• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Takida: The Burning Heart, recensionen

28 juli, 2011 by Redaktionen

Artist: Takida
Titel: The Burning Heart
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 27 juli

Om man lyssnat på svensk radio de senaste fyra åren så har det i princip varit omöjligt att undgå Takida. Jag vet inte hur många radiohits bandet haft, men jag kan lova att jag kan varenda textrad till varenda låt. För är det något jag tycker Takida är bra på så är de låtar som fastnar på hjärnan. Texterna och melodierna är simpla och man behöver sällan vara Mariah Carey för att kunna sjunga med.

Men jag ska vara ärlig, jag är långt ifrån ett fan. Efter att ha hört rykten om att Takida mest är ett poserband som lyckats bra med hjälp av autotune och bra producenter så har jag varit mer än anti till bandets musik. Tills för några dagar sedan då jag fick privilegiet att närvara vid en intim, akustisk spelning med bandet. Jag blev minst sagt chockad och glad när alla mina negativa tankar krossades av ett fantastiskt bra, sammansvetsat band och en riktigt bra sångare!

Så när jag nu fått chansen att recensera nya skivan ”The burning heart”, som är bandets fjärde skiva, så var det med mer än öppna, glada armar som jag slog på skivan.
Första låten är ”Haven stay” som jag redan hört på bandit otaliga gånger och som jag, ja, redan kan texten till. Låten har ett väldigt typiskt takidasound. Lite mörk, litr rockig, lite svängig och väldigt trallig. Ett poäng till Takida.

Vad som händer sen vet jag inte riktigt. Bortsett från låt nummer fyra ”Was it i” som är skivans bästa låt, så känns skivan lite väl dyster. Fast det är kanske hela poängen. Sångare Robert sa själv till kulturbloggen tidigare i veckan att ”Glada budskap lämnar jag åt någon annan” men att det skulle vara tråkigt att lyssna på, det kan väl inte ha varit vad han menat?
Efter att ha lyssnat på skivan ett par gånger så känner jag mig trött och grå, lite negativ. Vilket inte känns bra, musik ska vara upplyftande och givande, inte en lustsugande glädjedödare.

Så hur ska man sammanfatta detta. Gillar man Takida och gillar man att vara deppig så kommer man nog älska denna skiva. Jag är personligen inte övertygad. Deppmusik i all ära, men detta känns inte som någonting jag vill lyssna på i samband med att solens strålar lyser in genom fönstret. Svagt betyg. Sorry Takida.

Läs även andra bloggares åsikter om Takida, hårdrock, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hårdrock, skivrecension, Takida

Dogtooth – avskalad film med mycket substans

28 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Dogtooth
Betyg: 4
Sverigepremiär: 10 juni 11

Dogtooth är en avskalad film med mycket substans.
En familj sitter vid middagsbordet och diskuterar vilka varor som behöver inhandlas till hushållet. Sonen ber pappan om färg till en tavla han arbetar på och mamman anmärker att de snart har slut på kött. ”Mamma kan du skicka telefonen, tack!” Den yngsta dotter ler och tackar åter modern som räcker henne saltkaret.

Familjen bor i ett ljust och modernt hus på den grekiska landsbygden. Runt huset löper en hög mur och innanför den råder helt andra sociala regler än i världen utanför, där råder faderns regler. De tre vuxna barnen har aldrig lämnat inhägnaden. De lever i en verklighet där de fått lära sig att en katt är ett köttätande monster, hav betyder en typ av fåtölj och zombie är en gul liten blomma. Då den äldsta dotterns nyfikenhet växer blir det svårare och svårare för pappan att upprätthålla ordningen han har skapat sig.

Jag har svårt att minnas att jag tidigare sett en så avskalad film med så mycket substans. Den ofta statiska kameran, de enkla kläderna, avsaknaden av filmmusik samt det faktum att man valt att nästan helt utesluta namn lämnar utrymme till så mycket djupare reflektioner.
Giorgos Lanthimos tvingar oss att glömma I-Phones, Hunter-stövlar och viken av att ha x-antal hästkrafter i sin nya bil. Detta när han hjälper oss att förstå hur ett leksaksflygplan kan vara den viktigaste, allra käraste och absolut nödvändiga ägodelen för en vuxen människa. Dogtooth med premiär på Cannes Festivalen redan 2009 är idag, två år senare, högst aktuell då en hel värld frågar sig hur det är mjöligt att en människa som Anders Behring Breivik kan ha en verklighetsbild som skiljer sig så oerhört från andras. Självklart får vi inte svaret på varför terrorism existerar. Men vi får en lektion i att kunna se ur andra perspektiv och flytta fokus från det som oss är självklart. Att förstå är första steget mot att kunna förändra.

Sonen smyger sakta över gräsmattan med häcksaxen i högsta hugg. Katten sitter stilla och iakttar honom när han närmar sig. Övertygad om faran han befinner sig i kastar sig sonen över den lilla katten.

Dogtooth fick betyg 5 i DN och betyg 6 i SVD.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dogtooth, Filmrecension, Scen

Tropa de Elite 2, recension

27 juli, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Tropa de elite 2
Betyg: 4
Premiär: 29 juli 2011

Tropa de elite 2 är en slags uppföljning och fördjupning av Tropa de Elite, en brasiliansk film som släpptes 5 oktober 2007.

Tropa de Elite handlade om BOPE, en elitgrupp inom militärpolisen i delstaten Rio de Janeiro och bygger på verkliga händelser i slumområden i Rio de Janeiro. Tungt beväpnande knarkligor härskar i samarbete med korrumperade poliser. Militärpoliserna anser sig vara rättrådiga och goda människor och de tar sig rätten att avrätta och skjuta ihjäl såväl knarkkungar som langare och korrumperade poliser. Filmen vann Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin 2008.

Tropa de Elite 2 är en slags fortsättning. Livet har gått vidare och händelserna utspelar sig i nutid. Personerna har åldrats och huvudkaraktären, Kapten Nascimento (spelas av Wagner Moura) blir chef för säkerhetstjänsten och hans son har blivit tonåring. Hans fru har lämnat honom och är tillsammans med en politisk aktivist på vänstersidan, för mänskliga rättigheter.

Tropa de Elite 2 är inspelad och ihopklippt på samma sätt som den första filmen, på ett sätt som gör att den känns som delvis dokumentär, med fladdriga klipp och sneda bilder emellanåt och färgsatt med i brungrumliga färgtoner. Kapten Nascimento är filmens berättarröst, precis som i den första filmen.

Första filmen var skrämmande i sin skildring av de fascistiska ideal som präglar elitstyrkor som BOPE. I Tropa de Elite 2 blir denna skildring ännu otäckare, för nu är det inte bara militärstyrkorna som tar sig rätten att härska över liv och död. BOPE har nämligen varit framgångsrika och knarklangarna har minskat och knarkkungarna förlorat inkomster. När knarkmaffian inte längre kan betala de korrumperande poliserna bryts jämvikten och poliserna ser ingen anledning att skydda knarkbrottslingarna. Istället tar poliserna över annan verksamhet i slumområdena och ser till att få extra inkomster på andra sätt, genom del av avgifter för kabel-tv, Internet med mera. Poliserna blir en form av härskare i sina bostadsområden och blir mycket attraktiva för politiker, som behöver röster. En komplicerad härva av mutor och korruption växer. Poliser kan avgöra en politikers framgång.

Tropa de Elite 2 är ingen enkel film och den skildrar ett Brasilien där rika inte blir åtalade för knarkbrott, där de fattiga lever under usla förhållanden i en slum vi knappt kan föreställa oss och kriminaliteten ökar explosionsartat och där politiken till stor del är korrumperad.

Filmen är rätt nattsvart eftersom det är så många som griper till våld och anser sig ha rätt att göra det, poliser, militärpoliser, kriminella. Men det finns glimtar av hopp bland de människorättsaktivister som finns, fast de är rätt maktlösa.

TROPA DE ELITE 2 är Brasiliens största biosuccé hittills. De första två månaderna sågs den av drygt 10 miljoner personer. Det är en hård film, med mycket våld, men samtidigt har den något att berätta, den skildrar utvecklingen i ett av de länder som ekonomiskt expanderar som snabbast. Den är spännande men ger inte en förenklad bild i svart och vitt av människor. Att göra en uppföljare kan vara svårt men i det här fallet blir uppföljaren en sevärd fördjupning och skrämmande skildring av samhället i en av de mest kriminella städerna i världen.

Om filmen från filmbolaget:
Berättelsen om världens farligaste stad, Rio de Janeiro, fortsätter i TROPA DE ELITE 2. Gatorna är fortfarande lika osäkra, men de absolut farligaste brottslingarna finns nu bland politiker och högt uppe i poliskåren. Kapten Nascimento tvingas ifrågasätta sina lojaliteter och får se gamla vänner förvandlas till fiender – och vice versa.

Regi: José Padilha

I rollerna: Wagner Moura, Irandhir Santos, Seu Jorge m.fl.

Originaltitel: Tropa de Elite 2 – O Inimigo Agora é Outro

Längd: 1 tim 55 min

Brasilien, 2010

Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Tropa de Elite 2, Brasilien, filmrecension, film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Brasilien, Filmrecension, Rio de Janeiro, Scen, Tropa de Elite 2

Bilar 2, recensionen

27 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Bilar 2
Betyg: 3
Sverigepremiär: 5 augusti 2011

Efter elva långfilmer på meritlistan, bland annat de tre Toy Story-filmerna, Hitta Nemo och Wall-E, är det inte så konstigt att uppföljaren till hyllade ”Bilar” från Disney Pixar både innehåller välanimerade sekvenser och varm humor. Studion har nämligen alltid gjort filmer för egentligen hela familjen, och inte bara de mindre som man först skulle kunna tro.

Personligen tyckte jag aldrig att första filmen var någon höjdare, men med den här filmen har man vågat ta ut svängarna med manuset och gjort någonting mycket roligare. Till exempel är bara dess spionhistoria så teknologiförespråkande att den inte bara lär underhålla de små utan även roa de något äldre då det nästan är en parodi på till exempel James Bond-filmerna (speciellt de senare, där man bara blivit fånigare och fånigare). Men spännande och effektfullt är det! Tyvärr försöker man återanvända några utav de skämt som fanns med i första filmen, och trots att man faktiskt locka fram ett skratt åt mig också är det inte lika roligt andra gången. Bättre fantasi än så borde de allt ha för nya filmer.

Någonting annat som bidrar till en intressant dynamik i filmen är de miljöombyten som sker. Vi befinner oss inte bara i ”Kylarköping” utan beger oss utåt till världsmetropolerna Tokyo, Paris och London också. Detta tack vara en världsomfattande racingturnéring som Blixten McQueen beger sig ut på med sin bästa vän Bärgarn. Det, tillsammans med en spännande spionthriller i bakgrunden som mot slutet vävs ihop för en solid förklaring, skapar en mångsidighet hos en högst intressant titel jag inte alls kunnat ana i Bilar-serien efter den tama första delen. Men faktum är att den håller sådan hög grafisk och dramaturgisk nivå att den mycket väl skulle passa som ett TV-spel för en minst lika bred publik.

Läs även andra bloggares åsikter om Pixar, film, Bilar 2, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Bilar 2, Filmrecension, Pixar, Scen

Green Lantern i 3D, recensionen

27 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Green Lantern
Betyg: 2
Sverigepremiär: 29 juli 2011

Senaste superhjältehistorien är den välkända DC-seriefiguren Green Lantern. Han får sin kraft från en ring som förmedlar viljekraften från alla varelser i universum.

Eftersom jag fortfarande tycker det är roligt med serier brukar jag gå och se dom här filmerna. Det flesta och bästa har varit baserade på Marvels hjälteuniversum med tillexempel Spiderman och Ironman som exempel. Skillnaden på Marvel och DC är att Marvel har mer nyanserade hjältar som Wolverine, de balanserar på gränsen och kan till och med uppleva tvivel och svårmod.

DC-förlaget däremot sattsade på enklare koncept, goda hjältar mot onda skurkar som inte har andra motiv än att de är onda.

Så också i den här filmen, en ond kraft som lever på rädsla.

Tyvärr är det här för enkelt för mig och 3D tekniken hjälper  inte. Tvärtom upplever jag 3D i de flesta filmer jag sett som störande, den är omogen helt enkelt. Den  filmen där 3D tekniken tillfört mest är Avatar, vackert med en bra historia. Därefter har 3D tekniken mest använts för att sälja slarvigt gjorda filmer. Det funkar inte. Avatar visar att tekniken (även om den är ofärdig) kan lyfta en bra och välgjord film men det gör  att bristerna hos mindre genomtänkta produktioner blir tydligare.

Green Lantern får inget högt betyg av mig men kan säkert uppskattas av andra. På plussidan finns en del humor som kan tolkas som självironi.Special Effekterna finns där men är inget speciellt med dagens mått mätt.

Kanske färgas jag av min uppfattning om DCs hjälteuniversum som plattare och mindre nyanserat än Marvels. Undantaget skall väl vara Batman som fått nytt liv på vita duken med ett mörker som aldrig visats upp i serieform.

Skådespelarinsattserna är sådär med undantag av de animerade medlemmarna av Green Lanternkåren

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om recension, film, seriehjältar, Green Lantern

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Green Lantern, Recension, Scen, seriehjältar

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1338
  • Sida 1339
  • Sida 1340
  • Sida 1341
  • Sida 1342
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in