• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

En kulturbloggare på premiär på Faust på Folkoperan

21 september, 2010 by Rosemari Södergren

Faust är en fransk opera av Charles Gounod från 1859 som bygger på Goethes Fausts drama. Den handlar om Faust, som är medelålders och vill ta livet av sig. Han är trött och missmodig. Då kommer djävulen i form av demonen Mefistofeles och övertalar Faust att sälja sin själ. Fausts vinst för sin själ är att få tillbaka sin ungdom och att djävulen lovar att se till att han lyckas ragga på Marguerite. Vackra smycken är en del i att förförelsen lyckas. Det är ju med sådant djävulen i alla tider lyckas snärja människors själar: med saker som glittrar.

Efter några vänder lyckas Faust på sin älskade Marguerite. Men snart lämnar han henne ensam med deras barn i sin mage.

Opera är speciellt. Det är både teater och en alldeles egen musikart. Jag är inte någon operaexpert, jag har sett ett par operaföreställningar i mitt liv. Däremot kan jag hyggligt mycket om teater.
Teatermässigt imponerade föreställningen på mig väldigt mycket för sina scenlösningar. De medverkande karaktärerna fanns med från början i varsitt litet krypin på scenen som var byggd i flera våningar. Det var en elegant scenlösning.

Det var också fascinerande hur musik var en del i handlingen, när mörkrets herre närmade sig kändes det i magen av den dova, smygande, skrämmande musiken.

Den rena fina unga kvinnan Marguerite har en bror som drar ut i krig. Han har ett eget soloavsnitt som är berömt. Det var en bit in i första avsnittet han hade sjungit detta och hela publiken började applådera. Det är så operakännare känns igen. De kan sina operor och vet när de särskilda avsnitten kommer.

Expressens recensent berättar:

Gounod skrev vispigt valsiga danser, söta duetter, schwungiga körer (här bortredigerade) samt arior i växlande temperament som blivit repertoarfavoriter för tenorer, sop-raner och barytoner. Bland slagnumren finns Marguerites juvelaria – en belcantovariant på temat flickor och diamanter, Mefistofeles bacchanaliska marsch om guldkalven där en basbaryton kan exponera hela sitt svarta register samt Faus-ts hjärteknipande tenoraria ”Salut demeure chaste pure” där han tackar naturen för den lika oskuldsfulla som gudomliga Marguerite.

Huruvida sångarna gjorde bra ifrån sig i dessa speciella soloavsnitt kan jag inte bedöma. För det krävs nog Kulturbloggens speciella operabloggare Mogens H Andersson. (Han kunde inte komma den här gången så därför ryckte jag in.)

Det är fascinerande hur en berättelse om människors öden från mitten av 1800-talet kan säga något till människor idag. I Folkoperans föreställning har människorna placerats in i 1900-talet. Den som kan sin Faust kommer också att se en speciella tolkningar av Folkoperan, en del schwungiga körer är borta och det är också några andra ändringar i handlingen. Men det tänker jag inte berätta om, utan det får du själv uppleva om du går på föreställningen.

Vi som var på premiären var på premiär nummer tre, som för övrigt var på den ödesmättade söndagen 19 september. Det är också något som är fascinerande med opera att föreställningarna ofta har flera uppsättningar och därför också flera premiärer. Det gör att ingen föreställning blir den andra lik. Varje trupp skådespelare/sångare sätter sin prägel på föreställningen.

Teatersajten Nummer gav betyg 4.

Mer på Folkoperans hemsida.
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Faust, Folkoperan

Arkiverad under: Recension Taggad som: Faust, Folkoperan

Från premiären av "Arbetarklassens sista hjältar" med Börje Ahlstedt på Odenteatern

21 september, 2010 by Rosemari Södergren

Arbetarklassens sista hjältar, ja det är väl ett passande namn på en teaterföreställning som har premiär dagen efter det val då högern på alla sätt och vis stadfäste sitt intåg över Sverige.
Arbetarklassens hjältar hade premiär på den lilla hemtrevliga teatern Odenteatern i Stockholm, som ligger nära Odenplan. Pjäsen är skriven av Peter Birro och sattes upp för flera år sedan på Elverket och blev då en succé. Jag räknar med att den blir det i den här uppsättningen också.

Börje Ahlstedt spelar Harald, en åldrad konstnär som är trött på livet och som lever ensam. Plötsligt ringer det på dörren och hans son Benny har kommit för att gratulera honom på hans 70-årsdag. Det är bara det att Haralds födelsedag var två veckor tidigare och dessutom fyllde han 70 året före. Sonen och pappan har inte träffats på tolv år. Båda är ensamma, olyckliga människor som inte lyckats i samhället.

Pappan, Harald, har i och för sig varit hyllad konstnär som räknas till arbetarklassens största skildrare. Framförallt har han gjort många konstverk där hans mamma, städerskan, skildrats. Sonen Benny har vuxit upp i skuggan av en stark pappa.

Föreställningen har, som alla bra pjäser, flera bottnar i sig. Den handlar om livets mening, om Socialdemokratin, om samhället, om utanförskapet och konstnärskapets villkor, om förhållandet mellan far och son, om vad vi vill lämna efter oss i livet och vad som är viktigast i livet.

Börje Ahlstedt tar mer och mer plats bland de främsta svenska skådespelarna. Han bevisar hur skådespelare är ett yrke som åldern som sätter sina spår fördjupar skådespeleriet. Det är starkt och känns i magen när Ahlstedt spelar Harald.

I Aftonbladet berättar Ahlstedt om att det är en stor utmaning att spela Harald:

– Ingen roll har haft en lika stor personlig genomslagskraft in i mitt hjärta. Min pappa framträder som alkoholiserad port­vakt, mamma framträder med sina skurknän. Risken är att det ligger för nära. Men då är min uppgift att sätta emot och säga ”jag är ju inte Harald. Jag är ju Börje”, säger Ahlstedt.

Magnus Ehrner som spelar sonen Benny är lika trovärdig och stark i sin roll som sonen.

”Arbetarklassens sista hjältar” är en föreställning som sitter kvar i skallen på mig och känns i magen fortfarande dagen efter. Jag tror att jag till och med ska försöka se den en gång till.

Arbetarklassens sista hjältar är den första fristående pjäsen i en triologi om rollfiguren Harald i olika skepnader/yrken. I uppföljaren “Neil Armstrong var aldrig på månen”, får man möta skådespelaren Harald. Sista delen i triologin är “Den ömhet jag är värd” där man ser honom som författare.
Jag hoppas Odenteatern sätter upp uppföljarna också.

Relaterat: Ett pressmeddelande om föreställningen

Läs även andra bloggares åsikter om Börje Ahlstedt, Odenteatern, Peter Birro, teater, recension, politik

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Börje Ahlstedt, Odenteatern, Peter Birro, Politik, Recension, Teater

Skivor på gång: Jonas Schwarz – Sisyphus och Streets of Mars – Breathe in, Breathe out

20 september, 2010 by Redaktionen

Göteborgaren Jonas Schwartz’ andra trespårssingel släpptes i veckan. En fantastisk liten EP som med sina halvmelankoliska inslag och Jonas underbara röst kan få även den mest krävande lyssnare att nicka i takt med musiken. ”Sisyphus” är lite bättre utvecklad än föregångaren ”Am I Even Close?”, och om bandet fortsätter uppåt så här så kan man bara spekulera om hur bra den tredje EP’n skulle kunna bli.
Lite Broder Daniel kan man säkert också urskilja bland noterna om man lyssnar efter. Han är inte så jättekänd än, men materialet han visat på hittills skriker potential.

Streets of Mars är ett tio år gammalt band som undergått en identitetskris och flera förändringar, men som äntligen tycks ha hittat sin riktiga personlighet, så sent som 2009. Med skivan ”Streets of Mars” har de slagit in på en ganska mainstream pop med inslag av rockelement.
The Strokes var det första jag tänkte när jag stoppade in ”Breath In, Breath Out” i skivläsaren och ”Love is Gone” drog igång. Att bandet har låtit sig inspireras av sina föregångare framkommer tydligt, men Streets of Mars har även ett unikt sound och låter precis som ett band inom denna genre ska göra.
Skivan är fullpackad med potentiella singlar och lovar att inte göra sina lyssnare besvikna.
Kan Streets of Mars vara det nya stora svenska band vi väntat på? Det återstår att se.

Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Schwarz, Streets of Mars, skivnytt, recensioner, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Jonas Schwarz, Musik, recensioner, skivnytt, Streets of Mars

Europe avslutar Grönalund-sommaren

18 september, 2010 by Redaktionen

Nu är sommaren slut.
Nu har Europe avslutat konsertsommaren på Gröna Lund.

”Fem pojkvaskrar från Väsby och Märsta har kommit hem för att röja!” skriker Tempest, några låtar in i setlisten, och drar igång Scream Of Anger. Och dessa fem pojkvaskrar, utgörandes John Norum på gitarr, John Levén på basen, Mic Michaeli vid keyboarden och Ian Haugland som håller i trumpinnarna, samt Joey Tempest själv naturligtvis, visar att åren ännu inte lyckats ta ifrån dem den talang de en gång hade.

Sedan, mitt under låten Supersticious, nämner Tempest att Bob Marley hade publikrekordet i Gröna Lund, och hyllar honom med en ganska underhållande cover av ”No Woman No Cry”. Sedan trappar tempot ner i närapå en halv minut i början på No Stone Unturned, men det drar därefter snabbt tillbaka till högsta tänkbara nivå igen.

Europe ger oss också allsång ett stenkast från Skansen när de spelar den helt underbara ”Carrie”, och man påminns om varför man egentligen älskar detta band när man känner håren resa sig på armarna av Tempest’s klara stämma. Och Ian Haugland bjuder senare, ackompanjerandes Rossini’s ”William Tell”, på kanske inte det bästa trumsolot jag hört, men definitivt ett av de mest underhållande.

Via alla de nämnda punkterna så visar Europe, än en gång, varför de är ett av sveriges största rockband.

Under spelningens gång så ger de Gröna Lunds högtalare vad de tål, och kompletterar den bedövande pulsen med en helt gigantisk pyroteknisk uppvisning som bränner i synapserna. Setlisten innehåller inga direkta överraskningar, men den lär ändå ha gjort både nya och gamla fans nöjda med låtar som man lär känna till.

Så kort sagt, är man ett fan av Europe så har man fått precis vad man väntade sig, och förmodligen mer därtill. Och efter konserten så har det dessutom blivit bekräftat – Europe är betydligt bättre live än på skiva. Man upplever en helt annan energi när man får känna dem på så nära håll.

Läs även andra bloggares åsikter om Europe, Gröna Lund, recension, konserter, hårdrock, glamrock

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Europe, glamrock, Gröna Lund, Hårdrock, Konserter, Recension

Vera Cruz – hardcore från Paris

18 september, 2010 by Redaktionen


Om du inte har full koll på allt som händer inom hardcore-scenen är chansen stor att du kan ha missat nykomlingarna Vera Cruz.
Men Vera Cruz är faktiskt långt ifrån nybörjare. Med sammanlagt 57 års erfarenhet inom musikbranchen har bandet slipat sina färdigheter tills de lyckats utveckla ett solitt sound som nästan äter sig in i benmärgen. Pulsen är hög, vokalisten är intensiv och de ger ett över lag tungt intryck på lyssnaren.
Det är bara en tidsfråga innan det snabbt växande franska bandet lämnar sin Underground-status långt bakom sig.

Vera Cruz är även aktuella med sin EP, ”Surviving Farrah Fawcett”, som det går att ladda ner gratis från bandets myspace,

Missa inte heller deras kommande Sverigespelning i Göteborg den femte oktober, med bland annat ”Terror” och ”Everytime I Die” under Hell on Earth-turnén.

Vera Cruz ”The Game” from mcfarlandandpecci.com on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om Vera Cruz, hardcore

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: hardcore, Vera Cruz

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1463
  • Sida 1464
  • Sida 1465
  • Sida 1466
  • Sida 1467
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in