• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Real Steel – en otroligt löjlig handling och gnisslande actionscener

24 november, 2011 by Redaktionen

Title: Real Steel
Betyg: 2
Svensk premiär: 25 november

Det är sällan barn får konstruktiv kritik när de ägnar sig åt konst. Fröknar och föräldrar skiner upp och blir jätteglada när de får teckningar, trots att de inte ser vad det föreställer. ”Det är en häst!” säger barnet. Nej, lilla du, det är en skrattande jätteballe på fem ben! Ändå fortsätter vuxna att utbrista hur duktiga de är. Vilket får barn att överskatta sig själva.

Oturligt nog släpper inte hybrisen för alla vid uppnådd vuxen ålder. Manusförfattarna Dan Gilroy och Jeremy Leven har nog ritat många ”jättefina” leende könsorgan under sina respektive uppväxter. De har förmodligen blivit itutade av sina föräldrar att de duger som de är och att de skulle kunna bli vad som helst när de blir stora. Någon borde ha talat om för grabbarna hur dåliga de är på vad de gör. Real Steel är nämligen vad man får om alla blundar för uselhet och gläds över att något alls blir gjort.

Real Steel handlar om boxande robotar. Charlie Kenton (Hugh Jackman) spenderar hellre sin tid med självförverkligande än att ta konsekvenserna av att ha samlag utan kondom. När konsekvensens mor trillar av pinn tvingas han plötsligt vakna upp ur sin manskoma och besluta vad som ska göras med ungen. Det mest naturliga blir att sälja sonen Max (Dakota Goyo) till släktingar för 100 000 dollar. I och med att roboten han ägt tidigare förstörts i en fight med en tjur kommer detta ytterst lägligt då han behöver en ny.

Dessvärre tvingas Charlie agera ”osjälviskt” och ta hand om Max i tre månader medan släktingarna är på en andra bröllopsresa. Det ena leder till det andra och de hamnar i underground-tävlingar. Lägg till en het brud, lite hångel (dock inte mellan far och son) och upptäckten av en superrobot som med träning kan lyda röstkommandon. Charlie får en ny chans till att tjäna mer pengar med den nyfunna skrothögen. Han börjar vinna större matcher och samtidigt knyta starkare band till konsekvensen han först inte ville veta av och sedan sålde.

Att regissören Shawn Levy tagit sig an filmen förvånar mig inte. Efter att ha försökt sig på en skådespelarkarriär och på 6 år lyckats få två biroller i Zombie Nightmare (1986) och The Famous Jett Jackson (2000), måste han ha gett upp och tagit makt över kameran med våld. I Big Fat Liar (2002), Cheaper by the Dozen (2003) och Night at the Museum (2009) har han inte bara regisserat utan även medverkat som de otroligt betydelsefulla rollerna Wolf Party Guest, Press Room Reporter och Guy in Commercial. Jag kan se det framför mig, när Lavey, Gilroy och Leven visar upp sina första jätteballar för sina mammor, som med tindrande ögon utbrister: ”Åh det är den vackraste teckningen jag någonsin sett!”

Det känns som att man satt 110 miljoner dollar i händerna på en femåring och sagt ”Här får du! Gör precis vad du vill!” Trots det skrattretande manuset har Levy lyckats bra på annat håll. Animationerna och miljöerna är det enda som räddar filmen från lägsta betyg. Skådespelarinsatserna från Jackman, Guyo med flera är inte direkt statyettförtjänta, vilket knappast är något krav i detta fall. Att Jackman ens gick med på att medverka i filmen måste antingen ha varit för att han såg jätteballen som abstrakt konst, eller möjligheten att ta pengarna och göra något vettigare med dem.

Mellan en otroligt löjlig handling och gnisslande actionscener är det mer än en sak som skrämmer mig. Problematik som inte förs in i ljuset. Max behandlas riktigt illa, och tycks acceptera det. Hade jag haft en sådan otroligt självisk och patetisk far skulle jag be honom dra åt helvete. Inte ta mig an hans problem och stötta honom i robotboxning. Det är meningen att man ska tycka synd om Jackmans roll när han försöker bli en bättre pappa. Men när försöker han egentligen bli det? Charlie tvingas ta hand om pojken för att han fått cash, sen att de råkar bli polare känns mer som en slump.

Dagligen dör 16.000 barn i världen av svält. Amerikansk filmindustri lägger hellre ner 110 miljarder dollar på penisförlängare av stål än att skicka ytterligare pengar till deras hjälp.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om Real Steel, filmrecension, robotar, scifi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Real Steel, robotar, SciFi

Motörhead: The World Is Ours – vol 1 Everywhere Further Than Everyplace Else, recensionen

24 november, 2011 by Rosemari Södergren

Motörhead
The World Is Ours – vol 1 Everywhere Further Than Everyplace Else
Betyg 3
Svensk release: 21 november

”We are Motörhead. And we play Rock’n’roll!”

Motörhead firar sitt 35-årsjubileum med en live-dvd inspelad i Santiago, New York och Manchester och Lemmy inleder förstås med sin rituella varudeklaration.

Redan för 30 år sedan gjorde Motörhead en av historiens bästa liveplattor alla kategorier, och det har kommit ett par till sedan dess där framför allt 25 & Alive – Live at Brixton Academy håller riktigt god klass.

Ljudspåret på The World is Ours (som ges ut parallellt med dvd:n) skulle därmed kunna upplevas som överflödigt, men låturvalet är välbalanserat och dessutom är det rejäl stuns i produktionen. Framför allt hamrar Mikkey Dees baskaggar mot trumhinnorna när volymen skruvas upp mot elva (som den förstås ska).

The World is Ours ger en rättvis bild av Motörhead som liveband anno 2011. Det räcker en bra bit.

Text: Anders Emretsson

Läs även andra bloggares åsikter om Motörhead, hårdrock, rockmusik, skivrecension, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hårdrock, Mötorhead, Recension, Rockmusik, skivrecension

Avdelning 305 – en föreställning som ligger helt rätt i tiden och borde ses av alla som har tankar kring sjukvård

24 november, 2011 by Rosemari Södergren

Avdelning 305
Teateretablissemanget i Stockholm
Urpremiär: 23 november 2011

Premiären för Avdelning 305, en pjäs om arbete, makt och skuld, hade knappast kunnat äga rum vid ett lämpligare tillfälle än just nu med tanke på de vårddebatter som pågår i de svenska medierna. Det är en liten pjäs, både i avseende på lokalerna den tar i besittning och med avseende på pjäsens längd (en dryg timme). Ändå har den oerhört mycket att säga om vår samtid.
Den hade urpremiär av den nystartade, fria teatergruppen Teateretablissemanget i Stockholm.

Karin läser strökurser på universitetet i Uppsala under terminerna och hoppar in på äldrevårdsavdelningen 305 som vikarie under en sommar. De konflikter med den ordinarie personalen som hon stöter på tror jag att många känner igen från sin ungdoms semestervikariat. Ålderdomshemmet blir ett tydligt exempel på en arbetsplats dit unga människor söker sig under korta perioder. De är fulla av energi och vet att de snart kommer att fortsätta vidare i livet. Den fasta personalens bitterhet blir en stark kontrast.

Gertrud Larsson står för manus och regi. Pjäsen bygger på hennes egna erfarenheter från en sommar inom äldrevården. Pjäsen lyckas vara både specifikt inriktad på äldrevården och allmängiltig på samma gång. Den mobbning som äger rum i fikarummet hade kunnat ske i vilket fikarum som helst, men karaktärerna och dialogerna känns imponerande branschspecifika.

I centrum för handlingen står en tidigare händelse. Ett påstått slarv från undersköterskan Lenas sida anses ha orsakat en gammal mans död. Detta, bland mycket annat, viskas det om bakom Lenas rygg. Lena är ensamstående mamma och borta från arbetet lite väl ofta. Är det inte barnen som är sjuka så är det visst hon själv. Inget läkarintyg har någonsin visats. Antagligen så dricker hon lite för mycket. Med sitt perspektiv utifrån ser Karin den mobbning som den ordinarie personalen blundar för.

Jag har aldrig tidigare sett så högkvalitativ teater i så litet format.

Vid ingången fick man välja mellan att ta av sig skorna eller sätta på sig ett par blåa skoskydd. Tre rader stolar stod uppradade i rummet. Längst fram stod ytterligare en rad med vita, låga badrumspallar. Det småskaliga formatet gjorde mycket för upplevelsen, dels kom handlingen nära inpå, och dels blev det en väldigt trevlig stämning bland publiken, där alla hjälptes åt och flyttade på sig tills alla var nöjda och kunde se ordentligt.

De medverkande skådespelarna är Anne Kalmering, Anne-Li Norberg, Anna-Lena Efverman och Helena Sandström.

Text: Sigrid Abenius

Läs även andra bloggares åsikter om Avd 305, teater, teaterrecension, Teateretablissemanget

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Avd 305, Teater, Teateretablissemanget, Teaterrecension

Recension – The Legend of Zelda: Skyward Sword, vardagseskapism när den är som bäst

23 november, 2011 by Redaktionen

Betyg: 4

Utvecklare: Nintendo EAD
Distributör: Nintendo
Sverigerelease: Ute nu

Redan som liten slog jag i realitetens vassa kanter. Livet har sällan lekt rättvist sedan dess. Även idag, när vuxenvärlden snurrar mig illamåendes, önskar jag mig en kompass till ett alternativt universum. När jag sitter och funderar över hur ekonomin ska gå ihop kan jag inte låta bli att tänka att jag också vill bo i Links värld. Tänk att få bo i ett förtjusande litet hus med en mor som varvar matlagande med promenader runt köksbordet. I en värld där pengar döljer sig under gräsmattan. Tänk att kunna göra inbrott i folks hem, slå sönder deras möbler och stjäla deras saker framför ögonen på dem utan att de blir arga. Allt till tonerna av episk orkestermusik.

The Legend of Zelda-serien firar 25 år i år. Skyward Sword är seriens 16:e spel, och en prolog till allt som utspelat sig hittills. Det ges svar till varför hjälten Link och prinsessan Zelda är evigt bundna till att rädda landet Hyrule från den maktgalna Ganon. Det har försökts göra tidslinjer över när samtliga spel äger rum. Jag föredrar att se det som 16 separata universum. Det spekuleras i att vårt universum är gränslöst. Med oändlighet följer obegränsade ödesskilldringar, vilket gör legenden om Zelda evig.

Något som spekulerats kring lika mycket som den luddiga tidslinjen är huruvida Zelda och Link ligger med varandra bakom kulisserna eller inte. När ungdomarna blickar in i varandras ögon fullkomligt sprutar det ut hormoner genom öronen, vilket får mig att bara vilja skrika: MEN HÅNGLA DÅ! Det hela sopas under mattan när det ständigt talas om livsöden. Men jämför med producenten Shigeru Miyamotos andra mycket hyllade spelserie Super Mario. Huvudprotagonistens mål är självklart, men ändå dolt. Vad har en fet arbetarklassgubbe att vinna på genom att gå igenom ett helvete? Om inte att i slutändan få pressa mustaschen mot en blondins persikoläppar.

Verklighetsflykten i Skyward Sword startar på Skyloft, en ö uppe i himlen där de ständigt reinkarnerade Zelda och Link bor. När Zelda kidnappas och förs ner till jordytan är det upp till den gröna tunikabärande ungkarlen att leta rätt på och rädda henne i bästa ”The princess is in another castle”-manér. Dessvärre har Links återkommande trogna följeslagare, hästen Epona, återfötts som en röd opersonlig jättefågel. Det känns som en riktig förlust att Nintendo valt att plocka bort henne. Att galoppera genom öppna fält i takt till Koji Kondos välkomponerade musik har alltid gett mig gåshud.

Den största skillnaden från tidigare Zelda-spel är att man flyger från en plats till en annan. Utvecklarna har dessutom velat rätta till misstaget med för stora och tomma ytor som Twilight Princess hade. Dessvärre krympte utrymmena lite väl mycket. I och med att man inte heller rider genom platser är det som att landa vid varje tempel, där samtliga miljöer är direkt anknutna till dem. Det gör att jag inte får någon känsla för landet i sin helhet. För en person som inte spelat gamla äventyrsspel eller Zelda tidigare kan Skyward Sword kännas ihåligt med simpel handling och labyrintmiljöer. Men man har en gång förälskat sig i serien är det känslor som inte svalnar oavsett hur äventyrsgenren utvecklas och hur mycket Zelda står stilla.

Någon som totalraserar mitt liminala drömtillstånd är resesällskapet Fi. Link är inte helt ovan vid kvinnliga sidekicks som talar om för honom vad han ska göra. I Ocarina of Time förföljdes han av tourettesfén Navi som konstant utbrast ”Hey listen!” I Twilight Princess tog han hjälp av min personliga favorit, lilla Midna, som lät den mörka sarkasmen flöda medan hon drev med Link. Fi, däremot, är en sidekick i bokstavlig bemärkning. En riktig karatespark i sidan. Sänd från en gudinna är hennes huvudsyfte att dumförklara mig som spelare genom att upprepa vad jag listat ut för länge sedan, flera gånger.

Med undantag från Fi, som visserligen blir ett enormt undantag med tanke på hur mycket plats hon tar, är karaktärerna bedårande. Spelet har fyllts med nya, konstiga och roliga arter. Filurer som man bara vill gosa med i all oändlighet i en värld med grafik som är som ett färgglatt kärleksbarn mellan lekfulla The Wind Waker och vuxna Twilight Princess. Dock känns Skyward Sword ändå mörkare än tidigare titlar. Döden har varit relativt frånvarande i The Legend of Zelda. Fiender förvandlas till stjärnstoft. Inget blod eller lik avslöjar att fienden ens existerat. Men ord som död, mord och blod används flitigt denna gång. Vilket gör att serien känns mognare än tidigare.

Den ökade svårighetsgraden är ytterligare något som gör att spelet känns mer riktat åt äldre publik. Planering och strategi har blivit viktigare än någonsin. Stridstekniken är mer avancerad då fiender blivit bättre på att blockera med sina vapen. Man får helt enkelt planera hur man svingar svärdet istället för att stå och luftrunka dem till döds. Link blir lätt utmattad om man svingar svärdet för mycket, springer eller klättrar utan att vila. Pusslen känns dessutom mer komplicerade, på gott och ont. Jag fick tänka mig för extra noga, men fann mig själv springandes i cirklar många gånger.

Jag har inte varit helt emot användning av Wii:s handkontroller. Att svinga svärdet med hela armen istället för ett knapptryck ökar realismen. Däremot har omkalibreringen av handkontrollen varje gång den legat stilla för länge, drivit mig till vansinne. För att precisera Links rörelser har man använt sig av MotionPlus. Dessvärre kände jag ingen större skillnad. Link reagerade en halv sekund efter mina kroppsrörelser ändå, och han kändes relativt svårstyrd då han ofta störtade mot sin död när jag siktade mot nästa plattform. Det har dessutom satts in en hel del jobbiga funktioner för att nyttja Wii-moten till fullo. Bland annat fungerar den som en gps för diverse saker man söker genom spelets gång. Och söka får man göra så det räcker och blir över.

Trots bristande kontroll och avgränsade miljöer är Skyward Sword en utmärkt vardagseskapism. Miljöerna är visserligen inte av HD-kvalité men det hindrar dem inte från att vara oerhört vackra och inbjudande. Vem vill inte bo i en värld där man bara kan rycka på axlarna och säga: ”det är lugnt, Link kirrar biffen”? För att sedan sätta sig ner och slösa en eftermiddag på att se när små dyngbaggar rullar sig själva och sina bajsbollar ner i lavan och dör.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om The Legend of Zelda, spelrecension, spel, Skyward Sword

Arkiverad under: Recension Taggad som: Skyward Sword, Spel, spelrecension, The Legend of Zelda

Bridesmaids – skruvad komedi med välkänd amerikansk sensmoral

23 november, 2011 by Rosemari Södergren

Bridesmaids
Betyg 3
DVD-premiär i Sverige 23 november 2011
Biopremiär: 22 juli 2011

Bridesmaids är en komedi som driver med den amerikanska övre medelklassens bröllopshysteri och med kvinnoroller. När den släpptes på biograferna i Sverige fick den enormt positivt mottagande av kritiker. Jag missade den på biograferna och såg därför emot dvd-premiären med stora förväntningar.

Annie, spelad av Kristen Wiig, är en ung kvinna som trasslat till det mesta i sitt liv. Pojkvännen eller vad nu han ska kallas, är mån om att de ska vara självständiga så de sover aldrig över hos varandra utan har sex och sedan får hon bege sig hem. Allt verkar ske på mannens villkor, för övrigt. Jobbet strular och bostadssituationen strular för Annie och så ska hennes bästa vän Lillian gifta sig. Lillian ber Annie vara brudtärna nummer ett och det betyder att hon ansvarar för möhippan och lysningsfesten och massor annat. En tradition som inte jag känner igen från Sverige.

Brudtärnorna är en lustig samling olika personligheter, vilket är en av de viktigaste ingredienserna till filmens succé:

Helena Lindblad på DN gav filmen betyg 4 när den släpptes på bio:
Att hela gänget i stort sett ser ut som vilket tjejgäng som helst i, låt säga Hökarängen, är en annan fördel. Fram för fler filmer med stjärnor som inte kommer från ”gör-om-mig”-planeten. Tempot, dialogen och tajmningen är i det stora hela perfekt. En extra guldstjärna till Melissa McCarthy – den rundlagda säkerhetskonsulten i brudtärnesällskapet som hela tiden hoppas att möhippan ska bli en repris på ”Fight Club” – en komisk talang som man inte kan se sig mätt på.

Jag håller med Helena Lindblad om Melissa McCarthy, hon är helt underbart rolig och bryter med alla traditionella kvinnoroller.

Anledningen till att jag ändå gav filmen ett betyg lägre, betyg 3 (vilket inte är ett dåligt betyg utan betyder en bra film) är att den ändå till största delen är väldigt förutsägbar och väldigt amerikanskt moralisk. Vi har ändå sett samma handling i många filmer tidigare och sensmoralen har vi hört förr: den moral som säger att det till syvende och sist alltid är individen själv som ansvarar för om ens liv ska bli en succé eller ett fiasko. Jag har svårt att köpa den sensmoralen.

”Bridesmaids” ger många goda skratt och den är en helkväll för den som älskar skruvade komedier med överdrivna situationer och det är duktiga skådespelare i filmen. Svenska Dagbladets recensent föll totalt för filmen och gav den betyg 5:

Det som gör Bridesmaids så lyckad är i mycket det den inte är; en Bridget Jones, en Baksmällan, en Sex and the city eller en romcom (trots en snäll polis som noterar Annies trasiga baklykta). Posterns rosa färger karaktärsmördas befriande genom hela filmen. Rollbesättningen är superb i varje biroll (inklusive fina Jill Clayburgh som Annies mamma).

Jag tycker det är lite lustigt att hylla en film för vad den inte är. Lite funderar jag också på vad det är som gör att den hyllas så stort när den släpptes på bio, men när jag ser den på dvd har jag svårt att höja den så ända upp till skyarna. Den är rolig, den är delvis annorlunda och har en hel del små detaljer som är extra kul, det är en helt godkänd film, men inget mästerverk och ingen film jag kommer att bära med mig och tänka på efteråt.

Läs även andra bloggares åsikter om Bridesmaids, filmrecension, film, recensioner

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Bridesmaids, Filmrecension, recensioner, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1285
  • Sida 1286
  • Sida 1287
  • Sida 1288
  • Sida 1289
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in