• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bigga than Ben

24 november, 2010 by Redaktionen


Bigga than Ben

Det kan vara svårt att lyckas i Englands undre värld. Bigga than Ben fungerar som en instruktions film för den som vill försöka. Den presenterar en värld där otrohet inte är en moralisk fråga, utan en fråga om överlevnad.

Filmen handlar om två unga ryska invandrare, Spiker (Andrei Chadov) och Cobakka (Ben Barnes), som kommer till England för att tjäna stora pengar. Efter några hederliga försök inser de att de inte klarar sig själva. De tar hjälp av Artash (Ovidiu Matesan) , som lär dem att snatta, fiffla med mobiltelefoner och lura banker. De kommer på fötter och lyckas de skaffa sig jobb. För ett tag går allt bra men med ett liv som utspelar sig bland knarkare, trångboddhet och kulturkrockar kan drogerna bli ett sätt att fly undan verkligheten. Detta är just vad som händer Spiker.

Filmen, som är baserad på en novell, utger sig för att vara ett drama men den görs med en gnutta tragikomiska inslag som baseras på kulturella föreställningar och som bäddar för missförstånd. Ett bra exempel på detta är när Cobakka ska hjälpa en kvinna med att bära matkassarna till bilen. Med sin ryska accent blir situationen snabbt dråplig och Cobakka, vars avsikter var goda, kommer därifrån med kvinnans båda kassar.
Tempot i filmen växlar väldigt ofta första halvan av filmen. Det är snabba klipp med sköna punk takter, vilket följs av avstannanden som består av att folk pratar rakt in i kameran. Detta gör att man på ett snabbt sätt lär känna miljöerna och de föresättningar som huvudpersonerna har. Det jag saknar i filmen är en mörkare vision av den undre världen och dess invånare. Större utsvängningar. Vid ett tillfälle i filmen målar berättaren, Cobakka, upp bilden av en pundare och dess tillvaro. Det är en härlig beskrivning av ett tragiskt subjekt.

Musiken är ett stort plus och om man gillar filmer som skildrar förorter i England (vilket jag gör), kan jag starkt rekommendera denna film. Både Andrei Chadov och Ben Barnes gör ett strålande jobb som de båda ryska invandrarna.

(Fyra räkor av fem.)

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, dvd, London

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: dvd, London, Recension, Scen

Två filmer på filmfestivalen: Skateland och American Grindhouse

23 november, 2010 by Redaktionen

Skateland
En film som inleds med låten Funky town. Det blir nog inte bättre. Och det blir det tyvärr inte. Skateland är en visuellt mysig film, men tyvärr inte så mycket mer än så. Soundtracket är klassiskt poprockigt och skådespelarna ögonsköna.Men det tar liksom bara slut där.
Skateland handlar om Ritchie Wheeler som lever i 80talets Amerika. Han är en rätt typisk 19åring. Han vet inte vad han vill med livet, han vill leva här och nu. Den sista sommaren. Hans föräldrar skiljer sig, tragedi. Och filmen fortsätter.
Jag vet inte om det är jag som haft höga förväntningar, jag tycker titeln låter underbar, eller om jag omedvetet jämnför denna film med den fantastiska film jag såg några timmar tidigare(American Grindcore, läs recensionen) men filmen är. Seg. Den lyfter liksom aldrig. Den börjar och den slutar.
Skateland är gjord av Anthony Burns, en amerikansk journalst och manusförfattare. Det hans första film och jag vet inte om jag vill se hans nästa.
Sorry mate, men filmen får 1½ av 5 möjliga (Tacka funky town)

American Grindhouse
Jag minns när jag hade filmhistoria i gymnasiet. Man fick lära sig om filmens uppkomst och hur de stora bolagen kom till, men aldrig under mina år fick jag höra talas om grindhouse. Det var nog, tyvärr, inte förrens Tarantino/Rodriguez dubbelfilm Grindhouse kom ut som jag började höra talas om denna fantastiska sak.( Grindhousefilmen har dock ingenting med denna American Grindhouse att göra.)
American Grindhouse är Elijah Drenners dokumentärfilm om just grindhouse och uppkomsten av exploationsfilm. Man har samlat ihop flera olika filmvetare, regissörer och viktiga personer från de åren på exploationgenren grodde fram och skapat en riktigt bra undervisningsfilm. Filmen är uppbyggd i olika sektioner där alla subgenrer inom exploationsfilm rabblas upp en efter en med kommentarer och filmsnuttar som hör till. Man går från Edison till Passion of the Christ på 80 glada minuter, helt fantastiskt!
Vad är då exploationsfilm för den som inte känner igen ordet. Lättaste sättet att beskriva det vore att säga film som är tabu och ”omoralisk”. Filmer som innehåller sex, våld och droger, oftast lågbudget. Kända filmer inom den genren skulle kunna vara underbara Easy riders, Psycho eller svenska rape and revengefilmen Thriller(där Quentin Tarantino funnit väldigt mycket inspiration). För att ta några nyare som de flesta har sett.
Så om du intresserad av blaxploitation och alltid undrat vad naziploatation är så är detta absolut en film för dig. Eller om du helt enkelt bara gillar gore, sex och jesus. Se och föstå.
Filmen tilldelas 3 av 5 möjliga

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, film, Skateland, American Grindhouse

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: American Grindhouse, Scen, Skateland, Stockholms filmfestival

Reflektioner om pjäsen: Mormors svarta ögon (av och med Tanja Lorentzon) ur ett finskt och ickefinskt perspektiv

21 november, 2010 by Redaktionen

.

Den här pjäsen för mig tillbaka till min barndoms somrar där Marsken, flaggan och Karjala hölls högt. Det var givetvis inte ölmärket som det handlar om utan Karjala, Karelen som ockuperades av Sovjet sommaren 1944.

Min egen morfar Antti kom från en liten by i Karelen och var veteran från två krig, något som han aldrig lät familjen glömma. Varje sommar tillbringades under hela min barndom med morfar, mormor och Saima utanför Gnesta, där en liten bit av Finland skapades under sommarmånaderna.

Flera av min mors många släktingar kom och hälsade på och många glada fester med finländska inslag fanns både på gott och ont.

Vi talade för det mesta finska och lyssnade på finska nyhetssändningar så att man blev marinerad av det finländska. Man tog sig även några veckor för att resa över till Finland och hälsade på släktingar både i österbotten och i Helsingfors.

På ett plan är ” Mormors svarta ögon”, av och med Tanja Lorentzon, inte en pjäs för vem som helst på grund av den mycket personliga historia som framförs. Det vilar även en stark nostalgisk känsla över texten som framförs.

Tanja Lorenzons familj, som ursprungen kommer från Finland, lämnade vad som ibland kallats Kekkoslovakien (1956-1982) för att skapa sig ett nytt liv Sverige, med hela familjen med slutligen sex syskon och två vuxna. Familjen Koukonen, senare Svedjeström, var som många andra finländare starkt präglade av kriget och speciellt mormor Mirjam kom att spela en stor roll.

Den finska arbetskraftinvandringen som kom hit under rekordåren, var till stora delar hämtade direkt från grannar och bekanta i Finland. De kom till ett Sverige där en liten bit av det gamla landet byggdes upp.

Tangofinnen, blev både ett skällsord och ett epitet för flertalet av finländarna med sina egna föreningar och sällskapsliv, ett liv som många gånger mer förknippads med kniv, koskenkorva och fullfinnar.

Det första en arbetsfinne fick höra var: ” tänk på ackorden, jobba inte så hårt, svenskarna hänger inte med”. Det var finländarnas vana att arbeta snabbt på arbetsplatsen som inte gillades.

”Mormors svarta ögon” är även en historia om riktig kvinnokraft när Tanjas mor Terttu bryter sig ut ur den många gånger för finska miljö som uppkom, där oftast män inte lärde sig svenska för att man helt enkelt aldrig umgicks med andra än finländare. Något som har skapat problem senare i livet för dem.

Något som inte är självklart för den som inte har levt med flera kulturer; finländare har som många andra folk svårt att bara släppa sin egen kultur och acceptera allt det nya som fanns i det nya landet Sverige.

Hela pjäsen andas av närvaro och ingenkännande i hur det var under 1980-talets Tumba, en förort som har fått sämre rykte än vad den förtjänar.

Jag vill inte kalla pjäsen för en invandrarpjäs utan något som många gånger är allmänmänskligt i ordets rätta bemärkelse.

Pjäsen är något som många andra invandrargrupper, ett ord från den ack så svenska byråkratiskan, kan känna ingen sig i. De greker, turkar, jugoslaver och andra som kom hit till Sverige för att skapa ett nytt liv, ”Mormors svarta ögon” är även en pjäs för er.

Bild: http://www.dramaten.se/PageFiles/41723/MSG_press_4_mini.jpg

Det är egentligen underligt hur påtagligt vatten gör vissa saker. Inte vilket vatten som helst heller, jag talar om Östersjön. Plötsligt så är man i ett annat land, även om bara rör sig några timmar bort från en svensk hamn. Det spelar egentligen ingen roll om man är finländare eller gotlänning, vetskapen om att man inte bara kan sätta sig i en bil och sedan efter en längre färd vara framme vid sitt forna hem påverkar. Istället väntar båtfärd, timmar över öppet vatten som kan vara minst lika vanskligt som Nordsjön.

Inte heller språket blir detsamma som rikssvenskan. Många gånger har man fått höra för att man inte talat som alla andra. Det bestämda, lite vilda och ack så stolta i rösten som hörs varje gång man öppnar munnen, det går inte riktigt att förklara. Naturligtvis blir det ju ännu mera påtagligt när man faktiskt talar ett helt annat språk som inte ens tillhör samma språkgrupp. Ändå har Finland och Sverige en lång, gemensam historia, på ett helt annat sätt än vad Gotland har haft med Sverige.

Jag kände många paralleller mellan Tanjas familjehistoria och den som är min egna, gotländska. De svåra förhållandena med arma umbäranden har nog alla i släkthistorian. Att däremot ta sig över det där öppna vattnet, även om det inte är något större avstånd, inte längre ha släkten nära, känna havets mörka vatten mellan sig och de som står en nära och känna en ensamhet i att inte tala som alla andra i ens nya omgivning, det kan jag mer än väl känna förståelse för. Mummo är mummo även på gotländska.

Nu har jag inte blivit kallad för finne, finnjävel, koskenkorven eller liknande, men ord som guten, gotlandsbaggen, båtflykting, ”utlänningen”, keno och liknande har sagts genom åren. Faktumet att Gotland har ett eget minoritetsspråk, gutamålet, ger ytterligare dimensioner av ett förlorat språk. Både min föräldrageneration och den innan talade betydligt mera av detta språk än vad jag själv har gjort. Känslan av att man borde kunna tala det finns.

Tanja berättar sin familjehistoria via tre generationer kvinnor med ett driv som fångar upp en och tar med en genom ett utanförskap som aktivt försökts fördrivits. Det är otroligt hur snabbt händelser glöms bort när det kommer till historia, samhälle och folkströmningar. Sverige hade en kraftig arbetsbrist i sin efterkrigsindustri medan Finland hade det motsatta förhållandet. De som kom hit hade oftast en enklare bakgrund och höll fast vid det som de kände till. Paralleller till det tidiga industriella Sverige med arbetare finns det många. Hade inte arbetskraften funnits hade Sverige inte varit en stark industrination idag. Tänkvärt skulle jag vilja påstå.

Stoltheten över att vara finne slår emot en, även om Tanja länge under sin uppväxt minst lika passionerat avskytt att hon var just finska. Den stoltheten kan jag känna igen från alla gotlänningar som flyttat till andra sidan Östersjön och som ännu är lokalpatriot för sin älskade ö.

Nu skulle man ju kunna vara krass och säga att det är en pjäs som passar in hos många olika individer med både svensk lantortsbakgrund som nysvenskar med allehanda livsomvälvande händelser i ryggsäcken. För visst är det så. Människor är inte så olika när det kommer till kritan, många upplevelser kan delas över gränserna. Att ha ett starkt band till Östersjön däremot, det tror jag nog är en sådan sak som få andra har med samma närvarande effekt.

Se den, det är en upplevelse som ger en lite av alla de starka känslorna på en och samma gång, på ett kraftfullt berättat och småhumoristiskt framfört sätt.

Av Alexander Sanchez och Jessika Ahlström

Foto: Roger Stenberg

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet, Nummer, Dagens Nyheter, Sveriges Radio.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, recension, teater, scen

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Recension, Scen, Teater

Konsertrecension: Graveyard, Debaser Slussen

21 november, 2010 by Redaktionen

Graveyard, Debaser Slussen 19 November
Graveyard är ett hårdrocksband från Örebro. Fast den förklaringen duger liksom inte för Graveyard är så mycket mer. Med tydliga influenser från bla Sabbath så tar de över hela Debaser och man glömmer för en sekund att man befinner sig i 2000talet. Musiken låter så autentiskt 70tal att jag genast vill odla mustach och köpa utsvängda jeans. Att publiken dessutom är helt vild i flanell och långt hår gör inte upplevelsen sämre.
Med riviga riff och en helt galen basist så är det svårt att stå still.Även om det är sjukt trångt så dansar jag så mycket jag förmår. I mitten av rummet så har ett gäng karlar bildat en slags moshpit som förvandlas till en helig danspitt under de lugnare låtarna. Grabbarna står med armarna i luften och svingar som att de väntar på någon slags Gud. Det är fruktansvärt fint att se.

Kvällens bästa låt är förmodligen Blue Soul. Joakim Nilssons röst är så fantastiskt att man inte riktigt vet vad man ska göra av den. Fast att säga att en låt var bäst är svårt för alla låtar var bra! Från första låt till extranummer så levererar Graveyard högklassig rock när den är som bäst!
Så, efter att ha sett dem tre gånger live så kan jag med glädje utnämna Graveyard till Sveriges bästa liveband! Kommer de till en stad nära dig så är du en dåre om du inte införskaffar biljett! För du kommer inte att ångra dig. Det har iaf jag aldrig gjort!

Läs även andra bloggares åsikter om Graveyard, Debaser, hårdrock, bilder, foto, musik, recension

Arkiverad under: Recension Taggad som: bilder, Debaser, Foto, Graveyard, Hårdrock, Musik, Recension

Mavis Staples på Nalen, Stockholm

20 november, 2010 by Redaktionen

Mavis Staples @Nalen, Stockholm. © Foto: Anders Löwdin
I går kväll stod Mavis Staples åter på en svensk scen. Och vad passar bättre än anrika Nalen och dess kunniga och talrika publik. Det var en tät och något kort konsert med en Mavis Staples som verkligen bjöd på sig själv och som hade roligt tillsammans med publiken igår.

Mavis Staples @Nalen, Stockholm. © Foto: Anders Löwdin

Senast jag såg henne var i augusti 2008 på Berns, Stockholm. Med sig i bagaget den gången hade hon musiken från samarbetet med bluesmusikern Ry Cooder, albumet om den amerikanska civilrättsrörelsen, “We’ll Never Turn Back” från 2007. Utmärkt och något tung musik märkt av det angelägna budskapet.

Mavis Staples @Nalen, Stockholm. © Foto: Anders Löwdin

Gårdagen bjöd på mer uppsluppna och direktare toner. Samarbetet med Jeff Tweedy från Wilco, som resulterat i det senaste albument “You Are Not Alone” har höjt temperaturen. Vi ser en märkbar spelglädje. En glädje som smittar.

Rick Holmstrom. Mavis Staples @Nalen, Stockholm. © Foto: Anders LöwdinFantastiska Rick Holmstrom på gitarr..

Det är liv, fart och professionalism när Mavis Staples uppträder. Ett fantastiskt konstaterande egentligen, Mavis Staples med snart 60 år i branschen underhåller mästerligt.

Mer om Mavis Staples här på Kulturbloggen.
Alla bilder © Foto: Anders Löwdin. Några fler bilder från konserten hittar du här.

Jeff Tweedy, Wilco och Mavis Staples på YouTube:

Mer att läsa:
Aftonbladet, SvD1, SvD2, Rosebudus.

Läs även andra bloggares åsikter om Mavis Staples, Nalen, musik, soul, folk, gospel.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: folk, gospel, Mavis Staples, Musik, Nalen, Soul

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1444
  • Sida 1445
  • Sida 1446
  • Sida 1447
  • Sida 1448
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in