Manus och musik: Peter Cliffordson Weicht
Regiöga: Lena Dahlén
Scenografi och kostym: Lisa Hjertén
Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen
Koreograf: Sara Suneson
Teknik: Viktor Thurell
Skådespelare: Hans Brorson & Caroline Andréason
Urpremiär 7/3 2026 Kinesiska Muren i Göteborg
Spelas till och med 29/3
Av Konstkollektivet Snö har tidigare bara setts och recenserats två produktioner, fast bara en av dem finns medtagen på deras hemsida. Syftar på Arma människor fritt efter roman av Dostojevskij insvept i magisk aura och dramatisering draperad i livemusik av Amanda Svenssons Själens telegraf hos Teater Trixter. Ska påpekas att Snö i likhet med Lumor saknar egen scen. Med socialt engagemang vill man länka konsten till verkligheten genom att reflektera kring vår existens. Även om gruppen erhåller anslag från exempelvis Staden och Sensus har flertalet medlemmar sin försörjning från andra anställningar. I en enaktare på cirka en trekvart spelar konstnärliga ledaren för Snö Caroline Andréason mot Hans Brorson, vilket jag håller för sannolikt är deras debut tillsammans.
Jag har tur, en grön fåtölj närmast smala gången är ledig. Publikkapaciteten är högst begränsad, uppgår till ett tjugotal personer uppskattningsvis. Vi betraktare kommer rent fysiskt VÄLDIGT nära de ytor man bestämt sig utgör scen. Den kittlande intimiteten ingår i själva konceptet, vilket man bör vara medveten om. Till skillnad mot somliga som odlar samma närhetsprincip, upprätthålls ändå ett avstånd till åskådarna. Vi inkluderas inte i något skeende. Inga blinkningar eller blickar mot publiken. Ingår i överenskommelsen utövare – mottagare att fiktionen inte bryts. Man litar på att publiken rycks med av replikerna och agerandet, vilket väcker sympati. Verket som konstnärlig enhet får tala för sig själv, skapar förtrollningen.
Låt mig för ovanlighetens skull först fokusera på skådespelarna. Frilansande Hans Brorson har setts hos Trixter och inte minst Masthuggsteatern. Tänker särskilt på rollen i Avatarer och i dramatisering av roman författad av Sven Wolter. Har recenserat en handfull uppsättningar på senare år på Göteborgs Stadsteater där han medverkat. Vidare har han engagerats av sommarteater på Tofta, Tjolöholm och Gunnebo och spelat i queer-inriktad uppsättning hos Teater Dictat. i Stilla vägg är han ekiperad likt en begravningsentreprenör, genomgående med taggarna utåt. Hans surrealistiska existens får representera en varelse fylld av retrospektiv frustration.
Caroline Andréasson har arbetat på Backa i en av Mattias Anderssons första pjäser, för cirka tjugo år sedan bevittnades hennes genombrott som Marie Kröyer på Folkteatern i Den yttersta natten och hon gjorde avtryck i Deus Ex Machina på Trixter. För en bredare publik blev hon känd för sin insats i tv-serien Poliser och till meriter jag recenserat ska fogas vad som utfördes i Arma människor och Själens telegraf. Först nämnda dramatisering gjorde ett outplånligt vibrerande intryck. I Peter Cliffordson Weicjts mystifierande kammarspel ges hennes rollfigur möjlighet att söka upp och konfrontera sin tidigare make, avliden för tio år sedan. Hon försöker pressa honom på motiv för handlingar utan att få mycket till respons. Tonen är tämligen anklagande, vilket orsakar motpartens försvarsställning, ifrågasättanden och motfrågor. I pjäsens avslutande fas dyker Andréasson upp i annan utstyrsel, basker och vit kofta. Och då undrar man vem hon nu föreställer. Förbryllande för att det kanske kullkastar tidigare replikskiften och utbrott. Om än mer konkret påminner estetiken om Samuel Becketts Slutspel.
Efter tre av föreställningarna anordnas samtal. Då kommer bland andra präst, psykoterapeut, psykolog och onkolog att delta. Har inget minne av att det sägs, men av allt att döma har mannen dött i cancer. Att han kan möta sin första fru från ett barnlöst äktenskap, där himlastormande förälskelse efter hand vändes till motsatsen, beror på en fatal skallskada efter cykelolycka (om jag minns rätt). I en inledande replik slår hon fast att hon trots allt är en levande varelse. I det tunna programmet målas förutsättningarna till dramat upp i form av en monolog från kvinnan vars defaitistiska konklusion lyder: ”hellre dö än illa fäkta”. I introduktion på hemsidan skrivs att ”mellan dem, som en reva i tiden, kuperas drömmarna med längtan och minnena med saknad. Hur ska de komma vidare?” I mångt och mycket beter sig mannen i dödsriket som en negation, ett besviket väsen som på fråga menar att han inget har i koppen, knappt kan tillföra den vetgiriga påhälsande kvinnan något. Och vad har hon i det inslagna paketet? Många obesvarade frågor.
Peter Weicht har influerad av film noir varit belysningsmästare på Folkteatern. Utökade sin karriär när att i minimalistisk anda började som tonsättare och ljudläggare. Har inga uppgifter om tidigare manus varför jag utgår från att detta är hans debut. I en stiliserad uppsättning som rymmer lika mycket sorg som oenighet och famlande efter vad som gått förlorat, sätts ett grundackord i och med ”ouvertyren” , reflekterande spröd pianomusik. Scenografin är stram vilket ju framgår av pressfoton. Bardisken som finns mitt i det avlånga rummet används i pjäsens sista del. Koreografin förstärker bilden av att paret befinner sig i ett tyngdlöst limbo där man utsätts för ohanterliga krafter bortom ens kontroll.
Får betecknas som ironiskt att ett verk döpt till Stilla vägg spelas i detta ruffiga rum, en titel det anspelas på ett par gånger. Torde vara unikt att i fonden ha ett nertill avskärmad fönsterbåge som vetter mot Göta älv och kranar på Hisingen. Att kvinnan återkom till sin före detta makes begravning och berättade för honom vad som hände gav ett hisnande perspektiv. Annars stannade mest oförmågan att konversera kvar. Han slår ifrån sig, mår så dåligt av att tvingas förklara sig att han påstår att det blir som ett svart hål att vara med henne. Hon å andra sidan klagar på hur svårt det var att leva tillsammans.. Uttalandet om att man aldrig blir färdig med något, med livet som helhet, känns dystert. Detta och mannens utfall om hur svårt det är att prata med någon som letar sprickor i terrängen uppvägs åtminstone en aning av en ömsint omfamning.
Borde kanske uppehållit mig mer vid som sker i rummet, hur gestaltandet håller greppet om publiken. Temperamentsfullt agerande i lyhörd symbios jämte en märkvärdig text med förgreningar, gav mig avsevärd behållning. Ett besök i ett av den intima teaterkonstens pulserande hjärtan rekommenderas.