• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Klassisk hiphop med EPMD på Strand

4 mars, 2011 by Redaktionen

Det är tydligt att det är proffsunderhållare på scen när EPMD gör ett kort besök på Strand i Stockholm. Hiphoplegenderna, med ett antal klassiska album i ryggen, där debuten Strictly Business från 1988 är ett måste, visar direkt var skåpet ska stå.

De dömer ut ”fast-food hip-hopen” och hyllar avlidna legender som Notourius B.I.G., 2pac och Guru. De meddelar att de representerar giganter som De La Soul, A Tribe Called Quest och Wu-tang Clan. Konstaterar att Kanye West fått en hit med en låt som egentligen är deras. (Golddigger) Publiken är med på noterna och är barnsligt förtjust i deras flörtar med old-schooleran.

Med call and response pumpar de upp publiken till ett maximum och de smickrar när de säger att de par hundra på Strand ikväll låter mer än 2 000 i London eller 1 700 i Paris. Musiken då? Ja, det är några av gruppens klassiska hittar vi får del av, bland annat Please Listen To My Demo, men de skyndar sig lite för mycket. Spelningen är kort och det känns lite snopet när Erick Sermon och Parish Smith (EPMD är en akronym för Erick and Parsih Making Dollars) kliver av.

Det är inte heller, som utannonserat, den tillika legendariske DJ Scratch som står bakom skivspelarna. Det är såklart en stor besvikelse, även om inhopparen, svenska DJ Large från bland andra Organism 12 sköter sig med den äran.

Jens Lundberg
bloggar också på Torvindmedia

Filmklipp från någon annan som var på spelningen på Strand

Läs även andra bloggares åsikter om EPMD, hiphop, recensioner, musik, Strand

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: EPMD, Hiphop, Musik, recensioner, Strand

Alla älskar Black Swan

4 mars, 2011 by Rosemari Södergren


Black Swan
Betyg: 4

Filmen Black Swan hyllas av kritikerna. Natalie Portman fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin tolkning av balettdansösen Nina.
Black Swan utspelar sig i balettmiljö, Nina är en hårt tränande ung balettdansös som fått chansen att få gestalta huvudrollen i den klassiska dansföreställningen Svansjön.
Nina bor fortfarande hemma hos sin mamma, som en gång fick ge upp sin karriär som balettdansös när hon blev med barn och födde Nina. Nu ska Nina uppfylla alla hennes förväntningar och bli den berömda dansös hon aldrig blev själv.

Nina är den typen av kvinna som ska göra allt perfekt, har stenhårda krav på sig själv och inte anförtror sig åt någon. Hård press från sin mamma, hård press från sig själv, hård press från teatern och hård konkurrens och ingen att prata med – dessutom verkar det som om hon sexuellt dras mer till kvinnor än till män, vilket hon inte vågar yppa för någon. Det är mycket som sägs mellan raderna – som det är med bra filmer.

Black Swan har en mängd bra skådespelarinsatser, det är en vacker film som stark mystisk stämning. Vad är verklighet och vad är det som sker inne i Nina, vad är hallucinationer och vad är dröm och fantasi och vad är det som händer? Det finns inga skarpa gränser och den som sett eller läst ”Svansjön” anar väl vad det är som är på väg att hända.

Kerstin Gezelius i DN gav betyg 5 av 5:

Och crescendot till ”Black swan”, i alla fall fram till det allra, allra sista slutet, som man kan diskutera livligt för och emot (bara en sån sak, det är ju ett tag sen), är så pompöst skrämmande och njutningsfyllt att det helt enkelt inte kan bli bättre. Nathalie Portman far som en projektil in i evigheten på svarta vingar med ett stelt grin av salig smärta över ansiktet, eller ”pain” som hon har lyckats förvandla det till. Hon är bokstavligen både dolken och såret den tillfogar. Hon är perfekt.

Filmen är välgjord, suggestiv och vacker och så stark att det gjorde ont i magen. Jag skulle vilja skaka liv i Nina, få henne att släppa taget och våga leva, få henne att göra uppror mot mamman utan att skada sig själv.
Att inte kunna göra det, ger en maktlös känsla. När en film påverkar en så kraftfullt, då är det välgjord, det går inte att komma ifrån.
Jag önskar att filmen inte bara blir mottagen som en bra filmupplevelse utan att vi också kunde prata mer om vad som händer människor som utsätts för så stark press. Den är vidrig i hur den skildrar mammans sätt att trycka ned dottern, den är skrämmande hur den skildrar det psykiska sammanbrottet och hur ensam Nina är.

Relaterat:
Svenska Dagbladet gav betyg 5 av 6.
Recension i Kulturnytt
Dagens Nyheter rekommenderar fler balettfilmer.
DN om de desajnade kläderna.
Fler recensioner:
Aftonbladet, Expressen, Kulturnyheterna, Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om recensioner, Black Swan, Nathalie Portman, Oscar, film, balett

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Balett, Black Swan, Nathalie Portman, Oscar, recensioner, Scen

Från premiären på Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater

4 mars, 2011 by Rosemari Södergren


En avskalad scen mötte oss när vi trädde in i salongen till Lilla scenen på Stockholms stadsteater och det var dags för premiär på ”Bröderna Karamazov”. Scenen var i stort sett tom, förutom några enkla pinnstolar som hänger till höger och några handspeglar som hänger i en rad till vänster. Plötsligt släcks salongen ner helt, det blir bäcksvart och fyra svartklädda män går i mörkret ut på scenen, ända fram till kanten av scenen, nära första raden av publiken. Ett lätt ljus riktas mot dem. Där står de, de fyra skådespelarna, Rolf Lassgård, Hannes Meidal, Ole Forsberg och Peter Oskarson, som också regisserar föreställningen.

Bröderna Karamazov är en roman av Fjodor Dostojevskij som utkom 1880 och var författarens sista verk. Romanen handlar om de tre bröderna Karamazov, alla representerande tre typer av ungdomar: Aljosja, den fromme troende, Ivan, den intellektuelle och tvivlande och Dmitrij, livsnjutaren. Mordet på deras fader, Fjodor Karamazov, bildar ramen för romanen. En fjärde broder finns också, en styvbror som föddes då fadern våldtog en efterbliven ung kvinna. Styvbrodern har epilepsi och får bo hos fadern som tjänare.

Pjäsen hade sin Sverigepremiär på Folkteatern i Gävle 2006 i regi av Peter Oskarson. När han nu sätter upp Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater är det utifrån nya förutsättningar. Med sig från Gävle-versionen har han Rolf Lassgård och delar av det konstärliga teamet.

På scen finns en stor vit rysk pälskappa. Den representerar fadern. När en skådespelare tar på sig den är han fadern. Skådespelarna turas om att bära den stora pälsen. Det får en spännande effekt, fadern är hela tiden en egocentrisk självfixerad man, men ändå annorlunda beroende på vem som axlats hans päls.

Scenlösningarna, ljussättningen och de stora klockorna vara kraftfulla ljud ekar i salen, skapar tillsammans en dramatisk känsla. För mig är detta en viktig pelare som bär föreställningen.

– Bröderna Karamazov är en av de berättelser som betytt mest för den västerländska litteraturen. Här formuleras samtidens skarpaste frågor: Vad ska jag använda mitt liv till? Vilket ansvar har jag för mina medmänniskor? Är alla människor lika mycket värda? När är det rätt att göra uppror? Hur påverkas mina livsval, min moral, min syn på mina medmänniskor, av min idé om livet?, säger Peter Oskarson, regissören i ett pressmeddelande om föreställningen.

De fyra bröderna personifierar olika förhållningssätt till livet. Rolf Lassgård gör rollen som Dimitri, den njutningslystne brodern. Han är slösaktig och ständigt pank. Ivan, den iakttagande skeptikern gestaltas av Peter Oskarson. Hannes Meidal spelar Alsjosja, den godhjärtade brodern som valt klosterlivet och i rollen som den epileptiske styvbrodern Smerdjakov ser vi Ole Forsberg.

Dialogerna innehåller mycket religionskritik.

Så här säger Ivan, skeptikern:
Om ett enda barn måste lida
För att jag
Genom att visa barmhärtighet
Ska kunna få tillträde till det eviga livet
Då tackar jag nej till det erbjudandet
Priset på harmoni är för högt
Missförstå mig inte lille bror
Det är inte Gud jag förnekar
Det enda jag gör
Är att lämna tillbaka min entrébiljett

Mycket av dialogerna förmedlar tankar kring och frågeställningar om gud, synd och evighet. Detta gör att jag lite undrar varför just denna pjäs sätts upp i Sverige idag? Sverige idag är ett mångkulturellt land men den publik som sitter i salongerna på Stockholms stadsteater ser inte ut att komma från något annan än ganska typisk traditionell svensk bakgrund. Religionen för människor idag är en personlig privat sak som inte alls handlar om tron på en allsmäktig gud. Därför blir många av de frågeställningar som bröderna brottas med inte alls engagerande. Den dömande mäktige guden har väl de flesta spolat för länge sedan? Religion idag handlar om personlig utveckling.

Jag undrar vad som skulle hända om de gudsfrågorna som bröderna Karamazov brottas med skulle möta en muslimsk publik där religionen har mycket större inflytande på samhället och politiken. Skulle delar av föreställningen bli mer aktuell och levande för dem?

För mig var den största behållningen av föreställningen dekoren, ljussättning och sättet som skådespelarna gled in och ut ur olika roller. Det förmedlade något utöver vad som sägs i ord. Skådespelarna och sönerna glider ut och in i olika roller och axlar alla faderns kappa, men gestaltar också djävulen, åklagaren, försvarsadvokaten.

I rollerna:
Dmitri m fl roller Rolf Lassgård
Ivan m fl roller Peter Oskarson
Aljosja m fl roller Hannes Meidal
Smerdjakov m fl roller Ole Forsberg

Av Richard Crane
Efter en roman av Fjodor Dostojevskij
Med musik av Stephen Boxer
Sofie Livebrant
Översättning Jan Mark
Peter Oskarson
Regi Peter Oskarson
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus Per Sundin
Mask Katrin Wahlberg
Sånginstudering Valery Petrov

Fotograf Carl Thorborg

Relaterat: Recension i SVD, Scenbloggen Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Bröderna Karamazov, teater, recension, scen, Dostojevskij

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bröderna Karamazov, Dostojevskij, Recension, Scen, Teater

Skivrecension: Lucinda Willams – Blessed

3 mars, 2011 by Redaktionen


Artist: Lucinda Williams
Titel: Blessed
Betyg: 4/5
Utgivningsdatum: 2011-03-01

Car Wheels On A Gravel Road är en av mina absoluta favoritskivor. Efter det släppet, 1998 har inte Lucinda Williams inte levererat på samma jämna nivå. Hon har slingrat in sitt historieberättande och sin tjocka och raspiga röst i allt för bombastiska arrangemang. Hon har också slarvat lite i låtskrivandet vilket gjort att guldkornen varit få.

Med Blessed kommer hon tillbaka med det starkaste sedan just Car Wheels… Willams röst får åter ta plats, och musiken används inte för att dränka utan för att förstärka henne. Vacker steelgitarr i Copenhagen och försiktigt trumkomp i Born To Be Loved. Det är också i den senare typen av låtar Williams gör sig bäst. Ballader om man vill kalla det så, men inget bombastiskt. Enkla sånger av den typ man väntar sig att höra i en rökig enslig bar i den amerikanska södern. Country med bluesstänk. Sånger för den ensamma, den ledsna, sånger som ger tröst och styrka.

Visst, det finns ingen Greenville eller I Lost It, men Blessed är en rockcountryskiva med pondus och självförtroende. Ett självförtroende som resulterar i starka låtar och en vilja att lyfta fram berättelser från samhällets skuggsida.

De-luxeutgåvan är dock något man kan lämna åt sidan om man inte är ett stort fan. Akustiska versioner av samma låtar, dessutom i samma ordning. Bidrar inte med något annat än en liten insikt i Williams låtskrivande.

Jag har recenserat den här också.

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om Lucinda Williams, recension, skivnytt, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Lucinda Williams, Musik, Recension, skivnytt

Från pressvisningen av Rango, en av de bästa animerade filmerna på länge

3 mars, 2011 by Rosemari Södergren

Rango
Betyg 4

Rango är en kameleont. När den datoranimerade filmen om kameleonten hade pressvisningen hade jag inga problem att få med mig en åttaåring på visningen. Han hade sett Rango i tv-kanalen Cartoon Network.
– Rango är en ödla som vill vara en cowboy, berättade åttaåringen för mig före visningen.

Nu har Pirates of the Caribbean-regissören, Gore Verbinski, tagit sin an kameleonten och skapat en animerad långfilm. I den engelska versionen görs Rangos röst görs av ingen annan än Johnny Depp och bland övriga medverkande kan vi höra Bill Nighy, Isla Fischer, Ray Winstone, Abigail Breslin och Harry Dean Stanton.

Datoranimationerna är mycket skickliga, det är en snygg film. I Sverige lanseras den med en sju-årsgräns. Det är bra. För även om det är en familjefilm tror jag att den vuxne får ut minst lika mycket som ett barn, om inte mer. Skämten är många gånger på alltför avancerad nivå för barn och ordvalet i den svenska översättningen är inte alltid anpassat för barn. Ord som ”ömsesidig” till exempel, används. Det är inget negativt. Även om en film är animerad behöver den inte vara för enkel.

Rango är en kameleont som är ett husdjur och bor i ett akvarium där han roar sig med att sätta samma små skådespel med sig själv och några leksaker i rollerna. Under en bilfärd trillar Rango ut ur akvariet och bort från sin ägare och hamnar i en liten stad i en ökenstad i Vilda Västern. Rango tar efter invånarna och låtsas vara mycket tuffare och hårdare än han är. Stadens invånare blir imponerade och väljer honom till sheriff.

Det är en utsatt stad han hamnat i och livet blir allt svårare för invånarna eftersom vattnet sinar och försvinner. Rango måste ge sig ut på jakt efter vattentjuvar. Filmen är rolig, spännande och underhållande men har en del att säga också, budskapsmässigt. Både att den som har vattnet har makten men också hur det är att hamna i en miljö där allt känns tufft och hårt. Barn som börjat i skolan kan säkert känna igen känslan.

Filmen är välgjord och den flirtar med och driver med många Vilda Västern-klicheer. Slapstikshumorn kanske jag inte roas så mycket av, men de yngre skrattade gott.

Musiken är en njutning. Härlig spaghettivästern-musik. Wow.

Jag såg filmen tillsammans med en åttaåring, en elvaåring och en tjugo-ettåring. Alla tre gillade filmen och var överens med mig om betyget. Själv ska jag se om den. Det är den värd.

Det är dessutom ett plus att varken Pixar, Disney eller Dreamworks har haft med den här produktionen att göra. ”Rango”kommer från specialeffektstudion Industrial Light & Magics och är deras första animerade långfilm.

Spelet som bygger på filmen fick dock rätt dåligt omdöme i Svenska Dagbladet. Det ska dock inte filmen lastas för.
Filmen sticker ut och är en av de bättre datoranimerade filmerna jag sett på länge.

Relaterat: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Rango, film, recension, animerat, kameleont, familjefilm

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Animerat, Familjefilm, kameleont, Rango, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1401
  • Sida 1402
  • Sida 1403
  • Sida 1404
  • Sida 1405
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in