• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Tinker, Tanker, Soldier, Spy, recensionen

13 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Tinker, Tanker, Soldier, Spy
Betyg: 4
Svensk premiär: kring jul 2011 och visas under Stockholms filmfestival

John Le Carrés bästsäljare med den svenska titeln Mullvaden har filmatiserats av den svenska regissören Tomas Alfredsson. Han har fått en lång rad superduktiga stjärnor i rollistan, som Gary Oldman, Colin Firth, John Hurt, David Dencik, Tom Hardy och Mark Strong.

Grundhandlingen är väl ganska känd, många har läst agentromanen som utspelar sig i början av 1970-talet under kalla kriget. En brittisk agent skickas för att värva en ungersk general i Budapest. Uppdraget blir en katastrof och agenten skjuts ned. Chefen för brittiska agentbyrån som har kodnamn The Circus organiseras om. Chefen Control (John Hurt) pensioneras, och med honom George Smiley (Gary Oldman).

Då börjar det dyka upp misstankar om att det finns en dubbelagent i ledningen för den brittiska spiontjänsten, en mullvad. Smiley (Gary Oldman) kallas tillbaka från pensionärstillvaron och får uppdraget att avslöja vem av de tidigare agenterna som egentligen jobbar för Sovjet.

Fotot är helt enkelt fantastiskt. De brunmurriga tonerna förmedlar känslan från kalla krigets dagar. Det skulle förvåna mig om filmen inte blir får en Oscarnominering för fotot. En annan självklar nominering är nog kläderna. De är konsekvent genomfört, stram grå manlig överklass.

Fantastiska skådespelare har jag ju redan sagt och säkert blir det minst en Oscarnominering där också.

Tekniskt är det en briljant genomförd film. Varför den då inte får betyg 5 utan får nöja sig med betyg 4? Jo för den säger mig inget, den talar inte till mig, den engagerar mig inte.

Spionvärlden är en männens värld. De få kvinnor som finns med har ytterst liten betydelse. Att män leker spion och spionerar på varandra och rent av dubbelspionerar är bara löjligt. Filmen har inget att säga mig om mitt liv eller om samhället vi lever i. Den fyller ingen annan funktion än att vara en vackert genomförd snygg film.

Vadå, sade en kompis jag snackade med om filmen. Det är en thriller och den har inget syfte att säga något om samhället. Ja, en thriller som aldrig blir spännande. Jag biter inte på naglarna, undrar inte hur det ska sluta. Mest kanske för att det känns totalt ointressant huruvida det finns en mullvad eller inte.

Tomas Alfredsson har definitivt visat att han är en av tekniskt skickligaste filmregissörerna. Nu hoppas jag att han i nästa film tar itu med ett manus med en berättelse som intresserar mig mer.

Relaterat: Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Alfredsson, film, filmrecension, Tinker, Tailor, Solder, Spy

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Solder, Spy, Tailor, Tinker, Tomas Alfredsson

Filmrecension: Ligg med mig

13 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Ligg med mig
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival, därefter svensk biopremiär den 9 december 2011

Med Fucking Åmål öppnade Lukas Moodysson upp dörrarna för svensk ungdomsfilm, speciellt med sin lika delar allvar och humor som tillsammans skapade trovärdiga karaktärer att relatera till. Sedan dess har det visserligen kommit en och en annan film som gått i samma fotspår, men aldrig nått upp till samma nivå. Nu är det dock dags att lämna över stafettpinnen till Norge, i och med denna komiska ungdomsskildring till Ligg med mig (originaltitel: Få meg på, for faen) som handlar om 15-åriga Alma som bor med sina ensamstående moder i en liten händelselös håla i inte så centrala Norge. Där går man i skolan, hänger på ungdomsgården för att festa och dricka öl. Röka går också bra. Hasch om man ska vara extra tuff. Invånarantalet är lågt och det blir lätt att man hamnar utanför om skitsnacket går emot en. Vilket det snabbt gör för Alma (spelad av Helene Bergsholm) efter en incident på en fest. Resan från ganska normal ungdomlig tjej till utfryst outsider går fort och är intensiv. Suget som uppstår i fallet drar även med tittaren.

Redan från första bildrutan slår man an den inte så lågmälda humoristiska tonen för filmen, och sedan blir det inte tråkigare. Tvärtom. Skämten är lika intensiva som stående. Och trots detta finns det faktiskt plats för en mer seriös ton också, även om den inte blir låst till någon jätteseriös formulering kring ungdomlig nyfikenhet kring sin egna sexualitet. Istället utforskas den via sexuella telefonlinjer som upprings så ofta att Alma blir tilltalad vid namn och får gratis bonussamtal i slutet av månaden, eller flertalet fantasier och dagdrömmar. Och det som är så slående med allt detta är inte att det är just en ungdom, utan en kvinnlig sådan. Som tillåts påvisa sin sexuella frustration utan att behöva skämmas, eller helt tvärtom fryses ut på grund utav den; för att den anses tabu trots övriga ungdomar på skolan säkerligen känner samma sak. Detta är väldigt långt ifrån den 1800-tals-fromhet kvinnor ofta porträtteras med, eller för den delen shoppingersättande Sex and the City-ladies som tillsist får krypa till korset och erkänna de vill ha fast förhållande trots att de nekat det medan de ”legat runt och haft roligt” ett tag. Här är känslorna lika stormandes, brinnande heta som osäkra. Passionerade men trevande. Som det oftast är i den naiva ungdomen.

Även om filmmusiken aldrig lär få samma betydelse för varken filmens succé eller bandens dito som tidigare nämnda Fucking Åmål där det (numer nedlagda) svenska bandet Broder Daniel inte bara lyfte filmen och dess känsla utan tilläts träda fram själva både inom filmens gränser men även utanför i än större utsträckning, så finns det ändå stunder då den verkligen lyser upp även här och förgyller helhetsupplevelsen.

Trots den välformulerade och beskrivande titeln är det faktiskt väldigt givet att filmen inte enbart handlar om sex, utan relationer över huvud taget. Vänskap och kärlek får också plats inom filmens ramar. Om att finnas där för de som behöver det. Eller våga erkänna sina brister och fel för att kunna få den man verkligen vill ha. För allting är inte av ondo i denna nedåtgående spiral. Fel begås och dumma situationer uppstår. Men genom att backa, skratta åt situationen och sedan komma tillbaka med full kraft skapas ett ljus och löfte om att det löser sig. Vilket är välbehövligt för ungdomar som kan uppleva tuffa perioder av de mest triviala händelser.

Om man slutligen ska göra ytterligare en liknelse till den svenska ungdomsfilmen, för att påvisa denna titels överlägsenhet, så är det lika enkelt som effektivt att kolla på filmernas slutknorrar där någonting extra roligt ska sägas för att få folk att skratta en sista gång och förhoppningsvis minnas filmen extra länge på grund utav den käcka slutklämmen. Till exempel har vi Fjorton suger och ketchup-flaskan men bleknar ändå i jämförelse med denna humoristiska guldklimp som det antagligen kommer gnistra om även här. För att den är lika rolig som smart som den är väldigt enkel i sin framställning för att passa en bredare målgrupp. Och i det här fallet är det absolut ingenting dåligt med det. Tvärtom. Eftersom vi alla gör dumma saker ibland, som man gör när man är kär…

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Ungdomsfilm, Stockholms filmfestival

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Stockholms filmfestival, ungdomsfilm

Katitzi – en poetisk familjeföreställning om fördomar, överlevnad och hopp

13 november, 2011 by Redaktionen

Katitzi – efter Katarina Taikons böcker
Folkteatern Göteborg
Nypremiär den 11 november

Följ med på ett vindlande äventyr i Katitzis värld. Det är en fantastisk föreställning. Musikerna; Jonathan Larsson (dragspel), Pedram Shahlai (mästerlig med fiolen), Niklas Román (dragspel); kommer ut till publiken och spelar upp och får oss att klappa takten. Katitzi spelas underbart av Cecilia Milocco. Ulla Svedin är professionell i rollen som pappa Istvan Johan Taikons fru. Hon är gadjen som blivit rom. För den som är uppvuxen med Katarina Taikons böcker är det lätt att känna igen sig i Paul, Shebly Niavarani, i Rosa, Sanna Hultman, i Johan, Dag Malmberg.

Inte lika igenkännbar är Johan Friberg som kastar sten på Katitzi och kallar henne ”långnäsa”. Rätt vad det är kommer mamman och anklagar Katitzi för att ha gett hennes son näsblod och kallar henne ”zigenardjävel”. När Katitzis blir besviken över att inte få börja skolan rymmer hon till Mami, som gestaltas av Sara Wikström, som tagit hand om henne när hon var yngre. Mami har koncentrationslägersiffror på armen. Jag påminns om att under andra världskriget så var det ju framför allt judar som blev dödade; 6 miljoner. Inte lika många känner till att bland romerna blev ½ miljon människor dödade i koncentrationslägren.

Katitzi är en vacker, sorglig, rolig, politisk pjäs, om fördomar (”de där”), överlevnad, hopp, med enkel scenografi, professionell musik. Rosa Taikon blev silversmed, och fortsätter kampen mot orättvisor, mot fördomar. Katarina ”Katitzi” Taikon blev 63 år gammal när hon gick bort 1995 (född 1932). Hennes böcker lever i pjäsen. En sevärd pjäs som har mycket att säga.

Katitzi

Dramatisering: Emma Broström
Regi: Lars-Eric Brossner
Scenografi: Sören Brunes
Kostym. Magdalena Nilsson
Ljuddesign. Allan Anttila
Musik: Lars-Eric Brossner och trad. Musik
Ljusdesign. Mattie Hollosy-Lamberg
Mask/Peruk: Lars Carlsson och Linda Bill
Fotograf: Patrik Gunnar Helin
Medverkande: Johan Friberg, Sanna Hultman, Dag Malmberg, Cecilia Milocco, Shebly Niavarani, Ulla Svedin och Sara Wikström.
Musiker: Jonathan Larsson, Niklas Román och Pedram Shahlai

”Poetisk, visuellt maffig och välspelad” GP
”en humor och en sorg som griper tag ordentligt” GT

Text: Katarina Bredberg

Läs även andra bloggares åsikter om Katitzi, Katarina Taikon, Folkteatern Göteborg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater Taggad som: familjeföreställning, Folkteatern Göteborg

Paul Auster slår till igen i Sunset Park

13 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Sunset Park
Författare: Paul Auster
Översättare: Ulla Roseen
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100125970
ISBN13: 9789100125974

Sunset Park är en typisk Paul Auster-roman. Några människor, på olika sätt stukade av livet, möts och genom att spegla deras liv skildrar Auster dagens USA.

I Sunset Park skildras händelserna ut ett par olika personers synvinklar, ett skickligt sätt att kunna berätta väldigt mycket. Att få höra samma händelse via en persons tankar och sedan åter i en annans tankevärld fördjupar berättelsen.

Paul Auster skriver lätt, så naturligt, det flyter som en bäck utan stopp, mjukt och målmedvetet. Det är bara mästare som kan skriva så, att det känns som om det är helt utan ansträngning. Det brukar betyda att det är skickligt och genomarbetat.

Berättelsen i Sunset Park kretsar kring Miles Heller som är 27 år. För sju år sedan flydde han från sin pappa och styvmor och från college. Han har hankat sig fram på småjobb och till slut hamnat i Florida där han träffat en ung tonårsflicka som han blivit djupt förälskad i.

Miles arbetar med att tömma bostäder efter människor som blivit vräkta. Hans arbetskamrater passar på att roffa åt sig saker i lägenheterna, där kan finnas en hel del av värde: tv-apparater, fina brödrostar och allt möjligt som människors tvingas överge. Miles vägrar roffa åt sig, däremot är han hängiven fotograf och tar bilder på allt detta som människor måste överge. Han samlar på sig bilder av saker som berättar om människorna som levde där en gång.

Den enda vän han hållit kontakt med under de sju åren är Bing som bor kvar i New York, i Brooklyn. Bing har ockuperat ett hus i Brooklyn. Miles blir tvungen att ge sig av i all hast från Florida och då hamnar han i det ockuperade huset tillsammans med Bing och två unga kvinnor: Ellen, den melankoliska illustratören, samt Alice, den uttråkade doktoranden.

I New York finns också Miles pappa, Morris Heller, en bokförläggare som förtvivlat försöker rädda både sitt förlag och sitt äktenskap, samtidigt som han hoppas på en återförening med sonen. Finanskrisen har drabbat bokförlaget och idiotiskt nog har han varit otrogen mot sin fru. Han vet att sonen återvänt till New York, vill inget hellre än att återse honom men är för stolt för att själv ta första steget.

Auster skildrar så mycket i sin roman. Han skildrar motståndet mot miljöförändringar, motstånd mot kommersialismen men han skildrar också människors relationer, hur tillkrånglade de blir utan att någon vill det. Han skildrar hur svårt det är att vara ärlig mot varandra, hur svårt det är att visa sin kärlek och hur också vanliga hyggliga människor som inte menar illa ändå gör varandra riktigt illa och hur ställer till det för varandra.

Yttrandefriheten kommer också upp som ett sidospår då han skildrar bikaraktären Alice som arbetar på den amerikanska avdelningen för PEN.

Som de flesta böcker av Paul Auster är den lättläst med flera lager. Det enda negativa är egentligen mot slutet, där jag tycker att han rafsade ihop några trådar till väl lyckliga slut. Som upplagt för att göra Hollywoodfilm av.

Martina Lowden i DN är inte lite på samma sak:
Amerikanska romankaraktärers fackförening är säkert nöjda med den här utvecklingen, men det är inte jag. Efter tvångsanslutningen till deras kollektivavtal har den konkurshotade Auster fått anlita svart arbetskraft för att alls få boken klar. Dessa underkvalificerade arbetare har bidragit till boken med stilbrytande referat av bland annat nekrologer över baseballspelare och artiklar från PEN-klubbens hemsida. Visst finns det briljanta stycken i ”Sunset Park”, och som vanligt vimlar det av intrikata dubbel­gångarteman och dolda litterära referenser, men boken är roligare att analysera än att läsa.

Dagens bok skriver i sin recension:
Sidoberättelserna tar över ibland så att ramberättelsen försvinner i mängden av olika berättelser. Auster fortsätter på den säkra bana han tidigare följt och utmanar läsaren. Boken är ett inlägg i den samtida debatten om miljön och den ekonomiska krisen. Jag blir inte besviken när jag läser Austers senaste bok.

Fler recensioner av Sunset Park:
Svenska Dagbladet, Göteborgsposten och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Paul Auster, litteratur, recension, böcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Paul Auster, Recension

Sören Bondeson: En kubikmeter jord (En m3 jord) – skildras mänskligheten genom mull och gråsuggor

13 november, 2011 by Rosemari Södergren

En m3 jord
Författare: Sören Bondeson
Förlag: Bokförlaget Lejd
ISBN10: 9185725161
ISBN13: 9789185725168

Sören Bondeson gräver sig ner genom en kubikmeter jord, lager för lager, under tonerna av tidegärdens samlingar: Laudes, Prim, Ters, Sext, Non, Vesper och Completorium, som är de tider då munkar och nunnor samlar för bön och andakt.

Diktcykeln av Sören Bondeson är ett tunn häfte men där varje strof är späckad av djup.

En kubikmeter jord av Sören Bondeson har nominerats till Augustpriset i år, 2011. Hur stor chans ett tunt dikthäfte har mot tjocka romaner, vet jag inte. Men ett vet jag, genom att skärskåda innehållet i en kubikmeter mull, lager för laget har Sören Bondeson berättat om världen, om mänskligheten.

Som det står på bokförlagets hemsida:

Gråsuggor, kvalster och hoppstjärtar är våra jämlikar, de speglar de större sammanhang vi lever i, drömmer om och strävar efter. Sören Bondeson har med en m³ jord fångat ett fullfjädrat mikrokosmos. Med imponerande poetisk precision visar han hur avståndet mellan de mikroskopiska iakttagelserna och de stora visionerna är mindre än man tror.

Sören Bondeson har skrivit både poesi, romaner och deckare tidigare. Han är en duktig författare, säker skribent och har också varit lärare i många år på författarkurser.

Svenska Dagbladet hyllar diktcykeln och skriver:

Detta hans nya diktverk är inte bara elegant och innebördsdigert i själva sin struktur. Det innehåller även mycket högklassig poesi, en poesi som handlar både om livet och om döden, om att existera och om att omvandlas till mull eller helt enkelt ”bli bröd åt skiftande matsmältningssystem”. I en sext räknar poeten med att han finner bland annat följande organismer i en kubikmeter förna: ”9 myror, 11 spindlar, 18 gråsuggor, 211 daggmaskar, 220 mångfotingar, 176 mygg- och fluglarver, 25459 hjuldjur, 40044 hoppstjärtar, 19374 kvalster…” och så vidare, i en lång uppräkning.

Läs även andra bloggares åsikter om Sören Bondeson, Augustpriset, dikter

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Augustpriset, dikter, Sören Bondeson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1291
  • Sida 1292
  • Sida 1293
  • Sida 1294
  • Sida 1295
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in