• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

LuLu: Metallica och Lou Reed gör världens sämsta skiva

4 november, 2011 by Redaktionen

Artist: Metallica & Lou Reed
Titel: LuLu
Betyg: 1

Jag hatar droger. Jag hatar vad de gör mot folk. Dock inte i Metallicas fall, att sluta knarka/supa vettet ur sig är nog det absolut mest korkade beslut bandet någonsin fattat. För med flaskan och pulvret flög all kreativitet, all Metalica, ut genom fönstret. Jag trodde att de nått botten med fruktansvärda Death Magnetic, men icke. Here comes LuLu. Att den blivit sågad vid axlarna (se bild ovan) är det nog ingen som missat, så egentligen behöver jag kanske inte skriva något, men jag tänker lätta lite på hjärtat ändå. Och helt utan svordomar! SÅ.

Lou Reed har med Metallica försökt sig på att göra någonslags rockopera där Lou Reed läser poesi och Metallica gör ljud, då och då brölar James Hetfield sitt signatur YEEEAHHHHHHHH. Vem som helst kunde ju ana hur detta skulle sluta. Främst då det inte är en endaste liten drog inblandad.

De stora frågorna som snurrar i mitt huvud när jag lyssnar på denna helvetesjuice är, VARFÖR? Vad trodde de egentligen när de spelade in låtarna? Lyssnade de överhuvudtaget igenom musiken innan de brände den på skiva och försökte lansera de som ett coolt collaboration? Fanns det INGEN annan i studion som hörde detta fiasko och stoppade dem? Och Lars Ulrich, helt seriöst… Lyssnade han ens på låtarna innan han la trummor? En tondöv gubbe utan takt och armar skulle kunna lägga bättre trummor.  Aja, nu vet vi till hundra procent att han är världens sämsta trummis.  Huja. Och Lou Reed, kom igen, kanske att hans poesi/spoken word hade funkat inför fyra dyngraka die hard Lou Reed-fans på ett Lou Reed-fankonvention, men på Metallicas musik? Jag är mållös. Jag biter mig i knogarna för att inte ösa ur mig de fulaste orden och metaforerna som snurrar runt i mitt huvud. **** ** ******** ** * * *** * * ***!

Nu tänker folk kanske, kan det verkligen vara så dåligt? Svaret är ja. Det både kan och är helt jäkla olyssningsbart. Första gången jag lyssnade igenom hela The View skrattade jag tills tårarna sprutade för jag trodde att det var en sån skämtvideo som någon spelat in hemma, att det var typ Mange Makers. Men det var inte Mange Makers, till min stora besvikelse. I AM THE TABLE, I AM THE TABLE. Så James Hetfield, nu är du alltså ett bord?

Nej, jag har ingenting trevligt kvar att säga, så jag avslutar med att säga att både Metallica och Lou Reed måste AVSKY sina fans. Att de försöker sälja på folk denna skiva är fan en synd. Lyssna inte på LuLu. Och R.I.P Metallica. R.I.P Lou Reed.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

Rage – 1996 ringde … (spelrecension)

3 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Rage
Betyg: 2
Utvecklare: Id Software
Distributör: Nordic Game Supply

1996 släpptes Quake och Id Software var spelindustrins kungar. Studion hade under loppet av sex år släppt tre titlar: Wolfenstein 3D, Doom och Quake som tillsammans kom att definiera actiongenren och skapade en mall som vissa förstapersonsspel än idag följer. Dödsmatcher online, modifieringscenen, Bunny Jumping. Samtliga är Id Softwares förtjänst.

Id Softwares guldålder är dock sedan länge passerad och många stridigheter har omgett företaget sen deras senaste spel. Trots detta har spelvärlden drägglandes väntat på legendprogrammeraren John Carmacks och Id Softwares på Rage. Man brukar ju säga att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Problemet i detta fall är att det aldrig funnits något gott att vänta på, bara en relik från förr bakom en snygg fasad. En 80-åring klädd i Nakkna och V Avenue om ni så vill.

Att spela Rage är som att lyssna på en pensionerad amatöridrottare med ojämn solariebränna berätta om hans forna bragder. Det är svårt att veta om Rage faktiskt är avkomman av en studio som fastnat i tiden och glömt att se sig om eller resultatet av ett arrogant spelhus med enorm brist på självdistans som förminskar publiken till en grafikkåt, ultralinjärsdyrkande osynlighetväggsfantast.

Rage är förvisso inte lika hemskt som jag framställer det. Det är ett näst intill ett helt okej actionspel. Men jag finner det svårt att inte bli provocerad av ett spel som lägger ner så stor möda på att dölja sina brister genom att tafatt låna element från andra spel utan att för den delen förbättra upplevelsen på något nämnvärt sätt. Det vill ge intrycket av att spelvärlden är öppen och väntar på att bli upptäckt: i själva verket är den en tom hubbvärld. Det innehåller rollspelselement där du kan välja klass, samla material och bygga saker men dessa saknar djup. Det finns sidouppdrag, men de saknar variation. Rage stinker av Fallout 3 och Borderlands. Det är inte fel att stjäla, men det är skamligt att stjäla och sedan försämra det man stulit.

Hur provocerad jag än blir av den linjära stenåldersmekaniken kan jag inte ge Rage lägsta betyg. Om man av någon anledning skulle vilja skjuta mutanter, åka runt med tungt beväpnade bilar (ett av få lyckade moment) och spela Magic the Gathering för sjuåringar så går allt att göra i Rage. Det enda som krävs är att man återvänder till en sjuårings mentalitet.

För att avsluta recensionen med ett dåligt skämt: 1996 ringde – de vill ha sin spelmekanik tillbaka.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om Rage, spel, spelrecension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Rage, Spel, spelrecension

Batman: Arkham City – ”I’m Batman…”, recension av spelet

3 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Batman: Arkham City
Betyg: 5
Utvecklare: Rocksteady Studios Distributör: Warner Bros. Interactive Entertainment
Sverigerelease: 21 oktober 2011

Anledningen till att Batman: Arkham Asylum från 2009 är ett av tidernas bästa licensspel beror på att Rocksteady Studios utnyttjade spelmekanik och unika narrativa grepp för att säga oss något om karaktären Batman. Jag behöver inte säga mycket mer än Scarecrow för att ni som spelat Arkham Asylum ska förstå. Rocksteady Studios lyckades göra Batman mänsklig vilket är mer än vad Tim Burton och Christopher Nolan har lyckats med.

Den andra fundamentala skillnaden mellan superhjältens porträttering på vita duken och i spelen är att vi i Rocksteadys alster får vara Batman. Detta vara vore ingenting värt om det inte vore för studions känsla för animation, omgivning, design, kontroll och hantering av källmaterial – allt förstärker känslan av att man är Batman. Det är något som filmediet aldrig kommer kunna

Nu när Rocksteady redan etablerat en karaktär har protagonistrollen istället hamnat på skurkarna inbonade i fängelsestaden Arkham City, ett inhängnat område där alla Gothams förövare härjar fritt. Stålverket i sydost styrs av en döende Joker, i sydväst mitt emot Gothams tunnelbanesystem har Pinguin och hans gäng låst in sig i musset där Mr. Freeze hålls som gisslan medan Two-Face håller förryckta rättegångar i rättegångssalen till norr. Det är ett förvridet maktspel och Batman har hamnat i korselden.

Likt föregångaren är det underbart att se en utvecklare som behandlar sitt källmaterial med sådan vördnad och finess. Rocksteady skapar inte bara perfekta avbildningar av tidigare kända och mindre kända karaktärer, de vidareutvecklar dem och tillämpar deras betteende för att passa spelmediet. Allt från fängelsets gothiska arkitektur till röstskådespelarnas fantastiska insatser (Mark Hamill är tillbaka som Jokern!) andas genuinitet.

Den största skillnaden med föregångaren är att Arkham City består av en ’‘stad’’ att utforska. Ett problem med sandlådevärldar brukar vara att äventyret blir mindre fokuserat när det finns en hel stad att utforska och andra saker att göra. Arkham City är ett av få spel som lyckas undvika detta och hanterar sidouppdrag med en skicklighet som jag tidigare inte stött på i sandlådespel. Istället för att sidouppdragen känns lösryckta från storyn integreras de med handlingen och säger något om Batman.

När jag i efterhand ser tillbaka på mitt äventyr innanför Arkham Citys murar är det enkelt att se förbi de små skönhetsfläckarna. Med förhoppningsnen att skapa ett så varierat spel som möjligt känns vissa moment krystade. Det känns dessutom som att Batman är för cool för att alla hans egenskaper ska få plats i en handkontroll. För att kunna anväda sig av hela hans vapenarsenal och rörelser krävs det att ha koll på alldeles för många slumpässiga knappkombinationer.

Men som tidigare nämt är dessa missar små petitesser som i det stora hela inte påverkar mitt helhetsintryck av detta fantastiska äventyr. Även om jag inte håller med är årets spel-utmärkelsen som många kritiker prisat Arkham Ctiy befogad.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om Batman, Arkham City, spel, recension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Arkham City, Batman, Recension, Spel

Eldkvarn: De berömdas aveny – Något väsentligt att säga 40 år senare

2 november, 2011 by Redaktionen

Artist: Eldkvarn
Titel: De berömdas aveny
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 9 november 2011

Jag tycker ofta att äldre band tenderar att bli en anakronism av sig själva. De tenderar att bli likt Rolling Stones patetiska i sin strävan efter att vara ”unga” trots dem nått aktningsvärd ålder som motsvarar en människas pensionsmässighet. Nu kan ju en pensionär vara hur pigg som helt, alert fysiskt och psykiskt men när den poserar som tonåring och sjunger om tonårstrånad blir det rent av löjligt!

I fyrtio år har Eldkvarn spelat som band. Det är nu tre år sedan ”Hunger Hotell” kom och som var en i många stycken den mest politiska plattan i bandets historia – ett i mitt tycke mästerlig platta. Precis som de föregående ”Svart Blogg” och Atlantis”, den senare kanske än mer politisk än Hunger Hotell. En räcka utmärkta plattor från ett deprimerande 2000-tal. Under tiden som gått har Plura sysslat med lite av varje, kokböcker, TV-program och Gud vet allt men också spelat ute en hel del. Gruppen har till och med förärats en plakett utanför Café Broadway i Norrköping.

Nu är Eldkvarn i allt väsentligt Pluras, Carlas och Tonys men framförallt Pluras skapelse och det är tydligt på den nya plattan ”De berömdas Aveny” som släpps den 9 november. Det kanske märks mer än på länge för de spår som fastnar i bakhuvudet är inte de som Carla har solopositionen på utan de skiljer ut sig på ett sätt som gör Pluras låtar än mer Eldkvarns gestalt.

Det finns ett starkt drag av vemod, som inte finns hos Carla, och det märks att Plura bakom gamängen, den glade partypolaren, gömmer det sig en man som ser livet har kommit över sitt middagskrön och nu bär det utför. Det är en mogen platta som lyssnaren möter – en platta där texterna har den avgörande betydelsen för upplevelsen. Det är ingen platta att dansa till utan en platta att reflektera med.

Jag är glad över att det saknas bitterhet i Pluras texter som annars är så vanligt hos äldre låtskrivare och poeter och den helt akustiska ”Sång från Koster” tillhör bland det mest poetiska som han åstadkommit under alla dessa år. Här finns t.o.m. en ”Scott Walkerish ”tango där Plura sjunger ”på andra sidan regnet” – en textrad som lämnar mycket till tolkning. I ”roadmovien” ”Låt det rulla” menar han att en man i ”din ålder får göra en blunder” – adressen är tydlig men samtidigt dubbelbottnad. Kärleken övervinner problemen som livet och tillfälliga svagheten orsakar är sångens budskap.

Måhända är inte ”De berömdas Aveny” en lika genomgjuten platta, inte riktigt lika ”hel” som de tidigare som de tre senaste men fortfarande är den väsentligt bättre än det mesta som ges ut på svenska och av svenska band. Det svenska språket är en hård domare och alltför många ambitioner att skriva bra texter på vårt språk fallerar då textförfattarna faller i den engelska fällan och blir bara banalt och än värre patetiskt.
Eldkvarn, Plura och Carla undviker detta med bravur och trots bandet har en medelåldern på sitt samvete, eller kanske just därför, än en gång skapar Eldkvarn en utmärkt platta även om den inte har riktigt samma gedigna helhet som de senaste men de har också varit exceptionella i sin kvalitet.

I ”Den sorgeliga orkestern” finner lyssnaren en central strof som egentligen sammanfattar det hela ”dricker mig till sömn/vi spelar inte till fest längre/jag är trött nu”. En central och ackurat beskrivning av Eldkvarns, Pluras och den åldrande mannens sinnestämning. Men också en målande tänkvärd beskrivning av ”De berömdas Aveny”. Det är fascinerande att se Eldkvarn har något väsentligt att berätta 40 år senare medan de flesta andra borde hålla käften istället.

Text: Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist

Läs även andra bloggares åsikter om De berömdas aveny, Eldkvarn, musik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: De berömdas aveny, Eldkvarn, Musik, Recension

Blev det inte mer än såhär? – vågad komedi om livet kring 40 på Stockholms stadsteater

2 november, 2011 by Rosemari Södergren

Fotograf Carl Thorborg Bildtext Henrik Norlén, Katharina Cohen, Emil Almén och Sanna Krepper i Blev det inte mer än såhär? Urpremiär på Lilla scenen 2 november.

Blev det inte mer än såhär?
Stockholms stadsteater
Premiär 2 november 2011

En ren tom scen med vita väggar, illavarslande hotfull musik och fyra nakna människor mötte oss när vi kom in i salongen på Stockholms stadsteaters lilla scen på premiären av ”Blev det inte mer än såhär?”

Fyra fyrtioåringar, två män och två kvinnor, två par med barn och hus, har börjat tappa glädjen och lusten i sina förhållanden.

Föreställningen börjar med att de fyra karaktärerna Mats och Caroline, Malena och Viktor, står hela nakna. Mats (spelas av Emil Almén) undrar om Caroline (spelad av Katharina Cohen) är sur.
”Nej”, hon är inte sur. Bara trött. Trött på Mats, trött på barnen, trött på huset, trött på sig själv och sin kropp efter att i många år bara varit mamma och inte känt sig uppskattad av Mats som kvinna.

Mats och Caroline har fastnat i en fälla som förstår samlivet för många, många par. De kan var hur förälskade som helst när de träffas och får barn, men så har de ingen som kan ta hand om barnen åt dem och de får aldrig någon tid för sig själva som par, som man och kvinna.

Deras vänner Viktor och Malena har också hamnat i en kris i sitt förhållande. Båda paren börjar gå i parterapi för att försöka rädda sina förhållanden.

Blev det inte mer än såhär? är en lättsam betraktelse över livet kring fyrtio, när den stora förälskelsen flammat över och den mer djupare kärleken ska ha satt sig. Det är dock så lätt att förlora kärleken, det är svårt att få förälskelsen att fördjupas och bli en kärlek livet ut.

En del del premiärpubliken tjöt av skratt av de träffsäkra dialogerna. Många känner säkert igen sig. Jonna Nordenskiöld som regisserat och skrivit manus har lyckats fånga mycket som många kan känna igen sig i. De fyra karaktärerna är rätt vanliga människor, inga karikatyrer utan bara lite lätt omformade för scenen. Det var nog ett skäl till att så många skrattade så gott, de kunde känna igen sig och vänner.

En bit in i föreställningen klär skådespelarna på sig ungdomligare kläder och plötsligt får vi se hur allt började, när de i trettioårsåldern möttes, upplevde att de hade träffat sitt livs kärlek och skaffade barn. Den kanske roligaste delen var när de gått ytterligare några år och

Foto: Carl Thorborg
scenen förvandlats till ett stort lekrum och de lagar mat med leksaksspis och kör bil med leksaksbil och sitter på kontor och räknar med leksaker. Arbetslivet och karriären får sina rätta proportioner ur ett livsperspektiv när det fina kontoret är en lekplats.

Blev det inte mer än såhär? är en rolig föreställning som sätter igång tankarna och bör kunna vara en bra start för fortsatta diskussioner och samtal kring livet och samspelet mellan en man och en kvinna som bildar familj. Föreställningen är en timme och en kvart, utan paus, en bra längd för att kunna fortsätta diskutera pjäsen efteråt över en kopp te eller en öl eller något annat.

Jag var nog inte den enda som undrade hur skådespelarna fått modet att stå helt nakna på scen och också fortsätta spela nakna en bra bit in i föreställningen. Starkt och modigt.

Regissören Jonna Nordenskiöld är själv i fyrtioårsåldern och hon säger i ett pressmeddelande:

? Den här pjäsen skrev jag för att det är något jag själv vill se och som inte finns på våra teaterscener. Jag och alla runt mig har fyllt 40 år, vilket känns som att passera en gräns. Vid fyrtio inser man att man inte kommer att hinna med allt, att man börjar få bråttom med vissa val i livet. Ens mest attraktiva år på arbets- fertilitets- och parmarknaden är över. Det är nu vi klipper oss i en kort frisyr eller skaffar lugg ? då syns inte rynkorna i pannan, säger Jonna Nordenskiöld.

Föreställningsfakta:
De två paren i ”lev det inte mer än såhär?” görs av Henrik Norlén och Sanna Krepper, Katharina Cohen och Emil Almén.

? När man har småbarn är det lätt hänt att man lägger relationen på is för att hinna med barnen och allt annat som karriär och vänner. När man kommer ut på andra sidan så tittar man på varandra och undrar vem är det där, med kulmage och utan hår? Och nu har man plötsligt tid för varandra igen.

Fakta om Jonna Nordenskiöld:
Jonna Nordenskiölds första uppsättning på Stockholms stadsteater var Betongsocker och förortsmys (2005) som hon både skrev och regisserade. Därefter har hon med stor framgång dramatiserat och regisserat många rosade pjäser för barn och ungdomar här bland annat Astrid Lindgrens Allrakäraste syster (2006) och Pippi Långstrump – världens starkaste (2007), Anne Franks dagbok (2008) och Staffan Westerbergs Ett litet drömspel (2009). Jonna har även skrivit operalibretton och pjäser för TV. Jonna Nordenskiölds slutproduktion på DI Pälsänglar gjorde stor succé på Dramaten år 2000. Samma år belönades hon med Deutscher Kindertheaterpreis för hennes barnpjäs Jonna Ponna! och 2001 med Lilla kritikerpriset 2001 för En äldre herre på 6 år. 2007 nominerades hon till barnteaterorganisationen Assitejs pris ”International Award for Artistic Excellence”. Jonna har även skrivit en serie barnböcker om ”Fia” för Bonnier Carlsen. Blev det inte mer än såhär? är Jonna Nordenskiölds första vuxenpjäs.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, recension, Stockholms stadsteater, naken

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: naken, Recension, Stockholms stadsteater, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1296
  • Sida 1297
  • Sida 1298
  • Sida 1299
  • Sida 1300
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in