• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

I det sista regnet av Janesh Vaidya: om det viktigaste i livet

15 oktober, 2010 by Rosemari Södergren


I det sista regnet av Janesh Vaidya är en av de vackrast skrivna böckerna jag läst på länge.
Janesh Vaidya växte upp i Kerala i södra Indien. Han inspirerades tidigt av sin farmor som var naturläkare, inom ayervedakonsten. Janesh Vaidya reser jorden runt och har föreläsningar och workshops om ayerveda och livet. ”I det sista regnet” är hans debutroman.
Den handlar om man som återvänder till sin indiska by, hans far ligger svårt sjuk på dödsbädden och under resan dit och när han är där minns pojken hela tiden sin farmor, som han hade en tät relation med.
Vistelsen i byn varvas med minnen av farmor och av vad hon hade att lära ut.
Pojken var ibland med när hans farmor undervisa om ayurveda och dess filosofi.
Återbesöket i byn har ett annalkande hot: det ska komma ett kraftfullt, våldsamt förfärligt regn som kommer att döda djur och dränka hus. Det är det sista regnet, som kommer vart 21:a år.

Från baksidan på boken:

– Vad är det sista regnet, farmor?
– Det drar från Arabiska sjön med åska och blixtar. Det fyller hela havet och jagar väldiga vågor mot stranden. Till och med floderna svallar av vågor och översvämmar byn. Efter regnet följer en storm som knäcker grenarna på många träd och raserar byggnader som reser sig högre än tempel. I slutet mojar stormen till blåst och till sist en fläkt.
Efter en liten tystnad återtog den gamla: – Sedan mättas luften av tystnad. Stjärnor faller ur skyn och de goda andarna kommer ner till jorden och besöker sina barn. Bara nu kan man se de döda.
– Kan alla se de döda?
– Inte alla. Bara de som har levat för varandra, de vars hjärtan är förbundna med kärlekens broar, de som har älskat passionerat medan de var i livet.
– Som du och jag, farmor?
Den gamla log och kysste pojken i pannan.

Ni förstår. Det är magiskt och det är vackert och det är ändå praktisk visdom.
När jag läser den har jag ändå svårt att se den som en roman, den känns som väldigt biografisk, med tanke på det som berättas om Janesh Vaidya.
Fast det gör inget, boken är underbar att läsa språkligt och dess visdom är något jag suger åt mig.
Det här är en bok som hade partier som jag absolut inte ville glömma bort, så jag läste den med en anteckningsbok vid sidan om, så jag kunde skriva ner stycken som jag tyckte var extra viktiga att aldrig glömma.

Ett exempel:

De flesta rädslor är illusioner. Börjar man fly från rädslan jagar den alltid efter, och till slut blir man dess slav. Det man måste göra är att sluta springa, vända sig om och se rädslan i vitögat.
Bakom varje rädsla döljer sig en sanning. Finner man den sanningen kan man upptäcka de illusioner som är roten till rädslan.

I pressutskicket för boken står att skådespelaren Michael Nyqvist har sagt om boken:
En själslig och kroppslig förflyttning i ett trollslag, Man vill inte sluta läsa.

Det är bara att hålla med.

Här är författarens hemsida.

I det sista regnet
Författare: Janesh Vaidya
ISBN10: 9100124834
ISBN13: 9789100124830

Läs även andra bloggares åsikter om ayurveda, Janesh Vaidya, recension, Indien. böcker, litteratur, filosofi

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: ayurveda, Bok, filosofi, Indien. böcker, Janesh Vaidya, Recension

PH3 Löser Ett Fall

15 oktober, 2010 by Redaktionen


PH3 är en svensk rap-duo som består av Eye N’I och Profilen.
De har tydligen släppt en fullängdare förut, På väg till planet PH3, men det har gått mig spårlöst förbi.

Deras nya album PH3 löser ett fall innehåller 11 spår:
Tänk om du tänk tänk
Telefon
Fel Ben
Tillbaka i tiden
Fristad feat. Skizz från Stockholmssyndromet och Joey Fever
Hon är Pneumatisk
Vibrator
Jag Trodde Jag Var Han
Seriemördaren
Osynlig
samt bonusspåret Jag Trodde Jag Var Han – Mr. Soundhabits Version

För mig som inte är speciellt förtjust i vare sig rap eller hip-hop i allmänhet är det ändå glädjande att den svenska rap-musiken rest sig över den studentikosa nivån som Just D alltid hade som sitt adelsmärke.

Om du redan är såld på rap tror jag absolut den här plattan kan gå varm, det låter modernt och på sina ställen tas svängarna ut rejält musikaliskt och man vandrar ut mot såväl reggae som drum’n’bass.

PH3 har fått hjälp av diverse celebriteter på albumet; Jocke Åhlund (från Teddybears), Stockholmssyndromet och Salem Al Fakir – vilket naturligtvis höjer skivans produktionsvärde.

Bästa spår: Tänk om du tänk tänk och Jag Trodde Jag Var Han – den senare är första singeln från albumet, ett smart val.

Skivan släpps den 10:e November och vill man lyssna in sig kan man gå in på bandets Youtube-kanal och botanisera.

Läs även andra bloggares åsikter om ph3, rap, recensioner, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, ph3, rap, recensioner

Recension – CRYSTAL CARAVAN Against the rising tide

14 oktober, 2010 by Redaktionen


Umeåbandet Crystal Caravan släpper i dagarna sitt andra album Against The Rising Tide (Transubstans Records). Åtta låtar vara den längsta, avslutande Wrecking Ball, är 08.14. Vi snackar klassisk hårdrock parad med psykedeliska influenser. Bandet kallar själva det de gör för retrorock, och ett bättre ord för att sammanfatta musiken finns nog inte.

Crystal Caravan har rykte om sig att vara ett alldeles ypperligt liveband, och det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Det här är ett band som går ut stenhårt och ökar successivt. Om ambitionen är att roa en publik med några norrlands guld innanför västen en fredagskväll hemma i Umeå så fungerar bandets musik perfekt. Against The Rising Tide svänger så bra att det börjar rycka i den ena kroppsdelen efter den andra när jag lyssnar på den.

Gruppen arbetar i en tradition där inte mycket förändrats sedan 70-talet. (Och varför inte? Om allt kan och bör återvinnas så måste väl även 70-talsrocken få en chans)? Där band som Uriah Heep, Iron Butterfly och Captain Beyond fortfarande rular. Gillar man dessa band så gillar man även Crystal Caravan, garanterat. Hantverket är utmärkt, gitarr- och orgelsolona vassa, energin och övertygelsen väl godkänd och när man öser på så smäller det värre än när en catchbrottare dunkar i kanvasen.

Det vore inte rättvist att kräva av Crystal Caravan att göra något originellt och nydanande. Något som inte de stora förebilderna från förr redan har gjort lika bra eller bättre. För det är inte det man vill åstadkomma. Samtidigt finns så mycket potential i detta sjumannaband att man skulle vilja uppmana dem att nästa gång åtminstone försöka skapa ett lite mer personligt sound. Om än kompetent utfört och trevligt för stunden så är det här lite för mycket räddhågset sneglande på vad de stora förebilderna hade för sig under de gyllene åren.

Patrik bloggar också om musik här.

Läs även andra bloggares åsikter om Crystal Caravan, recensioner, musik, rockmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Crystal Caravan, Musik, recensioner, Rockmusik

Kulturbloggen från premiären på Lilla Stormen på Unga Dramaten

13 oktober, 2010 by Rosemari Södergren


På Dramatens Stora scen härskar Örjan Ramberg som Prospero i Stormen. På Elverket, Dramatens scen för unga, är det Torkel Peterson som är Prospero.
En något annorlunda Prospero, förflyttad till nutiden och till kidnappare av sitt eget barn när hans fru vill lämna honom.

Äventyrligheterna för publiken började direkt. För att komma till scen fick vi klättra upp för knaggliga trätrappor och dra oss upp för att inte halka på ett glatt plåttak.
Största delen av premiärpubliken bestod av barn i sexårsåldern – och föreställningen var verkligen anpassad till dem, genom att de var läskigt redan när de skulle ta sig in till sina platser. Kanske teater för vuxna skulle ta efter det här och bli lite mer fysiskt spännande?

På Stormen för vuxna var både Kulturbloggen och Stationsvakt imponerade av Stina Ekblad som var en otroligt vig och spänstig Ariel, anden. Melinda Kinnaman som är Ariel i Lilla Stormen är om möjligt ännu mer imponerande då hon akrobatisk klänger i träpelarna som spänner över scenen. Melinda Kinnaman måste vara hur stark i sina armar som helst.

Lilla Stormen handlar om relationen mellan barn och föräldrar och om kärlek. Att vi måste släppa våra barn och låta den utvecklas och ta sig ut i världen – kärleken kan inte växa i fångenskap och tvång.
Publiken var en mängd sexåringar – och att skådespelarna lyckades visar sig genom att de livliga knattarna nästan var tysta hela tiden och engagerade sig och skrattade och ojade sig. Jag tror att föreställningen fungerar bra också för lågstadiebarn också.

Till och med programmet är anpassat till målgruppen och består av ett memoryspel som barnen får klippa ut av programbladet.

Föreställningen är magisk, vacker och rolig utan att fuska bort det allvarliga ämnet.

Förutom alla barnen och deras förskolelärare var vi några vuxna till i publiken den här dagen – och en av dem var Dramatenchefen Marie-Louise Ekman.

I rollerna Melinda Kinnaman, Mattias Silvell, Torkel Petersson, Maurits Elvingsson, Karin Bengtsson
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Micha Karlewski
Kostym Siri Carlheim-Gyllensköld
Peruk och mask Sari Nuttunen
Ljus Markus Granqvist
Musik Stefan Johansson

Mer om Lilla Stormen på Dramatens hemsida.


Läs även andra bloggares åsikter om Lilla Stormen, Elverket, Dramaten, Melinda Kinnaman, Torkel Peterson, Ariel, Prospero

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Ariel, Dramaten, Elverket, Lilla Stormen, Melinda Kinnaman, Prospero, Torkel Peterson

Sad Day For Puppets och Television Personalities på Strand

11 oktober, 2010 by Redaktionen

Sad Day For Puppets bjuder på en solid föreställning och hinner med nio låtar på knappt 35 minuter. Shoegaze från Blackeberg har aldrig varit bättre! Material från alla skivorna spelas (fyra från senaste, tre från Unknown colours, ”Hush” från ”Just Like A Ghost EP” och singeln ”Again”).

Tyvärr överröstas Anna Eklunds underbara stämma av den lite för höga volymen på resten av bandmedlemmarnas instrument och den fantastiska atmosfären i deras musik blir inte lika intensiv som på skiva. Men SDFP är ändå tillräckligt bra idag för att bli kvällens höjdpunkt.

Jag hade inga större erfarenhet av Television Personalities, men min research bland äldre spelningars recensioner gav mig inga större förväntningar och det är jag verkligen glad att jag inte hade. När Dan Treacy vinglar upp på scen och drar igång ”Look Back In Anger”, samtidigt som det verkar som att han knappt har koll på var mikrofonen står, är det uppenbart att det kommer att bli en väldigt speciell uppvisning.

Efter ett tag går han med på att spela My Dark Places som ett några i publiken ropat efter, men det fungerar inte alls så de får spela Paradise is for the Blessed istället. Sedan, efter en timme, kommer första avbrottet.
”I don’t do drugs and I don’t smoke, I just have my occasional drink … Every two minutes,” kläcker han ur sig och kliver av scenen för att besöka toaletten. Efter ett par minuter återvänder han och får mig att undra om han inte passade på att få i sig en flaska till under tiden.
Det blir om möjligt ännu vingligare och den delvis minst lika ”glada” publiken börjar splittras. Majoriteten stannar ändå kvar och försöker bidra till en minnesvärd kväll medan ett par börjar bua och någon till och med kastar ett tomt glas på Dan Treacy som inte blir särskilt road av bedriften.
Dan Treacy vill sedan inte sjunga samma sång som bandet, och det börjar argumenteras på scenen. För ett ögonblick önskar jag att allt bara kunde ta slut. Men snart kör de igång igen, och ”She’s My Yoko” blir faktiskt mycket bättre än man trodde!
Bandet kliver till slut av scenen, men återvänder utan huvudpersonen för extranummret. Dan vägrar komma fram och Texas Bob får på egen hand ta hand om ”Part Time Punks”. Till slut kommer även Dan tillbaks up och då räcker det inte bara med en låt. När bandet informerats att det är dags för dem att kliva av scenen blir han kvar ensam på scenen och avslutar med ett gitarrsolo på en hemskt ostämd gitarr.
Jag hade själv inga förväntningar, och då gick det faktiskt att uppskatta underhållningen i denna spelning, men jag tycker ändå synd om dem som förväntat sig så mycket mer av honom.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Recension, Sad Day For Puppets och Television Personalities, Strand

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1457
  • Sida 1458
  • Sida 1459
  • Sida 1460
  • Sida 1461
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in