djävulschefen iklädd Prada, då förstår jag inte alls hur manusförfattaren har tänkt. Filmen borde ju haft ett helt annat slut.

Verklighetens underbara hämnd förvandlas till ljummen mellanmjölk. Var det Anna Wintour som bestämde det?

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

by

Medelklassen

Medelklassen
betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj 2026
Regi Antony Cordier
Skådespelare Laurent Lafitte, Élodie Bouchez, Ramzy Bedia, Laure Calamy, Sami Outalbali, Noée Abita, Mahia Zrouki

En film om en bortskämd övre medelklass och ett storbråk med deras anställda. En rolig och absurd handling men ändå lite av en besvikelse. När en film heter Medelklassen och har premiär 1 maj väntar jag mig en film om klassklyftor, men för att vara en klasskampskomedi saknar den en mer seriös analys.

En välbärgad familj i övre medelklassen har en lyxig sommarvilla med en simbassäng. De tillbringar tre månader per år där och har en familj som bor gratis i ett hus bredvid och som är anställda som vaktmästare. Ett ganska lugnt vaktmästarjobb eftersom de bara behöver passa upp på husets ägare tre månader per år.

Under åren har dock dessa två familjen hunnit bli rätt irriterade på varandra. För en mindre händelse gör att det exploderar och det blir en helt skoningslös konflikter mellan de två familjerna. Det är dock en rätt orealistisk skildring om är svår att tro på och det är omöjligt att tycka om någon, egentligen. Ingen beter sig särskilt vettigt. Den välbärgade medelklassfamiljen framstår som extremt ytlig och egoistisk men tjänstefolket är inte bättre.

Berättelsen har flera riktigt orealistiska inslag som att vaktmästarfamiljen goda kontakter med polisen och kan därför inte bli polisanmälda trots att de begått brott. Det brukar i 99 fall av 100 vara den övre klassens privilegium att vara vänskapskorrumperad med myndigheter och poliser.

Ett pressmeddelande berättar om filmen:
Antony Cordiers satiriska komedi Medelklassen (Classe Moyenne, aka The Party’s Over) hade världspremiär i Directors’ Fortnight på Cannes Film Festival. Filmen hyllades av kritiker för sin träffsäkra och kolsvarta humor, lysande skådespeleri samt sin skoningslösa skildring av klasskonflikten mellan nästan lika osympatiska rika och fattiga – i samma satiriska anda som Ruben Östlund och Parasit. I Frankrike blev filmen dessutom en stor publiksuccé med över 300.000 biobesökare!

Den är rejält överdriven men bitvis rätt rolig ändå och driften med karaktärerna är skoningslös och säger något om alla samhällsklasser i dagens västvärld. Den visar hur alla samhällsklasser försöker vara översittare.

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

by

24/4 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Fusiongruppen bildad av Henry Hey och Michael League 2014 stod på samma scen hösten 2024. Tyvärr råkade arrangören begå en tabbe eftersom man i första läget gick ut med fel datum, varför det kändes än mer exklusivt än vanligt att gå på konsert hos Playhouse inhyst i Valand tillsammans med max fyrtio personer. När jag i efterhand närmare kollade upp deras talespersons cv blev jag starstruck. Syftar på att Henry Hey engagerats som kapellmästare eller motsvarande av bland andra Rod Stewart, George Michael och David Bowie. Högre vad beträffar status går ju inte att komma, eller hur? Fick träffa honom efter konserten lite längre tid nu i helgen. Av dem jag i min konversation nämnde (glömde i min nervositet att yppa flera betydande namn) som jag recenserat i huset, hade klaviaturspelaren, arrangören och producenten föga förvånande lirat med flera.

Finns en koppling till virtuosa fusion-storbandet Snarky Puppy vilka sågs i minnesvärd konsert på Gmlstn Jazz Festival. Basisten Michael Leauge är ju deras obestridlige ledare och Chris McQueen som hade vikarie hösten 2024 har inte bara en duo, spelar med Becca Stevens och samarbetat med Lizz Wright utan är också medlem i Snarky Puppy. Rytmsektionen i Forq består av en fantom bakom trumsetet med tunga meriter, nämligen femfaldigt Grammy-belönade Jason JT Thomas som också ingått i skönt bångstyriga überskickliga SP och en utsökt elbasist bördig från Brasilien som heter Eli Menezes. Basisten har exempelvis jobbat med Lauryn Hill, Jennifer Hudson och Angie Stone. Alla fyra arbetar också som producenter och ingår i flera fall i ytterligare instrumentalgrupper.

Live vill man visa hur kul det är att musicera tillsammans när stort spektrum av influenser och imponerande kunnande finns i bagaget. Spelglädjen lyser om dem liksom lusten att experimentera. Min minnesbild är att de till viss del ändrat inriktning sedan senast. Och det är lika uppseendeväckande som sällsamt med samspelta konstellationer, vilka vet med sig att de inte behöver bevisa något och därför använder den vetskapen som utgångspunkt. Hey meddelar att de uppskattningsvis hundratalet personer som skaffat biljett, varav drygt hälften sittande vid långbord, kommer få axplock från bandets fem studioalbum. Ska framhållas att ljudet inställt och övervakat av föreningen Tomas Ferngren verkligen var till belåtenhet där jag befann mig alldeles bakom honom.

Blir en mjukstart i Headhunters anda, udda takter med keyboard i framkant. Förbyts till ett kringströvande, bluesigt sound där gitarristen håller sig avvaktande. Öppningen är originell genom sina olika skikt, erbjuder stundtals groove. Märks hur man gillar att plantera stämningar, bygga upp dem klangrikt och förändra låtars strukturer. Med reservation för att inkorrekta termer används hävdas att det odlas en förtjusning i sustain-effekter, ostinato och anmärkningsvärda ackordföljder. Att de absorberar kul sound avspeglas i tredje låten, vars titel är Mr. Bort. En festlig trudelutt som utgår från slinga framtagen på keyboard. Anteckningarna pekar på bländande mönster från rytmläggaren och hur basens stadiga groove kompletterar. Stundtals fladdrar melodileverantörerna iväg med supertajt komp i ryggen. McQueen förekommer som solist först en bra bit in i konserten, i komposition med tangostuk där Jason JT Thomas får feeling.

Samme man skriver också musik för Forq vilket vi får prov på i långsamt gungande dänga med titeln 635 (South). Toner plockas i markerad basgång, subtila nyanser urskiljs. Låter anmärkningsvärt poppigt! Mc Queen understryker temat genom inspirerat riffande och dessutom serveras spelningen första basfeature. Tycker mig höra att Into Bright från senaste skivan görs sist före paus. Den består av ett snärtigt beat det broderas över. Här nosas på ett angenämt stötfunkigt sound och vi förunnas ett giftigt gitarrsolo. Supertajt fräckt outro demonstrerar vilken häpnadsväckande standard gruppen besitter. En reflektion i pausen är att deras varumärke verkar vara att i samma låt varva det stilfullt försynta med massivt pådrag. När senaste skivan lanserades avslöjades en fäbless för David Lynch-stämningar och soundtrack av Ennio Morricone. Intressant info.

Andra halvan inleds i ett på samma gång svävande och fast sammanhållet sound, ett slags svepande shuffle. Den sympatiske Hey broderar tjusigt medan polyrytmiken flödar. Låter som sagt annorlunda än jag hade föreställt mig. Tippar på att kvartettens frontman tar fram bakgrunds-loopar på sin laptop. Förvånansvärt ofta musiceras tillbakalutat på lägre volym. Nivån på intensiteten varierar väsentligt. Limax signerad McQueen blir ett fett utropstecken. Torde vara en av deras kanske få hits då den direkt triggar med sina upphetsande faser och olikartade impulser. Bär iväg med eruptivt groove med rytmsektionen som makalösa vägvisare. Inledande ska-referens övergår i King Crimson-vibe. Upphovsmannen ger sig ut sig vandring på egen hand medan deras ekvilibrist i centrum ger support i marsch-takt. Utvecklas till en uppvisning i uppbrutna rytmer som renderar högst välförtjänt i rungande bifall. En stammis jag brukar ventilera sedda konserter med ställer sig upp och jublar.

(beklagar att konturer inte syns på mina suddiga bilder)

Flurf är titeln på deras singel, ett exalterande beat under drygt fem minuter gemensamt skapat av Hey/ McQueen. Låter glatt och piggt när surfigt anstruken gitarr korsas med funkiga tongångar. Aftonens clou infaller i en längre sekvens som följer. Ryser av vad jag uppfattar som en djupt inkännande hommage till geniet Jeff Beck med fenomenalt utdragen kontroll och noga utvald pedal (delay?, svajarm etc.). Hur som helst en fabulös skönhetsupplevelse som vid förfrågan sades inte vara avsiktligt ämnad för nämnd hjälte. Den känsligt klagande bluesen blev obeskrivlig vacker när den utvidgades, fördjupades och förlängdes. Responsen från oss är kraftfull vilket resulterar i extranummer i form av första vokala låt Forq gjort. På senaste skivan har Val som lagts allra sist ordlös sång av Lucy Woodward i en stil jag kopplar till Brasilien och ett glädjerikt obekymrat 60-tal. Förekom förmodligen samplad, förstärkte när Hey med flera nynnade i takt. Låtens udda taktart lämpade sig idealiskt för Jason JT Thomas att briljera med otroliga breaks.

Kan avslutningsvis lägga till att musikerna umgicks efteråt med sina fans. Jag fick en fint minne med bild på mig och Henry Hey som jag publicerat på min facebooksida. Han betonade det unika med att spela live inför exalterad publik och sa att det mötet kan AI aldrig kopiera.

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

by

Isabel Rumble

Hold Everything Lightly

4

Inspelad i Australien och L.A

Mixning och produktion: Heath Cullen

Egen utgivning (distr i Sverige: Hemifrån)

Releasedatum: 24/10 2025

När jag sökt i arkivet och försökt sortera bland minnen hittas inget skrivet om låtskrivaren, sångerskan och musikern Isabel Rumble från Australien. Däremot klingade namnet Heath Cullen vagt bekant. Hittade följdriktigt en skivrecension från 2021. Här inskränker han sig inte till producentrollen, utan spelar allehanda instrument. Jag har stoppat in cd:n i spelaren ett antal gånger, varje gång häpnat över hur helgjuten och konsekvent musiken är. Att jag kanske blev extra nyfiken på just detta recensionex (ligger många i högar som uppfordrande stirrar mot mig) berodde sannolikt på hur den är förpackad. En snyggt designad booklet medföljer nämligen med texthäfte och fina foton. Denna alldeles charmanta fullängdare som hamnar på 4+ förtjänar att puffas för, även ett halvår efter att den släppts. På Rumbles andra album finns tio original vars text och musik hon skrivit. Med sitt poetiska uttryck debuterade kvinnan på Australiens folk-scen för drygt två sedan.

Varje komposition har noga utvald instrumentering. Artisten spelar själv gitarr på åtta spår, på resterande sitter hon vid pianot. Varje lät bärs fram av verserna Rumble sjunger. En randanmärkning är att de några gånger tenderar till att vara alltför omfångsrika. Hennes producent som umgås med mycket respekterat folk i branschen spelar elgitarr, trummor, elpiano, ukulele, tramporgel, piano och orgel. Snacka om att vara multiinstrumentalist. Basgångar levereras av Robyn Martin på både akustisk och elbas. Ben Frantz på pedal steel har stor inverkan på det sköna soundet medan Ben Tolliday på cello medverkar på Lonely Hunter och Robyn Martin med vokal bakgrund i titellåten.

Det är lätt att falla för Rumble och hennes remarkabla förmåga att göra intimt intryck. Hänförda skribenter ser henne som en indie-folk drottning med specialitet sånger i form av storytelling. Efter turné i det vidsträckta hemlandet ska tydligen diverse scener i Europa besökas i år. Tonfall får mig att associera till Gillian Welch, Kristin Hersh, Anne Gallway och en tidig Suzanne Vega. Vad gäller det nakna och avvägda sättet att framföra verser är det fler än jag, som noterat uppenbar likhet med hur det lät om Leonard Cohen när han fick sitt stora genombrott. Tre singlar har släppts från ambitiösa och överlag avskalade Hold Everything Lightly vars anslag enligt presstext präglas av ett självförtroende av evolutionistisk kraft. Texterna skrivna ur kvinnligt perspektiv adresserar inte minst vår förbindelse till naturen.

pressfoto från hemsida Greg Primmer

Det sjungs och musiceras otroligt avspänt med en genuin naturlighet. Soundet marineras genomgående i emotionell energi vars återhållsamhet är påfallande konsekvent på ett par undantag när. Varma känslor sprids utan att det blir inställsamt. Man blir rörd av ärligheten, noggrannheten i hantverket samt över kvalitén på låtarna. Stämningsfull varsamhet förför och de få gånger mönstret bryts uppstår verkningsfull variation. Ömheten i approach och omsorgen om detaljer berikar lyssningen. I Born Again, enda melodi där artisten själv står för ackompanjemang, håller rösten ut på stavelser. I övrigt praktiseras mestadels en berättande sångstil i ett snävt register.

Sträng- och klaviaturinstrument kompar och i några få stick broderas albumets betagande melodier ut. Rytmsektion adderar mestadels diskret en grund. Ska påpekas att på fyra alster saknas trummor. Room To Grow och fler låtar färgas ljuvligt av Ben Franz på pedal steel. Hade önskat att instrumentalister hade fått utveckla teman lite till här och var. Om arren varit lite friare uppbyggda hade högsta betyg varit givet. Fullängdaren är nästan helt renons på up tempo. Ett av ytterst få undantag där det notabelt nog svänger på ett twangigt, släpigt vis är logiskt nog låt döpt till I Danced. En av höjdpunkterna har titeln Digesting History, en mollbetonad ballad i vilken artistens självklara, softa stämma, endast kompas av eget pianospel och Robyn Martins utsökta assistans på kontrabas med stråke. Titellåten sticker också ut, får utgöra finalen. Ska man vara petig har inte alla alster riktigt samma lyster, fast inte långt ifrån. Kontentan är ändå att albumet gjorde mig väldigt förtjust, att lyssning anbefalles. Musik att njuta av för oss som gärna undviker det svulstigt storvulna.

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

by

Rat Pack Rhapsody Foto: Sören Vilks

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, Betyg 3 (5)

Det är något märkligt med att blicka bakåt mot USA just nu. Samtidigt som landet framstår som allt mer vacklande i samtiden, ligger dess kulturella arv kvar som en nästan orubblig fond. I Rat Pack Rhapsody plockas en specifik era fram – mitten av 1900-talet, där swing, croonertradition och Las Vegas-glans formade en bild av Amerika som både lockar och skaver.

Föreställningen, signerad Rikard Bergqvist, tar sig an detta material med ambitionen att både återskapa och kommentera. Med fyra skådespelare och ett storband decimerat till fem utmärkta musiker i ryggen byggs en scenvärld där Frank Sinatra, Sammy Davis Jr. och Dean Martin fungerar som självklara fixpunkter – ett gäng vars myt är lika seglivad som problematisk.

Rent musikaliskt råder det sällan någon tvekan. Det är välrepeterat, välbalanserat och framför allt energifyllt. Numren avlöser varandra med precision, och det finns en tydlig känsla av maskineri: allt sitter där det ska. Scenrummet används effektivt, med flygel, bardisk och loungemöbler som tillsammans skapar en lekfull, rörlig miljö där tempot hålls uppe genom såväl koreografi som fysisk närvaro. Orkestern är en bärande kraft – inte minst i hur den lyckas hålla ihop ett annars ganska brokigt material.

Men där musiken lyfter, har berättelsen svårare att hitta fotfäste. Dialogen pendlar mellan imitation och pastisch, och språket blir ofta en märklig hybrid där engelska uttryck trängs in i svenskan på ett sätt som skaver mer än det tillför. Det finns en vilja att återskapa en viss attityd – kaxig, rå, filmisk – men resultatet blir stundtals mer poserande än levande. När handlingen dessutom drar iväg mot mer konspiratoriska sidospår tappar föreställningen ytterligare i fokus. Mitt sällskap på premiären tyckte också att föreställningen var för lång, när den klockar in på strax under tre timmar med paus.

I ensemblen finns flera starka individuella prestationer. Rennie Mirro bjuder på karisma och tajming i en roll som tydligt lutar sig mot Dean Martins självironiska dekadens. Alexander Larsson ger sin tolkning av Sammy Davis Jr. en rörlighet och nerv som sticker ut, och antyder ett djup som föreställningen i stort inte riktigt vågar stanna i. Isabella Lundgren, ensam kvinna i sammanhanget, tar plats med självklar musikalitet och ger kvällen några av dess mest nyanserade ögonblick.

Tyngst börda vilar kanske på Joachim Bergström, i rollen som Sinatra. Att närma sig en så ikonisk röst är ett riskprojekt i sig, och hur skickligt det än görs infinner sig känslan av distans. Det blir korrekt, ibland imponerande – men sällan riktigt levande. Snarare en påminnelse om hur tätt vissa uttryck sitter ihop med sin ursprungliga tid och person. Sen tror jag att både Joachim Bergström och Rennie Mirro dansar bättre än de karaktärer de ska spela gjorde i verkligheten. Man ångrar sällan en konsert man varit på, men jag ångrar att jag inte tog mig råd att se Frank Sinatra i verkligheten när han besökte Stockholm 1989 och 1990. Tyvärr blir detta ingen ersättning för dessa missade konserter.

Föreställningen är som mest övertygande när den släpper behovet av att återskapa och istället bara omfamnar energin i materialet. I de stunderna – när ensemblen slutar imitera och istället spelar med full kraft som sig själva – uppstår något friare, mer direkt. Det finns en smittande glädje i svänget, en överdådighet som går rakt igenom ironin.

Rat Pack Rhapsody är i slutändan en föreställning som pendlar mellan hyllning och rekonstruktion. Den når inte alltid hela vägen fram i sitt berättande, men bärs upp av en musikalisk kraft som är svår att värja sig mot. Kvar finns en känsla av att ha sett ekot av något större – inte helt fångat, men fortfarande varmt nog att lysa upp.

Musiken du kommer att höra i föreställningen.

Akt 1
Heroes of the past (R.Bergqvist/M.Venge)
Chicago (F. Fisher)
I wanna be loved by you (H.Ruby/H.Stothart/B.Kalmar
I ain´t got nobody (S.Williams/R. A. Graham)
Listen to your mama (R.Bergqvist/M.Venge)
Tallest Guy in town (R.Bergqvist/M.Venge)
Betting on you (R.Bergqvist/M.Venge)
Making life a celebration (R.Bergqvist/M.Venge)
You and me (R.Bergqvist/M.Venge)
Black bottom stomp (J. R: Morton)
Night and day (C. Porter)
Get happy (H.Arlen/T.Koehler)
What is this thing called love (C.Porter)
I´’ll never smile again (R.Lowe)
Walkin my baby back home (R.Turk/F.E.Ahlret/H.Richman)
She’s funny that way (N.Morét/ R.Whiting)
Hate me just a little bit less (R.Bergqvist/M.Venge)
Lucky strike jingle (R.Bergqvist/M.Venge)
Is you is or is you ain’t my baby (B.Austin/L.Jordan)
That’s my bizniz (R.Bergqvist/M.Venge)
What is a wife? (R.Bergqvist/M.Venge)
Anchors a weigh/The house I live in (AH Miles/C.A. Zimmermann/E.Robinsson/G.D.Lottman/L.Allen)
I get a kick out of you (C.Porter)
Let the show go on (R.Bergqvist/M.Venge)

Akt 2

Sam’s song (L.Quadling/J.Elliott)
I always get bored in the end (R.Bergqvist/M.Venge)
I’m a fool to want you (J.Wolf/J. S Herron)
Over the moon Rise again (R.Bergqvist/M.Venge)
True born star (R.Bergqvist/M.Venge)
That’s amore (H.Warren/J.Brooks)
The Sands (R.Bergqvist/M.Venge)
High hopes (J. Van Heusen/S.Cohn)
The Joker (L. Bricusse/A.Newley)
I’ve got you under my skin (C.Porter)
Star sprangled banner (J. Stafford Smith/F. Scott Key)
Happy Birthday (M. J Hill/P.Hill/M.Monroe)
It’s the sixties (R.Bergqvist/M.Venge)
That’s life (D.Kay/K.Gordon)