• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Paintbox: ”The Night”

14 februari, 2011 by Redaktionen

Artist: Paintbox
Titel: ”The Night”
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 16 februari

”The Night” är bandet Paintbox andra album och släpps 16 februari på egna skivbolaget Wild Chance Music. Musiken sorteras bäst in under etiketter som episkt, alternativt, ambient och indie-pop.

Paintbox är en trio från Halmstad som består av Linnea Olsson på sång och cello, Gicken Johansson på gitarrer, bas och keyboards samt Magnus Johansson på trummor och slagverk. Deras debutplatta ”Bright Gold and Red” kom 2008 och i somras blev de inbjudna att spela som förband till Roxettes spelning i Halmstad. De har därefter också spelat som förband på David Rhodes (Peter Gabriel- gitarristen) turné i Tyskland och Frankrike.

Trion skriver själva både texter och musik och spelar alla instrument själva. Skivan ”The Night” har man också både spelat in, mixat och producerat själva. Lite kuriösa är att skivan är mastrad av Mats MP Persson, som för dem som känner igen namnet, är mest känd som gitarrist i Gyllene Tider.

Paintbox har ett sound som kan klassas som filmiskt, episkt men också något suggestivt. Den nya plattan har fler influenser från pop och följer fint upp deras sound från första albumet. På senaste plattan ges mer utrymme för Linneas sång, och hennes cello är också ett tongivande inslag i de flesta av låtarna. På spåret 4 ”Mindreader” ligger cellon och skapar en spännig och nerv genom hela låten

Starkast på plattan är första spåret ”The Night”. Den blir förmodligen första-singel från skivan och är nog den låt som har störst potential att nå flest lyssnare. Låten ”Dream On” (spår 3) har ett riktigt bra intro. Influenser från The Knife och ambient-musik är tydlig, och de får till en bra harmoni mellan låttext och känslan i musiken.
Att lyssna på ”The Night” i hörlurar ger en helhetsupplevelse av deras ljudbilder – rekommenderas! Man får känslan av att befinna sig i en annan verklighet, eller som att vara med i en film. Anmärkningsvärt är att man tagit med ett spår på plattan som faktiskt är helt instrumental, spår 6 ”Ambient One”. Musiken i låten skulle verkligen kunna platsa bra i filmsammanhang, men att ta med en instrumental låt på plattan är alltid lite kontroversiellt.

På en del spår infinner sig en saknad av harmoni i uppbyggnaden av låtarna. Tydligare skiftningar mellan intro, vers, refräng och outro hade man vunnit på. Det märks att Paintbox har en stor entusiasm och fascination för kompositioner av olika ljud, och detta är de också duktiga på. I spår 7 ”Traces” finns ett intressant klickande ljud som låter ungefär som när man klickar med en penna. Genomgående på plattan har man varit omsorgsfull i arbetet med ljudbilden.

Planerade spelningar:
Releasefest på Morfars Café, Halmstad 16 februari
Musikgemaket, Halmstad Slott 30 mars
Den 28 februari spelar Paintbox på TV4 Nyhetsmorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om Paintbok, skivor, musik, skivnytt, recension, popmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Paintbok, Popmusik, Recension, skivnytt, Skivrecensioner

Recension: True Grit

14 februari, 2011 by Rosemari Södergren


True Grit
Betyg 4

De regisserande bröderna Joel och Ethan Coen fick Oscar för bästa film för No country for old men, men deras största succé var nog The Big Lebowski, som blev en kultfilm. Nu har Coenbröderna slagit till igen och det rejält. True grit har inte bara kammat hem tio Oscarsnomineringar, filmen är dessutom deras hittills största kassasuccé.

Det kan bli lite kluvet att gå och se en hyllad film, förväntningarna kan vara för stora. Det jag tycker bröderna Coen framför allt visar i och med ”True Grit” är att de verkligen kan växla mellan genrer. Förra filmen, ”Burn after Reading” var mer av en komedi, ”No country for old men” är en rätt tragisk berättelse och ”True Grit” en äventyrshistoria i Vilda Västern-miljö. Fast det absurda som kännetecknar bröderna Coens filmer finns med i allt förstås

True Grit handlar om en 14-årig flicka, Mattie Ross, spelad suveränt av Hailee Steinfeld, som lejer den enögda prisjägaren Rooster Cogburn, spelad av Jeff Bridges, för att leta reda på Tom Chaney (spelad av Josh Brolin) som mördat hennes pappa.

På sätt och vis är det en nyinspelning av en westernfilm från 1969, på svenska kallad De sammanbitna. I versionen från 1969 spelade John Wayne rollen som den hårddrickande, överviktige och enögde sheriff Cogburn. Den rollen gav John Wayne en Oscar. I bröderna Coens film är det Jeff Bridges som tagit på sig ögonlappen och suveränt spelar en alkoholiserad överviktig prisjägare, till det yttre en buffel men med ett hjärta bakom den skrovliga ytan.

Bildmässigt är det, helt väntat, en storartad film. Vilda Västernmiljöer med människor som rider på hästar i en bruntonad vild och karg miljö. Karg och sparsmakad, det är nog två ord som fångar filmens karaktär. Bröderna Coen behärskar konsten att skapa överraskande, absurda scener. I ”True Grit” har de tagit ett steg tillbaka och låtit vilda västern-genren när den är som bäst få dominera uttrycket.

Även om det är en ung tjej som får vara tuff och vinna respekt till och med från en och annan råbarkad bov, är filmen ändå mer att se som en underhållande äventyrsfilm än att den har något större budskap eller sensmoral. Inte för att Coenbröderna brukar gödsla oss med sensmoraler.

Filmkritikern i den brittiska The Guardian ger betyg 3 och är väl lite kritisk till Jeff Bridges roll:
Bridges, despite stirring faint memories of drawling Dude Lebowski, plays the sort of boozy old lawman we’ve seen a hundred times before.

Däremot är han mer imponerad av Matt Damons Texas Ranger:

It’s robustly played and ravishing to look at, with its bullish inhabitants and glorious, bleached-bone cinematography. But its furniture is almost too comfortable and too lovingly restored, and it is left to Damon to provide the tale’s one properly unruly ingredient as the florid, preening ranger. LaBoeuf’s introduction, lighting his pipe in the gloom of the hotel veranda, gives True Grit a sensual, otherworldly charge that is largely missing elsewhere. It’s like spying a lonely campfire burning far out on the darkened prairie.

Tja? Vad ska jag säga? I sin helhet är filmen underhållande, av och till överraskande, spännande emellanåt och rolig och snyggt filmad med de brunbleka tonerna. Matt Damon har börjat få spela alltfler udda roller, där han är småfet och lite löjlig. I ”True Grit” gör han det utan att det blir för mycket. Jeff Bridges spelar en Rooster Cogburn som har en inre i konflikt, han är både grisig och rättskaffens – och det är sådana roller Bridges behärskar till fullo. Han har nominerats till en Oscar för den rollen – och jag blir inte förvånad om han får priset i år.

Relaterat:
Bilder från visningen av True Grit på Berlin Filmfestival med skådespelarna och regissörerna.

Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om True Grit, film, recension, Jeff Bridges, John Wayne, Vilda Västern

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Jeff Bridges, John Wayne, Recension, Scen, True Grit, vilda västern

Från premiären på Tartuffe på Stockholms Stadsteater: bilder, filmklipp och funderingar

13 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Tartuffe handlar om den välbärgade mannen Orgon och hans familj. Orgon blir vän med Tartuffe, en mycket religiös man, som han utger sig att vara i alla fall men som visar sig vara en bedragare. Orgon är så bländad av Tartuffes predikningar om renlevnad och enkelhet att han skänker allt han äger till Tartuffe och lovar gifta sin dotter med honom. Orgons familj lever en slösaktigt glatt liv med vackra kläder, ostron och champagne. Ett liv som kan bära till helvetet, därför vill Orgon att familjen med hjälp av Tartuffe ska bli frälsta.

Tartuffe skrevs av den franske teatermannen Jean Baptiste P. Molière i slutet av 1600-talet. Han spelade upp en första version av pjäsen för hovet i Versailles 1694. Den väckte sådan förargelse bland kyrkans män att den fick spelförbud.
Molière kommenterade detta:
– Här är en komedi som gjort mycket väsen av sig, som längre varit hårt ansatt; personerna som den visar upp har tydligt markerat att de är mäktigare än de jag tidigare lyft fram på scenen i Frankrike. Markiserna, de preciösa, de bedragna äkta männen, läkarna har alla gått med på att bl förevisade, de har till och med låtsas vara roade av mina porträtt; men bedragarna, de tillåter inte att man skrattar åt dem, de blir vettskrämda …”

Molière kämpade hårt för att få spela pjäsen, skrev om den till en föreställning i fem akter, mildrade de religionskritiska inslagen och lät en representant för kungen bli en hjälte som ställer allt tillrätta. Det tog fem år av kamp för att få spela upp den, i den nyare versionen.

När Tartuffe och andra pjäser av Molière spelas nu, flera hundra år efteråt, blir de ofta farsartade komedier, ibland lite löjliga och inget som säger nutidsmänniskan något. Kritik mot religion är inte alls särskilt chockerande i dagens västvärld, i alla fall inte kritik mot kristna kyrkor. Ett annat skäl till att uppsättningar av Tartuffe kan bli fåniga är att skådespelarna mer agerar som roller än som trovärdiga människor. Jag har sett flera uppsättningar av Tartuffe som bara varit roliga, men inte sagt mig något och där Tartuffe bara varit en löjeväckande figur.

Johan Rabaeus får liv i Tartuffe, gör honom trovärdig. Han haltar rejält men när ingen ser honom går han inte alls så klumpigt. Den svarta prästkappan har han knäppt när någon är i närheten men när han är ensam är den bekvämt och avslappnat uppknäppt, lös och ledig.

Dan Ekborg spelar familjefadern Orgon. Det kan svara svårt att förstå varför Orgon fastnat så för Tartuffe, det är svårt att förstå hur han blir så duperad att han till och med skänker bort allt han äger till bedragaren.
Det skulle vara intressant att se en Tartuffe där Orgon blir begriplig. Det har jag hittills inte sett.

Det är en rolig föreställning och Gunilla Nyroos som Dorine, en uppkäftig tjänstekvinna, gör som alltid bra ifrån sig.

Scenografin är elegant och överdådig: allt utspelar sig i en palatsliknande sal hemma hos Orgon: högt i tak, gigantiska kristallkronor, en påfågel sitter på en ställning framför de stora vackra fönstren som vetter mot balkongen och i bakgrunden hörs sorlet från upproren i Paris. Anna Asp som vunnit Oscar för scenografin till Fanny och Alexander har gjort scenografin till Tartuffe.

Thommy Berggren, regissören, har valt att placera föreställningen till Paris 1871 då parisarna stred på barrikaderna och demonstrerade mot de sociala missförhållandena. Frankrike fick under dessa dagar sin första arbetarregering, Pariskommunen. De välgödda ytliga människorna hemma hos Orgon bryr sig dock föga om det som sker ute på gatorna. De har nog med att fundera på vilken hatt som sitter bäst på huvudet – förutom det alltmer hotfulla som sker med Tartuffe i huset.

Tartuffe i Thommy Berggrens regi får ett djup som är sällsynt. Personen Tartuffe är trovärdig och hur den lättsamma överklassen alltid klarar sig helskinnad från det mesta, är väl vad föreställningen handlar om minst lika mycket som att skildra bedragare i religiös förklädnad.

Publiken på premiären reste sig och gav stående ovationer. Jag tror att de flesta som kommer för att se Tartuffe kommer att bli nöjda, det är underhållande, snygg dekor och bra skådespelare och en underton av allvar. Sedan kan man ju alltid vara kritisk och tycka att inte alla roller är trovärdiga. Men det är sådant som kan sätta sig när föreställningen fått några spelningar på sig och dessutom kan man inte begära vad som helst av de förutsättningar som finns i pjäsen. Det är en komedi med samhällskritik, som ska framföras med lätthet. (I publiken såg jag förresten Göran Rosenberg, Mona Sahlin  och Reine Brynolfsson.)

Stockholms Stadsteater om Tartuffe:

Tartuffe är en religiös hycklare som nästlat sig in i en oerhört förmögen familj genom att framställa sig själv som en osjälvisk och enkel man. Alla utom husets herre, Orgon, genomskådar Tartuffes bedrägeri. Han avgudar sin nyvunne vän och lovar till och med bort sin unga dotter till honom. Ja tack, säger Tartuffe. Men egentligen är det Orgons vackra hustru Elmire han trånar efter. Med henne i sina armar avslöjar han sitt rätta jag.
Synd är ingen synd ? om ingen jävel ser det!

Foto: Petra Hellberg
Bilden ovan: Johan Rabaeus och Dan Ekborg i Tartuffe.

Johan Rabaeus och Mirja Turestedt i Tartuffe.

Gunilla Nyroos och Dan Ekborg i Tartuffe.

Johan Rabaeus

Mirja Turestedt

Johan Rabaeus, Jakob Eklund, Mårten Edman och Lennart Sandberg i Tartuffe.

Tartuffe Johan Rabaeus
Orgon Dan Ekborg
Madame Pernelle, Orgons mor Gunvor Pontén
Damis Henrik Johansson
Mariane Marie Robertson
Elmire, Orgons nya fru Mirja Turestedt
Valère Richard Forsgren
Cléante Niklas Falk
Dorine Gunilla Nyroos
Monsieur Loyal Åke Lundqvist
Polis Jakob Eklund
Piga Sara Zommorodi
Karin Malm

Av Molière
Översättning Hans Alfredson
Allan Bergstrand
Bearbetning och regi Thommy Berggren
Scenografi Anna Asp
Kostym Maria Geber
Ljus Alarik Lilliestierna
Ljud Tomas Florhed
Mask Ulrika Ritter

Relaterat:
Om Tartuffe i Wikipedia
Teatermagasinet
Intervju med Thommy Berggren i DN.
Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Tartuffe, Thommy Berggren Johan Rabaeus, Dan Ekborg, teaterrecension, Stockholms stadsteater, Anna Asp, dekor, scenografi

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Anna Asp, Dan Ekborg, dekor, scenografi, Stockholms stadsteater, Tartuffe, Teater, Teaterrecension, Thommy Berggren Johan Rabaeus

Fantomen på Operan – ett kärt återseende, tack vare Headweb

12 februari, 2011 by Rosemari Södergren


Fantomen på Operan
Betyg 4

Trött på att vintern kommit tillbaka? Trött på att gå ut i kylan och ta dig fram i halkan? Att stanna hemma och se på filmer är ett alternativ då. Finns det inget bra på tv finns det ju massor av alternativ att se på film via datorn.

Själv har jag rotat runt lite bland Headwebs filmer. Dessa filmsajter där vi kan hyra film direkt, klicka, betala och se filmen direkt på datorn (eller koppla datorn till tv:n och se filmen där) har en hel del nya filmer. Men en annan stor fördel är att de har en hel del äldre filmer också. Filmer som kan vara svåra att få tag på annars. Videobutiker tömmer ju sitt innehåll med jämna mellanrum och upprätthåller till största delen bara ett utbud av nyare filmer.

Tack vare sajter som Headweb kan jag återuppleva minnen när jag ser äldre filmer. Där finns chansen både att se om en film jag inte sett på länge och att se filmer jag missade när de gick på biograferna. En sådan film är musikalen ”Fantomen på Operan” av Andrew Lloyd Webber. Andrew Lloyd Webbers Fantomen på Operan är en amerikansk/brittisk film från 2004. Baserad på Andrew Lloyd Webbers musikal som i sin tur bygger på Gaston Lerouxs roman Fantomen på Operan.

Det är en fruktansvärt vacker film, men överdådiga operamiljöer och mystiska, mörka katakomber och dimhöljd kyrkogård med marmorstatyer.

I katakomberna under Operan i Paris, l’Opéra Populaire, bor ett missförstått musikaliskt geni med ett vanställt ansikte. Det är Fantomen, som egentligen är en människa som föddes med vanställt ansikte och därför inte blev älskat ens av sin mamma utan visades runt på cirkusar som ett ”djävulens barn”. Fantomen lever dold men terroriserar människorna som verkar på operan. Han blir dock förälskad i den unga, föräldralösa körflickan Christine och lär henne att sjunga.

En dag ger sig operans diva och stjärnsångerska Carlotta iväg och Christine får rycka in och sjunga huvudrollen. Samtidigt dyker då operans nya beskyddare, en slags huvudsponsor upp, en ung adlig man: vicomte Raoul de Chagny. Christine och Raoul var barndomsvänner och förälskade som barn. Förälskelsen blossar upp på nytt. Detta gör Fantomen rasande och han planerar hämnd.

Först och främst är musikalfilmen en vacker och påkostad produkt, men starka sånger och som jag redan nämnt: bra foto och sprakande bilder från operans värld blandas med de nästan vampyrfilmsliknande miljöerna under jorden. En sensmoral finns väl också i filmen, om kärlekens väsen och att det inte går att tvinga och hota sig till kärlek.

Jag ser fram emot att fortsätta hitta filmer hos Headweb, filmer jag missade när de fick på biograferna, både nyare och äldre.

Skådespelarna i Fantomen på Operan:

Gerard Butler – Fantomen
Emmy Rossum – Christine Daaé
Patrick Wilson – vicomte Raoul de Chagny
Miranda Richardson – Madame Giry
Minnie Driver – Carlotta Giudicelli
Ciarán Hinds – Richard Firmin
Simon Callow – Gilles André
Victor McGuire – Ubaldo Piangi
Jennifer Ellison – Meg Giry
Murray Melvin – Maestro Reyer
Kevin McNally – Joseph Buquet
James Fleet – Monsieur Lefèvre

Här hittar du Fantomen på Operan hos Headweb.

Fantomen på Operan, officiell webbplats.

Läs även andra bloggares åsikter om musikal. Fantomen på Operan, Headweb

Arkiverad under: Film, Recension Taggad som: Headweb

Kulturbloggen om Underbara dagar framför oss, biografi om Olof Palme

11 februari, 2011 by Redaktionen

UNDERBARA DAGAR FRAMFÖR OSS


Jag minns själv dagen när han blev skjuten den 28 februari 1986 och då befann jag mig på Södra vägen i Helsingborg, på väg till SSU-kurs med kretsen SSU nordvästra Skåne. SSU står för Sveriges Socialdemokratiska Ungdom. Tjugofyra timmar senare grät jag fortfarande. På något sätt lyckades jag lifta till Grevie, Båstad kommun, från Helsingborg. Ingenting var sig mer likt.

Under ANC-galan på Scandinavium, i november 1985, såg jag honom för sista gången. Sveriges artistelit, med Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Joachim Thåström, med många andra, var samlade för att sjunga och spela och samla in pengar till kampen mot apartheid i Sydafrika. Mikael Wiehe och Björn Afzelius ropade: ”Här kommer … Sveriges främste artist!” Han skulle aldrig få uppleva hur Sydafrika blev självständigt 1990 eller hur Nelson Mandela blev frisläppt. Kampen mot apartheid var så mycket han.

I Henrik Berggrens biografi på 713 sidor (källor, noter, litteratur, brödtext) får jag en utan motstycke historisk tillbakablick på släkten Palme och deras 100 år innan Olof Palme föds 1927. Det är verkligen en grandios berättelse om en enastående politiker och en ikon som alla måste förhålla sig till. Beskrivningen av politikerna som skymtar förbi i boken gör att 1950-, 60-, 70- och till sist 1980-talen får en annan innebörd. Det var andra tider och politiker som allmänhet fick anpassa sig till tiderna. Vällingby var föregångare till det öppna samhället. Frågan om jämlikhet aktualiserades. Slutet är en aning abrupt.

Förutom min egen recension finns också recensioner i Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Expressen, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan.

Fakta om boken hos Norstedts förlag.

s – Ulf Bjereld

http://www.ka.se/index.cfm?c=94410 – 2010-10-08 – Kommunalarbetaren, Svenska Kommunalarbetarförbundet,

Titel: Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme
Författare: Henrik Berggren
ISBN: 9789113017082
Förlag: Norstedts

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, Olof Palme

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Olof Palme, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1411
  • Sida 1412
  • Sida 1413
  • Sida 1414
  • Sida 1415
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in