Recension

Ready Or Not 2: Here I Come
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Efter att ha lämnat Scream-serien efter del fem och sex – där den femte i serien var oväntat lyckad, återvänder nu regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett till filmen som satte dem på skräckkartan. Ready Or Not kan i mångt och mycket ses som en tidig prototyp – på gott och ont, för vad som skulle ske med Scream 5. Det var en brutal film som också tog stöd i mycket mörk och sardonisk humor. Dessutom fanns en uppenbar energi och passion för genren. Paketet var kanske inte fullkomligt, förmågan att sammansätta det som ett fullständigt paket fallerade, men det fanns sannerligen frön som kunde sås vidare på.

Uppföljaren väljer – likt den kanske bästa av uppföljare, nämligen James Camerons Aliens, att röra sig aningen närmare action-genren och endast låta skräckelementen spela en bioroll. Denna förändring eller evolution tillåter inte bara variation utan också möjlighet för filmens karaktärer att demonstrera den klassiska klyschan om att stål gjuts av eld. Samara Weavings huvudperson Grace är nu luttrad, härdad och mer beredd att slå tillbaka mot hotet som står och väntar denna gång. Och här finns flera inslag som visar varför uppföljare många gånger kan vara behövliga för att rätta till och förbättra underutvecklade aspekter från första försöket. Humorn är denna gång avsevärt mer stilfullt integrerad och här finns oerhört nihilistisk ironi och sadism som implementeras väl och utan någon frustrerande och självcentrerad cynism. Regissörsduons stiliserade samt aningen överdrivna visuella stil följer med även här vilket hjälper till att skapa en känsla av lekfullhet, något som dock inte leder till något oseriöst trams, istället framkommer den uppenbara passion Bettinelli-Olpin och Gillett har för genren samt deras tydliga förståelse för vilka klyschor som måste förlöjligas och vilka som faktiskt är användbara.

Även om viljan och energin finns för att många gånger om underhålla hjärtligt så lyckas Ready Or Not 2 dock aldrig att riktigt lyfta. Problemet ligger i hur filmen rör sig och hur stunder som borde öka hastigheten och spänningen – likaså underhållningen, sällan leder till något annat än märkliga – och bokstavliga, pauser där filmen skiftar fokus från ironi och massaker till ointressant syskondynamik mellan Samara Weaving och Kathryn Newton. Att det finns ett behov att försöka hålla fötterna på jorden med något så pass ordinärt – men också förutsägbart, som en dysfunktionell syskonrelation kunde ha fungerat men personregin är olyckligtvis medioker. Att Newton inte heller bjuder på något vidare inspirerat skådespel gör att relationen mellan henne och Weaving känns direkt artificiell. Stunder som borde vara rent guld vad gäller skamlös b-underhållning avnjuts inte heller tillräckligt länge, istället skyndas de på för att nå fram till ett slut som försöker vara oväntat men som endast blir motsatsen. Allting omges av en obekväm känsla av att den här brunnen är långtifrån tömd, dock finns helt enkelt inte förmågan att utvinna något mer än det mest ytliga. Se bara till skådespelarna Sara Michelle Gellar och Elijah Wood som verkar ställt sitt skådespel till energispar.

Allting passerar utan vidare problem men också utan några som helst utmärkande kvalitéer. Och även om den mörka humorn har sina stunder är den i många situationer allt för feg då den tar sig an platta stereotyper, som med mer mod och finess hade kunnat fungera som satir gällande det nuvarande samhället. Istället blir ett par av dessa moment som filmens lågt hängande frukt, det simpla före det svåra och det sanna värdet förbises.

För en film med en så pass uppkäftig undertitel som Here I Come besannas aldrig det påståendet, istället förblir allt försiktigt och inkapabelt att ta för sig. Ready Or Not 2 känns som latent potential i sin renaste form, att inte utnyttja denna potential måste ses som ett genuint slöseri med tid och förmåga.

Project Hail Mary
Betyg: 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi: Phil Lord och Christopher Miller.
Roller: Ryan Gosling som Grace, Sandra Hüller som Eva och Lionel Boyce som Carl.

Projektet Hail Mary är ett känslomässigt nyanserat rymd-äventyr som bygger på ett överraskande möte och en växande vänskap mellan jordingen Grace och utomjordingen Rocky. Huvudpersonen Grace vaknar upp ur en medicinskt skapad koma utan att veta vem han är, var han är och hur han har hamnat där han är. De AI-genererade svaren på hans frågor får honom långsamt att förestå att han är på ett rymdskepp många ljusår bort från jorden. Men han fattar fortfarande inte vad det hela handlar om. Efter ett tag upptäcker han två döda personer och inser att han är helt ensam utan kontakt med jorden som ligger ofantliga långt borta. Han börjar minnas mer och mer om orsakerna till den situation som han befinner sig i. Han minns att han är en mycket populär lärare i naturvetenskap och att han innan det var forskare i molekylärbiologi. Forskarkarriären tog dock slut på grund av att han publicerade forskningsresultat som avvek från de etablerade sanningarna. Han menar sig ha kommit fram till att vatten inte är en nödvändig förutsättning för att skapa liv och att solen långsamt håller på att dö. Helt oväntat får han besök av en representant för regeringen, Eva, som vill att han ska återvända till forskningen eftersom många tecken tyder på att han inte har fel. Världen står nämligen inför en chockartad insikt, solen håller på att mattas av samtidigt som en svag infraröd linje, Petrova-linjen som går från solen till Venus, håller på att bildas.

Allt tyder på att solens avmattning beror ett samspel mellan Petrova-linjen och en okänd mikroorganism, Astrophage. Planeten jorden och hela mänskligheten måste räddas. Eftersom den sårade Grace inte är det minsta intresserad av att ta upp sin forskning igen så tackar han bestämt nej till Evas förslag. Efter en i det närmaste tvingande övertalning går han till slut med på att göra det. Plötsligt upptäcker han att Astrophagen är en cell som förökar sig genom koldioxid från Venus och energi från solen. Astrophage, som hotar allt liv på jorden har dessutom har spridit sig till andra stjärnor i universum. Den är alltså ett hot mot hela universum. Men en stjärna tycks klara sig nämligen Tau Ceti som ligger drygt 11 ljusår bort från jorden. Kan nyckeln till jordens räddning finns där? Därför beslutar man att skicka tre astronauter till Tau Cite.

Enligt Eva är inte avståndet till stjärnan något större problem, problemet är att bränslet inte kommer att räcka fram och tillbaka. Det är ett alltså ett självmordsuppdrag. Men de tre astronauterna är beredda att offra sina liv för att rädda hela mänskligheten. Här smyger sig en närmast religiös symbolik in i filmens berättelse. Mänskligheten kan inte rädda sig själv utan måste förlita sig på högre krafter långt bort. Men människan måste samtidigt hjälpa kraften genom ett osjälviskt uppoffrande för en högre sak än det egna livet.

Tanken var aldrig att Grace skulle följa med på rymdfärden. Men eftersom en av de tilltänkta besättningsmännen förolyckades tvingas Grace att gå in som besättning. Eva menar att han är den enda som kan ersätta den döda besättningsmannen. Eftersom han vägrar drogas han och är i koma när han placeras på sin plats i rymdskeppet. Han är i alltså motsats till sina medresenärer inte det minsta intresserad av att osjälviskt uppoffra sig för en större sak. Han är inte beredd att offra sig för att rädda mänskligheten, han väljer hellre att gå under tillsammans med den när det oundvikliga inträffar.

När den ensamme Grace närmar sig Tau Ceti upptäcker han ett främmande rymdskepp som dockar Hail Mary genom en luftsluss. Via slussen får Grace kontakt med den enda överlevande på det okända skeppet. Grace döper utomjordingen till Rocky eftersom hans utseende liknar stenar. De hittar ett sätt att kommunicera och ett sätt att besöka varandras skepp trots att de inte kan överleva i varandras atmosfärer. Så småningom inser de att de är ute på samman uppdrag, att rädda den egna planeten. Tillsammans upptäcker de så småningom en ny planet som får namnet Adrian och som innehåller en livsform som neutraliserar Astrophage förstörande kraft. Det finns alltså en lösning som kan rädda bådas planeter. Eftersom de lyckas fånga in den räddande livsformen är det möjligt att återvända och rädda planeterna. Men när det går upp för Rocky att Grace inte har bränsle för att återvända till jorden delar han med sig av sitt bränsle eftersom det räcker för bådas hemfärder. På väg tillbaka till jorden inser Grace att de har gjort ett misstag som kommer att förgöra Rocky innan han når fram till sin planet. Vad göra? Fortsätta mot jorden eller vända tillbaka och rädda Rocky. Nu agerar Grace etiskt sett helt annorlunda än vad han gjorde när Eva försökte övertyga honom att bli en av besättningsmännen. Han som inte var beredd att offra sig för mänskligheten är plötsligt beredd att osjälviskt offrar sig för sin nya vän, utomjordingen Rocky. Han vänder alltså tillbaka till Rocky för att rädda honom, trots att det med stor sannolikhet kommer att leda till den egna döden. Grace och Rocky återförenas alltså igen. Men var? Är det en okänd planet med atmosfär lik jordens? Har Grace tack vara att han till slut offrade sig för både något mindre och något större hamnat i paradiset.

Filmen är ett spännande och fantasifullt rymdäventyr med ett vackert bildspel, spännande ljudeffekter och vacker musik. Den kan ses som en existentiell berättelse om liv och död och om konflikten att rädda sig själv eller uppoffra sig för något högre. Ryan Gosling gestaltar pendling mellan känslor av ångest, förtvivlan, kärlek, vänskap och hopp på ett lysande sätt. Det som drar ner betyget på filmen är att den är för lång, vissa scener är för långsamma och utdragna. Det är inte helt enkelt att betygsätta filmen. För den målgrupp som uppskattar stora filmiska rymdäventyren är Hail Mary förmodligen i det närmaste lysande. Men för den målgrupp som inte delar samman förtjusning är det förmodligen en mindre intressant film trots att den är mycket välgjord.