• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Kulturbloggen recenserar: Änglagård – Tredje gången gillt

18 december, 2010 by Redaktionen


Bio: Änglagård – Tredje gången gillt
Sverigepremiär: 25 dec

Så var de tillbaka igen, folket i den lilla inhemska byn i Västergötland. Efter 16 år bestämmer sig Fanny (Helena Bergström) för att återigen göra ett besök i byn. Detta efter det att hennes dotter, Alice (Molly Nutley), har tjatat om att få möta sina rötter. Så framåt sommaren dyker de upp och i sedvanligt bruk blir splittras byn upp i två läger och genast kommer allt gamalt groll upp till ytan. Fanny, som mognat till sig lite, vill en gång för alla reda ut allt. Vem som är far till vem osv.
Änglagård 3, som är regisserad av Colin Nutley, innehåller även denna många vackra naturbilder och musiken känns även den ganska oförändrad. För att hjälpa oss som tittare att komma ihåg de olika relationerna som byborna har till varandra och gentemot Fanny och Zack (Rikard Wolff), använder sig Nutley av otaligt många tillbaka blickar och klipp ifrån de två andra filmerna. Nutley har även lyckats samla samma skådespelar gäng, vilket även det höjer den nostalgiska känslan. Men det blir för mycket. Man försöker skapa ett djup med ytliga intriger. Det känns lite som ett evigt tuggande. Det enda som driver filmen framåt är de nya människorna. Det finns nämligen en ny generation bybor som ännu inte hunnit bli allt för miljöskadade.

Jag skulle vilja slå ett slag för Henning (Reine Brylofsson), byns präst som nu har börjat känna sig hotad av sin egen ”lärjunge” och deras samspel är något av få saker som har lite substans. Reine tolkar dennes brister och tvivel på ett strålande sätt. I övrigt så är filmen bara som en enda lång såpa och skulle nog göra sig bättre på tv.
2 av 5 räkor.

Relaterat:
Expressen och recension i Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Änglagård 3, Helena Bergström, film, recension, Colin Nutley, Rikard Wolff

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Änglagård 3, Colin Nutley, Helena Bergström, Recension, Rikard Wolff, Scen

"Bomull" av Gunilla Ander – En solkig historia om våra t-tröjor och jeans

14 december, 2010 by Rosemari Södergren


Hur kommer det sig att en t-shirt med 100 procent bomull kan säljas för under hundralappen?
Det vill du nog inte veta.
Gunilla Ander har gått på djupet i bomullens historia. Hon har rest världen runt och träffat människorna som lever på bomullen, och ofta samtidigt får sin hälsa förstörd.

I diktaturens Uzbekistan tvingas skolbarn ut som slavar för att skörda bomull. I Västafrika helt tio miljoner människor helt beroende av inkomsterna från bomullsodlingen. Men de har ändå svårt att överleva, eftersom USA dumpar världspriserna genom att ge sina egna odlare bidrag för att kunna fortsätta odla. Möjligheten för utvecklingsländernas bomullsodlare att överleva på sitt arbete slås undan av de amerikanska intressena.
USA tillåter inte andra länder att ge sina odlare statligt stöd medan de amerikanska odlarna får generösa bidrag för att klara sig.

Fyra västafrikanska länder tröttnade på att inte kunna överleva på sin främsta exportprodukt och blåste till strid mot USA. Världshandelsorganisationen, WTO, gav de fyra i ”Cotton 4” rätt, med det bekymrar inte USA och prisdumpningen bara fortsätter.

Gunilla Ander tar också upp ett annat problem med bomullen:

Hur länge har vi överhuvudtaget råd att odla bomull för att göra t-tröjor och jeans? Kan vi låta den törstiga bomullen sörpla i sig vatten när så många människor på jorden lider brist på den varan? Redan saknar 40 procent av världens befolkning vatten och andelen ökar. 2050 måste dubbelt så mycket mat produceras som idag. Vore det då inte bättre att gå över till syntet och offra den där naturliga känslan som bomull ger? Är den värd sitt pris? Den verkliga kostnaden är ju långt högre än vad butikernas prislapp anger?
Frågan går att vrida och vända på och betrakta ur olika perspektiv. Syntetmaterial kommer ju ofta från den ändliga oljan, och även andra naturfibermaterial har sina kostnader.

Bomull som den odlas idag, kräver oerhört mycket vatten och bekämpningsmedel. Gunilla Ander berättar att den snabba utbyggnaden av konstbevattning de senaste femtio åren har åstadkommit en revolution inom jordbruket, men det är samtidigt till priset av jorderosion, överexploaterade floder försaltade åkrar och förstörda ekosystem. Bomullen har sin del i detta, skriver hon.

Det är en tung bok att läsa. Genom att berätta om bomullen berättar Gunilla Ander om världens problem, tycker jag. Bomullen är som en symbol för en mängd andra orättvisor där USA tillåter sig själv att prisdumpa och se till sitt hus medan fattigare länders bönder kan slita dygnet runt men ändå inte få det att gå runt.

TCO-tidningen berättar också om boken:

Gunillas dystra iakttagelser och något pessimistiska funderingar kring handelspolitiken ska inte förväxlas med uppgivenhet. Tvärtom. Det har betydelse att man bryr sig, betonar hon. Det krävs politiska förändringar, men även konsumentmakten kan användas i dag för att påverka producenterna.

– Jag tycker att man ska fråga i affären var bomullen till tröjan kommer ifrån. Det bidrar till att sätta tryck på producenterna.

Gunilla Ander är en av Sveriges mest erfarna journalister när det gäller internationell jordbrukspolitik. Hon har arbetat som nyhetsreporter sedan mitten av 1980-talet och för tio år sedan började hon specialisera sig på EU:s jordbrukspolitik och WTO-förhandlingarna mot frihandel, för facktidningen Land Landbruk. År 2005 vann hon Star Prize, för en reportageserie om frihandelns betydelse för bönder i Nya Zeeland, Argentina och Mali.

Bomull : En solkig historia
Författare: Gunilla Ander
Förlag: Ordfront Förlag
ISBN10: 9170375399
ISBN13: 9789170375392

Göteborgsposten har också skrivit om boken liksom Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Bomull, recension, faktaböcker, reportage, böcker, USA, jordbrukspolitik

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bomull, faktaböcker, jordbrukspolitik, Recension, reportage, USA

Skivrecension: Mother Misery med Standing Alone 2010

13 december, 2010 by Redaktionen


Efter att ha lyssnat på tidigare material från Mother Misery så hade jag höga förväntningar på den nya skivan Standing Alone, och jag fick vad jag förväntade mej. Tidigare referenser till Audioslave finns kvar, inget som jag har något emot. Det låter lite mer polerat men tungt så det räcker.

Det känns som ett steg tagits i riktning mot radio, lite mer mainstream. Om det steget är rätt får väl framtiden utvisa. Det är ju bra att höras på radio också och det finns definitivt ett par spår som skulle passa utmärkt. Men som sagt, ett steg i den riktningen, med Standing Alone så har Mother Misery definitivt inte ramlat över kanten till mainstream träsket. Håll er borta!
Riffen är tunga och sången i toppklass, rytmsektion gör också ett toppjobb. Resultatet är helgjuten tung rock med en rejäl portion melodi och sköna refränger. John Hermansens röst är en njutning att höra, sen får den vara lik vems som helst!

Skivan håller definitivt för flera lyssningar, har haft den i bilen under en tid och både min 13-årige son och jag tänker behålla den där ett tag till. Det är en jämn skiva så det är svårt att välja en favorit, men jag fastnar för ”This is what I am”, kanske just för att den känns lite Audioslave? Standing Alone är en av de bättre svenska album jag hört på senare tid och det borde kunna låta ännu bättre live!

Recension Bernt Gustin

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Mother Misery, Rockmusik, skivrecension

Från premiären på Maria Callas med Rikard Wolff

11 december, 2010 by Rosemari Södergren


Rikard Wolff spelar Maria Callas. Det är en föreställning som det inte går att motstå, den bara måste ses. Lucas Svensson har specialskrivit pjäsen för Rikard Wolff.

Föreställningen börjar med Rikard Wolff iklädd svart klänning i ett elegant vitt rum, med vita fåtöljer och vit soffa med vit beklädnad på vit fluffig matta. Rummet är elegant, som det anstår Maria Callas. Det är en sen kväll i Paris och Maria Callas berättar delar ur sitt liv för oss.

Föreställningen är en monolog även om det finns en skådespelare till på scenen, Maria Callas uppasserska Bruna, spelad av Eva Stenson. Bruna är underdånig och passar upp och yttrar inte ett ord, hon tar inte ens en sekund av ljudutrymmet från Maria Callas.

Operasångerskan Maria Callas är en av 1900-talets mest mytomspunna kvinnor. Hon föddes i USA, men kom till i Grekland. När hennes föräldrar och storasyster lämnade Grekland för USA låg hon i sin mammas mage. Hennes föräldrar hade önskat sig en son.

Tjock, med glasögon och ful, i alla fall inte lika vacker som sin syster Jackie, det är den bild Maria Callas har av sig själv som liten. Men hennes mamma spelar skivor och Maria upptäcker att hon kan sjunga.

Hon var medveten om att hon var den största operasångerskan och hon lämnade sin man för en av världens rikaste män, Ari Onassis som senare lämnade henne för den amerikanske presidentens änka Jackie.

Rikard Wolff gestaltar denna diva med kärlek och respekt. Hon är divan men också sorgsen. Han är enastående, då han kan spela kvinna utan att dt blir töntigt, vilket ju alltid är en risk när män spelar kvinnoroller. Hans röst är speciell och inte särskilt kvinnlig. Berättelsen var så levande, med text så målande och fängslande att jag efter en stund glömde av att det var Wolff knarriga röst.

Regissören Lukas Svensson berättar i ett pressutskick om sina tankar med föreställningen:

– Callas liv kretsar mellan två poler, livet och konsten och hon är beroende av båda, men hon får dem aldrig att fungera tillsammans. När hon försöker att välja bort det ena för det andra blir resultatet tragiskt och kvar finns bara ensamhet och längtan. Callas var en person som drev sitt liv till extremer och ytterligheter och aldrig kompromissade.

– Den här pjäsen utspelar sig under hennes sista timmar, när allt är förbi, när livet reducerats till frågan om man ska gå ut eller stanna inne. Det som existerar är minnet, allt som är förlorat, allt som inte kan fås tillbaka, säger Lucas Svensson.

Pressmaterialet berättar:

Maria Callas – La Divina – var en av 1900-talets stora fixstjärnor. När hon stod på toppen av sin karriär älskades hon av en hel värld. Men hennes kärleksliv var allt annat än en framgångssaga. Hennes hjärtesorg skulle till slut bli så stor att hon förlorade sin röst. Mot slutet av sitt liv isolerade hon sig allt mer. Hon dog ensam endast 53 år gammal i Paris.

Det handlar inte bara om Maria Callas – det hon har att säga berör oss alla och våra existentiella villkor.

Som den dikt hon citerar från Pasolinins ”Grävskopornas gråt” i slutet:

Endast att älska, endast att känna
räknas, inte att ha älskar,
inte att ha känt. Att leva av

en förbrunnen kärlek inget ångest.
Själen växer inte mer.
Värmen sprider sin förtrollning

och natten häver sig mättad härnere
mellan flodens slingrande band
och dämpade sken från stadens utspridda

ljus. Tusen liv ekar ännu härnere.

Publiken på premiären gav föreställningen stående ovationer, både åt skådespelarna och regissören och de som medverkat till de fantastiska dräkterna och den stilenliga dekoren.

Vilka satt då i publiken? Som på de flesta premiärer en hel del kändisar. Helena Bergström såg jag i pausen, inte oväntat, filmen Änglagård 3 där hon spelar mot Rikard Wolff har snart premiär på svenska biodukar.
Olle Wästberg, tidigare chefredaktör på DN, såg jag. Han syns ofta på teaterpremiärer, liksom tidigare ministern Laila Freivalds, som satt bredvid mig och min teaterkompis. Dramatenskådespelaren Magnus Roosman såg jag också.

Här en intervju med Rikard Wolff om Maria Callas.

Här är Rikard Wolffs hemsida.

Relaterade artiklar:
Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning.

Recension i SvD.

Fotograf Mats Bäcker
Bildtext Rikard Wolff i Maria Callas – obesvarat liv. Urpremiär på Lilla scenen 11 december 2010.



Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Recension, Stadsteatern, Teater

Filmrecension: För alltid patriot

11 december, 2010 by Redaktionen


Patriotism är idag ett laddat ord, ofta förknippat med rasism, nationalism och nazism. För alltid patriot är en dokumentärfilm av Bo Harringer och Renzo Aneröd, som har följt tre ”gäng”, Njord, Månegarm och Black Wings som lever i ett gränsland, väl medvetna om sin situation och trötta på att inte få vara stolta över sitt fosterland och trötta på alla fördomar.

Deltagarna presenteras på ett neutralt, vardagligt sätt vilket leder till en gemytlig känsla och man låter dem själva få säga sina åsikter i lugn och ro. Det är en bra spriding på de olika grupperna, ett raggargäng, ett vikingarock -band samt en grupp med asatro – anhängare, vilket gör att man får större förståelse för deras situation. Filmen, som är ca 75 min, håller en lugn lunk men får en spännings ökning då man låter några av de uttalade patrioterna få åka till Hammarkullen för att träffa hipphopparen Enver.

När jag först såg om filmen på Hagabions hemsida visste jag direkt att jag ville se den. Ämnet känns högaktuellt och det var otroligt skönt att få se dessa människor som de är. Inga smygfilmanden eller försök att hänga ut någon, utan bara så ärlig man kan vara framför en kamera. Jag kan starkt rekommendera er att försöka se denna dokumentär, då den väcker många tankar och leder till ett eget ställningstagande.

Läs även andra bloggares åsikter om film, patriot, filmrecension, dokumentär, asatro

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: asatro, Dokumentär, Filmrecension, patriot, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1436
  • Sida 1437
  • Sida 1438
  • Sida 1439
  • Sida 1440
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in