• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Silversnöret av Peter Lucas Erixon – starkt poetiskt språk i spänningsroman

13 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Silversnöret
Författare: Peter Lucas Erixon
Förlag: Trombone
ISBN10: 919782433X
ISBN13: 9789197824330

Silversnöret är en spänningsroman med ett fantastiskt språk, poetiskt, rytmiskt och överraskande med ordkombinationer att häpnas över. Ett sådant ord är ”enstakagårdar”.

Berättelsen börjar under 1940-talet och handlar om Linnea, att av sju överlevande barn i en fattig familj i Jämtland. Samtidigt med de tragiska händelserna kring Linnea skildras ett Sverige under stark förändring, ett samhälle under uppbrott, i skuggan och i närheten av det krig som utspelar sig inte många mil från landets gränser.

Spänningen byggs inte så mycket upp kring själva det brott som sker, för redan tidigt i romanen förstår vi vad som ska hända. Det som engagerar oss är att vi lever oss in i Linnea, vi känner hur hon ser på livet och vi känner hur hon obönhörligen går mot en katastrof.

Efter en dryg tredjedel av boken är mycket som återges byggt på arkiv och referat från händelser som romanen bygger på. Författaren Peter Lucas Erixon lyckas forma om dessa byråkratiska redogörelser till litteratur. Också när han i ett par stycken återkommande använder det opersonliga avpersonifierande ordet ”man” upplever jag som läsare att det är medvetet, det är för att skapa en känsla av människors oförmåga att tala tydligt och exakt.

Jag har inte läst något av Peter Lucas Erixon tidigare, men inser att jag tänker försöka få tag på fler av hans böcker. Han är en skickligt författare och jag har verkligen blivit nyfiken på att läsa mer av honom. Silversnöret är hans tolfte bok och sjätte roman. Han har fått flera litteraturpriser, bland av Samfundet De Nio och av Alberts Bonniers Minnesfond. 1997 fick han Länstidningen i Östersunds Stora kulturpris får romanen ”Farligt område” och 2008 fick han Peterson Berger-priset för ”Sista rester av det vilda”.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, spänningsroman, Peter Lucas Erixon, Silversnöret

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Peter Lucas Erixon, Silversnöret, spänningsroman

Svensk Haiku – läs, fascineras, imponeras och inspireras

13 november, 2011 by Rosemari Södergren

vattnet i tunnan
alla sommarens skurar
blir min spegelbild

Diktraderna ovan är en Haiku från en antologi med haiku utgiven i september 2009 på bokförlaget Trombone. I antologin medverkaren mängd duktiga svenska poeter och författare. Haikun ovan är skriven av Bill Larsson.

Att läsa haiku är inspirerande. Det är fascinerande att se hur mycket som kan sägas med så få ord och i så få rader.

Antologin har haikudikter från 50 svenska författare, häribland 2011 års Nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer.
Bland övriga deltagare i denna antologi ses etablerade författare ses etablerade författare som Magnus Ringgren, Krister Gustavsson, Sture Allén, Göran Malmqvist med flera. Medverkar gör också flera nya spännande debutanter.

Haiku är en sorts kortdikt som urspungligen kommer från Japan. Den traditionella definitionen är tre rader på respektive 5-7-5 stavelser med ett ämne hämtat från naturen. Innehållet bör gestalta en klarhet eller känsla för vad man upplever med sina fem sinnen. Att detta kan göras på väldigt olika sätt blir tydligt i antologin. Vissa lutar mer åt ordlekar, som Håkan Becker:

Minst hundra kajor
har möte på vägkanten
en kajplats på land

Andra är mer filosofiska, existentiella, som Florence Vilén:

En nykrattad gång,
schersminen fäller kronblad
nästa ögonblick

En av mina absoluta favoriter är av Krister Gustavsson:

Jag såg på månen.
Den skymdes bort av molnen.
Då såg jag molnen.

Det här häftet kommer jag att bära med mig och läsa i lite då och då, för varje haiku har sitt djup och det finns mycket att lära genom att läsa och träna sig på att uttrycka sig kort och ändå säga mycket.

Svensk Haiku
Antologi
Bokförlag: Trombone
ISBN 978-91-976440-6-8

Läs även andra bloggares åsikter om haiku, dikt, poesi, litteratur, Trombone, recension, böcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, dikt, haiku, Poesi, Recension, Trombone

The Future, filmrecensionen

13 november, 2011 by Redaktionen

Titel: The Future
Betyg: 5
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt ordinär biopremiär 25 november 2011

Det är egentligen ingenting nytt att djur pratar på film, det har till exempel redan gjorts i flera barnfilmer, men det är desto ovanligare att de har så bräcklig röst och mörka ord att yttra som här. För när filmens regissör Miranda July (som även spelar ena huvudrollen i och med Sophie) antar kattens Paw Paw röst händer någonting storslaget; hon uttrycker stor smärta och ensamhet men förvandlar i samma stund djuret till ett kärlekstörstande varelse i nivå med människan, och senare sig själv till ett djur som flackar runt i livet i jakt på bekräftelse och närhet. Och trots att Paw Paw medverkar otroligt lite i filmen, oftast bara med ord men ibland med en närbild på sina tassar (och någon sekund i helbild), är det ändå den karaktär som påvisar starkast närvarokänsla.

Paret Sophie och Jason (som spelas av Miranda och Hamish Linklater) som är två hipsters med varsin laptop i knät i soffan där de ligger ensamma men tillsammans. Allting börjar med adoptionen av Paw Paw, speciellt den plötsliga livskrisen som får dem att stänga ned sin internetanslutning och slutar på sina jobb för att komma närmare varandra. Vilket misslyckas. Istället gräver de ned sig i sina egna gravar och isolationen blir total.

Precis som i hennes första långfilm, Me and you and everyone we know, används väldigt mysiga karaktärer som säger väldigt roliga saker. Hela tiden. Skrattsalvorna sprutar. Som när Sophie och Jason vandrar på gatan och någon frågar dem om de vill hjälpa till att avstyra växthuseffekten, varpå Sophie svarar ”nej tack” och bara går vidare som det inte vore någonting speciellt med den situationen. Så tack vare Mirandas kreativitet (hon är även författare och konstnär) skapar hon skarp dialog som blir roligare än alla så kallade ”romantiska komedier” tillsammans. Men här anar man inte samma ljus i horisonten som i första filmen, utan förs bara djupare och djupare in i den mörka natten utan slut.

Den starkaste utav gestaltningarna av parets avskildhet från varandra är avstannandet av tiden, som är tänkt att användas i intentionen att låta dem båda vara tillsammans föralltid men istället skapar ett ännu större gap inte bara dem emellan utan egentligen hela deras verklighetsförankring. Tiden rusar men de själva står stilla. Sophie och hennes vänner som får barn, återkommer med dem när de ska börja dansa och tillsist dör innan Sophie ens känt av en dag inger inte bara den effekten av alienation i vardagen, utan kan även prata till kvinnor i allmänhet som inte har barn trots att ”alla” deras vänner har det och den biologiska klockan ringer. Dessa mångtydligheter skänker ett djup till filmens helhetsintryck, vilket man även kan säga till den scen där Jason dessutom för en dialog med månen (!!!) vilket både kan vara komiskt och insiktsfullt!

Även solen har, som bekant, sina fläckar. I det här fallet det hjärtskärande slutet. Men så är det ju här heller ingen quirky indiefilm i stil med Mirandas första film. Det här är någonting nytt och eget. Men som ändå säger väldigt mycket om tvåsamhet och ansvar för ens egna. Annars kanske de försvinner och skapar ett stort svart hål i vår vardag som inte ens fanns där från början, men som vi kanske inbillade oss var där. För att vi var upptagna att ruttna bort i osäkerhet. Och offren är inte ens vi. Utan katten som blir lämnad ensam trots sin intensiva längtan efter kärleksfulla föräldrar.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Best of Schlager: när den svenska rockjournalistiken föddes, en måste-bok för alla som vill veta mera om pop- och rockmusikens historia

11 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Best of Schlager: när den svenska rockjournalistiken föddes – texter ur tidningen Schlager
Redaktörer: Bengt Eriksson och Thore Soneson
ISBN: 9789185697311
Förlag: Reverb

Schlager var en musiktidning i Sverige som stack ut. Trots namnet som säkert för många av oss idag  får oss att tänka på kommersiellt inriktad lättsmält hitmusik skrev Schlagers skribenter framför allt om rock- och popmusik. Schlager hade också en medveten samhällspolitisk inriktning så till vida att de menade att musiken hade med samhällsfrågor att göra. Tyvärr är Sverige på många sätt ett litet land, i långa loppet är det svårt att driva en tidning med ekonomisk framgång som är smal. Ja egentligen är pop- och rockmusik inte så smalt men det vimlar inte direkt av musiktidningar som går ihop sig ekonomiskt idag.

Schlagers första nummer gavs ut den 10 oktober 1980. Gänget bakom menar att det var där och då som den svenska rockjournalistiken föddes. Jo det är ett kaxigt påstående men delvis måste vi ge dem rätt.

Musikjournalisterna Bengt Eriksson, Håkan Lagher, Mats Lundgren och Thore Soneson drog igång musiktidningen Schlager hösten 1980 för att, som det stod i ledaren, fylla det skriande hål i svensk press som bristen på en seriös musiktidning har varit.

I den nyligen utgivna boken ”Best of Schlager: när den svenska rockjournalistiken föddes” berättar de om hur det gick till när de startade tidningen och de publicerar ett urval av artiklar som publicerades i Schlager. Efter varje artikel finns en kommentar av skribenten hur han/hon ser på intervjun och texten idag, trettio år senare.

Schlagers premiärnummer påminner i sitt utseende något om Nöjesguiden till sin storlek. Schlager var också tryckt på dagstidningspapper i början. Men de kunde inte vara mer olika. Nöjesguiden är en själlös produkt skapad bara för att sälja annonser. Trist nog är det tydligen de enda tidningarna som överlever i dagens mediavärld.

Vissa artiklar är fruktansvärt intressanta att läsa just ur ett tidsperspektiv. Som intervjun med Bob Geldof med sitt band Bowntown Rats som publicerades flera år innan han etablerade sig som arrangör av musikgalor som Live Aid och intervjun med Benny Andersson från ABBA, som nyligen trätt fram i Skavlan och berättat att han haft alkoholproblem, vilket inte alls var känt när intervjun gjordes i Schlager.

Skribenterna har lagt stor möda vid att rapportera mer personligt, ibland sätter de in artisterna i ett samhällssammanhang. I en del artiklar kommer vi ovanligt nära artisterna. En av mina favoritartiklar är Håkan Lahgers resa med Ebba Grön och Dag Vag på turné.

Skribenterna bjuder ofta mycket på sig själva och de finns med i artiklar och reportage på ett sätt som fortfarande är ovanligt. Det är en inspirerande bok för alla som liksom vi på Kulturbloggen skriver om musik och ofta intervjuar musiker. Boken är ett måste för alla som älskar pop- och rockmusik, den innehåller rockhistoria på flera sätt.

 

Varje intervju med en artist är intressant på flera sätt. Dels innehåller texten ofta mycket som fortfarande är intressant att läsa, många artister är odödliga, vi lyssnar ju på deras musik idag också, som Nico, Wilmer X, Siouxsie & The Banshees, Ulf Lundell, Peter Gabriel, Roxy Music, Lou Reed, Eldkvarn, Yoko Ono och många fler. Det är en konst att skriva intervjuer så att de har ett värde att läsa trettio år senare. Dels är själva sättet att skriva fortfarande något många skribenter kan stimuleras av för att våga utveckla ett personligt sätt att intervjua och formulera sig.

Boken är en perfekt julklapp, faktiskt. Känner du någon som gillar rock- och popmusik då har du en julklapp som kommer att uppskattas. Det är en bok jag gärna läser ur då och då, som jag återkommer till för att läsa mer om en artist.

Boken Best of Schlager när den svenska rockjournalistiken föddes innehåller texter av bland annat Dotun Adebayo, Kristina Adolfsson, Marjorie Alessandrini, Bengt Eriksson, Håkan Lagher, Susanne Ljung, Mats Lundgren, Lars Nylin, Jens Peterson, Thore Soneson och Per Wirtén. De skriver om artister som Abba, Bob Dylan, Ebba Grön, Jimmy Cliff, Kraftwerk, Neil Young, Nico, Ratata, The Slits, Thomas Di Leva och många, många fler.

Per Sinding-Larsen har skrivit en artikel om boken och skriver bland annat:
Så hade jag inte läst om popmusik tidigare. Så såg inte texterna ut i mitt tidigare husorgan affischtidningen Poster (som jag köpte slaviskt) eller i proggbullentinen Musikens Makt (som jag bläddrade i på biblioteket). De skrevs på idolsvenska eller som politiska manifest.

PSL har pratat med grundaren Bengt Eriksson när de träffades på bokmässan:

Bengt Eriksson hade inte startat en tidning om han hade haft chansen att göra Schlager på nytt 2011. Snarare en ”nätgrej”. Eller ännu hellre ett bokförlag, påpekar han entusiastiskt.

Popjournalistiken i dag, menar han, är mindre modig och alldeles för ofta alldeles för nära den bransch den ska skildra och bevaka. Han har själv skrivit texter i skivomslagshäften, men varnar ändå, ”som en gammal jävel”, för att något går förlorat när journalistik blir något annat och är till salu.

– Jag gillar Andres Lokko, säger redaktör Eriksson och fortsätter:

– Han är ett barn av Musikens Makt och Schlager vilket han visar allt mer. Han borde bli chef för Aftonbladets ledarredaktion!

Och här ser vi just det där skrået av musikjournalister som håller tätt ihop och inte kan se vad andra gör. Vad gör Kulturbloggen om inte just detta? Här har vi ett ungt gäng av killar och tjejer som intervjuar artister, skriver recensioner och utvecklar sitt sätt att skriva. Se upp gammeljournalister.

Ni ser oss inte idag, men se upp …
Skillnaden är att vi skapar underifrån, på riktigt. Vi har inte ett stort mediehus med finansiella resurser i bakgrunden, de är därför ni inte ser oss.

Läs även andra bloggares åsikter om Schlager, rockjournalistik

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: schlager

Recension av Immortals – en film inspirerad av grekisk mytologi

11 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Immortals
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 11 november 2011

”I can’t change the future, but you can.” Väl valda ord från karaktären Phaedra (Freida Pinto), som bekräftar vad film- och genusforskare redan hävdat. Nämligen att kvinnliga karaktärer inte har benägenhet att föra handlingar i film framåt på egen hand. Istället agerar de kurviga stödkryckor åt de haltande manliga huvudkaraktärerna.

Från feminint objekt till maskulint sexpack. Theseus (Henry Cavill) är den stundtals halvnakna bondbastarden som brutalt misshandlar handlingen framåt med sina knytnävar. I andra sidan av boxningsringen finner vi hyperhesa Kung Hyperion (Mickey Rourke), som gått och blivit blodtörstig artist. Inte artist som i konstnär, utom som i att vilja ha ihjäl en hel art. Puckat nog sin egen.

För att fullfölja den mänskliga förintelsen samlar Hyperion ihop ett gäng grekiska hunkar för att ge sig ut och söka efter den legendariska Epirusbågen. Det är ett vapen som tillverkats uppe i det blå av krigsguden Ares (Daniel Sharman). Med en fasansfull kraft som släpper lös hämndlystna titaner från sitt ruttna underjordiska fängelsehåla. Med det får Hyperion möjlighet att utplåna såväl man som Gud.

Men vänta, det är inte över än! Den halvnakna, skökeuppfostrade bondbastarden Theseus visar sig vara lite extra tjenis med Zeus. Åskguden och de övriga elva gudarna ligger givetvis inte bara på sina molndivaner och knaprar vindruvor. Hur skulle de kunna göra det när hunk efter hunk tar sig ett dopp i floden Styx? Enligt en uråldrig lag, som borde ha skrivits om för länge sedan, får inte de Olympiska Gudarna lägga sig i kriget mellan Kung Hyperion och mänskligheten.

Istället tar Zeus och pekar ut någon udda filur att rädda hans skimrande gudaröv. Det är således upp till den goda Theseus att klå den hesa kungen med hunkjuntan. Att grabben sedan slaktar individer i samma takt som Scan trollar fram skinka är en annan femma.

Tack och lov bjuder inte den här filmen enbart på sprucken kokkorv, utan även hutlöst vackra miljöer och piskande action. Tarsem Singh, korvfestfixare tillika filmens regissör, tycks nämligen ha sneglat lite väl intensivt på Zack Snyders rostiga blixtlås. För i vilken annan film kan man skåda hundratusentals halvnakna, testosteronprimitivt skrikande greker på en och samma skärm? Vad sägs om i 300 från 2007, som redan då kändes otroligt pre-femininitetsvåg à 1990-tal.

Immortals baseras på den grekiska mytologin. Typ. Lite. Eller knappt alls. Filmen känns snarare baserad på en film som är baserad på en fiction-bok som inspirerats av grekisk mytologi. Precis som 300 upplever jag Immortals som minst två decennier efter sin tid, både i sitt manus och könsframförande.

Av ren tristess får den ledsamma synopsisen mig att vilja återvinna mina egna spyor. Bara för att smaksätta tungan med något annat än denna järnsmakande klischéorgie.

2/5

Text: Kerstin Alex

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1292
  • Sida 1293
  • Sida 1294
  • Sida 1295
  • Sida 1296
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in