Göteborgaren Jonas Schwartz’ andra trespårssingel släpptes i veckan. En fantastisk liten EP som med sina halvmelankoliska inslag och Jonas underbara röst kan få även den mest krävande lyssnare att nicka i takt med musiken. ”Sisyphus” är lite bättre utvecklad än föregångaren ”Am I Even Close?”, och om bandet fortsätter uppåt så här så kan man bara spekulera om hur bra den tredje EP’n skulle kunna bli.
Lite Broder Daniel kan man säkert också urskilja bland noterna om man lyssnar efter. Han är inte så jättekänd än, men materialet han visat på hittills skriker potential.
Streets of Mars är ett tio år gammalt band som undergått en identitetskris och flera förändringar, men som äntligen tycks ha hittat sin riktiga personlighet, så sent som 2009. Med skivan ”Streets of Mars” har de slagit in på en ganska mainstream pop med inslag av rockelement.
The Strokes var det första jag tänkte när jag stoppade in ”Breath In, Breath Out” i skivläsaren och ”Love is Gone” drog igång. Att bandet har låtit sig inspireras av sina föregångare framkommer tydligt, men Streets of Mars har även ett unikt sound och låter precis som ett band inom denna genre ska göra.
Skivan är fullpackad med potentiella singlar och lovar att inte göra sina lyssnare besvikna.
Kan Streets of Mars vara det nya stora svenska band vi väntat på? Det återstår att se.
Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Schwarz, Streets of Mars, skivnytt, recensioner, musik