Recension

Glänser i hyllning till hundraåringar – Tribut till Miles och Coltrane av Bohuslän Big Band

15 mars, 2026 by Mats Hallberg

13/3 2026

Skeppet i Göteborg

Alla med viss insyn i epokgörande jazzmusik känner till Miles Davis och John Coltrane, vidden av deras betydelse för en expansiv amerikanskt rotad genre. Vi talar om två giganter inom black music vilka under 50-talet spelade tillsammans under den först nämndes ledning. Trane gjorde outplånligt intryck med sin egna kvartett och sitt andliga sökande fast han dog redan 1968.

Miles å sin sida anses ha ska skapat nya stilar tre-fyra gånger trots perioder av förgörande narkotikaberoende. Jag äger en handfull album av John Coltrane plus några till där han är sideman. Av Miles finns i lägenheten desto fler skivor. Räknar jag med kassetter finns ungefär tjugofem alster och jag fick förmånen att höra honom och hans medmusiker hela fyra gånger live – Lund, Gröna Lund och Haag x två. Sett filmer om hans gärning och liv, har stor poster uppsatt, läst självbiografin och träffat ett par av de som fick äran att ingå o hans musikaliska krets sista åren. Miles dog 1991 bara månader efter han mycket rörande lät sig övertalas av Quincy Jones i en retrospektivt inriktad konsert som finns inspelad. Bohuslän Big Band avslutande sin miniturné inför ett utsålt Skeppet, genom att med egna och andras arr hylla dessa två storheter.

Kunnig ciceron berättar ingående om repertoar, sättning och fyller på med matnyttig info av biografisk natur. Utsedd att guida publiken hade naturligtvis jazzarkeologen Samuel Olsson blivit, tillika förnämlig trumpetare i BBB. Konserten första halva ägnades åt Miles-doftande toner medan man efter paus tog sig an John Coltrane i en för honom ovan sättning. Att behöva stå var inte optimalt. Men jag hittade hårt underlag för att bekvämt kunna anteckna. Akustiken var tillfyllest med fördelaktigt ljud även om flygelns klanger ofrånkomligen kommer till korta när blåssektionerna kraftfullt tar i.

Kvällens dubbelarbetande konferencier presenterar också solister och samtliga musiker på scen. Orkesterns fyra vakanser kommer minskas med minst en. Den unge Elias Fridolfsson som finns med bland trombonerna ska nämligen få fast anställning. Som ofta förr sitter Tommy Kotter vid flygeln medan Patrik ”Putte” Jansson tar hand om en av stämmorna i trumpetsektionen. Basisten kände jag inte igen. Upplystes om att det var Mattias Welin (Magnus Broo, Maggi Olin, Fredrik Ljungkvist…) som engagerats. Kom på att jag sett honom spela med BBB vid något enstaka tillfälle. Apropå renommerade storbandets status och samarbeten kan inflikas att de var representerade på Grammy-galan i L.A föregående månad, eftersom de nominerats i jazzens storbandskategori. Utbudet är ofantligt varför nomineringen är en storartad bedrift i sig. Detta för ett album de spelade in och turnerade med, tillsammans med pianisten Danilo Perez, en skiva recenserad här.

Borde inte vara det minst förundrad med tanke på att jag sedan flera decennier väl känner till kapaciteten hos BBB, lovordat dem i texter dem ett antal gånger. Hisnade ändå ibland över hur de fick det att låta som på berömda inspelningar på klassiker. Nästan som om originalen hade reproducerats, om än stundtals i mer eller mindre avvikande sättning. Syftar bland annat på Summertime och extranumret Round About Midnight då Miles magi exponerades. Nästan enda gången de gick bet enligt mina öron var när man med elbas, men utan varken elektronik/ keyboard eller gitarr, gav sig på Human Nature skriven av Steve Porcaro. Den femte singeln på Thriller och några år senare en smärre hit för Miles (hört live). Konsertens inledning lät trevande, nästan stabbigt trots att detta var deras tredje gig med identisk repertoar. Förvisso kopierades i temat det snyggt, svepande soundet som kännetecknar hitten.

När man bytte inriktning och gav oss Walkin´ (J. Mundy/ R. Carpenter) från 1954 gick det avsevärt mycket bättre, allt satt som det skulle. Fäster mig vid stunsigt groove Kuriöst nog finns en gemensam nämnare i nämnda låtar: Quincy Jones vars arrangemang BBB använder. Blåssektionerna färgar melodin ljuvligt. Solistrollen ges till Linus Lindblom på tenorsax elegant uppbackad av rytmsektionen. Dessutom levereras svängiga inpass på både kontrabas och bastrombon. Paraphernalia (W. Shorter) från Miles In The SKy, det sista den berömda 60-tals kvintetten gjorde i studio, levereras i brist på gitarr i annan tappning. Arrangör Niclas Rydh har nämligen överfört George Bensons solo på trombon. Nestorn bakom trumsetet Göran Kroon följer och svarar på Rydhs förehavanden. Här solar också altsaxofonist Joakim Rolandsson! Måste framhållas att rytmsektion är i sitt esse.

Två kontrasterande melodier återstår at redovisa. (för liten sättning har Samuel Olsson hållit i tillställningar där låtarna ur Milestones respektive Kind of Blue framförts). Aftonens värd kungör att två melodier pågår samtidigt i Charlie Parkers Ah-Leu-Cha från 1948. Miles var med när boppiga originalet gjordes och tog upp den på sin repertoar nio år senare när Coltrane ingick i hans grupp. Ovan nämnde Rydh har knåpat ihop det trixiga arret. Solisterna är flera, främst Martin Bjurek Svanström på alt, Alberto Pinton på bariton samt ovärderlige batteristen Göran Kroon. I outrot hänförs publiken av Tommy Kotters anslag, hans underbart unika tilltal.

Så gott som allt har med undantag för min inledande reservation varit spännande fullträffar. Pricken över i:et uppstår efter att vi fått en introduktion till det obeskrivligt berikande samarbetet Gil Evans – Miles Davis. Deras version av Summertime illustrerar idealiskt hur intuitivt de förstod och respekterade varandra. Med Patrik Jansson i framkant, en utmaning han grejar med svindlande ackuratess, utvecklas framförandet till första halvans höjdpunkt. Extra rörd med tanke på att jag valt Miles mästerliga version till begravningsmusik.

Tributen till John Coltrane inleds med Moment´s Notice från Blue Train i arrangemang av Christer Olofsson (trombonist i BBB). Albumet utgivet 1958 på Blue Note rankas som ett mästerverk. En omväxlande låt med vispspel och sordin på trumpeterna som utvecklas till ett högoktanigt verk där BBB krämar på för fullt. Den avlöses av en ikonisk musikallåt vars original är ännu längre, närmare bestämt My Favorite Things vars huvudinstrument ju är sopransax. (Har den på liveupptagning från Stockholm Konserthus som sträcker ut över en hel lp-sida.) Vår guide som står för snirkliga arret understryker att denna variant påminner om en raga. Uppdraget att leda oss i vindlande turer med ljusa toner har getts åt Joakim Rolandsson, vilket exekveras med bravur. I min bok utdelas flera guldstjärnor till denna glimrande version. Här trakterar den unge senast rekryterade medlemmen tuba. Kotters lyriska anslag förgyller ”dervish-dansen” vars modala tema fulländas unisont av BBB.

Hoppas på överseende med att jag så grundligt redogör för repertoaren de valt. Vi får veta att Giant Steps (har den på cd) byter mellan tre tonarter, vars halsbrytande eruptioner förädlats i arr Av Maria Schneider. Har stort utbyte av flera solister, exempelvis Martin Bjurek Svanström. Kompet håller grytan het, ser till att pulsen är högsta möjliga. Med ett arr från Danska radions storband lanseras ett lika förutsägbart som välkommet stilbrott. I sammanhanget närmast oundvikliga balladen Naima färgas med finess av Mikael Karlsson på tenor assisterad av Kotter som skänker oss glimtar av hur pionjären samverkade med enastående pianister.

Därpå följer Resolution ur A Love Supreme inspelad med den legendariska kvartetten. Entusiastisk publik får basintro, tenorister i maffig dialog. Registrerar bländande löpningar på flygel och inspirerat förlängt solo i improvisatorisk anda av Karlsson. Finalen hämtad ur en vidunderlig bag (jazzslang som betecknar något extraordinärt positivt) blir passande nog Round Midnight ( T. Monk) från Miles klassiska kvintett med bland andra Coltrane. Vi får nöjet att smekas av ljudvågor vilka formar sig till en veritabel högtidsstund. Fantastiska solister är trumpetaren Samuel Olsson och på tenorsax Linus Lindblom. Fullkomligt övertygad om att publiken i blandad ålder fick sitt lystmäte, att en lust väcktes att på egen hand ytterligare utforska hundraåringars bidrag till musikhistorien.

Intimt och varierat innehåll med ett par pärlor – Come Give Me Love med Irma Neumüller & Seth Sjöström

13 mars, 2026 by Mats Hallberg

Irma Neumüller & Seth Sjösttröm

Come Give Me Love

Inspelad april 2025

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 17/10 2025

Trots tillgång till presstext saknas ett par elementära uppgifter om inspelningen. Exempelvis framkommer inte vilken studio som använts eller vem som producerat. Vad gäller det senare kan man utgå från att duon skött detta själv, i så fall inte en helt igenom lyckad lösning. Ifjol kom fullängdsdebuten på kvintett plus gästande saxofonist som recenserades här. Inte heller på den fanns producent angiven. Ska sägas att både sångerskan Irma Neumüller och hennes ackompanjatör elbasisten Seth Sjöström är baserade i Berlin. Låt mig ta avstamp i Ystads högt ansedda Jazzfestival. Där framträdde med självförtroende 25-åringen under sektionen ”Next Generation” när hon gick på folkhögskolan i Skurup. Där träffade hon för övrigt Seth Sjöström vars musicerande jag inte tidigare lyssnat till. Sångerskan och låtskrivaren har jag träffat på Unity och inte minst härom året på Utopia. Spelningen på Utopia dokumenterades av mig i recension publicerad på Orkesterjournalens hemsida. Nyligen hade duon, som spelat tillsammans i flera konstellationer, ett gig i Göteborg som jag upptäckte i efterhand. Lite synd!

Albumet består av åtta låtar härrörande från olika håll. Standards blandas med eget material, Ted Gärdestad, Salem Al Fakir och några för mig obekanta alster. De framförs av vokalisten till ackompanjemang enbart på elbas. Bedriften att framställa melodin över ett stundtals rytmiskt fundament på ett för ändamålet okonventionellt instrument, får mig att tänka på danska samarbetet över två skivor mellan Sinne Eeg & Thomas Fonnesbaek (recenserade deras Staying In Touch från 2021 i nämnda jazzmagasin. En folder med ömsinta porträttbilder och citerade verser medföljer cd:n inspelad och mixad av Jonas Bergdahl. Sjöström är helt klart en talang på sitt instrument. Man gör klokt i att lägga hans namn på minnet. Och kvinnan som ingår i vågen av unga framstormande jazziga sångerskor som inte sällan komponerar själva har obestridlig förmåga, en högst bärkraftig stämma exponeras som emellanåt ändå kan låta spröd. Till och från reagerar jag dock på att hon likt Sara Aldén och Johanna Pettersson blir alltför otyglad och tar i för mycket.

Inledande Alfie får med beröm godkänt. Introt och melodistämman på titellåt signerad bröderna Gärdestad tillhör topprestationerna från Sjöström. Han faller in i refrängen på en vacker, naivistisk dänga som ju växlar raffinerat mellan engelska och svenska motsvarande Bluesette/ Bedårande sommarvals. En dänga som vältrar sig i oförställd glädje. I sångerskans Somehow Somewhere uppstår nästan chockverkan fast jag borde vara förberedd. Registrerar ett väsentligt eneripåslag, inte minst när Neumüller sätter igång att waila. Skylark levereras i ett egensinnigt arrangemang där det scattas över ett rytmiskt roterande mönster, i en okonventionell version som tar oss bort från standardlåtens tonala utmaningar och temats skönhet. Måste ändå medge att denna mjukt svängande klassiker är kul lyssning.

Det jazziga och visbetonat poppiga förbyts återigen till hetta och intensitet i andra halvan av Sång för den som tänker (A. Panambi / C. Tapia). Uppskattar avspända hållningen i original signerat Sjöström, men hans text blir till surrealistisk gallimatias. Och den stigande kvillrande ordlösa sången kör fast till slut. Covern av Salem Al Fakir är däremot lyckad, söt sak som doftar av romantik. Duons final visar sig vara en underfundig jazzvisa skriven av två danskar som funnits i en dansk-svensk folkmusikgrupp. Ett kort snärtigt alster. Klyschan ojämnt känns rätt att sätta på ett djärvt projekt.

Filmrecension: The Testament of Ann Lee – helt enkelt lysande

12 mars, 2026 by Ulf Olsson

The Testament of Ann Lee
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Mona Fastvold.
Roller: Amanda Seyfried som den vuxna Ann Lee, Esmee Hewett och Millie Rose Crossley som den unga Ann, Lewis Pullman som Anns vuxna bror, Benjamin Bagota och Harry Conway som den unga William, Christopher Abbott som Anns man, David Cale, John, Thomasin McKenzie, Lewis Pullman, Stacy Martin och Tim Blake Nelson.

Ann Lee föds i Manchester år 1736 i en familj med åtta barn. Redan som liten börjar hon arbeta i en bomullsfabrik tillsammans med sin yngre bror William. Ann och William står varandra mycket nära och följs åt genom hela livet. En natt hör hon något som hon tycker är obehagligt, nämligen att hennes pappa och mamma ligger med varandra. Eftersom hon uppfattar sex som synd anklagar hon sin pappa: ”Jag vet vad du håller på med.” Det leder till att hennes pappa slår henne. Hon upptas mycket tidigt av föreställningar och fantasier om gud och vad som kan vara synd. En gång lyssnar hon på en gatupredikant som är mycket kritisk till den engelska kyrkan, som han hävdar bara intresserar sig för ritualer och makt och inte för vad verklig gudfruktighet är. Några år senare blir hon intresserad av de nya väckelserörelserna, särskilt de skakande kväkarna som predikar att Jesus kommer tillbaka som kvinna och att gud är både man och kvinna. Skakarna förordar att man ska bekänna sina synder offentligt och att sång samt improviserad dans och skrik är viktiga delar i gudstjänsten för att det ska vara möjligt att komma nära gud. Ann blir snart en av förkunnarna i gruppen och gifter sig med en församlingsmedlem, Abraham. Äktenskapet blir en plåga för Ann eftersom hon sedan barnsben har varit övertygad om att det bästa är att avstå från sex eftersom det är synd. Det gör det svårt för henne att acceptera sin man som visar sig vara sadomasochistisk och som kräver oralsex. Men efter att ha fött 4 barn, som alla dör tidigt, tycker hon att det får vara nog.

Hennes förkunnelse får stor spridning i lokalsamhället vilket gör att fler och fler söker sig till skakarna och till de dynamiska gudstjänsterna. Eftersom det anses hota både den engelsk kyrkan och den allmänna ordningen kastas hon i fängelse, där hon är kvar under 14 dagar. Fängelsetiden tillbringar hon med att vägra äta och dricka samt åkalla gud. Det gör att hon blir svagare och svagare och hon säger sig ha få uppenbarelser och kontakt med gud och hela andevärlden. När hon berättar om sina uppenbarelser för församlingen blir den övertygade om att hon måste vara den kvinnliga Messias som de har väntat på. De döper henne till Moder Ann. Hon förklarar att den ursprungliga synd är otukt och att människan därför måste avhålla sig från sex. Ett idogt arbete och ett liv i kyskhet är vägen till paradiset och moderlighet kommer att göra alla fria.

Efter ett tag får hon nya uppenbarelser som uppmanar henne att lämna det religiöst trångsynta England och fara till Amerika, närmare bestämt till New England. Det blir en farofylld och stormig båtfärd där de hotas att gå under. Ann är övertygad om att det som räddar alla är två änglar som ledsagar båten genom stormarna. Efter ca en månad i New York är det dags för Ann och hennes grupp att bege sig till New Englands där de skapar, Niskayuna, ett nytt samhälle och en ny församling. Genom broderns resor till olika byar runt omkring samlas fler och fler människor runt Ann och församlingen växter. Men Ann nöjer sig inte med det. Tillsammans med sin bror och några andra församlingsmedlemmar ger hon sig ut på en 2-årig resa för att starta nya församlingar runt omkring i New England. Till en början går allt bra, men till slut tar det en ände med förskräckelse. Ann och hennes bror förs allvarlig skadade tillbaka till Niskayuna där församlingsmedlemmarna ger henne allt det stöd som hon behöver.

Anns testamente är en spännande och intresseväckande film om en tid då de gamla maktfullkomliga kyrkorna ifrågasattes av en dynamisk frikyrklig rörelse. Filmen skildra på ett inkännande sätt den kamp och den förföljelse som ofta drabbade de nyare väckelserörelser.
Den har väckt stor uppmärksamhet vid ett antal filmfestivaler och Amanda Seyfried, vars rolltolkning bär upp hela filmen, har blivit nominerad till bästa kvinnliga huvudroll vid två tillfällen, bland annat Golden Glove. Hennes gestating av filmens Ann Lee är helt enkelt lysande.

Filmrecension: Begynnelser – tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten

12 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Begynnelser
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2026
Regi Jeanette Nordahl

Ett mycket tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten. Träffsäkert och troligen igenkännbart för många skildras hur svårt det är att vara ärlig mot sig själv, att erkänna för sig själv vad man känner, tänker och vill och därför blir det också omöjligt att vara ärlig gentemot de som är allra viktigast att vara öppen mot.

Trine Dyrholm och David Dencik spelar mot varandra i detta drama om relationer, familjeliv, kärlek, passion och lojalitet. I Danmark har den dragit en stor publik.

Ane (Trine Dyrholm) och Thomas (David Dencik) är ett par i yngre medelåldern med två döttrar. De är på väg att skiljas. Tomas har till och med tittat på en hyreslägenhet tillsammans med sin nya flickvän. Men Ane och Tomas har inte berättat för barnen än att de ska skiljas. De bor i ett hus och Are har inte fått klartecken från banken ännu om hon kan ta över huset själv, om hon kan beviljas lån att köpa loss Tomas del i huset. Men under ytan verkar det som att alla olika skäl de har för att inte ha berättat för barnen att de ska skiljas verkar vara svepskäl som de inte ens själva tror på. Hur säkra är det på att de vill skiljas?

De är så typiskt. De flesta lever som om de ska leva för alltid och att de alltid ska vara ung, friska och starka. Som om det som livet alltid är. Men då händer något de inte var beredda på. Ane trillar ihop och har fått en blodpropp i hjärnan. Hon blir förlamad på ena sidan och förlorat mycket av sin rörlighet. Tomas erbjuder Ane att han kan bo kvar i huset tills Ane blivit tillräckligt rehabiliterad för att kunna börja jobba och kunna bo ensam med döttrarna.

Som åskådare, som ser deras relationer, deras handlande och deras dialoger på film, blir det uppenbart att Ane och Tomas är mer bundna vid varandra än de inser själva. De har starkare känslor för varandra än de själva inser. Kärlek har många former. Lojalitet och tillhörighet kan vara minst lika starkt och viktigt som passion. Att ha barn tillsammans är också något som binder samman två människor. Denna film är mycket välspelad, bra berättad och ger mycket för åskådaren att känna och tänka själv.

Pressmeddelandet om filmen skriver:
Vuxet, varmt och mänskligt om en skilsmässa på paus, med Trine Dyrholm och David Dencik i sitt absoluta skådespelaresse. Jag skriver under på varje ord. Trine Dyrholm och David Dencik liksom hela ensemblen och inte minst de unga skådespelarna som spelar barnen bär filmen.

Kargt kammarspel med nerv från Beckett tar mig i anspråk – Stilla vägg med Konstkollektivet Snö

10 mars, 2026 by Mats Hallberg

Manus och musik: Peter Cliffordson Weicht

Regiöga: Lena Dahlén

Scenografi och kostym: Lisa Hjertén

Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen

Koreograf: Sara Suneson

Teknik: Viktor Thurell

Skådespelare: Hans Brorson & Caroline Andréason

Urpremiär 7/3 2026 Kinesiska Muren i Göteborg

Spelas till och med 29/3

Av Konstkollektivet Snö har tidigare bara setts och recenserats två produktioner, fast bara en av dem finns medtagen på deras hemsida. Syftar på Arma människor fritt efter roman av Dostojevskij insvept i magisk aura och dramatisering draperad i livemusik av Amanda Svenssons Själens telegraf hos Teater Trixter. Ska påpekas att Snö i likhet med Lumor saknar egen scen. Med socialt engagemang vill man länka konsten till verkligheten genom att reflektera kring vår existens. Även om gruppen erhåller anslag från exempelvis Staden och Sensus har flertalet medlemmar sin försörjning från andra anställningar. I en enaktare på cirka en trekvart spelar konstnärliga ledaren för Snö Caroline Andréason mot Hans Brorson, vilket jag håller för sannolikt är deras debut tillsammans.

Jag har tur, en grön fåtölj närmast smala gången är ledig. Publikkapaciteten är högst begränsad, uppgår till ett tjugotal personer uppskattningsvis. Vi betraktare kommer rent fysiskt VÄLDIGT nära de ytor man bestämt sig utgör scen. Den kittlande intimiteten ingår i själva konceptet, vilket man bör vara medveten om. Till skillnad mot somliga som odlar samma närhetsprincip, upprätthålls ändå ett avstånd till åskådarna. Vi inkluderas inte i något skeende. Inga blinkningar eller blickar mot publiken. Ingår i överenskommelsen utövare – mottagare att fiktionen inte bryts. Man litar på att publiken rycks med av replikerna och agerandet, vilket väcker sympati. Verket som konstnärlig enhet får tala för sig själv, skapar förtrollningen.

Låt mig för ovanlighetens skull först fokusera på skådespelarna. Frilansande Hans Brorson har setts hos Trixter och inte minst Masthuggsteatern. Tänker särskilt på rollen i Avatarer och i dramatisering av roman författad av Sven Wolter. Har recenserat en handfull uppsättningar på senare år på Göteborgs Stadsteater där han medverkat. Vidare har han engagerats av sommarteater på Tofta, Tjolöholm och Gunnebo och spelat i queer-inriktad uppsättning hos Teater Dictat. i Stilla vägg är han ekiperad likt en begravningsentreprenör, genomgående med taggarna utåt. Hans surrealistiska existens får representera en varelse fylld av retrospektiv frustration.

Caroline Andréasson har arbetat på Backa i en av Mattias Anderssons första pjäser, för cirka tjugo år sedan bevittnades hennes genombrott som Marie Kröyer på Folkteatern i Den yttersta natten och hon gjorde avtryck i Deus Ex Machina på Trixter. För en bredare publik blev hon känd för sin insats i tv-serien Poliser och till meriter jag recenserat ska fogas vad som utfördes i Arma människor och Själens telegraf. Först nämnda dramatisering gjorde ett outplånligt vibrerande intryck. I Peter Cliffordson Weicjts mystifierande kammarspel ges hennes rollfigur möjlighet att söka upp och konfrontera sin tidigare make, avliden för tio år sedan. Hon försöker pressa honom på motiv för handlingar utan att få mycket till respons. Tonen är tämligen anklagande, vilket orsakar motpartens försvarsställning, ifrågasättanden och motfrågor. I pjäsens avslutande fas dyker Andréasson upp i annan utstyrsel, basker och vit kofta. Och då undrar man vem hon nu föreställer. Förbryllande för att det kanske kullkastar tidigare replikskiften och utbrott. Om än mer konkret påminner estetiken om Samuel Becketts Slutspel.

Efter tre av föreställningarna anordnas samtal. Då kommer bland andra präst, psykoterapeut, psykolog och onkolog att delta. Har inget minne av att det sägs, men av allt att döma har mannen dött i cancer. Att han kan möta sin första fru från ett barnlöst äktenskap, där himlastormande förälskelse efter hand vändes till motsatsen, beror på en fatal skallskada efter cykelolycka (om jag minns rätt). I en inledande replik slår hon fast att hon trots allt är en levande varelse. I det tunna programmet målas förutsättningarna till dramat upp i form av en monolog från kvinnan vars defaitistiska konklusion lyder: ”hellre dö än illa fäkta”. I introduktion på hemsidan skrivs att ”mellan dem, som en reva i tiden, kuperas drömmarna med längtan och minnena med saknad. Hur ska de komma vidare?” I mångt och mycket beter sig mannen i dödsriket som en negation, ett besviket väsen som på fråga menar att han inget har i koppen, knappt kan tillföra den vetgiriga påhälsande kvinnan något. Och vad har hon i det inslagna paketet? Många obesvarade frågor.

Peter Weicht har influerad av film noir varit belysningsmästare på Folkteatern. Utökade sin karriär när att i minimalistisk anda började som tonsättare och ljudläggare. Har inga uppgifter om tidigare manus varför jag utgår från att detta är hans debut. I en stiliserad uppsättning som rymmer lika mycket sorg som oenighet och famlande efter vad som gått förlorat, sätts ett grundackord i och med ”ouvertyren” , reflekterande spröd pianomusik. Scenografin är stram vilket ju framgår av pressfoton. Bardisken som finns mitt i det avlånga rummet används i pjäsens sista del. Koreografin förstärker bilden av att paret befinner sig i ett tyngdlöst limbo där man utsätts för ohanterliga krafter bortom ens kontroll.

Får betecknas som ironiskt att ett verk döpt till Stilla vägg spelas i detta ruffiga rum, en titel det anspelas på ett par gånger. Torde vara unikt att i fonden ha ett nertill avskärmad fönsterbåge som vetter mot Göta älv och kranar på Hisingen. Att kvinnan återkom till sin före detta makes begravning och berättade för honom vad som hände gav ett hisnande perspektiv. Annars stannade mest oförmågan att konversera kvar. Han slår ifrån sig, mår så dåligt av att tvingas förklara sig att han påstår att det blir som ett svart hål att vara med henne. Hon å andra sidan klagar på hur svårt det var att leva tillsammans.. Uttalandet om att man aldrig blir färdig med något, med livet som helhet, känns dystert. Detta och mannens utfall om hur svårt det är att prata med någon som letar sprickor i terrängen uppvägs åtminstone en aning av en ömsint omfamning.

Borde kanske uppehållit mig mer vid som sker i rummet, hur gestaltandet håller greppet om publiken. Temperamentsfullt agerande i lyhörd symbios jämte en märkvärdig text med förgreningar, gav mig avsevärd behållning. Ett besök i ett av den intima teaterkonstens pulserande hjärtan rekommenderas.

Recension

Footer

Om oss