• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Den siste mammuten – fransk roadmovie som tappar farten och rör till det

29 november, 2011 by Rosemari Södergren

Den siste mammuten
Betyg: 2
Sverigepremiär 2 december 2011

Gérard Depardieu i en filmroll där han är med nästan i varenda scen – ja det låter som en önskefilm för alla hans fans. Själv är jag väldigt fascinerad av denne franske skådespelare. Men inte ens det räcker för att hålla upp intresset filmen igenom. Den siste mammuten kunde vara så bra, men den tappar det mesta efter tjugo minuter.

Gérard Depardieu spelar Serge, en slaktare som går i pension. Det franska pensionssystemet fungerar uppenbarligen inte som det svenska relativt välordnade och datoriserade. När Serge tackats av på jobbet måste han ta med sig alla sina lönespecifikationer och arbetsintyg till tjänstemannen på pensionskassan som ska räkna ut hans pensionspoäng. För att Serge ska få en vettig pension måste han kontakta tio tidigare arbetsgivare för att skaffa intyg därifrån.

Serge letar fram sin gamla motorcykel i garaget och ger sig iväg på en roadmovie till sina tidigare arbetsplatser. Det börjar bra och vi får en inblick i udda arbetsplatser långt ifrån det trygga välmående samhället. Men ganska snabbt verkar filmskaparen tappa intresset för denna tråd, som kunde utvecklats till bra film. Istället dyker ett slags spöke från det förflutna upp och plötsligt handlar filmen om att ta sig igenom sorg och kunna leva vidare.

Det är för mycket i filmen som inte stämmer med varandra. Som Serges karaktär. Innan han ger sig av på sin jakt efter intyg är han rätt tuff, han är inte rädd för att ge svar på tal. När han väl gett sig iväg är han plötsligt ganska mesig och när han blir rånad på hela reskassan går han inte ens till polisen och anmäler det. Han kan bli kallad helkorkad rakt i ansiktet och sitter bara och tar emot det som ett fån.

Att han mitt i sin resa ger sig iväg till sin bror och där träffar en brorsdotter som han tillbringar tiden med istället för att jaga intygen är inte heller särskilt logiskt.

En film behöver inte följa verklighetens lagar – den kan ha med änglar och spöken och människor kan kunna flyga eller vad som helst, men den inre logiken i filmens förutsättningar måste stämma. Om en karaktär presenteras på ett visst sätt med vissa egenskaper måste han/hon vara sådan. Om egenskaperna ska ändras ska det i filmen finnas händelser som gör det troligt. Sådant saknas i alltför hög grad i denna film som kunde blivit en fransk roadmovie kring människor utanför medelklassens liv, men istället blev det en röra av flera handlingar som inte fungerar ihop.

De första tjugo minuterna var roliga och flera i publiken skrattade åt flera absurda, lustiga situationer. Men en bit in i filmen blev det tyst i salongen och komedin fungerade inte heller.

Synd på en film där vi får se massor av Gérard Depardieu.

Läs även andra bloggares åsikter om Gérard Depardieu, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Gérard Depardieu, Scen

Skivrecension: Gorillaz – The Singles Collection

29 november, 2011 by Redaktionen

Artist: Gorillaz
Titel: The Singles Collection: 2001-2011
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 30e November

 

Det har gått tio år sedan Gorillaz släppte sin debutplatta, bandet firar detta genom att släppa en samlingsplatta med 15 singlar, remixer och videos.

Gorillaz bildades 1998 av Damon Albarn och Jamie Hewlett som en kul grej, ett sidoprojekt till deras mer seriösa musikkarriärer. ”Bandet” består av fyra fiktiva figurer; Murdoc, 2D, Russel och Noodle. Musiken görs sedan ofta  i samarbete med andra musiker. Första singeln som släpptes var Clint Eastwood som blev en enorm hit och självbetitlade debuten sålde i 6 miljoner exemplar, sedan debuten har bandet släppt 3 fullängdare.

På The singles collection har alltså Gowillaz samlat singlar från hela sin karriär. Som ett fan av Gorillaz har jag personligen helt andra favoritlåtar än de som är på skivan så jag känner inte direkt att det är någon jag kommer lyssna på. Dock kan jag tycka att den är en bra introduktion till någon som inte lyssnat på bandet tidigare då alla låtarna här är tralliga och lite mer lättlyssnade. Jag fäller dock en tår för att inte låten Punk från första skivan är med, för det, det är en bra låt.

Remixerna på skivan är inte de bästa remixerna, men de är helt ok. Videodelen har jag tyvärr inte sett, men uppdaterar med en åsikt så fårt jag lagt mina tassar på den. The Singles Collection kommer att släppas som standard CD, CD/DVD samt på 140 gramsvinyl.  En 7” box specialutgåva kommer också att finnas tillgänglig.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Recension – The Elder Scrolls V: Skyrim, lika vackert som det är trasigt

29 november, 2011 by Redaktionen

Titel: The Elder Scrolls V: Skyrim
Betyg: 3
Utvecklare: Bethesda
Distributör: Bethesda Softworks
Sverigepremiär: Ute nu

Så är man där igen – med ett spel lika hypat som den förstfödde sonen i en kinesisk familj, tiorna rullar in från internationella sajter, spelare världen över har dragit för gardinerna och låst in sig i sina skrymslen framför en blinkande skärm. Anledningen heter The Elder Scrolls V: Skyrim, och ännu en gång finner jag mig oförståendes inför masshysterin.

Elder Scrolls-serien kretsar kring öppna fantasy-världar där spelaren har ’’total frihet’’ att skapa sitt egna öde. Grundpremissen är att du ska få skapa din egna karaktär och vara ett kugghjul i ett större sammanhang. Lider du av grav narcissism och är oroande egocentrisk är liknelsen till det verkliga samhället nära till hands, då Skyrim misslyckas placera spelaren i det större sammanhanget. Istället känner jag mig som hela världens spinndoktor.

Ur den aspekten skiljer sig egentligen inte Skyrim från majoriteten av det spelutbud som existerar idag. Det handlar om dig, spelaren. Det är Du som står i fokus och hela omvärlden fungerar som en sandlåda att leka med, att utnyttja, att forma efter egna behov. Det är hållbart i vissa spel men inte i Skyrim eftersom upplevelsen grundar sig i inlevelsefaktorn och på känslan av att vara den lilla människan i den stora vida världen.

Detta är en känsla som Bethesda misslyckades förmedla redan i föregångaren Oblivion, och det sorgliga är att studion gör om samma misstag i Skyrim. Till viss del är de trasiga elementen ett resultat av tekniska begränsningar. Dagens teknik kan inte skapa ett äventyr i Skyrims skala. Jag misstänker att en enorm incesthärva har inträffat eftersom flera invånare har samma röst, de sociala beteendenormerna måste vara sjukligt strikta då replikerna som utbyts karaktärer emellan ständigt är desamma och alla stadsinvånare lider av ett kollektivt tvångssyndrom som får dem att gå exakt samma promenadrunda varje eftermiddag. Det låter möjligen som att jag blir upprörd över petitesser, men alla dessa brister och många fler adderas och förstör inlevelsekänslan som är Skyrims stöttepelare.

Vidare är det oförståeligt för mig hur man lyckats att skapa ett rollspel år 2011 utan någon som helst möjlighet till djupare karaktärinteraktion. Karaktärerna jag möter i min resa har i princip två olika personligheter, bryska eller optimistiska. Jag känner mig mer ensam I Skyrim än vad jag gör i Stockholms tunnelbana. Medan Bioware fick mig att inse att jag kan bli tänd på grönhyade rymdvarelser gör Bethesda ingen ansträngning alls för att väcka mitt känsloregister, trots att spelet innehåller hundratals karaktärer.

Spelupplevelsen som återstår består alltså av en enorm, visuellt hänförande värld där drakar regerar och hotar mänsklighetens existens. Trots att äventyret i sig känns som en social utfryst 9-årings dröm om att vara en utvald drakdräpare ämnad att rädda världen, så är det svårt att värja sig mot Skyrims atmosfäriska stämning och öppna fantasyvärld. I ärlighetens namn finns det inget annat medium som ens försöker göra det Bethesda gör. Det kommer krävas många år av tekniska framsteg för att ett Bethesdas rollspelsvision ska bli fullt fungerande, till dess får våran fantasi agera utfyllnad för de saknade bitarna.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om Skyrim, spelrecension, spel

Arkiverad under: Recension Taggad som: dataspel

Leif GW Persson berättar om sin klassresa i ”Gustavs grabb” – och jag känner igen mitt liv

29 november, 2011 by Rosemari Södergren

Gustavs grabb
Författare: Leif GW Persson
ISBN: 9789100126841
Förlag: Albert Bonniers Förlag

”Gustavs grabb” är den kände krimonologen, brottsforskaren och författaren Leif GW Perssons biografi, som han skrivit själv. Många biografier har släppts det här året, men inte så många som är skrivna av den person den handlar om. Kanske är det ett skäl till att den känns väldig ärlig? Det känns som att sitta bredvid Leif GW och höra honom berätta. Han berättar om uppväxten som arbetarbarn i ett område med många medelklassfamiljer, han berättar om sin syn på allt som händer kring Lennart Geijer-skandalen och bordellhärvan, har berättar om sina kvinnor och om sina barn och om kollegor.

Allra mest fascineras jag av första delen av boken där han skildrar sin barndom och skoltid. Han berättar om mamman som alltid pratade om att hon var sjuk, men frågan var om hon var särskilt sjuk eller bara både dåligt, fångad i en hemmafruroll men med kompetens för mycket mer.

Leif GW Perssons trygghet under uppväxten var hans pappa. Han fick följa med sin pappa till jobbet många gånger när mamman inte orkade ha honom hemma. Hans kärlek till sin pappa lyser igenom hela boken.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av Leif GW Persson. Jag har inte roats av hans böcker och jag inser att vi är hur olika som helst: han är en djurmördare, ja ni vet en sådan person som tycker om att gå på jakt och skjuta oskyldiga djur som aldrig gjort honom något. Själv är jag emot dödande i alla former. Jag är vegetarian och buddist. Vi kan inte vara mer olika, egentligen. Han är man och har lyckats med sin klassresa över all förväntan och är ekonomiskt oberoende och han gillar att festa på fina barer. Själv har jag väl inte lyckats särskilt bra ekonomiskt och jag gillar inte att hänga på barrn och är inte särskilt förtjust i alkohol. Men när jag läser biografer fångas jag av den och inspireras och känner igen så mycket, så mycket. Han inleder biografin med följande meningar, som också säger precis vad hela boken handlar om:
Det här är berättelsen om en klassresa, min egen klassresa. Samma klassresa som på ett avgörande sätt har format hela mitt liv. I stort såväl som smått och även när det kommer till rena struntsaker.

Vi som vuxit upp i arbetarfamiljer och brutit släktens mönster och börjat studera har så mycket gemensamt, så många liknande erfarenheter. Det gör att trots att Leif GW Persson och jag är så olika är vi ändå väldigt lika.

Han berättar om skillnaden vid middagsbordet. Hur hans pappa kom hem, trött och sliten efter en dag på bygget och mamman ofta stod kvar vid spisen medan de åt. De åt under tystnad. När han var gäst hos medelklass- och överklassfamiljerna samtalade alla under maten, diskuterade dagen som varit och diskuterar böcker och film.

Leif GW Perssons berättelse är hans, javisst, men vi är många som kan känna igen oss i de situationer han berättar om, fast vi inte lyckats bli ekonomiskt oberoende som han blivit. Hans biografi är inspirerande, den förmedlar känslan att det går, att inget är omöjligt och samtidigt är det skönt att känna igen saker jag själv upplevt och inse att det är så krocken mellan samhällsklasserna ser ut i ett barns eller en ungdoms ögon.

Jag har väl gjort som han fast utan att lyckas skulle man kunna uttrycka det.
Jag kommer också från arbetarklassbakgrund, min pappa var också duktig med händerna och han arbetade på byggen. Min mamma var hemmafru många år men jobbade sedan på kexfabriken på kvällarna för att vi skulle få råd att köpa ett eget hus och flytta från lägenheten. Jag var den första i släkten som studerade vidare efter gymnasiet. Ja redan att gå gymnasiet och ta studenten var ett stort steg i en släkt där alla varit arbetare i flera generationer.

Det har gått ekonomiskt bra för Leif GW, han är ekonomiskt oberoende och kan göra vad han vill resten av sitt liv. Han skulle kunna sluta att arbeta. Han återkommer ofta till detta, nästan lite skrytigt. Det är rätt kul, för han är så medveten om det själv. Det är roligt att han gör så, det är liksom principen ”alltid retar det någon”. Det är uppstickarens kaxighet.

En stort svart hål i bröstet, skriver han om, och skildrar den ångest som ibland tar greppet om honom. Jag blir nästan arg när han skriver om det. Han som är ekonomiskt oberoende och inte är beroende av någon arbetsgivarens godtycke. Det han skildrar är nog den vilsenhet som sitter inne i alla oss som kommer från det som kallas arbetarklass och som utbildar oss och kommer in i kretsar där deras förmåner är självklara.

På AdLibris hemsida ser jag att ”Gustavs grabb” fått högt betyg av kunder som läst boken. Det förstår jag. Jag håller med. Om vi hade gett betyg åt böcker här på Kulturbloggen ade den fått högt betyg här också. Det är flyt i språket. Det är inte Nobelprislitteratur och inte något poetiskt djupt språk, det är rakt, enkelt och känns ärligt, avskalat. Det är säkert inte den objektiva sanningen om allt, om det nu finns någon objektiv verklighet överhuvudtaget, det är Leif GW Perssons upplevelse av sitt liv – och det är inte många som lyckas förmedla en sådan berättelse på ett sätt som upplevs så utan krusiduller.

Dagens Nyheter skrev om ”Gustavs grabb”:

Hymlandet har ingen plats i ”Gustavs grabb”. Leif GW Persson berättar ibland plågsamt öppet om sina egna tillkortakommanden, om den ångest han kämpat mot sedan barnsben, om sitt alkoholmissbruk och om hur han efter Geijeraffären bestämde sig för att begå självmord – men inte klarade av att genomföra det.

Ångesten beskriver han som ett svart hål som öppnar sig i bröstet, ett hål som lättast dövas med hårt arbete eller alkohol. Vart den kommer ifrån? Leif GW Persson vet inte säkert, men tror att det har med hans dysfunktionella relation till sin mamma att göra. Barnaåren präglades av moderns känslomässiga frånvaro och – mer eller mindre inbillade – sjukdomar.

Svenska Dagbladet skrev:

Leif GW Persson är utan tvekan en smart människa av den iakttagande typen. Förmodligen hade han mått risigt även utan klassresan. Det finns dessutom en annan händelse som formar honom, arbetsolyckan som pappa Gustav är med om och som lika gärna kunde ha dödat honom. Tryggheten försvinner. När som helst kan vad som helst hända.

Och i slutändan: kanske är alla de här funderingarna irrelevanta. Persson upplever klassresan som otroligt definierande, och berättelsen är ju hans. Kanske ska den bara få vara just det.

Både SVD och DN är lite inne på att det svarta hålet i hans bröst skulle finnas även om Leif GW inte hade varit från arbetarklassen, att också människor från välbärgade familjer kan ha ångest. Det är förstås samt, men ändå är det så typiskt av recensenter från borgerliga tidningar att sopa problem på grund av klassklyftor under mattan. Det är som om de vill säga: ”Bli vid din läst, för ångest får du ändå”. Eller den gamla klyschan att pengar inte ger lycka. Nej det gör pengar kanske inte, men den som har ekonomiskt oberoende slipper ändå att sova dåligt på natten av oro för att inte kunna betala räkningar. Det är självklart att ekonomin påverkar en människas liv.

Det där med att komma från arbetarklass och göra en klassresa har inte bara med ekonomin att göra, det har lika mycket att göra en känsla inom sig att inte riktigt räcka till, att inte veta hur man ska uppföra sig och att känna sig som en klumpig gris i en porslinsfabrik.

En rolig detalj i Leif GW:s biografi är att han berättar helt öppet att den första boken han skrev, deckaren om en justitieminister som sprang till prostituerade kom till genom hämnd. Hämnd på alla de som behandlade Leif GW Persson illa i samband med DN:s avslöjande om Geijer affären. Det är skönt med någon som öppet berättar om sina hämndkänslor och visar hur sådana så kallade sämre sidor kan ge oss energi och kraft.

Leif GW Persson tar också död på myten om att allt som inte dödar oss, det härdar oss. Visst, det härdar oss, men det förändrar oss samtidigt och tar bort tron på det goda krafterna. Vi ser kanske mer realistiskt på livet, men samtidigt förlorar i tron på mycket av det goda.

Läs även andra bloggares åsikter om biografier, bokrecension, Lei GW Persson, Gsutavs grabb

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: biografier, Bokrecension, Gsutavs grabb, Lei GW Persson

När börjar det riktiga livet av Fredrik Lindström: sätter fingret på just det där i tillvaron som gör att vi känner igen oss

29 november, 2011 by Redaktionen

Titel: När börjar det riktiga livet
Författare: Fredrik Lindström
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 20111104
ISBN10: 9100126969
ISBN13: 9789100126964

Fredrik Lindströms ”När börjar det riktiga livet” är en novellsamling med 15 korta noveller som på olika sätt demonstrerar svenskarnas stundvis totala oförmåga att bara vara. Vi tycks ständigt oroa oss och vara på jakt efter den perfekta tillvaron, oavsett om det är för vår eller andras skull.

Lisa till exempel. Hon är naturligtvis glad över sin altan som hon ska få men hon oroar sig för polackerna som hon anlitat, inte för att deras arbete ska vara dåligt, nej istället för deras fruar och barn, deras osunda vanor men framför allt för deras outvecklade land.
Vi möter Emma som alltid har en väska packad utifall något oväntat skulle upp: till exempel en efterlängtad sydamerikansk drömprins som vill fly med henne långt bort eller kanske ett terroristhot på dagiset där hon jobbar som innebär att hon måste lämna landet omedelbart
Estelle och Fredrik i sin tur letar förtvivlat efter soffan som är sådär precis ”vi”. En soffa som kan återspegla deras personlighet och bidra till att forma deras gemensamma karaktär, en mycket viktig detalj när man lever i ett förhållande. De har letat under en längre tid och kan helt enkelt inte förstå hur vissa bara kan köpa vilken soffa som helst.

Fredrik Lindström har förmågan att sätta fingret på just det där i tillvaron som gör att vi känner igen oss. Vi skrattar åt alla absurditeter och karaktärernas eviga strävanden efter att vara rätt, leva rätt och samtidigt förverkliga sig själva. Men till skillnad från Fredrik Lindströms första novellsamling ”Vad gör alla superokända människor hela tiden” som utkom 2001 bjuder hans nya samling på lite mer djupsinnighet och allvar. Vi får träffa en äldre dam, mitt uppe i en åttioårskris, som drömmer sig tillbaka till sin ungdom. I Avslut får en liten flickas avsked från sin döda morfar påminna oss om den kärlek vi alla känner och saknar ibland.
Fredrik Lindströms novellsamling känns rätt i tiden. Men ibland känns novellerna lite tunna, som att dem inte når ända fram. Det är roligt, träffande men skrattet fastnar i halsen ibland. Kanske är det så att vi helt enkelt bara haft det lite för bra, lite för länge. ”När börjar det riktiga livet” är en läsvärd novellsamling som påminner oss om livets absurditet och vikten av att inte ta sig själv på så stort allvar.

Av: Linda Maria Ingrid Thelander

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Lindström, bokrecension, novellsamling

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension, Fredrik Lindström, novellsamling

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1282
  • Sida 1283
  • Sida 1284
  • Sida 1285
  • Sida 1286
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in