Sad Day For Puppets bjuder på en solid föreställning och hinner med nio låtar på knappt 35 minuter. Shoegaze från Blackeberg har aldrig varit bättre! Material från alla skivorna spelas (fyra från senaste, tre från Unknown colours, ”Hush” från ”Just Like A Ghost EP” och singeln ”Again”).
Tyvärr överröstas Anna Eklunds underbara stämma av den lite för höga volymen på resten av bandmedlemmarnas instrument och den fantastiska atmosfären i deras musik blir inte lika intensiv som på skiva. Men SDFP är ändå tillräckligt bra idag för att bli kvällens höjdpunkt.
Jag hade inga större erfarenhet av Television Personalities, men min research bland äldre spelningars recensioner gav mig inga större förväntningar och det är jag verkligen glad att jag inte hade. När Dan Treacy vinglar upp på scen och drar igång ”Look Back In Anger”, samtidigt som det verkar som att han knappt har koll på var mikrofonen står, är det uppenbart att det kommer att bli en väldigt speciell uppvisning.
Efter ett tag går han med på att spela My Dark Places som ett några i publiken ropat efter, men det fungerar inte alls så de får spela Paradise is for the Blessed istället. Sedan, efter en timme, kommer första avbrottet.
”I don’t do drugs and I don’t smoke, I just have my occasional drink … Every two minutes,” kläcker han ur sig och kliver av scenen för att besöka toaletten. Efter ett par minuter återvänder han och får mig att undra om han inte passade på att få i sig en flaska till under tiden.
Det blir om möjligt ännu vingligare och den delvis minst lika ”glada” publiken börjar splittras. Majoriteten stannar ändå kvar och försöker bidra till en minnesvärd kväll medan ett par börjar bua och någon till och med kastar ett tomt glas på Dan Treacy som inte blir särskilt road av bedriften.
Dan Treacy vill sedan inte sjunga samma sång som bandet, och det börjar argumenteras på scenen. För ett ögonblick önskar jag att allt bara kunde ta slut. Men snart kör de igång igen, och ”She’s My Yoko” blir faktiskt mycket bättre än man trodde!
Bandet kliver till slut av scenen, men återvänder utan huvudpersonen för extranummret. Dan vägrar komma fram och Texas Bob får på egen hand ta hand om ”Part Time Punks”. Till slut kommer även Dan tillbaks up och då räcker det inte bara med en låt. När bandet informerats att det är dags för dem att kliva av scenen blir han kvar ensam på scenen och avslutar med ett gitarrsolo på en hemskt ostämd gitarr.
Jag hade själv inga förväntningar, och då gick det faktiskt att uppskatta underhållningen i denna spelning, men jag tycker ändå synd om dem som förväntat sig så mycket mer av honom.