Efter att ha lyssnat på tidigare material från Mother Misery så hade jag höga förväntningar på den nya skivan Standing Alone, och jag fick vad jag förväntade mej. Tidigare referenser till Audioslave finns kvar, inget som jag har något emot. Det låter lite mer polerat men tungt så det räcker.
Det känns som ett steg tagits i riktning mot radio, lite mer mainstream. Om det steget är rätt får väl framtiden utvisa. Det är ju bra att höras på radio också och det finns definitivt ett par spår som skulle passa utmärkt. Men som sagt, ett steg i den riktningen, med Standing Alone så har Mother Misery definitivt inte ramlat över kanten till mainstream träsket. Håll er borta!
Riffen är tunga och sången i toppklass, rytmsektion gör också ett toppjobb. Resultatet är helgjuten tung rock med en rejäl portion melodi och sköna refränger. John Hermansens röst är en njutning att höra, sen får den vara lik vems som helst!
Skivan håller definitivt för flera lyssningar, har haft den i bilen under en tid och både min 13-årige son och jag tänker behålla den där ett tag till. Det är en jämn skiva så det är svårt att välja en favorit, men jag fastnar för ”This is what I am”, kanske just för att den känns lite Audioslave? Standing Alone är en av de bättre svenska album jag hört på senare tid och det borde kunna låta ännu bättre live!
Recension Bernt Gustin