Titel: Best of Schlager: när den svenska rockjournalistiken föddes – texter ur tidningen Schlager
Redaktörer: Bengt Eriksson och Thore Soneson
ISBN: 9789185697311
Förlag: Reverb
Schlager var en musiktidning i Sverige som stack ut. Trots namnet som säkert för många av oss idag får oss att tänka på kommersiellt inriktad lättsmält hitmusik skrev Schlagers skribenter framför allt om rock- och popmusik. Schlager hade också en medveten samhällspolitisk inriktning så till vida att de menade att musiken hade med samhällsfrågor att göra. Tyvärr är Sverige på många sätt ett litet land, i långa loppet är det svårt att driva en tidning med ekonomisk framgång som är smal. Ja egentligen är pop- och rockmusik inte så smalt men det vimlar inte direkt av musiktidningar som går ihop sig ekonomiskt idag.
Schlagers första nummer gavs ut den 10 oktober 1980. Gänget bakom menar att det var där och då som den svenska rockjournalistiken föddes. Jo det är ett kaxigt påstående men delvis måste vi ge dem rätt.
Musikjournalisterna Bengt Eriksson, Håkan Lagher, Mats Lundgren och Thore Soneson drog igång musiktidningen Schlager hösten 1980 för att, som det stod i ledaren, fylla det skriande hål i svensk press som bristen på en seriös musiktidning har varit.
I den nyligen utgivna boken ”Best of Schlager: när den svenska rockjournalistiken föddes” berättar de om hur det gick till när de startade tidningen och de publicerar ett urval av artiklar som publicerades i Schlager. Efter varje artikel finns en kommentar av skribenten hur han/hon ser på intervjun och texten idag, trettio år senare.
Schlagers premiärnummer påminner i sitt utseende något om Nöjesguiden till sin storlek. Schlager var också tryckt på dagstidningspapper i början. Men de kunde inte vara mer olika. Nöjesguiden är en själlös produkt skapad bara för att sälja annonser. Trist nog är det tydligen de enda tidningarna som överlever i dagens mediavärld.
Vissa artiklar är fruktansvärt intressanta att läsa just ur ett tidsperspektiv. Som intervjun med Bob Geldof med sitt band Bowntown Rats som publicerades flera år innan han etablerade sig som arrangör av musikgalor som Live Aid och intervjun med Benny Andersson från ABBA, som nyligen trätt fram i Skavlan och berättat att han haft alkoholproblem, vilket inte alls var känt när intervjun gjordes i Schlager.
Skribenterna har lagt stor möda vid att rapportera mer personligt, ibland sätter de in artisterna i ett samhällssammanhang. I en del artiklar kommer vi ovanligt nära artisterna. En av mina favoritartiklar är Håkan Lahgers resa med Ebba Grön och Dag Vag på turné.
Skribenterna bjuder ofta mycket på sig själva och de finns med i artiklar och reportage på ett sätt som fortfarande är ovanligt. Det är en inspirerande bok för alla som liksom vi på Kulturbloggen skriver om musik och ofta intervjuar musiker. Boken är ett måste för alla som älskar pop- och rockmusik, den innehåller rockhistoria på flera sätt.
Varje intervju med en artist är intressant på flera sätt. Dels innehåller texten ofta mycket som fortfarande är intressant att läsa, många artister är odödliga, vi lyssnar ju på deras musik idag också, som Nico, Wilmer X, Siouxsie & The Banshees, Ulf Lundell, Peter Gabriel, Roxy Music, Lou Reed, Eldkvarn, Yoko Ono och många fler. Det är en konst att skriva intervjuer så att de har ett värde att läsa trettio år senare. Dels är själva sättet att skriva fortfarande något många skribenter kan stimuleras av för att våga utveckla ett personligt sätt att intervjua och formulera sig.
Boken är en perfekt julklapp, faktiskt. Känner du någon som gillar rock- och popmusik då har du en julklapp som kommer att uppskattas. Det är en bok jag gärna läser ur då och då, som jag återkommer till för att läsa mer om en artist.
Boken Best of Schlager när den svenska rockjournalistiken föddes innehåller texter av bland annat Dotun Adebayo, Kristina Adolfsson, Marjorie Alessandrini, Bengt Eriksson, Håkan Lagher, Susanne Ljung, Mats Lundgren, Lars Nylin, Jens Peterson, Thore Soneson och Per Wirtén. De skriver om artister som Abba, Bob Dylan, Ebba Grön, Jimmy Cliff, Kraftwerk, Neil Young, Nico, Ratata, The Slits, Thomas Di Leva och många, många fler.
Per Sinding-Larsen har skrivit en artikel om boken och skriver bland annat:
Så hade jag inte läst om popmusik tidigare. Så såg inte texterna ut i mitt tidigare husorgan affischtidningen Poster (som jag köpte slaviskt) eller i proggbullentinen Musikens Makt (som jag bläddrade i på biblioteket). De skrevs på idolsvenska eller som politiska manifest.
PSL har pratat med grundaren Bengt Eriksson när de träffades på bokmässan:
Bengt Eriksson hade inte startat en tidning om han hade haft chansen att göra Schlager på nytt 2011. Snarare en ”nätgrej”. Eller ännu hellre ett bokförlag, påpekar han entusiastiskt.
Popjournalistiken i dag, menar han, är mindre modig och alldeles för ofta alldeles för nära den bransch den ska skildra och bevaka. Han har själv skrivit texter i skivomslagshäften, men varnar ändå, ”som en gammal jävel”, för att något går förlorat när journalistik blir något annat och är till salu.
– Jag gillar Andres Lokko, säger redaktör Eriksson och fortsätter:
– Han är ett barn av Musikens Makt och Schlager vilket han visar allt mer. Han borde bli chef för Aftonbladets ledarredaktion!
Och här ser vi just det där skrået av musikjournalister som håller tätt ihop och inte kan se vad andra gör. Vad gör Kulturbloggen om inte just detta? Här har vi ett ungt gäng av killar och tjejer som intervjuar artister, skriver recensioner och utvecklar sitt sätt att skriva. Se upp gammeljournalister.
Ni ser oss inte idag, men se upp …
Skillnaden är att vi skapar underifrån, på riktigt. Vi har inte ett stort mediehus med finansiella resurser i bakgrunden, de är därför ni inte ser oss.
Läs även andra bloggares åsikter om Schlager, rockjournalistik