Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

glamrock

Skivrecension: Felix Hagan and the family – Attention seeker – en glädjeschock

by

Artist: Felix Hagan and the Family
Titel: Attention seeker
Betyg: 4

Felix Hagan and the family, är ett band baserat i London. ”Attention seeker” är bandet tredje skiva eller så är det den första. Det är den första utgiven på ett skivbolag, de två första gavs ut själva av bandet. Skivans namn stämmer bra med bandets vilja. De vill vara med i centrum, de vill ha dans och glädje. Glamour och glädje, med drag av både disco, rock, musikal och burlesk. Får vibbar av en modern variant av 70-talets glamrock. Du får vara vem du är, men välkommen att

Den nya skivan ”Attention seeker” är tolv pärlor, som behövs i vintermörkret. Fullt med energi, glitter och glamour blandat med svarta små prickar av allvar. Ändå är det mest glädje, och jag får lust att smycka mig med lite glitter och skaffa mig en fjäderboa för att kasta mig in i dansen. Nu nöjer jag mig med att spela musiken i köket, och jag lovar, det blir roligare att städa till Felix Hagan and the family. Dock en varningens finger, om någon kan se dig utan att höra musiken, finns risken att det ser väldigt lustigt ut.

Attention seeker, inleder skivan, ett energipiller som snabbt sätter dig i rätt stämning. Skivan fortsätter i den riktningen, dansant, storslaget, roligt och full med så mycket energi, att snön smälter bara av att du spelar musiken.

Hanoi Rocks frontfigur Michael Monroe äntrar scenen på Debaser i september tillsammans med Dregen

by

Hanoi Rocks frontfigur Michael Monroe äntrar scenen på Debaser i september. Gitarrist i hans nya band är när de kommer kommer till Stockholm är Backyard Babies-gitarristen Dregen.

Ett pressmeddelande berättar:

Band som Guns N’ Roses hade knappast existerat i samma form utan att glambandet Hanoi Rocks och deras banbrytande frontfigur Michael Monroe släppte lös en stor del av hårdrocken i Los Angeles på åttiotalet och en ändlös ström av sprethåriga hårdrockare hittade ett hem i deras musik. Den 7 september äntrar Michael Monroe tillsammans med sitt band scenen på Debaser Medis i Stockholm. Konserten blir dessutom den första Sverigespelningen där nytillkomna gitarristen Dregen medverkar. Biljetterna släpps den 5 augusti.

Under storhetsåren turnerade Hanoi Rocks runt om i världen, jobbade med monsterproducenten Bob Ezrin (Kiss, Pink Floyd, Aerosmith) och hade singlar som snabbt klättrade på listorna. Hanoi Rocks hade världen under sina fötter och framtiden såg ljus ut. Men när deras trummis Razzle och Vince Neil från Mötley Crüe kraschade med sin bil efter en fest och Razzle dessvärre dog kom allt till ett abrupt slut. Kommande turnéer ställdes in så när som på två spelningar. En av dessa var en tv-sänd gala, ”Europe A-Go-Go”, som sågs av mer än 200 miljoner tv-tittare!

Efter försök att hålla glöd i Hanoi Rocks, en glöd som snart svalnade, satsade Monroe på en solokarriär. Ett bra beslut visade det sig. Kontrakt skrevs med storbolag och Monroe spelade in sitt debutalbum. En god vän och stjärna på väg upp gästade albumet – Axl Rose. Plattan skapade ett antal mindre hits och han fortsatte att turnera världen runt.

Som soloartist har Monroe släppt åtta album och medverkat på ett flertal andra skivor, däribland Guns N’ Roses ”Use Your Illusion”. Hanoi Rocks har återförenats och gjort en succéartad comeback 2002 och förra året satte Monroe ihop ett nytt band ihop med medlemmar från Danzig, Samhain och The Wildhearts.

Efter en slutsåld och bejublad konsert på Debaser Slussen i Stockholm tidigare i år återvänder nu Michael Monroe och band till Debaser Medis i Stockholm. Denna gång har han med sig ingen mindre än Backyard Babies-gitarristen Dregen som nyligen tagit plats i Monroes band. Lita på en energisk och fartfylld show!

Konsertinfo
7.9 Stockholm, Debaser Medis

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Europe avslutar Grönalund-sommaren

by

Nu är sommaren slut.
Nu har Europe avslutat konsertsommaren på Gröna Lund.

”Fem pojkvaskrar från Väsby och Märsta har kommit hem för att röja!” skriker Tempest, några låtar in i setlisten, och drar igång Scream Of Anger. Och dessa fem pojkvaskrar, utgörandes John Norum på gitarr, John Levén på basen, Mic Michaeli vid keyboarden och Ian Haugland som håller i trumpinnarna, samt Joey Tempest själv naturligtvis, visar att åren ännu inte lyckats ta ifrån dem den talang de en gång hade.

Sedan, mitt under låten Supersticious, nämner Tempest att Bob Marley hade publikrekordet i Gröna Lund, och hyllar honom med en ganska underhållande cover av ”No Woman No Cry”. Sedan trappar tempot ner i närapå en halv minut i början på No Stone Unturned, men det drar därefter snabbt tillbaka till högsta tänkbara nivå igen.

Europe ger oss också allsång ett stenkast från Skansen när de spelar den helt underbara ”Carrie”, och man påminns om varför man egentligen älskar detta band när man känner håren resa sig på armarna av Tempest’s klara stämma. Och Ian Haugland bjuder senare, ackompanjerandes Rossini’s ”William Tell”, på kanske inte det bästa trumsolot jag hört, men definitivt ett av de mest underhållande.

Via alla de nämnda punkterna så visar Europe, än en gång, varför de är ett av sveriges största rockband.

Under spelningens gång så ger de Gröna Lunds högtalare vad de tål, och kompletterar den bedövande pulsen med en helt gigantisk pyroteknisk uppvisning som bränner i synapserna. Setlisten innehåller inga direkta överraskningar, men den lär ändå ha gjort både nya och gamla fans nöjda med låtar som man lär känna till.

Så kort sagt, är man ett fan av Europe så har man fått precis vad man väntade sig, och förmodligen mer därtill. Och efter konserten så har det dessutom blivit bekräftat – Europe är betydligt bättre live än på skiva. Man upplever en helt annan energi när man får känna dem på så nära håll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

The Fume – Turn my back

by

fume

En singel i form av göteborgsrockarna The Fumes ”Turn my back” damp ned i mailkorgen och det är en riktigt testosteronfylld glamrock man möts av. Glam är en av dessa omöljliga genrer (kanske börjar de allra flesta genrer bli ganska klumpiga verktyg att använda sig av) där 00-talets boom av band som The Ark, Melody Club och The Moe reviderade begreppet. I det här fallet rör det sig om en rock så skamlöst melodiös och testosteronfylld att man tänker mer Andrew WK än, säg, T-rex. Och jag kan tänka mig att det är riktigt effektivt i en svettig lokal efter ett par öl men i min stereo gör musiken mig mest trött. Det är helt uppenbart att The Fume inriktar sig på livespelningar och förfest-pepp med knockande singlar snarare än nånting som håller för ett album. Detta är säkert ingenting dumt dessa dagar av slit och släng-musik.

Lyssna på myspace.