• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Majgull Axelsson: Moderspassion: Tankar efter att ha läst boken: är livet så förutsägbart och är det omöjligt att bryta negativa mönster?

21 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Moderspassion, Majgull Axelssons nya roman skildrar moderskapets plågor och hur samhället och omgivningen fördömer utsatta kvinnor och gör det nästan omöjligt för dem att bli accepterade i samhället. Eller så handlar den om utanförskap som går i arv och nästan är omöjlig att bryta. Eller så handlar den om det omöjliga för föräldrar och barn att nå varandra, hur svårt det är att prata med varandra och hur många förväntningar vi har på varandra, föräldrar och barn.

Sallys Café & Restaurang är en vägkrog utanför Arvika. När ovädret slår till och bygden drabbas av översvämning hamnar några människor på vägkrogen. Det är Minna, som ärvt krogen av sin moster, där är Ritva, journalistvikarien som aldrig får fast anställning, där är Tyrone som är pensionerad från räddningstjänsten men måste rycka in nu vid katastrofläget, Anette, bitter alkoholistfru och restaurangbiträde och där är Marguerite, före detta skådespelerska på Dramaten med grava alkoholproblem och hennes arrogante make ekonomiprofessorn Henrik.

De möts, konfronteras med varandra och framför allt inne i dem händer mycket då deras minnen genom livet poppar upp. Alla brottas med sina livsproblem. Minna och Marguerite hittar någon slags gemenskap i att de båda är mödrar till barn som mår psykiskt dåligt. Marguerites son Anton har gått in i en religiös sekt. Av det vi får reda på i boken beror det på att hans pappa som övergav dem när han var liten var alkoholist som valde alkoholen istället för sin familj. Anton har aldrig känt sig välkommen till livet.

Minnas dotter Sofia har det också hänt något förfärligt med, får vi snart reda på. Men exakt vad dröjer långt in i boken. Vad tänker jag inte avslöja, ifall du inte läst boken än.

Romanen har självklart massor av intressanta spår och är ett spännande språkligt experiment eftersom Majgull Axelsson i de olika kapitlen skriver utifrån varje karaktärs tankevärld i jagform. Majgull Axelsson använder sig också av fantasifigur, en kopparängel som kommer till Minna när hon är medvetslös. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Vi har inte så många svenska författare som behärskar konsten att på bra litterärt sätt foga in änglar eller andra fantasifigurer.

Det som får mig att tveka inför boken är att den är så mörk, så utan hopp. Jag tror att det är att göra det för enkelt för sig att ge föräldrar skulden till att barn går in i religiösa sekter, eller för den delen går in i missbruk eller kriminalitet eller på annat sätt blir destruktiva för sig själva.

Visst har arv stor, stor kraft och inflytande över våra liv. Det är svårt, ibland kan det tyckas omöjligt, att bryta negativa mönster som går igen i släkte efter släkte. I dagens medier propageras ofta för en individualistisk syn, att vi alla är vår egen lyckas smed. Majgull Axelssons Moderspassion säger något annat. Det är viktigt, för visst har arv mer att säga till om än dagens ”gördetsjälv-profeter” vill erkänna.

Minna är dotter till en ensamstående mamma – och det är en skam hennes mamma fört vidare till Minna. Jag har dock svårt att riktigt tro på hela historien kring Minna. Skulle hon gå ut till tunnelbanan, ragga upp en tillfällig förbindelse för att ha sex två gånger och sedan föda det barnet? Det känns så konstigt. Å andra sidan är Minna så fäst vid sin dotter. Dottern blir hennes allt. Och då går deras relation sakta men säkert åt skogen. Allt är så mörkt, så förutsägbart, så omöjligt att vända till något bättre. Det gör så ont i mig att läsa det. Jag vill inte att livet ska vara så omöjligt att göra något bra av.

På så sätt är förstås Moderspassion mycket bra som litteratur. Den får mig att reagera, att känna starkt. Fast samtidigt är den destruktiv. Den ger nästan inget hopp alls.

Hanna Nordenhök skriver i sin recension i Aftonbladet:

För det som gång på gång förbryllar mig är hur Axelsson lindar in sina romanfigurer i ett slags pekoralistiskt skimmer, en onödig sentimentalisering som bara reducerar och gör dem förutsägbara och ovärdiga. Som om den traderade skammen från kropp till kropp inte vore storslagen nog som litterär figur; till exempel hur självhatet olycksaligt vandrar mellan Minna, hennes maniskt pladdrande mamma och den högpresterande dottern Sofia.
Med yviga gester konstrueras i stället en ganska sökt och grund psykologi åt Minnas livstraumahantering och hon blir både obegriplig och överbegriplig samtidigt.

Expressens Aase Berg är inne på något liknande:

Men tyvärr blir Minnas krassa genomskådande åtminstone bitvis för slängigt och roligt. Det är en balansgång där Axelsson ibland mister greppet om den pricksäkert tragiska undertonen och låter handling och repliker slå över i något som nästan liknar ofokuserad buskis.
Kraften ur den fula, oacceptabla kvinnligheten försvinner in i det excentriskt charmiga och ofarliggjorda, och de flesta karaktärerna, som exempelvis den extremt masochistiska och självömkande Anette, blir i det läget parodier snarare än levande varelser.

Här berättar Kulturbloggen från releasefesten för boken.

Missa inte Moderspassion i kortform.

Moderspassion
Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Brombergs
ISBN10: 9173372889
ISBN13: 9789173372886

Recension i Svenska Dagbladet och i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om Majgull Axelsson, bokrecension, litteratur, Moderspassion

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, Majgull Axelsson, Moderspassion

Försvunnen – sista halvtimmen satt jag och gäspade

21 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Försvunnen
Betyg: 1
Premiär: 26 augusti 2011

Försvunnen är ett svenskt försök att skapa en gastkramande thriller, nästan på gränsen till skräckfilm.
Handlingen är delvis hämtad från dagens chockerande löpsedlar om kvinnor som blivit inlåsta i källaren i hus långt ut i glesbygden och där utsatts för grymma sexövergrepp.
Sofia Ledarp spelar som är en ung kvinna som sörjer sin bror som tagit livet av sig. Hon har fått ett jobb på en annan ort, längre upp i Sverige och filmen börjar med att hon packar sina flyttsaker i en släpkärra till sin bil och drar iväg. Genom svenska barrskogar kör hon en lång väg och efter ett tag blir hon förföljd av en man i en svart jeep.

Föraren (spelad av Kjell Bergqvist) är riktigt sjukligt intresserad av henne. Så fort hon stannat på någon parkering dyker han upp. Och överallt är det bara mörka svenska barrskogar. På en parkering träffar Malin också på en något förvirrad man (spelad av Björn Kjellman).
I början av filmen har den en skrämmande ton av klassisk rysaratmosfär. Som publik vet vi inte vem som är boven och farlig och vi vet inte vem Malin kan lita på. Efter ett tag känns det dock som att det dras ut på det för länge. När hon till slut blir övermannad, infångad och inlåst i en kall, fuktig källarhåla är det som om vi tänker att äntligen kan filmen börja.

Spänningen hålls uppe en stund till men efter ett tag tappar jag intresset och engagemanget. Allt blir för mycket och för svårt att tro på. Karaktärerna är för stiliserade, för övertydliga och inget djup i dem. Det hjälper inte att Kjell Bergqvist är bra som den vedervärdige skurken, att Sofia Ledarp är en skicklig skådespelerska och att Björn Kjellman gör en bra roll som den förvirrade mannen.

Mattias Olsson och Henrik JP Åkesson långfilmsdebuterar med Försvunnen. Det märks att de kan hantverket film och jag tror att får de någon film till på sig kan de nog lyckas också med att skapa en bra thriller. En grund för något som kunde blivit bra finns i Försvunnen: i foto, i färgsättning, i första delens smygande skräckkänsla, i bra regi. Men när jag sitter och gäspar och vill plocka upp min iphone sista halvtimmen för att kolla min mail, då har filmen inte lyckats fånga mitt engagemang.

Filmbolaget berättar att Försvunnen väckte stor uppmärksamhet när den visades på filmfestivalen i Cannes i maj. Filmen har redan börjat säljas utomlands, då med titeln Gone. Kanske kan det bli mer uppskattad utomlands där våra djupa mörka barrskogar kan vara fascinerande i sig. För det finns många fina bilder på dessa skogar. För oss som är vana vid dem vill vi dock ha mer av en thriller.

Aftonbladet har intervjuat Sofia Ledarp om hennes roll i Försvunnen:

Filmen ”Försvunnen”, med bland andra Kjell Bergqvist och Björn Kjellman, handlar om en kvinna som försvinner spårlöst.
Huvudrollsinnehavaren Sofia Ledarp, 37, skulle under två dagar spela att hon var inlåst i en källare.
I NRJ Morgon i torsdags berättade hon hur scenerna tog på hennes psyke.
– Det var det jobbigaste som jag har gjort emotionellt att sätta mig in i det här, sa hon i programmet.

Filmfakta från filmbolaget:

Guldbaggebelönade SOFIA LEDARP (Millennium-trilogin, Den man älskar, tv-serien Oskyldigt dömd), KJELL BERGQVIST och BJÖRN KJELLMAN även de belönade med Guldbaggar, spelar huvudrollerna i den psykologiska thrillern FÖRSVUNNEN. För regin svarar långfilmsdebuterande MATTIAS OLSSON och HENRIK JP ÅKESSON.

Regissörer: MATTIAS OLSSON & HENRIK JP ÅKESSON
Manus: MATTIAS OLSSON
Producenter: HENRIK JP ÅKESSON & MARTIN PERSSON
Produktionsledare: SANNE ÖVERMARK
Bitr. Producent: ERIK MAGNUSSON
Foto: ERIK MOLBERG HANSEN
Scenograf: LOTTA WIHL
Klippning: JOHAN SERRANDER
Kostymör: GABRIELLA EKMAN
Ljudtekniker: JOHN NILSSON
Ljuddesign: PER HALLBERG & DANIEL SAXLID
Musik: NILS-PETTER ANKARBLOM

Läs även andra bloggares åsikter om Försvunnen, Sofia Ledarp, Kjell Bergqvist, Björn Kjellman, thriller

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Björn Kjellman, Försvunnen, Kjell Bergqvist, Sofia Ledarp, Thriller

Huset vid Flon, recension: En stark och mörk föreställning som inte ger mycket hopp

20 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Huset vid Flon, första urpremiären på höstsäsongen på Stockholms stadsteater, är en stark och mörk berättelse om en familj som lever i det som idag kallas utanförskap. Hur den som en gång stämplas som underlägsen bär med sig detta märke, djupt rotat i sitt inre och denna dåliga självkänsla sitter stenhårt och går i arv.

Föreställningen börjar med att de vuxna syskonen Eva (spelas av Anja Lundqvist) och Einar ( spelas av Anders Johannisson) möts för att städa ur sin döda mammas lägenhet. Minnena från uppväxten i Midsommarkransen i Stockholm under 1950-talet rullas upp. Ganska snabbt märker de att de minns olika och de blir också oense om vissa saker verkligen inträffat. Vad är minnen och vad är vad man hört berättat för sig och vad är den egna tolkningen av vad som hänt? Detta spelas upp på ett snyggt sätt där de personer som medverkar i minnena spelar med och också kan gå i svaromål: ”Fråga inte mig, det är inte mitt minne”.

Den som betraktar Eva och Einar utifrån skulle väl säga att de gjort klassresan. Han gick gymnasium och blev författare och hon blir gymnasielärare, på Komvux. Deras pappa, Johan Johansson, var en dynamisk människa med mycket fantasi men som inte lyckades få jobb och betala räkningar. Han passade inte in i samhället och blev alltmer alkoholiserad och psykisk sjuk. Räddningen för Eva och Einar var att deras mamma älskade att läsa, hade alltid näsan över en bok och hon var noga med att barnen skulle få utbildning. Mamman var en symbol för arbetarrörelsen bildningslängtan.

Vart har omsorgen och förståelsen av hur viktig bildningen är tagit vägen inom arbetarrörelsen, förresten? När tappades den bort? Och när slutade arbetarrörelsen att kämpa för utslagna och de stigmatiserade? Många av de traditionella arbetaryrkena som metallarbetare och byggnadsarbetare, har blivit mer eller mindre medelklass. Det är andra grupper som idag är de maktlösa. Kanske ännu mer maktlösa och utanför eftersom det är så omöjligt för dem att ta sig in på en alltmer krävande arbetsmarknad där människor med svagare självkänsla inte är välkomna.

De är frågor och tankar som biter sig fast då jag ser föreställningen Huset vid Flon.

Eva vill förstå varför hennes pappa var som han var och hon reser till glesbygden, där han har sitt ursprung och där hans syskonbarn bor i misär. Det är ett besök hos svensk whitetrash vi får uppleva. Upplevelsen blir omvälvande för Eva.

Jag kan inte berätta mer om händelsen, då förstår läsasen vad som händer i föreställningen. Många har väl i och för sig läst de två böcker föreställningen bygger på. Pjäsen bygger på författaren Kjell Johanssons prisade romantrilogi De utsatta. En delvis självbiografisk skildring av livet i stockholmsförorten Midsommarkransen efter andra världskriget – i skuggan av framtidstro och välfärdsbygge. Framför allt bygger föreställningen på böckerna ”Huset vid Flon” och ”Sjön utan namn”.

Skådespelarnas insatsar är imponerande. De flesta får gå ut och in i flera karaktärer. Göran Ragnerstam har tidigare inte varit någon av mina favoriter men rollen som fadern Johan Johansson gör han träffsäkert. Han är Johan: skör, glad, fantasifull, vansinnig, förälskad, hoppfull och lurar mest bara sig själv.

Katarina Ewerlöf är bra som den envisa mamman, som stretar på med att skura golv och spelar med i makens hopp när han får jobb och låtsas tro på honom när han försäkrar att nu ska allt vända.

Scenbygget är fullt av prylar från de olika spelplatserna, ett rörigt scenbygge som är en bra symbol för det röriga liv som dessa människor lever i. Ett liv utan styrka och utan stadga.
Eftersom inga scenbyten krävs blir spelet snabbt, tempot är mer som film än teater, vilket jag ser som ett plus. Det passar för just den här föreställningen.

Det är en mörk föreställning, den ger inte mycket hopp för de människor som stukats i livet och fått dålig självkänsla, som fått stämpeln av såväl omgivning som sig själv som misslyckad. Denna brist på tro på sig själv och sin framtid går så djupt in i människan att den går vidare i generation efter generation. Det är ett djupt sår som värker inne i också de personer som utåt sett ser ut att ha klarat klassresan.

Huset vid Flon är en stark och mörk föreställning som inte ger mycket hopp. Det hopp som finns stavas ”bildning” eller möjligen i dagens språkbruk: ”kultur”.

Det märktes på premiärpubliken att det var en föreställning med politiskt innehåll som ställer frågor om samhället. Flera politiska skribenter syntes i premiärvimlet, som Göran Greider och P-O Enquist.

Bilden ovan:
Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Katarina Ewerlöf, Göran Ragnerstam, Anja Lundqvist och Anders Johannisson i Huset vid Flon. Urpremiär 19 augusti på Klarascenen.

Uppdatering: Expressens Nils Schwrtz skriver bland annat:

Det finns dock stunder i Niklas Hjulströms uppsättning av Huset vid Flon, som visar att det kan bli bra pjäser även av romaner. Samtliga dessa stunder inträffar under en förtätad halvtimme efter paus.
Här får plötsligt scenerna tid på sig att utveckla sin egen inre logik, den dramatiska laddningen i Johanssons romaner tar kroppslig gestalt, skådespelarna får en glöd i ögonen som är svår att uppbåda om man mestadels måste fladdra omkring som humlor på ett stängslat klöverfält.
Kort sagt: det här kunde ha blivit bra teater hela tiden, om man sett pjäsen i romanerna och inte tvärtom. Till och med Kjell Johansson kunde ha börjat fundera på om han valt rätt genre.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stockholms stadsteater, Huset vid Flon, samhälle, utanförskap

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Huset vid Flon, samhälle, Stockholms stadsteater, Teater, utanförskap

Ulrik Munther – skivan som spelas i tonårstjejernas hörlurar i höst

20 augusti, 2011 by Redaktionen

Artist: Ulrik Munther
Album: Ulrik Munther
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-08-24

Jag tror att Ulrik Munthers självbetitlade debutalbum är skivan som kommer att spelas i alla tonårstjejers hörlurar i höst. Bilder och planscher på sjuttonåringen kommer att vara som tapeter på flickrummen och på hans konserter kommer publiken att bestå utav 75% dödsförälskade tonårstjejer med fjärilar i magen.

Det är en bra debutskiva som, givetvis, bjuder på de hittills mest spelade låtarna, Boys Don’t Cry och Lady Gaga covern Born This Way, och nio stycken nya spännande inslag som lätt sätter sig på hjärnan. De genomsyras av allt från förnuft och lyckorus till tonårsförvirring, dess förvecklingar och besvikelser. Och det känns som en klassisk blandning för en skiva av detta slag, på ett skönt sätt.
Någonstans mellan låt nummer 3 och 10, tycker jag mig kunna tendera både röst och musik till en ung Jimmy Jansson, och ibland får jag nästan lite Johan Palm-vibbar.

Han är duktig, Ulrik Munther, det är ingen tvekan om saken. Väldigt duktig, och det märks att han har spenderat en stor del av sitt liv med att sjunga, skriva låtar och spela gitarr. Och för att inte glömma munspelandet, det är det inte alla sjuttonåringar som kan.
Hade jag lyssnat igenom skivan, utan att ha vetat om vem sångaren var, så hade jag aldrig gissat på en minderårig som nyligen vann lilla melodifestivalen, nej gud nej. Nog låter det väl som en mer rutinerad rockare än så? Och visst att skenet kan bedra i vissa fall, men om det fortsätter uppåt i samma takt som det har gjort för Ulrik Munther under den senaste tiden, vilket jag tror och håller tummarna för att det gör (så länge han inte söker till idol, kammar hem vinsten, 15 minutes of fame och sen, likt så många andra, syns han inte mer – må han klara sig utan Idol!) – då kommer han att komma lång. Såväl nationellt som internationellt, absolut.

Här nedan spelar Ulrik Munther Lady Gagas: Born This Way.

Personligen är jag inte särskilt förtjust i Lady Gaga, och den här låten har aldrig varit min favorit – förrens nu.
Det är bra jobbat om man lyckas omvända mig, javisst!

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Ulrik Munther

Recension av Jeff Bridges album Jeff Bridges

20 augusti, 2011 by Redaktionen


Artist: Jeff Bridges
Titel: Jeff Bridges
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-08-16

Jeff Bridges är mest känd som duktig karaktärsskådespelare, och det var också som sådan han fick in en fot i countryvärlden. 2009 spelade han en avdankad countrystjärna som kämpade sig fram till ny popularitet. För huvudrollen i Crazy Heart fick Bridges en Oscar för bästa manliga skådespelare. I soundtracket till filmen spelade och sjöng Bridges fler låtar själv, producerad av countrymästare T-Bone Burnett. Samme man ligger bakom produktionen på denna skiva.

Det är habil traditionell country med ett lågt tempo som passar Bridges ganska hesa sångröst. Det är inte alls oävet, men precis som på soundtracket till Crazy Heart är Bridges lite för anonym för att det ska brinna till ordentligt. Bäst lyckas han på Either Way som trots sparsam
instrumentering skapar en suggestiv rytm.

De tio låtarna skiljer sig inte tillräckligt mellan varandra och de är inte tillräckligt bra för att skivan ska bli något annat än en axelryckning. Men det beror givetvis på vad man jämför med. Vill man få en första inblick i amerikansk country väljer jag Bridges tio gånger av tio framför hitlistecountryn bland annat i form av snart Sverigebesökande Toby Keith vars främsta koppling till den traditionella countryn är hans hatt.

Läs även andra bloggares åsikter om Jeff Bridges, country, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: country, Jeff Bridges, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1331
  • Sida 1332
  • Sida 1333
  • Sida 1334
  • Sida 1335
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in