• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Graveyard och Division of Laura Lee på Henriksberg

13 augusti, 2010 by Jonatan Södergren

Regnet hade lagt sig över Göteborg men inne på Henriksberg var det osande hett.
45 minuter efter utannonserat tid kunde man höra hur folk i publiken undrade om det verkligen skulle bli någon spelning men då gick kvällens första band, Graveyard, upp på scen och alla tvivel var som bortblåsta.

Musiken kanske kan beskrivas som Led Zeppelin-influerad punk och sångarens röst var gudomlig.
Graveyard på Myspace.

Sedan avslutades kvällen med energiska Division of Laura Lee.

Division of Laura Lee på Myspace.

Här intervjuade Kulturbloggen Division of Laura Lee, för något år sedan lite drygt.

Foton av Linnea Amling

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, punk, WOW, Göteborg, Way Out West, recensioner, Division of Laura Lee, Graveyard

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göteborg, Punk, recensioner, Way Out West, WOW

Ett av årets bästa indiealbum: Ludwig Bell: ”Jag har försökt att förklara”

13 augusti, 2010 by Redaktionen


Ludwig Bell släpper sitt första album 25 augusti: ”Jag har försökt att förklara”. Jag tror att denna solodebut blir en av årets bästa debutalbum. Han är en ny Winnerbäck, kryddad med Håkan Hellström och Broder Daniel.

Ludwig Bell är sångare och låtskrivare i bandet Dreamboy, men som bestämde sig för att skriva på svenska. Resultatet blev enkla, raka poplåtar med text om livet om om politik, kärlek, barndomen och om Stockholm. Första singeln, ”Jag är en idiot”, blev en omedelbar indiehit när den släpptes tidigare under våren och låten spelades mycket flitigt på radio och TV.

Ludwig Bell har spelat på Stockholms kulturfestival och spelar på Way Out West i helgen.

Fredrik Swahn har producerat skivan. Ett pressmeddelande berättar att Fredrik och Ludwig är barndomsvänner.

Ludwig och Fredrik har spelat musik tillsammans sen högstadiet. 2007 släppte de ett album med det gemensamma bandet Dreamboy där Ludwig sjunger och skriver låtarna. Albumet hyllades av en enig kritikerkår för sina självklara poplåtar, låtarna spelades också flitigt i radio och bandet turnerade i Sverige och Japan. Ludwig har även bandet Pasadena och Fredrik har spelat live med artister som Dungen, Anna Järvinen, Hello Saferide, [ingenting], Taken by trees m.fl.

Ludwig säger själv:
– Så länge jag kan minnas har jag haft melodier och ord i huvudet. Jag vet inget bättre än att skriva låtar. Och ingen är mer självkritisk än jag, texten och melodin måste kännas helt rätt för att jag ska göra klart en låt. Jag tycker att varenda låt på den här skivan är jättebra och känns viktig för mig, så jag är omåttligt stolt över skivan.

De två spår som flest troligen hört är förstås de två som finns som klipp på Youtube: ”Jag är en idiot” och ”Kärlek slutar alltid med bråk”. Men jag har fastnat ännu mer för den politiska ”Normandie – Landskrona”.
Här texten från den sången:

Min älskling, du och jag
Vi tror på nåt
Vi kommer aldrig rösta blått
Men det finns de
Som vägrar tro på oss
Min älskling, därför måste vi slåss

Säga nånting sant, göra allt vi kan
Fast det känns så svårt
Och jobbigt ibland
Och du, du tar hand om mig
Jag tar hand om dig
Lovar dig att allting ska bli okey4

Min farfar åkte båt i tusen mil
Och klev i land vid Normandie
Och dryga sextio år har gått förbi
Vi måste ta en annan strid
För alla som vill ska få komma hit
Och slippa elände och krig
Att vissa inte håller med om det
De lever kvar i en annan tid

Älskling, du är allt
Älskling,, håll min hand
Nu när isblå vindar blåser så kallt
Och du, du tar han om mig
Jag tar hand om dig
Lovar dig att allting ska bli okey

Här nedan är två av sångerna från albumet som finns på Youtube, men du kan också lyssna på Ludwig Bell på Myspace.

Läs även andra bloggares åsikter om indie, politik, Ludwig Bell

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: indie, Politik

7X – Lika barn leka bäst – en slags recension

12 augusti, 2010 by Redaktionen

”7X – Lika barn leka bäst” är en svensk film om några trasiga ungdomar i en inte namngiven grå svensk förort där en av ungdomarna hittar ett vapen. Vad händer när mobbare och mobboffer och våldtäktsoffer och övergivna barn och ungdomar får tillgång till ett vapen?

Regissören Emil Jonsvik berättade på pressvisningen att han och övriga i projektet jobbat med filmen i fyra år. Filmen har tidigare visats på Stockholms filmfestival Junior, 19-24 april. Men fredag 13 augusti har filmen premiär på svenska biografer.
På måndagskvällen 9 augusti var det stor galapremiär med filmens skådespelare på plats. Det var rätt stort drag efteråt med medier på plats och tv-kameror som intervjuade skådespelarna. Allra mest dök de traditionella medierna på Tom Ljungman som ju spelade Patrik i filmen ”Patrik 1.5”. I ”7X” spelar han en av huvudkaraktärerna, Morgan kallad Moggi, en ganska jobbig störd grabb vars föräldrar verkar ha övergett honom och hans lillasyster.

Jag tror att filmen kommer att bli rätt omtalad. Filmen handlar framför allt om problemet med de många illegala vapen som finns i Sverige och i världen och om mobbning och om en vuxenvärld som står handfallen eller blundar för det som sker.
Vissa delar av det nattsvarta är tyvärr klockrent skildrat, hur lärare inte ser vad som händer eller hur föräldrar inte kan tala med sina barn. Bitvis är det nästan för mycket, jag får ont i magen av att tänka på att detta liv med män som slår kvinnor och våldtäkt är en del unga flickors verklighet. Eller hur ensamma och isolerade mobbade ungdomar kan vara och hur fega personerna i omgivningen kan vara.

Filmen är inspelad med en kamera som hoppar och med en ljusinställning som liksom bränner sönder bilderna. Bilderna ser ut som bilder tagna med en dålig kamera i motljus, så ljuset tar bort nästan alla färger. Jag förstår att det är ett medvetet av regissör och producent. Det förhöjer intrycket av hopplöshet, mörker och färglöshet. Jim Jonsson på Tidningen Kulturen tar i sin recension upp ett problem med detta:

Ett mer kosmetiskt problem med filmen, som ser helt okej grynig ut med klipp i ”udda” vinklar för att uppnå någon sorts skitighet, är att den har en ljudmatta av förebådande ondska och musik så hög att man stundtals inte alls hör var karaktärerna säger.

När jag såg filmen på galaföreställningen applåderade publiken efteråt. Det är väl ganska väntat. En stor del av publiken var unga människor. Jag tror att den här filmen blir dels filmkritikernas älskling och att det blir en film som ungdomar snackar om.

Fast kanske jag har fel om filmkritikerna, Hugo Lavett på Kulturnytt skriver:

Det är synd att en film som berör ämnen som mobbning, utsatthet och segregering inte blir mer än en fördomsfull kliché. Poeten och arkitekten Lars Mikael Raattamaa har skrivit apropå en fotobok om Stockholms förorter, att demoniseringen måste få ett slut. 7ex lika barn leka bäst kommer inte bidra till det.

Vickys blogg tycker att filmen hellre borde visas som en dokumentär på tv.

Lotten Bergman är en annan bloggare som också var på galaföreställningen.

Fler bloggare som berättat om filmen: Daniel Norin och

Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, ungdomar, recensioner, film, galapremiär, 7X, vapen

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: galapremiär, mobbning, recensioner, Scen, ungdomar

Från premiären av Sit Down Tragedy

11 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Sit Down Tragedy är väl motsatsen till Stand Up Comedy.
– Jag är väl för gammal och oglad för Ståuppkomedi, säger Helge Skoog i inledningen.

Ämnet som folkhögskoleläraren ska hålla föredrag om är hur människan genom att sätta sig över naturen är orsaken till miljöförstörelsen och klimatförändringarna.

Fast Sit Down Tragedy med Helge Skoog på Stadsteaterns lilla scen blir trots det tunga ämnet ändå inte helt nattsvart. Helge Skoog spelar Rune, sliten pensionerad folkhögskolelärare iklädd jeans av gammal modell och sliten manchesterkavaj. Han vänder upp och ned på begreppen i relationen mellan människa och natur. Skickligt manövrerar han mellan de tunga ämnena och sanningarna om tillståndet i världen och lättsammare skämt för att vi ska orka lyssna.

Till stor del är föreställningen en monolog av Helge Skoog. En scenarbetare och en sufflör deltar lite kort, men för övrigt är det en enmansföreställning. Sådan kräver sin man och Helge Skoog är rutinerad nog för att inte falla för långt ner i burleskeri. För att publiken ska orka en monolog på drygt en timme måste det till avbrott, som monologhållare ofta gör komiska.
Jag tycker Sit Down Tragedy håller sig inom gränserna där. Hade det blivit för komiskt hade det svåra ämnet fuskats bort.

Föreställningen är skriven av Göran Palm, som satt i mitten på andra raden. Under applåderna i slutet reste han sig på sin plats och bugade sig som tack för hyllningarna.

Göran Palm är född 1931 i Uppsala och har skrivit både i liberala Expressen och syndikalistiska Arbetaren samtidigt som han arbetat som folkhögskolelärare.
Palms författarskap har alltid haft en stark politisk förankring.
Hans epos på blankvers, Sverige – En vinstersaga” som finns i fyra delar är satirisk dikt men också en berättelse om det svenska samhället.

För första gången kanske bjuds vi dessutom på en teaterföreställning som talar till alla sinnen, också smak och lukt får sitt. Jag ska dock inte avslöja på vilket sätt.

Sit Down Tragedy är en timme och tjugo minuter – och det är en lagom tid för enmansföreställningar.
Föreställningen ställer frågor och rör om begreppen och slår lite åt alla politiska schatteringar. Bitvis är det riktigt, riktigt bra:

Jag nämnde inte heller det parti
som låtsas vara mot rasism för att
få riksdagsplats. En av dess talesmän
förklarade i TV att han ”nog”
behövde sju timmar på sig för
att hinna ge begreppet ”svensk kultur”
dess fulla innebörd. För biskopen
i Lund, Tegnér, räckte en enda versrad:
”Blott barbarit var en gång fosterländskt!”

Fast ibland blir det otäckt skrämmande sant:

Tänk vilket otur vi har haft som art,
vi människor! Vi hittar ner till ett
fantastiskt, billigt energiförråd,
som räcker för att bygga klotet fullt
med slott och kojor och förflytta folk
och varor mellan dem. Och efter två
tre hundra år av stolt och sorglöst bruk
och missbruk av allt smutsigare el,
utan och olja, kol och malm, så slås
vi med den största häpnad av att vi
släppt satan lös. Tänk om vi vetat det i
tid! Tänk om vi inte bara haft
vårt egen civilisationstillväxt
och välmåga för ögonen! När mer
än två miljarder människor och
betydligt flera andra landdjur nu
är utan tillgång till friskt vatten är
…..

Fotograf: Petra Hellberg
Bildtext: Helge Skoog i Sit Down Tragedy av Göran Palm. Urpremiär 11 augusti på Lilla scenen

Uppdatering: Recension i SVD och recension i DN.
Mona Wallin var också där och har bloggat om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, natur, teater, recension, scen, Göran Palm, Helge Skoog

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Klimat, Miljö, natur, Recension, Scen, Teater

Leonard Cohen i Globen 2010: bilder, filmklipp och recension

9 augusti, 2010 by Rosemari Södergren

Tre timmar med Leonard Cohen – alla de som kom till hans spelning i Globen i Stockholm kan nog känna att de fick valuta för pengarna.
Han gled elegant in på scenen, iklädd stilenlig kostym och ohc inledde med sången ”Dance me to the end of love”.

Männen i hans orkester och de tre kvinnorna i köer hade i stort sett liknande kläder, fast en av de körande tjejerna hade svart basker i stället för hatt.
När de sjungit nästa sång ”The Future” tog Leonard Cohen av sig hatten, bugade och sade:
– We assure you we vill give you all we got.

Och sedan kom klassikern: ”Aint no cure for love” och sedan flera klassiska Cohen-sånger i rak följd, alla med smäktande ackompanjemang och mjuka körande kvinnoröster därtill: ”Bird on the wire”, ”Everybody knows” och ”In my secret life”.

Därefter fick gitarristen göra en eget långt solo och under tiden passade Leonard Cohen på att själv plocka fram gitarr och spela med i nästa sång. Leonard Cohen var frikostig mot sina orkestmedlemmar och de körande tjejerna, alla fick göra något mer soloparti och en av kvinnorna fick sjunga ”Boogie Street” hela själv.
Jag förstår att det kan vara trevligt för stämningen i gruppen att alla får glänsa lite och visst: tre timmar Leonard Cohen är ändå mycket han bjuder på av sig själv. Men just Leonard Cohens sånger är det inte många som kan göra med samma smärta som han. ”Boogie Street” framförd med vacker kvinnlig röst som låter som om hon sjöng i en kyrka blir inte perfekt, precis.

Leonard Cohen kör den här turnén ”Unified Hearts Touring” i två set, men en paus emellan. Efter pausen spelade han sina största hits. Han startade den avdelningen med ”Tower of Song” och sedan till publikens stora förtjusning ”Suzanne”.
Att en stor del av publiken älskar sin Leonard Cohen det var uppenbart, han fick många och varma applåder och självklart reste sig alla efter konserten för stående ovationer. Publikens favoritsång av alla var utan tvekan ”First we take Manhattan” för då klappade jättemånga med, stampade takten och sjöng med.

Själv vet jag inte riktigt. För mig är ändå ”Hallelujah” allra största favoriten och till min glädje kom den redan en bit in efter paus.

Allra sista sången före extranumren tillägnade han sin gode vän författaren Göran Tunström, som ju dog år 2000. Cohen berättade att de två satt på var sin sida av ett bord och skrev sina första romaner. Sången han tillägnade sin svenska vän var ”Take this waltz”.

Behöver jag säga att Leonard valsade ut från scenen därefter?

Han kom in och gjorde extranummer i två omgångar och då kom förstås ”So long Marianne” och ”Closing time”.

Han gjorde flera små hyllningar till Stockholm och Sverige under konserten, som att nämna Stockholm och en gång säga ”Tack så mycket” på fin svenska.
Men när han säger att de ger allt de har så är det väl vad de gör på de flesta av konserterna. Det är samma sånger som spelas på alla platser, fast lite omstuvade i ordningen bara.

Jag såg honom på sin förra turné då han spelade i Stockholm också. Bloggade om den konserten här. Jag var mycket nöjd med den nya konserten också, men ändå trots att han gick ner på knä och var mjuk och rörlig, verkar han tröttare nu. Han är fascinerande. Sångerna framförs på en smäktande romantiskt sätt med drag från gypsymusik. Om någon annan hade framfört dem skulle det kunna bli sötsliskigt och för mycket. Men just för att det är Leonard Cohen med sin röst som rymmer så mycket av smärta och vemod lyfter sångerna.

Det märks att han själv inte räknar med att göra så många fler turnéer eftersom han gör en så lång konsert och spelar upp så många av de sånger han vet att fansen vill höra.

Foto: Lena Dahlström


Läs även andra bloggares åsikter om konserter, recensioner, musik, Leonard Cohen

Relaterat: Dagens Nyheters recensions från spelningen i Malmö.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Konserter, Musik, recensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1472
  • Sida 1473
  • Sida 1474
  • Sida 1475
  • Sida 1476
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in