• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Wovenhand på Berns

29 maj, 2010 by Rosemari Södergren

Woven Hand och deras mytiske frontfigur David Eugene Edwards spelade på Berns på fredagskvällen.

Mytiskt … Ja det är nog ordet. Redan när jag stod i kön, först för att garanterat få en perfekt plats, fick jag frågor av andra i kön om hur jag ville beskriva Woven Hand.

Redan hur bandnamnet ska stavas råder det olika uppfattningar om. Stavningen Woven Hand eller lika spridd som Wovenhand.

På Wikipedia står det:

Woven Hand (also spelled as Wovenhand) is a band from Denver, Colorado led by former 16 Horsepower lead singer David Eugene Edwards. Woven Hand’s music combines elements of neofolk, alternative country, post-rock, punk, industrial music, folk rock, old-time music and native American music, among other influences.

Det är så helt omöjligt att beskriva, måste upplevas. Starkt och mörkt och på fredagskvällens spelning var bandet uppenbarligen på ett mer rockigt dansant humör – för många låtar flög iväg rytmiskt så publiken skakade i takt. Skakade är ett bättre ord än att dansa. För till Wovenhand dansar man inte. Wovenhand handlar om djupare saker än dans.

Bandet är nu på turné med ett purfärsk album i ryggen. I början av maj släpptes ”The Threshingfloor” i Sverige. Det är bandets åttonde album:
* Woven Hand (2002)
* Blush Music (2003)
* Blush (Original Score) (2003)
* Consider the Birds (2004)
* Mosaic (2006)
* Puur (2006)
* Ten Stones (2008)
* The Threshingfloor (2010)

Jag tycker det känns lite konstigt att bandet släppte sitt första album 2002. De känns på något sätt väldigt uråldriga, i positiv bemärkelse, som ett rutinerat band med alla fötterna på jorden och med alla himlens ljud och helvetets vrål till sitt förfogande.

David Eugene Edwards är mycket speciell. Han satt på scen, långt fram, så nära att de som stod längst fram kunde röra honom. Han satt ner och hade en stor vid svart hatt på sig. Hans stripa raka halvlånga hår spretade åt olika håll och hans ansikte såg fårat och härjat ut. Han ser ut som Tom Waits blandat med Mick Jagger och Steve Buscemi.

Spelningen var överväldigande med både mörker och David Eugene Edwards speciella stämma som rymmer så mycket känsla och med starka trummor, basljud och små väna pling och tamburiner. JHelt omöjligt att kategorisera, det var bara att kapitulera och vara ett med musiken.

Här är en som också var där och som spelat in en låt. Ljudkvaliteten är inte den allra bästa men det är bra bilder och filmaren har kommit nära David Eugene Edwards.

Förband var förresten Rasmus Kellerman (som tidigare kallade sig Tiger Lou). Han spelade halvakustiskt och ensam utan något band. Det är starkt att ge sig på det. Speciellt nya sången ”The 24:th” är stark när han gör den så. De mer balladlika sångerna var nog rätt svårt att göra rättvisa i en så stökig lokal som Berns.
Här har Kulturbloggen förresten intervjuat Rasmus då han släppte nya skivan nyligen.

En av Wovenhands bästa låtar:

Rasmus Kellerman

Relaterat:
Recension av Wovenhands nya album i Expressen.

Wovenhand finns förstås på MySpace och bandet har en bra hemsida också.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, konserter, Berns, recension, Wovenhand

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Berns, Konserter, Musik, Recension

Recension av Starstruck

28 maj, 2010 by Jonatan Södergren

Christopher Wilde är tonårsidolen som alla tjejer avgudar.

När småstadstjejen Jessica Olsen åker till Kalifornien för att hälsa på sin mormor springer Christopher Wilde in i henne efter ett framträdande. De börjar som ett rätt omaka par men relationen utvecklas och blir allt mer komplicerad.

Filmen bygger på Christopher och Jessicas flykt från paparazzi-fotografer och hur ödet i slutändan för dem samman.

Starstruck är ytterligare en Disney-film i stil med Hannah Montana (etc etc) och inte alls i min stil.

Jag kommer ihåg en gång i tiden när Disney-filmer brukade ha någon slags sensmoral. Det enda vi lär oss i Starstruck är att vi inte ska bli kända för då kommer paparazzi-fotografer att förfölja oss vart vi än går.

Däremot tror jag definitivt att barn kan bländas av den och tycka att den är fantastisk enda tills de kommer upp i den åldern då de vill ha ett intellektuellt utbyte av filmer.

I rollen som Jessica Olsen ser vi Danielle Campbell som gör sin första huvudroll. Hon slog igenom med en biroll i den populära TV-serien Prison Break.

Här kan du se trailern:

Starstruck kommer på dvd den 2 juni.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Disney, Starstruck

Ed Ruscha på Moderna Museet

28 maj, 2010 by Jonatan Södergren

Ed Ruscha: 50 år av måleri är sommarens stora utställning på Moderna Museet och en hyllning till en av de största idag levande konstnärerna. Ed Ruscha förknippas ofta med Los Angeles men är respekterad av popkonstälskare över hela världen. Det här är första gången han visas separat i Sverige.

Vad som utmärker flera av Ed Ruschas konstverk är att de har ett motiv och sedan en text som till synes saknar anknytning till motivet. Det är just språkets gåtfullhet som är hjärtat i Ruschas konstnärskap.

Hans verk är paradoxala. Ibland drömlika för att i nästa stund vara nästan absurt realistiska. I vissa fall är det snarare avsaknaden av betydelse som provocerar tankar.

Utställningen är uppställd så att vissa grupper av tavlor hänger tillsammans och skapar olika teman och sammanhang. Ett rum jag gillar är dystert nedsläckt och där inne hänger dimmiga porträtt av kyrkor och vargar.

Till skillnad från Andy Warhol som exploaterar redan kända varumärken skapar Ed Ruscha för det mesta konst av det anonyma.

Ed Ruscha: 50 år av måleri pågår mellan 29 maj – 5 september.

Mer på Moderna Museets hemsida.

Arkiverad under: Recension Taggad som: Ed Ruscha, Moderna museet, Popkonst

Recension av Jag är ditt fan in i döden av Coco Moodysson

28 maj, 2010 by Jonatan Södergren

”London 2009. På en mörkgata står en grupp förhoppningsfulla fans och väntar på Robert Smith, sångare i det legendariska bandet The Cure. Bland dem som står där finns KevinTheCurefan, IfOnly2Night och Juice4Cure, alla hängivna beundrare av The Cure som har lärt känna varandra genom fansidor på nätet. Medan natten blir mörkare och kallare undrar de om Robert Smith verkligen kommer?”

Så står det på baksidan av seriealbumet Jag är ditt fan ända in i döden av Coco Moodysson.

Har det äntligen blivit dags för tidernas bästa band att få den respekt de förtjänar?

Som hängivet Cure-fan tycker jag naturligtvis att boken är intressant. För det första så är det tydligt att serietecknaren Coco Moodysson måste vara ett fan av The Cure. Samtalen mellan fansen är trovärdiga och som hämtade ur något forum på nätet.

Något jag gillar är hur serien är uppbyggd som en nedräkning av de tio mest förekommande orden i bandets låtar. Gissa vilket ord som kommer på första plats!

Serien utspelar sig under The Cures senaste konsert i London som Kulturbloggen för övrigt var på.

Om man ska se till ett vidare perspektivet handlar serien om kändisdyrkan och besatthet över huvudtaget vilket innebär att du inte måste tycka om The Cure för att kunna uppskatta boken (även om det naturligtvis är en fördel).

Coco Moodysson har en egen blogg som ni kan besöka här.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Coco Moodysson, Jag är ditt fan ända in i döden, The Cure

Katie Melua har släppt sitt fjärde album: "The House"

26 maj, 2010 by Rosemari Södergren


Katie Melua har släppt sitt fjärde album: ”The House”.

Jag gillar inte jazzinfluerad pop särskilt mycket, men det finns två stora undantag: Norah Jones och Katie Melua.

Nu, detta fjärde albumet, är lite annorlunda för att komma från Katie Melua. Det är lite popigare. Hon har bland annat anlitat William Orbit (Madonnas ”Ray of light”) som producent och samarbetat med låtskrivaren Guy Chambers (som medverkat till Robbie Williams fem första soloalbum).

Hon har en enorm röst och slog igenom som 20-åring. Två av mina favoritlåtar på nya albumet är ”I’d love to kill you” och ”God on drums, devil on the bass” . En anledning till att de etsar sig fast i mig är att de är fyllda av svärta och viss bitterhet. Precis så som livet kan kännas periodvis. Jag ser att Expressens recensent, som gav albumet betyg 3 tycker tvärtemot mig när det gäller just dessa två spår på albumet:

Katie Melua sjunger behagligt, med en dramatik som är fängslande i sina bästa stunder. Men när svärtan blir övertydlig, som i ”God on drums, devil on the bass” och ”I’d love to kill you” känns hon mest som en posör.

Där ser man hur annorlunda man kan uppfatta musik.

En kompis till mig har köpt albumet idag och har lyssnat ett par gånger och har hittat två spår hon gillar mycket: ”No Fear Of Heights” och ”Plague of Love”.

Det verkar som flera recensenter uppfattar det här albumet som något av ett mellanalbum, eller mer medelmåttigt. Dan Backman i SVD ger betyg 3 och skriver:

Till det fjärde albumet har producenten William Orbit inkallats. Orbit, som bland annat jobbat med Madonna, har gett den 25-åriga Meluas sånger en något mer varierad musikalisk inramning än tidigare men knappast en modern och relevant produktion. Det är synd då Melua fortfarande har en röst och ett egensinne som borde tas till vara på ett mycket bättre sätt.

För mig fastnade framför allt första spåret ”I’d love to kill you” direkt när jag lyssnade första gången. Sedan är jag ju ett fan av Katie Melua så jag gillar ju i stort sett allt hon gör och därmed har jag lyssnat på skivan väldigt många gånger och då har flera av spåren växt. Det är som sagt en något annorlunda skiva för att vara hennes och det kan ta lite tid att vänja sig.

Jag har skivan som CD och det är vissa skivor jag absolut vill ha som CD. Omslaget är snyggt och drömskt och väver ihop flera av sångernas texter. Lite av den känslan som omslaget ger finns också på hennes hemsida.

Albumet fick förresten betyg 3 också av brittiska Independent:

On the other, hints of a repressed oddity bubble beneath the surface, breaking through in the sci-fi escapism of ”A Happy Place” and ”Tiny Alien”, and the apocalyptic vision of ”The Flood”, which reflects Melua’s desire for change: ”Broken people get recycled,” she exults dubiously, ”and I hope that I will”.

Katie Melua på MySpace.

HBT-Sossen har också recenserat den nya skivan.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, recension, skivnytt, jazz, popmusik, Katie Melua

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Jazz, Musik, Popmusik, Recension, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1483
  • Sida 1484
  • Sida 1485
  • Sida 1486
  • Sida 1487
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in