• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Kulturbloggen tycker till om sista Harry Potter-filmen, Harry Potter och dödsrelikerna, del två

13 juli, 2011 by Jonatan Södergren

Titel: Harry Potter och dödsrelikerna, del två
Betyg: 4
Biopremiär: 13 juli 2011

Magin slutar här, men magin fortsätter på Kulturbloggen. Suck, när var senast vi fick se en hel generation växa upp tillsammans på det här sättet. Harry Potter-serien har ju blivit såpass mycket mer än enbart ett varumärke, vilket regissören faktiskt tagit hänsyn till. Vid det här laget vet vi mer om Daniel Radcliffe än om vår egen familj.

Böckerna i all ära, men filmerna har verkligen blivit bättre och bättre och i takt med att skådespelarna vuxit upp så har filmerna även blivit mörkare, mer gotiska och – framför allt – mer våldsamma. Det är först nu kampen mellan gott och ont verkligen utkristalliseras.

Om vi väljer att se serien som en helhet är det här bara upplösningen – vilket av uppenbara anledningar innebär att det kanske inte är den mest välbalanserade av filmerna – men allt finns där: äventyr, action och romantik. Ändå känns det som att någonting saknas.

En en sak jag gillar är just att de låter dialogerna ta ut på tiden, men tyvärr lämnar actionscenerna mycket att önska. Kunde de inte gjort filmen mer gotisk och becksvart istället, Voldemort känns ju nästan mer gullig än farlig…

Vad jag försöker säga är att de borde gjort filmen långsammare och fokusera på miljöerna i större utsträckning, för i mitt tycke är det just dessa magiska miljöer, där tråden mellan det skrämmande och det trygga är hårfin, som vi så gärna vill återvända till.

Den sista filmen tar vid exakt där den förra slutade och blir, på ett sätt som få andra filmer lyckas med, bara mer och mer spännande för varje ögonblick. Efter att tillsammans med en svartalf rånat trollkarlsbanken återvänder Harry till Hogwarts, men ingenting är sig likt. Blod spills och kära vänner dör, kanske ingenting för de allra yngsta men en bra introduktion till att världen inte bara är regnbågar.

Även om du läst böckerna finns det en hel del att få ut av filmen. Vid det här laget har vi lärt oss att relatera till karaktärerna – till den grad att det nästan är svårt att hålla undan tårarna när filmen tar slut. Den stora frågan är vilken franchise som ska ta vid där Harry Potter slutar. Helst ingenting äckligt, amerikanskt och superkommersiellt.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Harry Potter 7, Harry Potter and the Deathly Hallows, Harry Potter och dödsrelikerna

Getaway dag 3 och sammanfattning

11 juli, 2011 by Redaktionen

Getaway dag 3 och sammanfattning
Sista dagen på festivalen och solen strålar som aldrig förr. Det är är tråkigt att festivalen snart är slut men samtidigt ska det bli rätt skönt att komma hem. På campingen har det blivit betydligt mycket lugnare än det var i början. Även de mest hårdbitna krökarna sitter lugnt i sina solstolar och hetsdricker vatten.

Jag har personligen inte så många band jag vill se denna sista dag,så dagen spenderas mest med att glida runt på campingen och äta thaimat. Det första bandet jag anstränger mig för att verkligen se blir Dia Psalma, som var ett utav de första punkbanden som jag lyssnade på.

Bandet drar dagens hittills största och högst sjungande publik. Låtar som ”Alla älskar dig” och ”Tro rätt, tro fel” får varenda en i publiken att vråla med. När de bränner av ”Luft” gormar jag med som en idiot. Som liveband är Dia Psalma riktigt bra, deras låtar är som gjorda att spelas live. De är dansanta och lätta att sjunga med i, absolut ett perfekt festivalband. Det slutliga betyget blir en stark femma!

Efter Dia Psalma blir det beslutsångest. Av någon dum anledning så spelar Entombed och Niefelheim samtidigt. Hur är det meningen att man ska kunna välja?

Det slutar i alla fall med att jag går på båda. Börjar på Nifelheim där bröderna hårdrock rockar loss inför en headbangande, djävulsdyrkande publik. Rökmaskinen ihop med bandets skinn och nitkläder förvandlar lokalen till en liten djävulsgrotta med djävulshorn så långt ögat kan se. Jag hinner se ett antal onda låtar som ”Satanic sacrifice” innan det blir dags att springa till Entombed. På scenen står sångare Axel Hellid och vevar huvudet i cirklar samtidigt som han brölar hårt i micken. Publiken är betydligt större än Nifelheim men ljudet på Banditscenen gör att det nästan blir olidligt. Hade det inte varit för hettan på Niefelheim så hade jag nog gått tillbaka dit, men det slutar med att jag sitter i gruset och lyssnar på Entombed.
Efter Entombed får jag världens största lucka i mitt schema. Det är nästan tre timmar kvar tills niefelheim börjar spela så jag glider runt på campingen tills jag hamna i en trasig campingstol. Efter att ha tvingats inse att jag inte kan spela vuvuzeela drar jag tillbaka till området.

Jag anländer tillbaka lagom till att Hammerfall ska börja spela. Jag är verkligen inget fan, men bandet ska tydligen slå rekord i förstärkare på scen, ett rekord som de slår genom att ha 54 stycken uppraddade. Konstigt att ljudet inte var bättre under spelningen.

Den ända låten jag kan erkänna att jag gillar med Hammerfall är ”Renegade”. Jag minns så väl när den kom och spelades på Vox pop. Jag tyckte den var superhård och köpte singeln direkt. Nu tycker jag att de känns mer popband. Jag tycker verkligen att Hammerfall är så ohårdrock. Lite för mycket Allsång på Skansen. Det var jag tydligen ensam om att tycka. Dagens absolut största publik samlades för att tillsammans skrika till Hearts on fire samtidigt som eldkanoner och ljus sprutade från scenen. Bandet får en 4a.

Och så äntligen slog klockan kvart i ett. IMMORTAL IS IN THE HOUSE! Jag har längtat så, åh vad jag har längtat. Det är andra gången som norska Immortal orkat ta sig till vårt avlånga land, så självklart känns spelningen extra speciell. Som sista band på festivalen så kan man tycka att publiken borde vara mer på, men efter Hammerfall så kändes de som att de flesta drog. Antalet folk som började kolla på Immortal blev bara mindre och mindre med varje låt som gick. Själv stog jag och slängde med huvudet så gott jag kunde.

Betyget till Immortal blir en 4a. Jag hade velat ge en femma, men konserten slutade så snabbt att det drar ner betyget. Bandet lämnade scenen tio minuter innan den skulle vara slut. De kom inte ut för några extranummer, ingenting. Som frågetecken stog vi kvar och ropade, men ingenting hände. Även bristen på crabbing drar ner betyget. Man måste crabba mer än en gång för att det ska bli riktigt bra!

Så, om man ska sammanfatta festivalen i helhet. Jag skulle vilja ge festivalen en fyra av fem. Getaway är ju en väldigt ung festival, detta var andra året, så den har fortfarande väldigt mycket att lära. Placeringen av festivalen var helt okay, det var visserligen nära till det mesta, men att banditscenen hamnade brevid vattnet var jobbigt. Sjön liksom slukade upp ljudet och försrörde ett flertal konserter.

Det andra jag skulle vilja klaga lite på är bristen på coola kvinnor. Visst, ”hårdrock är för män, kvinnor kan inte göra musik, blablablabla” men som tjej hade det kännts lite peppande att ha åtminstonne ett huvudband med en cool brud i fronten. Lite girlpower kan man väl få. Men med tanke på att Manowar är det första bokade bandet till nästa år så känns de lite som att jag hoppas på ingenting.

Jag är även lite ledsen över att min älskade pizzavagn inte fanns på denna festival. Panpizza mitt i natten är ultimat festival! Jag önskar även vattentoaletter till nästa år. Hur hårdrock det än må vara med bajamajor så är det nog ingen som tycker om att halka i mänsklig avföring när de ska försöka tömma urinblåsan.

Men nog med de negativa. Getaway rock var otroligt roligt och jag har haft det fantastiskt. Jag slog dessutom mitt eget bandrekord genom att se 25 band på 3 dagar, hurra för mig. Jag längtar redan till nästa års festival. Hoppas vi ses där.

Bilder nedan: Immortal
Foto: Linnea Amling




Relaterat från Getaway rock: Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Getaway rock, rockmusik, musikfestivaler

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Getaway Rock, recensioner, Rockmusik

Lyckad premiär av Lugns/Edwalls Det sitter någon på vingen på Hägerstensåsens amfiteater

9 juli, 2011 by Redaktionen

Det är alltid lika härligt med Stockholms stadsteaters parkteater en ljum sommarkväll. Hägerstensåsens amfiteater är också en perfekt plats för scenuppträdanden, som många kanske inte känner till.  Den 9 juli var det turnépremiär för den Det sitter någon på vingen – en dramatisering av Kristina Lugns dikter och Allan Edwalls sånger.

Andreas Liljeholm har i Det sitter någon på vingen vävt samman  dikter och sånger till en fulländad helhet. Kristina Lugns mer krassa och absurda texter lättas upp av Allan Edwalls underfundiga humor. Gemensamt har de ett underliggande vemod, en värme och en omsorg om den lilla människan.

Föreställningen börjar med en man med paraply på taket av Carl-Antons (i Vitabergsparkens) teatervagn som har återuppstått och kommer att följa med på turnén. Med paraplyt som en parabol fångar han upp människors röster och tankar från det svenska vardagslivet.  Denna svenska vardag fortsätter i de följande sångerna och dikterna. De handlar om kärlek, om åldrande och ensamhet och det finns även en del samhällskritik mot Bofors vapenexport och mot industrins miljöförstöring och hyckleri.  Det känns lite sorgligt att Allan Edwall inte finns hos oss längre och kan dikta om dagens skevheter som till exempel SAAB-anställdas uteblivna löner samtidigt som ledningen tar ut miljonbonusar.

Andreas Liljeholm och Tobias Ekstrand framför sånger och dikter till musik på dragspel och trumpet av Fredrik Söderberg. De tre kommer att uppträda i Hägersten igen i morgon kväll, den 10 juli, och därefter  i Bredäng, Ärvingeskolans park i Kista och Solursparken i Vällingby.

Det sitter någon på vingen:

Medverkande Andreas Liljeholm, Tobias Ekstrand, Fredrik Söderberg

Regi Jacob Hirdwall

Musikarrangemang och ljuddesign Fredrik Söderberg

Scenografi och kostym Caroline Romare

Dekortillverkare Raimo Nyman

Andreas Liljeholm, Tobias Ekstrand, Fredrik Söderberg har tidigare framfört Det sitter någon på vingen på Teater Brunnsgatan Fyra. Läs recensioner i DN och SvD.

Föreställningen spelades också på frigruppsfestivalen i Galärparken tidigare i sommar. Se bra bilder i bloggen Noras paraply.

Läs mer på Stockholms stadsteaters hemsida.

Nedan: Ni som var barn på 80-talet minns kanske Allan Edwalls sånger om Stackars barn.

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om Parkteatern, Allan Edwall, Kristina Lugn

Arkiverad under: Recension, Scen

Intryck från Sonisphere: Dead by April, Graveyard, Arch Enemy, Kvelertak, Airbourne

9 juli, 2011 by Rosemari Södergren

Redan när jag steg av tunnelbanan vid Gullmarsplan insåg jag vilken publikefest som var på gång. Kön för att komma in på Globenområdet, till festivalen Sonisphere 2011, ringlade sedan ändå från Globen till Gullmarsplan, redan vid lunchtid.

När jag vaknade på morgonen hörde jag regnet smattra mot fönstret, men ganska snabbt blåste sommarvindar bort regnmoln och sommarsolen torkade bort nattregnet. Ja, sommarens hårdrockfestival inne i Stockholm hade tur med vädret. Förra året höll festivalen till ute på kungens gamla jaktmarken, Stora Skuggan på Djurgården och regnet bara vällde ner och förvandlade gräsmattorna till gyttja. Om inte Sonisphere varit utsålt i förväg förra året hade kanske en och annan tvekat att ta sig dit, trots den enorma uppställningen av artister ifjol: Iron Maiden, Slayer, Iggy Pop, Mötley Crüe …
Årets band är inte alls lika stora dragplåster när det gäller att dra en jättepublik.

Först ut var Seventribe, bandet som förra året vann Released, Live and Unsigned och sedan dess spelat både på Sweden Rock och Metaltown och nu alltså fick inviga Sonisphere.

Seventribe spelade på den något mindre scenen, Saturn, utanför Hovet. Den scenen fick en något lustigt fördelad yta för publiken. Längst fram ryms bara något hundratal, sedan får övriga breda ut sig åt sidorna. Inte helt optimalt.

Jag tycker att Globenområdet verkar vara ett bra val att placera en stadsfestival på. Söderstadion fungerade utmärkt som stor scen – och det fanns en hel del plats att hänga på under tak. En het dag som årets festivaldag blev fanns det lite svalka och skugga att hitta inomhus – och hade det varit typiskt svenskt festivalregnväder hade inomhuskorridorerna gett skydd mot regnet.

Några recensioner från första delen av dagen:

Dead By April
Scen: Apollo på Söderstadion
Betyg 3

Det är en utmaning att vara hårdrockband och skapa en show strax efter lunch, mitt på ljusa julisommardagen. Dead By April

Det är många metalband som kommer från Göteborg. Dead by April är ett av de nyaste, bandet bilades är ei februari 2007 och slog igenom stort med det självbetitlade debutalbumet som gavs ut i maj 2009.
Tråkigt nog lämnade båda gitarristerna, Pontus Hjelm och Johan Olsson, bandet 2010.
Det känns som att bandet inte riktigt hittat tillbaka till sitt vinnande koncept helt.
De fick dock sin publik att börja hoppa med redan från andra låten och när de mot slutet spelade sin stora hit ”Losing you” då sjöng publiken med, förstås.
De avslutade med senaste singeln ”Within my heart”. Så klart.

Jag såg att Aftonbladets hårdrockbloggare gnällde som bara den över Dead By Aprils spelning.
Å andra sidan får man leta efter gnälligare och surare bloggare.

Kvelertak
Scen: Saturn utanför Hovet
Betyg 2

Det har surrats en del kring norska Kvelertak. Norge slår till då och då och ger världen ett riktigt bra hårdrockband. Kvelertak spås bli nästa rockiga norska produkt.
Sex norrmän som spelar typiskt metal med viss melodi och med growlare, för övrigt med bar överkropp i värmen.
Flera gitarrister, en trummis och en bas. Klassiskt.
Jag vet inte om bandet haussats för mycket eller om det var för tidigt på dagen för dem, riktigt fart på publiken fick de inte.
Den överironiska Aftonbladetbloggaren beskriver dem så här:
Norsk melodiös metal med Shagrath-growl. Tänk Finntroll möter In Flames och skaffar barn med Mustasch. Okej, kanske inte riktigt så. Men nästan.

Graveyard
Scen: Apollo på Söderstadion
Betyg: 4

Sköna Graveyard är ännu ett hårdrockande Göteborgsband, fast de sticker ut en del på Sonisphere.
Graveyard började blev bluesiga gitarrslinogr och blueshes sång i inledningen på första låten och de höll den stilen i hela spelningen.
Det drällde ju av kids på festivlaen med t-shirt där det står Slipknot. Jag kan tänka mig att den som gillar ansiktslös metal utan melodier kanske inte är rätt målgrupp för hårdrock med mycket blues och åttiotalsrock.

Graveyard ska nog allra helst upplevas i en konsertlokal där de är huvudbandet och där vi kan lyssna utan att bli störda av småglin som springer fram och tillbaka. Nästa gång jag ser Graveyard hoppas jag blir i en konsert, jag nöjer mig inte med 45 minuter av dem på en festivalscen.

Arch Enemy
Scen: Apollo på Söderstadion
Betyg: 4

Vilken stämning. Det märktes att bandet har många fans som var där. Publiken klappade händerna och ropade.
Scenframträdandet började med slingor med gitarr och trummor.
En bra metafor för Arch Enemys musik: melodisk death metal.
Bandet grundades i Halmstad 1996 av gitarristen Michael Amott. Hans bror Christopher Amott spelar också med i bandet. Sitt stora genombrott fick Arch Enemy då bandets nuvarande tyska sångerska Angela Gossow tog sin plats i bandet i samband med albumet Wages of Sin (2001).
Hon är helskön, tuff och kan growla som vilken man som helst.

Hela bandet uppträdde med mörka tuffa scenkläder med mycket rockattityd, det måste ha varit varmt och svettigt i sommarvämen.

Snacka om att Arch Enemy tände publiken. En stor del av publikhavet viftade i takt med vänster arm redan från första låten och konserten igenom. Det gör inget om det blir lite felspelat ibland när ett band kan få upp en sådan stämning.

Lite uppgifter om bandet från Wikipedia:

Arch Enemy är ett av Sveriges större death metal-band och har sedan starten gett ut åtta studioalbum, två livealbum/videor samt tre EP-skivor (dock aldrig några singlar). Bandet spelar klassisk melodisk dödsmetall, men blandar också in en hel del element från thrash metal-scenen, och även en gnutta 80-talshårdrock, vilket hörs genom att bandet lägger stor vikt vid gitarrsolon. Ett relativt originellt drag med Arch Enemy är det faktum att de har en kvinnlig sångare, som framför growl lika starkt och dovt som en mansröst.
Efter inspelningen av bandets sjätte album Doomsday Machine (2005) hoppade gitarristen Christopher Amott av bandet för att koncentrera sig på sina studier. Han ersattes av Fredrik Åkesson. I mars 2007 återförenades Christopher Amott med bandet.
Arch Enemys nionde studioalbum, Khaos Legions, släpptes den 30 maj 2011.

Än en gång ska jag citera den sura festivalbloggaren i Aftonbladet:
Har aldrig hört Amott-bröderna spela så mycket fel. Låter ibland som att en nybörjare lirar ”Guitar hero” på högsta svårighetsgraden. Inte okej.

Men när spelningen blev en sådan fest för publiken tycker jag inte det gör något om de spelar fel någon gång. Det är annat som räknas på en festival.

Airbourne
Scen: Saturn utanför Hovet
Betyg: 3

Det australienska Airbourne är ett av de få banden som inte var svenska på årets svenska version av Sonisphere.
Spelningen ingår i deras ”No guts, no gloro world tour” som bygger på albumet det släppte 2010.
De brukar beskrivas som en något aggressivare och något yngre version av AC/DC.
Jo, det har full fart på scen och de är rätt roliga när sångaren skuttar fram längs scenen och basisten och gitarristen skakar på sina långa mörka hår i takt samtidigt.

Det var full fart på scenen, fast något enformigt.
Saturn-scenen stod lite dumt till så till vida att publiken blev utspridd åt sidorna, det var nog svårt för banden att få publikkontakt.

Fler recensioner från Sonisphere kommer:
Mastodon, In Flames och Slipknot kommer det recensioner om senare, av en annan av Kulturbloggens medarbetare.

Relaterat:
Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om metal, Sonisphere, hårdrock, musikfestivaler, Graveyard, Dead by april, Arch enemy

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Arch enemy, Dead by April, Graveyard, Hårdrock, metal, sonisphere

Danzig på Getaway Rock – festivalens största besvikelse

9 juli, 2011 by Redaktionen

Band: Danzig
Betyg: 1
Scen: Monster Stage

Okay, detta kommer nog att bli den jobbigaste recensionen jag någonsin behövt skriva.
I snart tio år så har Glenn Danzig varit min allra största idol. Främst på grund av Misfits, men även för Samhain och Danzig. Jag har aldrig sett honom live, men har alltid velat, det har varit lite av mitt mission att se Glenn Danzig live så att jag kan dö lycklig. När Getaway släppte att Danzig skulle spela i år så gick jag i taket. Grät, skrek, skrattade. Det kändes som om en dröm slagit in. Och från den stunden fram till 20:30 fredag den åttonde juli så har jag räknat ner minutrarna till det att Danzig ska gå på scen.

När klockan slår strax efter halv står jag förväntansfull och på darrande ben i fotodiket, jag kan knappt hålla kameran still för mina händer skakar som asplöv. Danzig kliver till slut på scen, han ser lite lätt förbannad ut. Som en liten huligan ränner han runt på scenen och gör djävulshorn tills han ramlar över en monitor. Han lackar ur och börjar slå på monitorerna och där ungefär börjar man ana att allt kanske inte står rätt till.

I början blir det lite svårt att urskilja låtarna. Mikrofonen flyger och far och han brölar så att man knappt hör orden. Mitt hjärta svider. Det här är mannen jag dyrkat. Mannen som fick mig att avguda musik. Det här är mannen som jag försvarat när andra sagt att han var passé. Jag skäms. För Glenn Danzig. Jag drar ner tröjärmen lite så att ingen ska kunna se att jag har en misfits tatuering.

Efter att ha hotat någon i publiken med stryk och gett sig på en roddare kan konserten förtsätta. Han spelar låtar som glhbfgfdgdf, men det låter mest som mangel. Publiken känns lätt förvirrad. Längst fram står självklart den yngre publiken och jublar. Längst bak står vi i misfitströjor och ser bekymrade ut.

Låtmässigt var de helt okay, förrutom att man knappt hörde orden. Bästa låten blir klychigt nog Mother, men den får mest ett plus för att det var den ända låten som lyckades tagga till publiken. Thirteen spelades och lät väl sisådär. Sämst var Skin Carver.

Som helhet var konserten mestadels dålig. Den hade sina stunder då det var riktigt bra, därav betyget ett, men mestadels ville man bara att han skulle lämmna scenen.

Text och foto av Linnea Amling

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Danzig, Getaway Rock

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1341
  • Sida 1342
  • Sida 1343
  • Sida 1344
  • Sida 1345
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in