Irma Neumüller & Seth Sjösttröm
Come Give Me Love
3
Inspelad april 2025
Prophone Records (distr. Naxos)
Releasedatum: 17/10 2025
Trots tillgång till presstext saknas ett par elementära uppgifter om inspelningen. Exempelvis framkommer inte vilken studio som använts eller vem som producerat. Vad gäller det senare kan man utgå från att duon skött detta själv, i så fall inte en helt igenom lyckad lösning. Ifjol kom fullängdsdebuten på kvintett plus gästande saxofonist som recenserades här. Inte heller på den fanns producent angiven. Ska sägas att både sångerskan Irma Neumüller och hennes ackompanjatör elbasisten Seth Sjöström är baserade i Berlin. Låt mig ta avstamp i Ystads högt ansedda Jazzfestival. Där framträdde med självförtroende 25-åringen under sektionen ”Next Generation” när hon gick på folkhögskolan i Skurup. Där träffade hon för övrigt Seth Sjöström vars musicerande jag inte tidigare lyssnat till. Sångerskan och låtskrivaren har jag träffat på Unity och inte minst härom året på Utopia. Spelningen på Utopia dokumenterades av mig i recension publicerad på Orkesterjournalens hemsida. Nyligen hade duon, som spelat tillsammans i flera konstellationer, ett gig i Göteborg som jag upptäckte i efterhand. Lite synd!
Albumet består av åtta låtar härrörande från olika håll. Standards blandas med eget material, Ted Gärdestad, Salem Al Fakir och några för mig obekanta alster. De framförs av vokalisten till ackompanjemang enbart på elbas. Bedriften att framställa melodin över ett stundtals rytmiskt fundament på ett för ändamålet okonventionellt instrument, får mig att tänka på danska samarbetet över två skivor mellan Sinne Eeg & Thomas Fonnesbaek (recenserade deras Staying In Touch från 2021 i nämnda jazzmagasin. En folder med ömsinta porträttbilder och citerade verser medföljer cd:n inspelad och mixad av Jonas Bergdahl. Sjöström är helt klart en talang på sitt instrument. Man gör klokt i att lägga hans namn på minnet. Och kvinnan som ingår i vågen av unga framstormande jazziga sångerskor som inte sällan komponerar själva har obestridlig förmåga, en högst bärkraftig stämma exponeras som emellanåt ändå kan låta spröd. Till och från reagerar jag dock på att hon likt Sara Aldén och Johanna Pettersson blir alltför otyglad och tar i för mycket.
Inledande Alfie får med beröm godkänt. Introt och melodistämman på titellåt signerad bröderna Gärdestad tillhör topprestationerna från Sjöström. Han faller in i refrängen på en vacker, naivistisk dänga som ju växlar raffinerat mellan engelska och svenska motsvarande Bluesette/ Bedårande sommarvals. En dänga som vältrar sig i oförställd glädje. I sångerskans Somehow Somewhere uppstår nästan chockverkan fast jag borde vara förberedd. Registrerar ett väsentligt eneripåslag, inte minst när Neumüller sätter igång att waila. Skylark levereras i ett egensinnigt arrangemang där det scattas över ett rytmiskt roterande mönster, i en okonventionell version som tar oss bort från standardlåtens tonala utmaningar och temats skönhet. Måste ändå medge att denna mjukt svängande klassiker är kul lyssning.
Det jazziga och visbetonat poppiga förbyts återigen till hetta och intensitet i andra halvan av Sång för den som tänker (A. Panambi / C. Tapia). Uppskattar avspända hållningen i original signerat Sjöström, men hans text blir till surrealistisk gallimatias. Och den stigande kvillrande ordlösa sången kör fast till slut. Covern av Salem Al Fakir är däremot lyckad, söt sak som doftar av romantik. Duons final visar sig vara en underfundig jazzvisa skriven av två danskar som funnits i en dansk-svensk folkmusikgrupp. Ett kort snärtigt alster. Klyschan ojämnt känns rätt att sätta på ett djärvt projekt.