Jane Eyre, filmen: se den helhjärtat – annars kan du lika gärna låta bli

Titel: Jane Eyre
Betyg: 4
Svensk premiär: 16 september 2011

Jane Eyre är historien om den föräldralösa flickan Jane, författad av Charlotte Brontë i mitten av 1800-talet. Idag ansedd att vara en av de brittiska klassikerna, och har gjorts i åtskilliga filmatiseringar. Redan 1943 gjorde Orson Welles sin variant av Jane Eyre. Nu har regissören Cary Joji Fukunaga gjort denna fasansfulla men vackra historia åter aktuell.

En ung kvinna uppenbarar sig i en dörröppning. Hon springer ut och bort från det stora slottet som nyss var hennes hem. Gråtandes av förtvivlan ger hon sig ut på den ödsliga heden. Regnet kommer men hon fortsätter springa, mörkret kommer men hon fortsätter. Till sist ser hon ljuset av en stuga. Väl inne i stugans värme möter hon de tre syskonen Rivers som tar väl hand om den frusna och utmattade Jane. Jane blir kvar i huset under den äldre brodern och prästen St John Rivers beskydd och här börjar historien kring Jane Eyre vecklas upp. Det föräldralösa flickebarnet som blir förskjuten av sin rika moster. Hennes minnen från flickskolan. Tiden på Thornfield Hall och Mötet med Mr. Rochester.

För den som tänker att detta bara är ännu ett kostymdrama a la Jane Austin vill jag säga: glöm det! Här blandas romantik och passion med det mörka, mystiska och naturalistiska. Frågor kring den mänskliga naturen, ondska och godhet är ständigt närvarande. Stereotyperna från romantikens era är borta och vi möts i stället av betydligt mer trovärdigt mänskliga karaktärer. Hjältinnan är inte den vackraste och hjälten långt från en yngling på en vit häst.

Mia Wasikowska som tidigare gått att se som söta Alice i Alice i underlandet kändes först tafatt och alldeles för … just det… söt för att spela Jane. Jane som i mina ögon ska vara en flicka med en förunderlig karaktär och som balanserar mellan att vara otroligt vacker och faktiskt ful. Men genom halva filmen har mina preferenser förändrats och jag börjar istället uppskatta det minimalistiska i Mia Wasikowskas skådespeleri. Michael Fassbender får oss att glömma att man precis har sett honom som Magneto i X-men när han tar sig an Mr. Rochester, Thornfeilds plågade och hemlighetsfulle herre.

Jag hade innan en rädsla att Jane Eyre skulle Amerikaniserats. Att hela filmen skulle vara en lek som går ut på att framkalla så mycket känslor som hos mig som möjligt. Men jag kommer på mig själv med att gilla hur klippning och ljuset framkallar rysningar. Jag känner mig inte alls manipulerad utan är istället glad att Cary Joji Fukunaga gjort denna klassiker mer tillgänglig. Jag lämnar biosalongen omskakad och lycklig. Men jag förstod snabbt att min mening inte delades utav alla då jag hör en tjej fnysa: ”Tråkigt! Tråkigt ljus, tråkig historia … Tråkigt! ”

Se Jane Eyre, se den helhjärtat. Annars kan du lika gärna låta bli.

Läs även andra bloggares åsikter om Jane Eyre, film, filmrecension