• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Nils Petter: Inte bara bio

23 januari, 2011 by Rosemari Södergren

Nils Petter: Inte bara bio

Filmjournalisten och filmexperten Nils Petter Sundgren, känd bland annat från SVT:s Filmkrönikan och TV4:s filmprogram, är väl om någon svensk filmkritiks främste förgrundsgestalt. Lång, smal och elegant med vänligt leende med framför allt kunnig och beläst. Hans biografi kom ut i slutet på 2010.

Memoarerna består av dryga 350 sidor fullspäckade med erfarenheter av hans liv som filmskribent, med fakta om film, filmhistoria, möten med regissörer och skådespelare, med tankar om kulturjournalistik och filmjournalistik i synnerhet. Den har varit helt fantastiskt att läsa, som en mentor som guidat mig in i filmkritikernas värld.

Han berättar om tiden på TV2 och tiden på TV4, där han både pekar på avarter av politiskt ideologiskt styrd tv som på överkommersiellt driven tv. Nils Petter Sundgren berättar ibland skvaller och historier han hört, utan att han kan bevisa att allt är sant. Det gör inget, det gör att boken känns som att sitta tillsammans med honom över en kopp te eller ett gott vin och höra honom berätta. Det blir bara mer levande och ärligt på det sättet.

Som en historia om en tidigare TV2-chef, Kristian Romare.

Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. Just Lenin var i ropet, eftersom Stalin inte längre var riktigt rumsren.

Inte för att jag vet om jag tror på det. Men å andra sidan har mänsklighetens historia kantats av en mängd knäppa händelser.

Fast det allra roligaste att läsa är förstås om alla möten med filmskapare, med regissörer, skådespelare och producenter och om Nils Petter Sundgrens tankar om rollen som filmkritiker.

Han berättar också om kontroverser och mellan honom själv och andra filmkritiker. Jag misstänker att de som han berättar om kanske skulle kunna ge en annan syn på debatterna och konflikterna. Men det gör inget, för det här är Nils Petters memoarer, inte en journalistisk produkt med krav på objektivitet. Det är just att han är personlig och subjektiv som är en av styrkorna i boken, som gör den så trevlig att läsa att det var svårt att slita sig.

På ett snyggt sätt berättar han om sig själv, sin uppväxt och sina äktenskap och sina vänner, utan att det blir för privat men ändå intressant.

När jag jobbade på webbredaktionen på TV4 träffade jag honom i förbifarten några gånger. Filmfreak som jag kunde jag förstås aldrig låta bli att fråga vad han tyckt om någon av de senaste förhandsvisningarna. Han svarade alltid.

Nils Petter Sundgren har spänst i språket, självklart. Han är litteraturvetare också och mycket beläst och allmänbildad inom många olika kulturarter. Ibland blir meningarna lite ovanliga i sitt uppbyggnad, det känns som om något verk fattas, men det är oftast bara att han har ett för idag lite ovanligare sätt att bygga meningarna på. Jag hittar några små slarvfel som korrekturläsaren missat. Men jag undrar vem som presterar 350 sidor av en sådan filmhistorisk resa utan att tappa bort något litet ord på vägen?

Det är så mycket från boken, så många historier om möten med filmskapare och så många tankar kring film och filmkritik som jag skulle vilja utveckla och skriva om i den här lilla recensionen. Det skulle dock bli en alltför lång bloggpost. Det skulle ändå aldrig bli samma sak som att läsa boken. Det är bara att konstatera, den som är filmintresserad har några trevliga givande timmar framför sig ifall han/hon läser boken ”Inte bara bio”.

Fler recensioner av boken:
Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om bok, film, filmkritik, Nils Petter Sundgren

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Filmkritik, Nils Petter Sundgren, Scen

Recension: Alex Schulman: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

23 januari, 2011 by Rosemari Södergren

Alex Schulman står på Sturehof med en öl, en gammeldansk och ett par resväskor. Han har just lämnat lägenheten där han levt med sin fru. Där börjar Schulmans nya bok ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”.

Alex flyr från ångesten efter skilsmässan genom flitigt bruk av alkohol, oftast på finare inneställen, nästan krypande hem ibland. På jobbet finns dock den allra snyggaste kvinnan Amanda. Hon är männens trofé. Alla män flockas och trängs kring henne. Alex suktar men tror knappt att han har någon chans.

Amanda bjuder in honom att läsa ett stycke i den bok han skriver på. Det ena ger det andra och när ett år sedan skilsmässan gått har Alex och Amanda fått en dotter, Charlie, som ju blev känd i hela Sverige då Alex bloggade om livet som pappa åt henne.

Alex Schulman är i mina ögon en gullgosse. Först och främst är han en man som är 33 år. Det är precis den ålder då en man kan få vad som helst, nästan. Varenda arbetsgivare suktar efter män i den åldern. Jag såg det i praktiken exempelvis när jag jobbade ett år på DN.se. Det var en mängd duktiga, kompetenta kvinnor som hade längre och kortare vikariat. Men när DN.se väl bestämde sig för att anställa några så blev det just tre män som var kring 30 år. Och ändå var den dominerade delen av medarbetarna redan just män i 30-årsåldern.

När jag då fick den här boken i min hand av Alex Schulman: ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”, som är denna 33-årige mans andra bok, är det förstås med skepsis jag börjar läsa. En bit en i boken blir jag lite arg på honom, jag tycker att han koketterar och låtsas ett dåligt självförtroende.

Men trots att jag har svårt att smälta hans dåliga självförtroende måste jag erkänna att mannen ifråga har flyt i sitt språk. Det är roligt att läsa och det är välskrivet. Han är knivskarp i sina på gränsen till elaka beskrivningar av omgivningen och medievärlden, ibland. Och han är modig, som lyfter fram så personliga saker. Vem av oss vågar det, egentligen? Boken är som en personlig blogg renskriven till bättre svenska.

Åsa Beckman i DN är ännu mer kritisk än jag:

Här finns några träffsäkra scener (som när han är med i tv-s ”Singing bee”, får stämpeln ”författare” i pannan av Daniel Sjölin i ”Babel” eller försöker kallprata med en gammal skolkamrat på en fest) och då handlar det ofta om sociala åkningar mellan överläge och underläge som Schulman verkligen har blick för.

Men scenerna med nerv är för få, tonen för kokett. Det är mycket möjligt att det mellan den där bardisken och Visby BB där deras barn föds ett år senare, finns en större kärleksroman, men tyvärr finns den inte här.

Del ur beskrivning av boken på bokbutikernas hemsidor:

En sommardag i juli 2008 separerar Alex Schulman från kvinnan han levt med i sex år. Med en resväska i vardera hand lämnar han förvirrad deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på Stockholms gator. Han inser att han står inför en ny tillvaro, framför en ny sorts resa – han ser inte alls fram emot den.
På dagen ett år efter separationen föds hans dotter Charlie på BB i Visby.
Det här är den brokiga, underbara historien om allt som hände däremellan.

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött
Alex Schulman
ISBN10: 9164203476
ISBN13: 9789164203472

Läs även andra bloggares åsikter om Alex Schulman, recension, bok, böcker, litteratur, kärlek

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Alex Schulman, Böcker, Bok, Kärlek, Recension

Recension Stratovarius: Elysium

23 januari, 2011 by Redaktionen


Stratovarius med albumet Elysium

Betyg: 2+ (räkor)

Finska hårdrocksbandet Stratoviarous nya skiva Elysium inleds med singeln Darkest Hours och det är en stark öppning men en låt som är ganska tydligt singelbetonad och inte lämnar några större spår efter sig. Däremot sätter andra låten, just Elysium, tonen för resten av skivan genom en lugn inledning och sedermera en femton minuter lång, bombastisk utsvävning i både sång och orgel, visserligen vackert på sina ställen men ändå kanske något onödigt långt.

Det är rent allmänt mer orgel än vanligt, på vissa låtar är det lugnare än vad som brukar känneteckna bandet och det är egentligen bara Event Horizon som låter väldigt mycket klassiskt Stratovarius. Sedan bandets gitarrist och anförare Timo Tolkki hoppade av har kompositionen spretat mer än vanligt och Elysium är inget undantag. Det hörs att alla bandmedlemmar numera bidrar med egna låtar och ibland blir det bra, ibland mindre bra.

En del av låtarna fastnar faktiskt. Fairness Justified, till exempel, där Matias Kupiainen står för ett av skivans få men fina gitarrsolon. Avslutningen av Fairness Justified är också bra, ett mäktigt sjung-och-svara mellan en kör och sångaren Timo Kotipelto. Just den är ett av det starkaste spåren, även om Infernal Maze är min favorit i sin domedagsliknande skrud av operabetonat svårmod.

Vissa låtar kunde jag däremot nästan hoppat över. Balladen Move the Mountain och The Game Never Ends är inga höjdare direkt. Infernal Maze är klart bästa låten på skivan och Stratovarius skulle nog behöva koncentrera sig mer på att hålla ihop kring en eller två bra låtskrivare istället för att springa iväg åt olika håll och dölja hela kalaset med väldigt mycket pompösa refränger och storslagna orglar.

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om Stratovarius, recension, skivnytt, hårdrock, Finland

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Finland, Hårdrock, Recension, skivnytt, Stratovarius

Nypremiärer på Dramalabbet visar vägen för ny, svensk dramatik

22 januari, 2011 by Redaktionen

Dramlabbet har nypremiär för Tillbakagång och Kusiner, från 2010 års Festival för ny dramatik.

Kulturbloggen var på festivalen sommaren 2010 och då skrev vi så här.

Det är ett kärt återseende när Tillbakagång och Kusiner har nypremiär. Båda pjäserna är enaktare och har vunnit på att ha spelats några gånger sedan sist.

Tillbakagång

Skulle jag sammanfatta hur jag uppfattar den pjäsen i ett två or blir det mer drama. Det har kommit till lite musik (vilket är trevligt men jag är inte säker på att det behövs) och mer rörelse. Erik Magnussons precisa stil vinner på det utökade spelutrymmet. Jag tyckte jag förstod bättre nu än första gången. Pjäsen var också roligare.

Tillbakagång är skriven av Helena Granström och spelas av Erik Magnusson. Regi står Camilla van der Meer Söderberg för.

Kusiner

Kusiner är både skriven och spelas av Eva Johansson och Louise Löwenberg. Två kusiner träffas regelbundet och har sex. De dras till varandra men sätter inga ord på sin relation eller sina känslor. De vet vad de vill men kan inget säga. Det uppstår en hel del komik i dansen runt retrosoffan.

Pjäsen har många bottnar men sex, lust och genusperspektiv är framträdande tema. Eva och Louise gör sina roller med känsla och inlevelse.  Och visar att de står för det de sa efter pjäsen ”…det är pjäsen som skall vara i fokus, inte skådespelaren”.

Regiöga var Fijona Jonuzi

Föreställningen producerades av Emelie Bergbohm.

Läs mer om föreställningen och Dramalabbet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Dramalabbet, premiär, recension, teater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater Taggad som: Dramalabbet, premiär, Recension, Teater

Kulturbloggen recenserar: Love and other drugs

21 januari, 2011 by Rosemari Södergren

Love and other drugs
Betyg 3 strömmingar av 5

När jag såg ”Brokeback Mountain” fastnade jag för den mörkhårige mannen i relationen. Alla pratade om att det var genombrottsfilmen för Heath Ledger som ju senare dog så tragiskt i en överdos av piller. Men för mig var behållning den andre skådespelaren, Jake Gyllenhaal. Sedan dess har jag hållit utkik efter honom i filmer.

Han spelar huvudrollen, läkemedelsförsäljaren Jamie Randall, i Love And other drugs. Hans rollinsats är ett skäl till att filmen får betyg 3.

Jamie Randall är en ung man som är ovanligt bra på att flirta och ragga kvinnor. För bra för sitt eget bästa. Han har svårt att behålla något jobb eller klara något utbildning eftersom det alltid trasslar med alla kvinnohistorier. När han får jobb som läkemedelsförsäljare går det ändå hyggligt och när han dessutom får börja sälja det nya läkemedlet Viagra, då gör han succé.

Han träffar en kvinn, Maggie spelad av Anne Hathaway, som har Parkinsons sjukdom. Hon vill inte ha någon fast relation utan vill bara ha sex. Säger hon. Vilket ju gör att de passar väldigt bra ihop, eftersom ingen av dem vill ha några fasta relationer.

Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway blev båda Golden Globe-nominerade för sina insatser i filmen som regisseras av Edward Zwick ( som tidigare regisserat bland annat ”Blood diamond” och ”Den siste samurajen”). I övriga roller ser vi bland annat Hank Azaria, Oliver Platt och Judy Greer.

Filmen handlar helt enkelt om för många saker. Driften med korruptionen inom läkemedelsbranschen, relationer och den är samtidigt en romantisk komedi som en allvarlig berättelse om att mogna som människa.

Regissören Edward Zwick kan sitt hantverk och Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway är mycket duktiga skådespelare, så jag tycker inte det är ett bottennapp, men om filmen hade skalat bort vissa delar och fokuserat mer på berättelsen om korruptionen inom läkemedelsbranschen tror jag den blivit mycket bättre.

Filmen är rätt omtalad också för att det är en hel del sexscener där du nästan får se de två huvudkaraktärerna nakna, och för den delen en hel del andra skådespelare också. I USA tror jag det kan räcka för att locka storpublik. Men på den svenska filmscenen räcker det inte.

Fast den har sina poänger och speciellt det som skildrar miljön kring läkemedelsindustrin och deras relationer till läkarna höjer filmens kvalitet.

Fler recensioner:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om Jake Gyllenhaal, Anne Hathaway, Love and other drugs, film, recension, läkemedelsindustrin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Anne Hathaway, Jake Gyllenhaal, läkemedelsindustrin, Love and other drugs, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1425
  • Sida 1426
  • Sida 1427
  • Sida 1428
  • Sida 1429
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in