• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Beauty of Despair ställer frågor om att vara människa

13 september, 2011 by Redaktionen

Foto: Palle Lindqvist.

Beauty of Despair, som uppförs på Teater Giljotin till och med den 19 september, är en blandning av fysisk och filosofisk teater och performance. Hur man tar emot verket beror mycket på vem man är, om man har läst Spinoza eller inte, om man vill se det lilla personliga eller det stora globala med naturkatastrofer och världsordningens nedbrytning.

Quarto, som består av Leandro Zappala och Anna af Sillén de Mesquita, har både skapat verket och är de som står på scen. En kvinna, en man, men med samma kläder och hår. Kanske visar det på det allmänmänskliga i föreställningen. Kanske visar det något annat. För Quarto finns inget rätt och fel.

Verket omfamnar såväl det vardagliga (var ska skorna stå – på skohyllan) som de stora existentiella frågorna. Begrepp som återkommer är medvetande, frihet, etik och moral, hopp och förtvivlan, sammansättning och nedbrytning.

Frågan ställs om vi kan vi befria oss från våra vanor, från det materiella? De två aktörerna pendlar mellan passivitet och handling, mellan desperat kamp i brottningsmatcher med varandra och i sina egna kroppar och stilla harmoni. När det känns som mest förtvivlat lugnar det ned sig och dialogen börjar om. Vad var det vi pratade om?

Scenen är vit och kal. Stämningarna skapas med hjälp av musik och ljud. Vi möts av oväsen när vi kommer in i lokalen, sedan tystnad innan duon till slut börjar sitt samtal först som playback och så småningom själva. Föreställningen avslutas med fågelkvitter som stegras tills det också känns desperat och falskt.

För Quarto har arbetet med Beauty of Despair, som är andra delen i en trilogi, varit ett sökande efter verktyg för att övervinna förtvivlan, ett sätt att försöka hitta livets möjligheter och skönhet. Till sin hjälp har de haft filosofen Spinozas tankar kring huruvida människan kan vara fri.

Leandro Zappala och Anna af Sillén de Mesquita har en otrolig scennärvaro och kraft som strömmar från scenen. Beauty of Despair är inget lättsmält verk, men det väcker tankar. Efter föreställningen hålls ett samtal där en gäst reflekterar över verket och där också publiken bjuds in att dela med sig av sina funderingar. Den 16 och 17 september kommer filosofen Fredrika Spindler, den 18 september kultursociologen Lars-Göran Karlsson.

Läs mer på Teater Giljotins och Quartos hemsidor.

Relaterat: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Teatermagasinet.

Läs om Baruch Spinoza på Wikipedia.

Läs även andra bloggares åsikter om performance, Spinoza.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: performance, Spinoza, Teater Giljotin

Brainstorm – bra powermetal från Tyskland

12 september, 2011 by Redaktionen

Artist: Brainstorm

Titel: On the spur of the moment

Betyg: 3

Release: 30 september

Brainstorm är ett band från tyskland som spelar power metal. Jag skulle inte påstå att just power metal  är min starkaste sida. Jag har lyssnat på de klassiska banden inom genren och jag uppskattar den.   Brainstorm bildades i Tyskland 1989 och ”On the spur of the moment” är deras nioende skiva. Jag har nu lyssnat igenom hela bandets diskografi och jag tycker nog att nya skivan är den bästa hittills. Låtarna funkar bra med varandra, produktionen låter väldigt bra och i det stora hela så är det tight och bra. Bästa låten på skivan är ”Dark Life”. Sjukt catchig låt och jag gillar grundriffet väldigt mycket.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

Jane Eyre, filmen: se den helhjärtat – annars kan du lika gärna låta bli

11 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Jane Eyre
Betyg: 4
Svensk premiär: 16 september 2011

Jane Eyre är historien om den föräldralösa flickan Jane, författad av Charlotte Brontë i mitten av 1800-talet. Idag ansedd att vara en av de brittiska klassikerna, och har gjorts i åtskilliga filmatiseringar. Redan 1943 gjorde Orson Welles sin variant av Jane Eyre. Nu har regissören Cary Joji Fukunaga gjort denna fasansfulla men vackra historia åter aktuell.

En ung kvinna uppenbarar sig i en dörröppning. Hon springer ut och bort från det stora slottet som nyss var hennes hem. Gråtandes av förtvivlan ger hon sig ut på den ödsliga heden. Regnet kommer men hon fortsätter springa, mörkret kommer men hon fortsätter. Till sist ser hon ljuset av en stuga. Väl inne i stugans värme möter hon de tre syskonen Rivers som tar väl hand om den frusna och utmattade Jane. Jane blir kvar i huset under den äldre brodern och prästen St John Rivers beskydd och här börjar historien kring Jane Eyre vecklas upp. Det föräldralösa flickebarnet som blir förskjuten av sin rika moster. Hennes minnen från flickskolan. Tiden på Thornfield Hall och Mötet med Mr. Rochester.

För den som tänker att detta bara är ännu ett kostymdrama a la Jane Austin vill jag säga: glöm det! Här blandas romantik och passion med det mörka, mystiska och naturalistiska. Frågor kring den mänskliga naturen, ondska och godhet är ständigt närvarande. Stereotyperna från romantikens era är borta och vi möts i stället av betydligt mer trovärdigt mänskliga karaktärer. Hjältinnan är inte den vackraste och hjälten långt från en yngling på en vit häst.

Mia Wasikowska som tidigare gått att se som söta Alice i Alice i underlandet kändes först tafatt och alldeles för … just det… söt för att spela Jane. Jane som i mina ögon ska vara en flicka med en förunderlig karaktär och som balanserar mellan att vara otroligt vacker och faktiskt ful. Men genom halva filmen har mina preferenser förändrats och jag börjar istället uppskatta det minimalistiska i Mia Wasikowskas skådespeleri. Michael Fassbender får oss att glömma att man precis har sett honom som Magneto i X-men när han tar sig an Mr. Rochester, Thornfeilds plågade och hemlighetsfulle herre.

Jag hade innan en rädsla att Jane Eyre skulle Amerikaniserats. Att hela filmen skulle vara en lek som går ut på att framkalla så mycket känslor som hos mig som möjligt. Men jag kommer på mig själv med att gilla hur klippning och ljuset framkallar rysningar. Jag känner mig inte alls manipulerad utan är istället glad att Cary Joji Fukunaga gjort denna klassiker mer tillgänglig. Jag lämnar biosalongen omskakad och lycklig. Men jag förstod snabbt att min mening inte delades utav alla då jag hör en tjej fnysa: ”Tråkigt! Tråkigt ljus, tråkig historia … Tråkigt! ”

Se Jane Eyre, se den helhjärtat. Annars kan du lika gärna låta bli.

Läs även andra bloggares åsikter om Jane Eyre, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Jane Eyre, Scen

Dream Theater – A Dramatic Turn Of Events, recensionen

11 september, 2011 by Redaktionen


Artist: Dream Theater
Titel: A Dramatic Turn Of Events
Betyg: 4
Releasedatum: 2011-09-15

Läste att även de största banden och artisterna maximalt har ett eller högst ett par mästerverk i sig. Resten av produktionen är mediokra försök och på sin höjd godkända övningar, blandat med rena bottennapp.

Undantaget skulle vara David Bowie som förvandlar allt han rör vid till guld.

Ändå är det mästerverk vi vill ha. Och det är mästerverk banden vill skapa. Ingen nöjer sig med lagom. Band och publik letar milstolpar. Banbrytande verk som går till musikhistorien.

När Dream Theater startade 1986 var de pionjärer. De var ett av de första banden som på allvar plockade upp element från sjuttiotalets progressiva rock och blandade den med traditionell metall. Resultatet blev en spännande mix som kändes nydanande. Att bandets recept fungerade utmärkt stod klart på Awake (1994). Efter detta album växte gruppen med varje platta fram till, ja just det, mästerverket, Metropolis Part 2: Scenes from a Memory (1999). En temaplatta om en tidigare liv-regression där ett kusligt mord kommer i dagen. Albumet var helgjutet och fungerade på alla nivåer. Text, idé, dramaturgi och musik hängde ihop och skapade en övertygande helhet.

Sedan kom kreativiteten av sig. Musikalsikt slirade man hit och dit. Man samarbetade med en symfoniorkester, nosade på growl och ägnade sig åt monsterriff a la Metallica. Vissa plattor kändes fullödiga, andra onödiga.

I ett försök att återfinna den förlorade glöden föreslog gruppens trummis Mike Portnoy ett tvåårigt uppehåll. En paus som skulle kunna ge ny inspiration och skapa förutsättningar för en återkomst med mer glöd och nya grepp. De andra i gruppen tyckte detta var en dålig ide´ och sparkade Portnoy. Mike Mangini tog över trumstockarna.

A Dramatic Turn Of Events är gruppens första album med denna nya ny lineup.

Albumet inleds med On The Backs Of Angels och Build Me Up, Break Me Down. Två inte alls oävna låtar, om än utan nämnvärda överraskningar.

Det är i tredje låten, tiominutaren Lost Not Forgotten som den dramatik albumtiteln antyder börjar märkas. En suggestiv låt där allt fungerar. Den slirar och kränger och det händer massor. Gitarrsolot är njutbart och det följs av ett syntdito på samma våglängd. Snyggt arrangerat. Det märks att bandet har kul.

Tillsammans med Outcry (11.24) så är Lost Not Forgotten albumets starkaste. De båda är faktiskt varken mer eller mindre än progressiv metall när den är som allra bäst. Händelserik, oförutsägbar, dramatisk, rolig och uppfriskande.

Bridges in the Sky, som handlar om en shamanresa, börjar med strupsång som övergår i en sakral kyrkokör. En finstämd inledning som brutalt bryts av ett vildsint gitarriff och strax fullt ställ från hela bandet. Här visar Mangini att han är en värdig arvtagare till Portnoy. Även Bridges in the Sky innehåller flera stimulerande instrumentala åkturer med stor fallhöjd.

Det är dock ett störande stort avstånd mellan dessa händelserika låtar och albumets smäktande ballader. Även dessa får godkänt, mycket tack vare James LaBries sång, som kanske aldrig varit bättre. Men har jag någon invändning mot detta album så är det just detta glapp. Det hade känts ännu fräschare om man förmått plocka in bara lite mer av progressiv lekfullhet även i balladerna. Inte nödvändigtvis de sedvanliga instrumentala excesserna. Det hade räckt med några udda pianoackord och lite extra finurlighet i arrangemangen (syntsolot i Beneath The Surface är på rätt väg). Som det nu är så luktar balladerna mainstream lång väg.

I stort är det ett lättare, mjukare och lekfullare och kanske rentav ”snällare” Dream Theater vi möter på A Dramatic Turn Of Events. Petruccis gitarrspel är mer återhållsamt och bluesaktigt. LaBries röst är mjukare och mer harmonisk.

John Petrucci (som ensam producerat albumet) håller till och med gitarrsolofingrarna borta från balladerna Beneath The Surface och Far From Heaven. Det är låtar som tigger om svidade gitarrsolon, men som faktiskt blir ännu starkare utan Petrucci.

Det är svårt att tänka sig att det är nye trummisen Mike Mangini ensam som är orsaken till gruppens nytändning. Snarare är det frånvaron av Portnoy. Det tycks ha varit han som stått för de tyngre, hårdare och mer fyrkantigt metalliska idéerna i gruppens musik.

Jag befarade inför denna recension att jag skulle bli tvungen att skriva att gubbarna blivit trötta och blasé. Men det är faktiskt tvärtom ett pånyttfött Dream Theater vi hör på detta album.

Det är inte ett mästerverk i klass med Scenes from a Memory. Men betyget fyra är utan tvekan rättvist.

Tracklist:
1. On The Backs Of
Angels (8:46)
2. Build Me Up, Break
Me Down (6:59)
3. Lost Not Forgotten
(10:11)
4. This is the Life
(6:57)
5. Bridges in the Sky
(11:01)
6. Outcry (11:24)
7. Far From Heaven
(3:56)
8. Breaking All
Illusions (12:25)
9. Beneath The Surface
(5:26)

Läs mer om progressiv rock på bloggen Universum Noll.

Läs även andra bloggares åsikter om Dream Theater, proggressiv rock, rockmusik, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Dream Theater, proggressiv rock, Recension, Rockmusik

Från premiären på Göteborgs Stadsteater – Påklädaren

11 september, 2011 by Redaktionen

Sven Wollter och Tomas von Brömssen. Foto: Ola Kjelbye.

Under ett flyganfall i 40-talets England duggar bomberna tätt utanför den lilla landsortsteatern där kvällens föreställning av Shakespeares Kung Lear förbereds. Men det är det som ryms innanför teaterns väggar som innehåller den verkliga sprängkraften och hotar att förgöra.

Denna mycket hyllade och omtyckta pjäs skrevs på 80-talet av Ronald Harwood och bygger på dennes egna erfarenheter och minnen från den tid då han själv arbetade som påklädare. Pjäsen utgör en underhållande och insiktsfull skildring av hur tillvaron bakom scenen kan te sig för dem som valt att viga sina liv åt teatern.

Teaterchefen och huvudrollsinnehavaren Sir John spelad av Sven Wollter drabbas av en förödande psykisk kollaps timmarna innan han förväntas leverera Kung Lear på scen inför fullsatta salonger. Sir Johns högra hand påklädaren Norman gör allt för att få den förtvivlade och bångstyrige mästeraktören i ordning och på fötter för att ta sig igenom den stundande föreställningen, något som visar sig bli den svåraste utmaningen i hans karriär.

Sven Wolter bjuder på en bländande uppvisning i gestaltningen av den lidande stjärnskådespelare vars astronomiska ego och obestridda suveränitet utgör det illa teaterkompaniets nav. Han gör honom grandios, ömklig och patetisk och växlar friktionsfritt och trovärdigt mellan känsloregistrets alla ytterligheter. Något som Tomas von Brömssen mycket kompetent parerar i rollen som den sirlige utpräglat brittiske Norman. Denne finnesrike homosexuelle påklädare driver historien framåt och levererar ironiserande dräpande repliker som lockar till skratt. Vilket utgör en delikat kontrast till densammes undergivna sätt att passa upp Sir John på, som om han vore en kunglighet även utanför scenen. Det kan tyckas synd att Normans karaktärsutveckling åsidosätts till förmån för Sir Johns utspel, då det är när Normans egen mask börjar fallera som det börjar blir riktigt intressant.

De stövlar som den utmattade teaterchefen sparkar av sig i förtvivlan fångas skickligt i luften av den oändligt påpasslige Norman som endast avviker från sin herres sida då sir Johns auktoritära fru Mary syrligt förvisar honom i syfte att tala sin make tillrätta. Marie Delleskogs porträtt av den härdade hustrun och bedagade teaterprimadonnan glöder i enlighet med det röda hårsvallet. Till och med när hon står med ryggen mot publiken är hennes spel mycket exakt och drabbande. I det väl avvägda samspelet mellan henne och Wollter får vi insikt i äktenskapets terrorbalans, men även i den starka kärlek som de hyser till varandra och inte minst till teatern som utgör själva premissen för deras relation. I de övriga rollerna imponerar den nedtonade men kärnfulla inspicienten Marge, spelad av Carina Boberg, samt Maya Rung som den hoppfulla unga skådespelerskan och allt-i-allon Irene.

Påklädaren är en metapjäs om teater, skriven och regisserad för skådespelare. Det är tydligt att den realistiska och modesta scenografin och kostymen syftar att lämna plats för de namnkunniga aktörerna och uttryck. Den dubbla scenen illustrerar effektfullt den påtagliga glidningen mellan verklighet och fiktion, on-stage och off-stage. Pjäsen behandlar vad det verkligen innebär och kostar att tillägna sitt liv åt teatern. Frågan ”om det verkligen är värt allt lidande?” är central och bekräftelsebehovet är stort både för de arbetar på och bakom scenen. Som Sir John uttrycker det – ”att bli ihågkommen är det mest fantastiska i livet”.

Av Justina Sandberg

Denna recension är även publicerad i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om Sven Wollter, Tomas von Brömssen, Göteborgs Stadsteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Göteborgs stadsteater, Sven Wollter, Tomas von Brömssen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1323
  • Sida 1324
  • Sida 1325
  • Sida 1326
  • Sida 1327
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in