• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Den onödige mannen av Erik Helmerson

11 april, 2011 by Redaktionen

Det handlar om makt och vanmakt, om överordning och underordning i mer eller mindre uttalade hierarkier – om människor, kort sagt. Huvudmänniskan i romanen ”Den onödiga mannen” heter Peter Håkansson och det är hans upplevelse av att dras allt längre ner i maktlöshetens träsk som skildras.

Dialogen är exakt, liv trovärdigt återgett av någon med utvecklat gehör. Det ger romanen dess allmängiltighet, väcker intresset för människorna och de frågor som de brottas med, bortom den konkreta verklighet som är bokens. Och det väcker igenkännandet, all attraktions grund men också förmåga att skapa obehag och rädsla.

Journalisten Peter Håkansson är lite drygt 40 år, finner sitt yrke allt mer ofritt och sin karriär allt mindre framgångsrik, äktenskapet är livlöst, fotbollskvällarna ger inte längre samma gemenskap heller, dottern glider längre och längre bort i sitt ointresse.

Det är den yttre ramen och den fungerar kanske för att författaren valt en miljö han själv känner väl till och inte studerat in, som läsare blir den snart osynlig som det självklara – för historien lika betydelsefull som om Peter bott i Bromma i stället för Enskede eller någon annan trevlig närförort till huvudstaden.

Han är en man som inte kan skydda sin dotter från övergrepp simhallen, som efteråt duckar för förövarna, som misslyckas med att fixa jobbet när han äntligen får chansen att göra ”nåt stort”, som knappt vågar närma sig sin fru. Undergångskänslan växer sig allt starkare, kontakten med dem han älskar allt mer frusen. Med allt större kraft kommer däremot tankarna på att han saknar existensberättigande, att han är en onödig man.

Som den moderna roman det här är försöker Peter i den faktiskt tala om problemen och sin rädsla, först med sin nära kompis Carl (i samband med en fotbollsmatch). Men försöken att tala med dem som står honom nära, eller tidigare gjort det, kommer främst att tydliggöra hur olika människor utvecklas och hur lätt det blir att tala förbi varandra. Det blir stelt och konstigt – eller än värre, totalt obegripligt – som för de andra föräldrarna på föräldramötet där Peter, efter en maratondiskussion om farlig trafik utanför skolan, ironiskt föreslår att de ska kasta några bomber.

Vägen ur förstelningen kommer oväntad, troligen också för huvudpersonen själv. Befrielsen från ett ok betyder inte alltid att det blir rätt eller ens bättre, men det blir annorlunda. Som ofta på riktigt.

Lilly Hallberg

Bok: Den onödige mannen
Erik Helmerson
Förslag: Norstedts
ISBN 978-91-1-302826-2

Läs även andra bloggares åsikter om Erik Helmerson, Den onödige mannen, bok, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, Den onödige mannen, Erik Helmerson

Nu väntar tiden – från premiären på Teater Brunnsgatan 4

10 april, 2011 by Rosemari Södergren

Hemma hos sin dagmamma väntar någon på att mamma ska komma. Dagmamman väntar också, men på vad?
”Nu väntar tiden” som hade premiär på Teater Brunnsgatan 4 på söndagen 10 april är en föreställning som bygger på dikter och böcker och tankar av Kristina Lugn, Gunnar Ekelöf och Sonja Åkesson om tiden, varat och existensen för människor från fyra år.
Jag tycker om den inställningen som beskrivningen av målgrupp vittnar om. Människor från fyra år.
I barn kan det finnas vuxna tankar, i en vuxen kan det finnas barnets tankar. Att ha barnet kvar inne i sig behöver inte vara samma sak som att vara barnslig eller oansvarig. Barn är en människa som inte hunnit fylla år så många gånger.

Medan barnet väntar och längtar efter mamman ska tiden fördrivas. Leken börjar med en poesiskrivande dagmamma och ett barn som med kroppen spelar upp diktens ord. Kanske är det så att i just ditt barns dagmamma finns det en dold stor poet?

Föreställningen har massor av olika dimensioner: Frågor om tid och längtan, om ensamhet och gemenskap …
Föreställningen talar till både de som inte har haft så många födelsedagar i livet än och till de som fyllt femtio eller mer. Dikterna som förts in i spelet har många bottnar och med kombination av skådespelarnas lekfulla mim blir det både humor och allvar samtidigt.

I programbladet för föreställningen står:

Kristina Lugns pjäser är ofta dramatiska utan att egentligen ha någon handling. De kan vara stillastående och samtidigt utvecklas. De berättar mycket utan att vara berättelser.
Kanska kan man säga att hon använder sig av ett opålitligt språk som gestaltar gränsland mellan tanke och känsla, mellan kropp och språk, mellan lek och verklighet.

Det är lite tråkigt när de beskrivit det så bra, det finns inte så mycket mer kvar för mig som recensent att säga nästan. Föreställningen är precis så: den berättar mycket om livet och tiden, utan att vara en rak berättelse och det som sägs, sägs inte bara i ord utan i kroppspråk och i musik och i det som inte sägs. Det är modigt att sätta upp en föreställning för alla åldrar på det sättet – och det är något som varenda dagis borde ta chansen att gå på och alla dagmammor bör ta sina dagbarn med sig till en föreställning av ”Nu väntar tiden”.

På bildern: Lisa Ullén, Anneli Martini, Anna-Lena Efverman
Foto: Dan Lepp

Läs även andra bloggares åsikter om Teater Brunnsgatan 4, Kristina Lugn, barnteater, recension, teaterrecension, scen, tid, existensen, längtan, dagmamma

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, dagmamma, Existensen, Kristina Lugn, längtan, Recension, Scen, Teater Brunnsgatan 4, Teaterrecension, tid

Entré-Sorti på Stockholms stadsteater, bilder och tankar från urpremiären

9 april, 2011 by Rosemari Södergren

En ny chef ska komma – och vi vet att han ställt krav för att ta på sig chefsjobbet. En av de duktiga medarbetarna som vi alla jobbat med i många år måste gå. Hur agerar vi för att slippa ta del i konflikten och för att överleva på jobbet och samtidigt ha respekten kvar för oss själva?
Någon är flexibel, hjälper gärna till med plåster och vatten, men tar aldrig ställning. Någon tror att allt kommer att bli bra, för det känner hon på sig. Någon tar tjänstledigt och någon försöker istället ställa sig in hos den nya chefen för att få en bättre position.

För eller emot? I den nyskrivna pjäsen Entré –Sorti undersöker Lennart Hjulström vilka strategier som finns för att slippa ta ställning. Pjäsen utspelar sig på teatern – som i en dröm. Urpremiär på Lilla scenen 8 april.
Entré – Sorti utspelar sig på teatern där en förändring är på gång. Den tilltänkta teaterchefen Bengt Lundberg (Andreas Kundler) vill satsa på en ny repertoar och ny publik. Då finns det inte längre plats för den äldre regissören Alex Dobrowolski (Gerhard Hoberstorfer).

Karaktärernas sätt att slippa ta ställning är roliga, skrämmande träffsäkra. Vi har säkert träffat på dem alla: den överspända unga kvinnan som har åsikter men kommer med sin reservation först efter mötet, när det inte kräver lika mycket att stå upp för sina åsikter, eller den där snälle mannen som alltid hjälper alla men vägrar ha en egen åsikt, eller kvinnan som känner på sig att allt kommer att bli bra och inte har något vettigt att säga när hon öppnar munnen eller mannen som helst skulle vilja tagit över själv som teaterchef ….

Lennart Hjulström är en av mina favoriter bland svenska nu levande teatermän. Han debuterade på sextiotalet på Göteborgs stadsteater i det som då hette gruppteater, med dramatiker lyhörda för tiden som Kent Andersson och Bengt Bratt.
Agneta Pleijel berättar om detta i programbladet till Entré-Sorti:
Man ville en icke-auktoritär teater och sökte en ny sorts kontakt med publiken, enligt uppfattningen att teaterns uppdragsgivare inte var överklass och borgerlighet, utan alla.

Entré-Sorti är skådespelaren, regissören och manusförfattaren Lennart Hjulströms första egna pjäs. Han har tidigare skrivit monologer och filmmanus, men främst regisserat och skådespelat. På Stockholms stadsteater har han tidigare regisserat bland andra Avgång, Erik XIV, Mäster Olof och 2 x Norén.

Med detta i bakhuvudet får föreställningen en dimension utöver skildringen av konflikträdslan och de olika karaktärernas överlevnadsstrategier.

– Det handlar om vilka strategier man upprättar för att inte behöva ta ställning. Det är något allmängiltigt och kan utspelas på vilken arbetsplats som helst, men jag har valt teatern för den känner jag bäst, säger Lennart Hjulström i ett pressmedddelande.

– Det som händer i Entré – Sorti är som i en dröm där allt kan uppstå. Tiden är då och nu. – Inget är konstigt när man drömmer. Det är först när man vaknar som drömmen ter sig märklig och
man undrar över allt som ryms inom oss, säger Lennart Hjulström.

Det är bara det att om jag i mina tankar sätter in en ung Lennart Hjulström i rollen som teaterchef då får föreställningen en ny dimension: då handlar det om vad som krävs för att bana väg för en ny teater. Om nu inte Bengt hade framställts så klyschig utan istället drivits av det som drev Lennart Hjulström tillsammans med Bengt Bratt och Kent Andersson: är då inte det som teaterchefen och teaterstyrelsen gör något nödvändigt? Om vi vill vill nå en ny publik, förnya teatern, måste inte en del gamla heliga kor slaktas på vägen?

Här har jag skrivit mer om föreställningen i Teatermagasinet.
Här en recension av Lars Ring i Svenska Dagbladet.

Foto ovan: Petra Hellberg
Övriga bilder: Foto: Carl Thorborg









Relaterat: Intervju med Lennart Hjulström i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Lennart Hjulström, teater, scen, Stockholms stadsteater Entré – Sorti, teaterrecension, konflikträdsla

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Lennart Hjulström, Scen, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterrecension

Criminal Minds säsong 5

9 april, 2011 by Rosemari Södergren

Criminal Minds säsong 5
Betyg 4

Inget ont som har något gott med sig. Jag har legat däckad i en jättejobbig influensa i en vecka. Det positiva var att när jag emellanåt vaknade upp ur feberattackerna och var hygglig pigg någon timme kunde jag ligga framför dvd:n och se avsnitt efter avsnitt av säsong 5 av Criminal Minds som precis släpps i en dvd-box.

Om du är lika fast för det sköna gänget av smarta hjärnor i FBI:s beteendeanalysgrupp som rycker in när någon seriemördare är i farten, då har du några högtidsstunder att se fram emot med nya boxen.

I säsong 4 fick Hotch, gruppledare för beteendeanalysgruppen, personliga problem när seriemördaren Foyet hotade att döda Hotchs före detta fru och hans lilla son. I säsong 5 anser Hotchs chefer att han inte kan leda gruppen eftersom han är alltför fixerad på att jaga Foyet och att hans personliga rädslor påperkar hans omdöme. En annan i gruppen får ta över ledartröjan ett tag, tills gruppen åter möter Foyet och saken ställs på sin spets. Vem som leder gruppen då, vem som blir chef, tänker jag inte avslöja.

Det händer en del annat förstås under seriens gång med gruppens medlemmar. Spencer Reid, doktorn och besserwissern, gör något med sitt hår, kan jag avslöja. Det gör hackern Penelope Garcia också, som blir rödhårig istället för blond.

En av styrkorna i serien Criminal Minds är att vi under avsnittet får se olika delar av USA. Ett avsnitt utspelar sig i en liten fiskeort i Alaska, till exempel. I en del avsnitt får vi dyka ner ännu mer i psyket bakom seriemördarens beteende. Vi får också se hur det blir krockar mellan FBI-gänget och den lokala polisen. När FBI kommer med analys av mördarens personlighet retar det upp en del lokala poliser, som tolkar det som att FBI ursäktar mördaren.

Så klart jag också har fastnat för hur varje avsnitt har ett citat av någon stor författare eller poet.

Nu får du återigen uppleva hur FBI:s skarpaste hjärnor jobbar när agenterna i Criminal Minds är tillbaka. Team-medlemmarna ställs inför sina svåraste fall hittills – Aaron Hotchner (Thomas Gibson) blir förföljd av seriemördaren The Reaper, författaren David Rossi (Joe Mantegna) hotas och dataexperten Penelope Garcia (Kirsten Vangsness) får i uppdrag att fånga en mördare i Alaska! Med uppbackning från kollegorna, vet de att de att de kan lita på profi leringsmetoderna – och på varandra. När det kommer till kritan tänker genier i samma banor.

BONUSMATERIAL i säsong 5:
• Original Featurettes: “Case Files”
• “Celebrating 100”
• “Fear the Reaper”
• “Gubler Direct”
• “Material Witness”
• Gag Reel
• On-Air Promos

Läs även andra bloggares åsikter om Criminal Minds, seriemördare, FBI, recension

Arkiverad under: Film, Recension Taggad som: Criminal Minds, FBI, Recension, seriemördare

Sucker Punch, betyg 1

9 april, 2011 by Redaktionen

Sucker Punch
Betyg: 1

Filmen börjar med att man får se en ung kvinnas reaktion till att både hennes mamma och syster har dött. Den obehagliga låtsaspappan har utan tvivel varit inblandad i, och kanske till och med orsakat, bådas död. Förtvivlat riktar den unga kvinnan en pistol mot sin styvfar. Han ringer polisen och kvinnan förs till ett mentalsjukhus. Där ska hon få en lobotomi så att hon inte kan orsaka mer trubbel för låtsaspappan. Precis innan ingreppet börjar, så skiftar filmen till en helt annan miljö.

Nu blir kvinnan Baby Doll (Emily Browning) som befinner sig på ett bordell där hon och de andra tjejerna måste dansa framför giriga, rika män som sedan får göra vad de vill med dem. Baby Doll och hennes fyra medhjälpare, Sweet Pea (Abbie Cornish), Rocket (Jena Malone), Blondie (Vanessa Hudgens) och Amber (Jamie Chung), tänker fly därifrån, vilket visar sig vara svårare och farligare än vad någon hade förväntat sig.

När Baby Doll dansar hypnotiseras hennes tittare och det är då tjejerna slår till. Vi som ser filmen får aldrig se Baby Doll dansa, utan då skiftar miljön ytterligare en gång och vi får se krigsscener istället när tjejgänget slåss mot alla möjliga slags monster.

Sucker Punch, regisserad av Zack Snyder, bygger på specialeffekter. Krigsscenerna påminner mig om strider från ett häftigt data spel (dock skulle dataspelet inte ha lika suverän grafik). Tyvärr måste jag säga att Sucker Punch som dataspel hade varit mer spännande. Striderna i filmen var förutsägbara och tjejerna hade det allt för lätt för sig att döda alla monster för att det skulle bli spännande.

Sucker Punch skulle kunna jämföras med Kill Bill, men i Kill Bill är skådespeleriet bättre, storyn är bättre och Uma Thurman är inte lika immun mot vapen som huvudpersonen i Sucker Punch. Baby Doll slogs mot monster femtio gånger så stora som hon själv och hon fick aldrig en enda skråma.

Visuellt var Sucker Punch i mästarnas klass, även om det ofta var överdrivet, men bristerna i storyn och skådespeleriet gjorde så att filmen inte kom i närheten av mina förväntningar. Jag har ingenting emot actionfilmer, men den här filmen var för beroende av specialeffekterna för min smak. Skulle specialeffekterna tas bort, så skulle det inte finnas någonting kvar. Storyn är för tunn och skådespeleriet var inte på topp, vilket överskuggade hela intrycket av filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sucker Punch, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Sucker Punch

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1380
  • Sida 1381
  • Sida 1382
  • Sida 1383
  • Sida 1384
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in