• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Sommarläsning: böckerna om Djingis Kahn av Conn Iggulden

25 juli, 2010 by Redaktionen


Djingis Kahn skapade på 1200-talet det största imperiet världen skådat, från Stilla Havet iöster till Donau i väster. När Djingis Kahn växte upp levde det mongoliska folket på stäppen i olika stammar som krigade mot varandra.

Den brittiske författaren Conn Iggulden har skrivit en serie böcker som i romanform skildrar Djingis Kahn. Iggulden som studerade engelska på London University arbetade i sju år som historielärare innan han började författa. Det märks att han har den historiska bakgrunden, han bygger sina berättelser på uppgifter som finns om det mongoliska välder under Djingis Kahn.

I första boken som på svenska har titeln ”Stäppens krigare” skildras hur Djingis Kahn, eller pojken Temudjin (namnet Djingis tar han först när han blivit stor Kahn, stamhövding) tillsammans med sina syskon och sin mamma blir utslängda för att försöka överleva i vildmarken då hans far dör. Deras far är Kahn, hövding, över stammen Vargarna. När pappan dör är Temudjin och hans fyra bröder och syster fortfarande barn och kan inte göra anspråk på att ta över hövdingsrollen och mannen som tar över kastar ut dem och hoppas förstås att de inte ska överleva.

Temudjin överlever med hjälp av sitt hat och sin önskan att hämnas. Det är spännande att läsa om kampen för överlevnad och om vägen till hämnden. Fast det är en värld så annorlunda än vårt samhälle idag. Temudjin och hans mamma och syskon måste döda djur för att få mat. Han upptäcker att hans äldre bror dödar djur och äter upp själv, utan att dela med sig åt de övriga. Temudjin och en annan av hans bröder dödar därför den äldsta brodern.

På samma sätt är Temudjin hela tiden benhård och redo att döda den som är ett hot, också när han enat alla stammar och mongolerna börjat erövra delar av det som idag kallas Kina och Iran. I en senare del är han till och med beredd att döda sin egen äldste son.

Kvinnor har inte mycket värde för männen i dessa stammar. När de besegrat en stad eller en stam då tar de kvinnor som krigsbyte. Över huvudtaget är dessa män krigiska och män när män är som sämst. Djingis kan låta döda alla invånare i en stad, också män och kvinnor, för att sända en tydlig signal till alla andra städer att det inte lönar sig att göra motstånd. Att hämnden för de städer som gör motstånd är outhärdlig.

Djingis måste ha varit den värsta tänkbara fienden. Han drevs inte av någon kärlek till guld eller ägodelar. Allt han ville ha var ett enat folk och att ingen angrep dem. Och seger. Seger till varje pris, alltid.

Böckerna är delvis spännande och det är intressant att läsa om de strategier Djingis och hans män har när de möter motståndare. Hur de kan göra figurer av halm och sätta på hästar för att lura motståndarna att de anfaller och sedan kommer de i själva verket från ett annat håll. De kunde under ett anfall också låtsas dra sig tillbaka, låtsas retirera, för att få fienden att rusa framåt och sedan hugga dem i sidorna. Han satte en ära i att kriga strategiskt.

Men egentligen sympatiserar jag och säkert de flesta nutidsmänniskorna mycket mer med de folk som de krigar mot. Både kineserna och araberna har ju en mer utvecklad civilisation. Fast korruption och mangrisar finns på alla sidor och överallt.

Ibland har jag märkt att böcker som inte rankas som hög litteratur inte får så bra översättningar. Så var fallet med Tolkiens Sagan om ringen-böcker till exempel. Undrar om den här serien om Djingis Kahn på samma sätt fått sämre kvalitet på översättningen. De tre böcker jag läst i serien har en hel del slarvfel, framför allt bok två och bok tre. Ord som är placerade på fel plats i meningarna och ord som fattas för att det ska bli korrekta meningar. Det är till exempel rätt slarvigt att i den första boken stavas Temudjin just Temudjin. Men på baksidestexten till samma bok stavar de hans namn Temujin.

Jag kan inte säga att det är strålande litteratur. Men kanske översättningen inte heller håller hög klass?

Jag tyckte första boken – ”Stäppens krigare” – var bäst, i övriga var det lite får många och för segdragna krigsscener för min smak, men det var ändå väldigt intressant att läsa hur Djingis enade folket och vilka principer har höll det samman med så hans ena son och så småningom sonson kunde ta över. Och ibland är det roligt att sträckläsa något som bara är spännande och inte av högsta litterära klass.

De tre böcker jag läst är:
Stäppens Krigare ISBN: 978-01-09-011332-2
Bågens mästare ISBN: 978-91-0-011509-8
Bergens väktare ISBN: 978-91-43-50728-7

Författaren, Conn Iggulden, har en hemsida.

Han har också skrivit en serie med fyra böcker om Julius Caesars liv:
Kejsaren skildrar den unge Gajus Julius Caesars liv, från åtta års ålder till mordet på honom vid 55 års ålder.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, recension, Mongoliet, Kina, Djingis Kahn

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Kina, Mongoliet, Recension

Inception med Leonardo DiCaprio – tankar efter filmen

25 juli, 2010 by Redaktionen


Tänk dig om du kan gå in i andra människors drömmar och på den vägen ta dig ner till deras undermedvetna. Tänk vad du kan rota bland deras hemligheter. Leonardo DiCaprio spelar Cobb som är expert på att ta sig in i människors drömmar. Han anlitas av företagsledare som vill komma åt konkurrenters hemligheter. Men en dag får han ett ännu svårare uppdrag, han ska plantera in en idé via drömmen hos en ung man. Den japanske storföretagaren Saito vill plantera in idén hos Fischer, arvtagaren till den döende konkurrenten. Saito vill få Fischer att komma på tankenatt han ska splittra sitt arv.

Inception är en av sommarens mest hajpade filmer och den fick högt betyg i de flesta recensioner så mina förväntningar var höga. Regissören Christopher Nolan har också skapat bland annat Batman-filen ”The Dark Knight” och den mörka, skuggiga, dova stämningen från Batman finns också i Inception.

Leonardo DiCaprio är en duktig skådespelare och det finns inte något att klaga på i hans insatser eller i kollegornas heller. En liten bonus är att Michael Caine är med i en biroll.

När Cobb samlar ihop ett gäng för att utföra uppdraget att plantera in en tanke i Fischers undermedvetna måste de ta sig långt, långt ner i det undermedvetna. För att det ska fungera måste tanken placeras så djupt in att personer upplever det som sin egen tanke.

Cobbs gäng tar sig så djupt ner genom att skapa en dröm i en dröm och sedan där återskapa en dröm. Det är farligt att vara så långt ner. Om en person dör i en dröm på vanlig nivå betyder det bara att han/hon vaknar. Men den som dör långt ner i det undermedvetna kan vakna som en zombie med ett utraderat minne.

Vad är det undermedvetna, var är drömmarna och vad är dröm och vad är verklighet? Filmen sätter igång tankar kring detta.
Inception öppnar för många tolkningar och flera sätt att se filmen. De olika drömnivåerna kan ses som olika liv. I en av de drömnivåer som är långt, långt ner går tiden mycket snabbare än i verkligheten. Det går att åldras där, leva ett helt liv där och sedan vakna upp och fortfarande vara ung. En scen där en åldrad Cobb möter en åldrad kollega och han uppmanar honom att våga språnget så de kan bli träffas igen och vara unga tillsammans på nytt ger åtminstone mig reinkarnationsvibbar.

Filmen är inspelad och medvetet berättad så jag som tittare tvekar om vad som är dröm och verklighet i filmens berättelse. Cobb (Leonardo di Caprio) har laborerat med drömmar tillsammans med sin fru, som sedan dog. De har två små barn som han inte kan träffa eftersom han är efterlyst i USA. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag bara någon vecka tidigare hade sett Leonardo di Caprio i Shutter Island, på dvd. Där spelar han en polis som kommer till en ö där landets värsta psykiskt sjuka brottslingar hålls fångade. Det är också en film som laborerar kring frågor om hjärntvätt och vad är verklighet. Med Shutter Island så nära inpå såg jag hela tiden Inception med misstänksam inställning och undrade vad som var verkligt eller inte och vem som var död och vem som var levande.

Filmen är 2 timmar och 28 minuter lång och jag kan tycka att det är lite i längsta laget. Ibland behöver filmer tid på sig och drömbilderna var häftiga. Men kanske tio minuter av actionscenerna kunde klippts bort.

Fredrik Strage i DN önskar sig mer filosofi och mindre skottlossning. Han är uppenbarligen inne på samma linje som jag där. Han påpekar dessutom en liten brist i logiken:

Historien rusar på så snabbt och snyggt att man inte hinner fundera på logiska brister som varför det skulle vara svårare att anonymt plantera än att stjäla en idé i någons undermedvetna. ”Offret känner alltid till en idés ursprung”, påstår en av Cobbs medarbetare. Själv har jag inte en susning om varifrån många av mina idéer kommer.

För övrigt: Den jag såg filmen med tyckte den var OK, men inte lika bra som regissören Christopher Nolans film Prestige.

Jens Peterson i Aftonbladet gav betyg 4:

”Inception” säger kanske inget nytt, men den säger det bra.

När så många filmer underskattar publiken och tjatar om underlivet är det kul med någon som försöker göra underhållning av vårt undermedvetna.

Fler recensioner:
Betyg 5 i Cinecine, betyg 3 i Svenska Dagbladet. betyg 4 i Expressen, betyg 4 i Göteborgsposten, betyg 4 Sydsvenskan och betyg 4 i SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, psykologi, hjärntvätt, undermedvetna, drömmar, Inception, Leonardo di Caprio

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: hjärntvätt, psykologi, Recension, Scen, undermedvetna

Hawksley Workmans album "Meat" – kanske spretigt men spännande

24 juli, 2010 by Redaktionen

Hawksley Workman är kanadensare och heter egentligen Ryan Corrigan. ”Meat” är hans elfte album. Hawksley är av en vandrande natur och låtarna på skivan är skrivna i London, LA, New York, Toronto, Huntsville och STOCKHOLM. Just det.

Låten ”Depress My Hanover Sunday” har han skapat i samarbete med Tobias Fröberg.

Första spåret på albumet är ”Song for Sarah Jane” och det är det spåret som gör att jag fastnar för Hawksley. Det är en lugn balladliknande sång, en riktig vemodig singer/songwriter-sång, framförd med Hawksleys stämma som rymmer känslor av skörhet på ett sådant sätt som alla stora singer/songwriter.

Tyvärr spretar väl albumet åt lite olika håll. Nästa spår ”French girl in LA” är rockigare och sedan kommer flera soulsånger. Men det finns några lugnare låtar som kan placeras in under singer/songwriter-facket. Det är de sånger som gör att jag fallit för albumet.

Nadja Nilsson som recenserat albumet i Helsingborgs Dagblad har också synpunkter på albumets spretighet:

Inledningsvis möts man av nakna, pianobaserade singer/songwriter-balladen ”Song for Sarah Jane”. Sedan följer mer rockigare toner, blandat med soulutsvävningar.

”Meat” är ett förvirrat album, som hade kunnat vara hopsatt av köttklistret trombin. De skumma bitarna ger ett tveksamt helhetsintryck,

Men om Hawksley satsar mer på sin lugna sida kommer jag absolut att följa honom. Jag ska leta runt lite bland hans tidigare album också. Han har dessutom en styrka i bra texter. För den politiskt engegerade kan säkert spåret ”And the government will protect the mighty” locka.

På hans sajt finns en del musik att hämta ner.


Läs även andra bloggares åsikter om skivnyt, singer/songwriter, musik, Kanada, recension, soul, Hawksley Workman

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Kanada, Musik, Recension, singer/songwriter, skivnyt, Soul

Tre bra skivor med Kylie Minouge, Allo darling och How to destroy an angel

22 juli, 2010 by Redaktionen


Tre album som släppts under sommaren har snurrat eller ljudit i min iphone senaste veckan. De tre album är sinsemellan väldigt olika.

Kylie Minogue Aphrodite
Kylie Minogue har släppt ett nytt album: Aphrodite. Hennes första studioalbum på tre år, så det var en hel del skriverier inför den i medier, speciellt i engelska medier.
Aphrodite är för övrigt australienskans elfte studioalbum. Första singeln som släpptes från albumet har du knappast missat: ”All the Lovers” hördes överallt ett tag i slutet av juni, både i radio och i butiker.
Det är framför allt den låten som gör att jag lyssnar på albumet. Oswalds Popcorn har också recenserat albumet och han ger ”All the Lovers” och spåret ”Looking for an Angel” de högsta betygen.

. Visst är det en discoplatta, men i intervjuer har hon berättat att hon influerats av country och Dolly Parton när hon jobbade med plattan.
Jag tycker inte countryn som musikstil påverkat plattan särskilt, det är en genuin Kylieplatta, men enkel rak disco att bli glad av. Varken mer eller mindre.

En del brukar säga att till skillnad från Madonna försöker Kylie Minouge aldrig varit något annat än okomplicerad och ytlig. Kanske är det mer Dolly Partons och countryns utstrålning av enkelhet som påverkat Kylie?

Aphrodite har mottagits mycket olika, Expressen gav betyg 2

Men saknaden av minnesvärda melodier är påfallande, och till slut en smula utmattande

Medan Aftonbladet gav betyg 4:
Med charm och helt utan ansträngning i en ljuvlig mix av Pet Shop Boys, St.

Etienne, fransk filterhouse och Drömhus – exakt så vill man ju höra Kylie Minogue. Nästan samtliga spår på ”Aphrodite” är värdiga en popgudinna.

Som den världsstjärna hon har har Kylie förstås en påkostad hemsida.
DN gav också betyg 2. Fler recensioner: Göteborgsposten och Dagens skiva.

Allo Darlin’ med Allo Darlin’
Det andra albumet jag lyssnat mycket på sista veckan är också med glad pop, men inte åt det diskobetonade hållet utan mer brittisk indiepop.

Engelska Allo Darlin’ har nyss get ut sitt självbetitlade debutalbum. Skivan består av tio sprudlande poplåtar som jag kan tänka mig att det är svårt att låta bli att klappa händerna till och dans med när de spelar den live.
Bandet kommer förresten till Sverige i höst och det sägs att live är de helt fantastiska och göra det omöjligt för en att stå still.

Som du kan se av låtlistan gör bandet sin egen tolkning av den klassiska ” What Will Be Will Be”.

1. Dreaming
2. The Polaroid Song
3. Silver Dollars
4. Kiss Your Lips
5. Heartbeat Chilli
6. If Loneliness Was Art
7. Woody Allen
8. Let’s Go Swimming
9. My Heart Is A Drummer
10. What Will Be Will Be

Spelningarna bandet gör i Sverige är
1 augusti – Malmö
2 augusti – Göteborg
3 augusti – Varberg
4 augusti – Jönköping
5 augusti – Stockholm – Cosy Den-festivalen

Lyssna mer på bandet på MySpace: http://www.myspace.com/allodarlin

How to destroy angels
Sista skivan jag spelat mycket är något helt annat. Det är Nine Inch Nails frontman Trent Reznor som inte vilar på lagrarna när NIN nu vilar.

I How to Destroy Angels spelar Trent Reznor med Mariqueen Maandig och Atticus Ross. Bandet/konstellationen bildades 2010 efter det att Trent Reznor och Mariqueen Maandig gift sig föregående höst.

Mini CD:n släpptes den 12:e juli.
Det är industriell rock, javisst, fast i lite mer popversion än vi kunde vänta oss när Trent Reznor är med.

Du kan hämta hela mini-CD:n gratis från bandets hemsida, här.

Klippet här är med det brittiska popbandet Allo darling:

.

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, rock, pop, musik, Kylie, allo darling, Trent Reznor, How to destroy an angel, recensioner

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, pop, rock, skivnytt

Timo Räisänen för stor för Grönans lilla scen

20 juli, 2010 by Rosemari Södergren

Allas indieälskling Timo Räisänen spelade på Gröna Lunds lilla scen tisdag 20 juli. Timo har sedan han varit med i tv blivit både i Så ska det låta och i hemmahosreportage har han blivit folkkär. Vilket märktes på publiken. Trogna fans stod där och trängdes och köade för att bli insläppta lång tid före spelningen men sedan dök det upp både unga och gamla. Precis framför mig stod en flicka i sju-åtta årsåldern och bredvid mig en dam kring sextio.
Nej, det var inte bara massor av tjejer och kvinnor, Timo har många killar bland sina fans också.
Timo Räisänen har släppt fem studioalbum och flera singlar har slagit stort. Men han är ändå flera steg vassare live. Kanske för att han har en sådan enorm energi, han sprutar av energi, far runt på scenen och gör krumsprång och hopp med gitarren. Hans tekniker hade fullt sjå att resa mikrofonen åt honom som for runt.
Lilla scenen blev smockfull och publiken satt och stod runt om och trängdes och självklart viftade med armarna i takt, klappade takten och sjöng med. Timo vet hur han ska få publiken med på noterna.
Publiken var på högvarv och när det blev dags för favoritsången ”Fear No Darkness, Promised Child” då var publiken i extas.
Proffsigt och scenvant lät Timo oss sedan varva ner efter den utlösningen med lugnare ”Carry me home”.
Det var sista numret – fast så blev det extranummer förstås och vilket jubel med ”Outcast” som första extranummer.

Lilla scenen är egentligen för liten för en sådan artist som Timo Räisänen, fast kanske det ändå var perfekt just för att publiken kommer lite närmare artisten än på Stora scenen.

Konkurrensen på tisdagskvällen var ändå hård, för Salem al Fakir spelade ju på Allsången på Skansen. Salem och Timo kan nog ha en del samma fans. Men den som valde Timo på Grönan kunde ändå gå hem efter en underbar spelning.

P3 Guld som Årets manliga artist 2007 och P3 Guld: Guldmicken 2008. Ja det är han värd. Och har du chansen att se honom live i sommar: ta den. Timo måste vara en av de bästa liveartisterna i Sverige just nu.

Här finns Timo Räisänen på Myspace.

Grönan träffade Timo som någon timme senare spelade på lilla scen den 20 juli 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, recension, indie, konsert, Timo Räisänen, Gröna Lund

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: indie, konsert, Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1475
  • Sida 1476
  • Sida 1477
  • Sida 1478
  • Sida 1479
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in