• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Martha, Marcy, May, Marlene

15 december, 2011 by Redaktionen

Titel: Martha, Marcy, May, Marlene

Betyg: 3

Premiär: 21 december

Martha är en ung kvinna som fastnat i en sekt, hon lyckas frigöra sig från sekten och tar skydd hos en syster och hennes pojkvän. Men trotts att Martha är i en säker miljö så gör sig tiden i sekten ständigt påmind. Filmen gränslar mellan nutid och dåtid, Marthas egna minnen från tiden i sekten och tiden hos sin syster.

Martha, Marcy, May, Marlene är Sean Durkins regidebut och har jämförts med förra årets briljanta Winters Bone, något jag absolut inte tycker att den förtjänar. Visst är filmen bitvis spännande, men det ständiga skiftandet i tiden gör mig bara galen. Martha är den som är galen, inte jag.

Jag har nu gett filmen betyget tre vilket mest är tack vare de grymma skådespelarna. I huvudrollen som Martha ser vi Elizabeth Olsen, syster till ökända tvillingarna Mary-Kate och Ashley. Hennes rolltolkning är väldigt bra och övertygande, ansiktsuttrycken är starka och känslosamma, men kan nästan tro att hon faktiskt flyr från något. I rollen som den smått galna sektledaren ser vi en ruskigt bra John Hawkes som jag gärna hade sett mer utav. Hans taniga kroppsspråk och ständigt lugna talton gör honom obehaglig. Filmen är även väldigt fin rent visuellt.

Titeln på filmen refererar till Marthas olika namn. Martha är hennes riktiga namn, Marcy May är namnet hon får i sekten och Marlene är namnet kvinnorna i sekten använder när de svarar i telefon.

Filmen är bra, men det som gör mig ledsen är att jag inte känner att den når sin fulla potential. Att Sean lyckats fånga in bra skådisar är det ingen tvekan om, dock så är storyn inte vad en skulle kunna varit. På papper låter det som en superspännande film, men det är den inte. Det är en film man kan se en gång, sen får det räcka.

Arkiverad under: Filmrecension

Skäringers Avig Maria – en bok för dig som tycker om bloggar och uppskattar uppriktighet

15 december, 2011 by Redaktionen

Titel: Avig Maria
Författare: Mia Skäringer
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgiven: 201111
ISBN10: 9137137247
ISBN13: 9789137137247

”Avig Maria” är uppföljaren till Mia Skäringers första bok ”Dyngkåt och hur helig som helst” (2009). Den nya boken har samma upplägg som föregångaren, det är dels texter hämtade från Mias blogg, dels krönikor från det gångna året. I texterna får vi följa med Mia, hemma, på jobbet och ofta på väg – på tåget eller bara i tankarna.

Personligen har jag aldrig riktigt fallit för bloggandets textformat så bloggdelen av boken har jag svårare att ta till mig. Det är själva dagboksformatet som är svårt att smälta. Det är lite som att läsa något som inte var ämnat för mig men samtidigt är det kanske också just precis det som många faller för som tycker om Mia. Från känslor kring en separation till familjeliv till tvångstankar och självförakt. Det är ärligt, avskalat, ocensurerat men framför allt är det personligt och generöst.

Vad gäller den andra delen av boken, krönikorna så har dessa en något annorlunda klang. Förutom allt det ärliga, avskalade och ocensurerade så är texterna snäppet vassare och stundvis lite insiktsfullare än blogginläggen. Det finns lite mer av en början och ett slut, en röd tråd som är lätt att följa. Krönikorna i den nya boken är dessutom lite bredare än dem i den förra vilket inte är helt oförklarligt eftersom de publicerats i två olika tidsskrifter.

Personligen stötte jag på Mia första gången i humorserien ”Mia och Klara” och därefter i serien solsidan och showen ”Dyngkåt och hur helig som helst”. Som skådespelare och framför allt som komiker är Mia oerhört generös och ödmjuk. Hon är modig, stark och sårbar på samma gång. Och hon bjuder på sig själv, i stora mått. Det blir dock en lite annan Mia när hon skriver och detta framför allt i blogginläggen. Utan själva Mia, hennes mimik och roliga kläder så känner jag personligen att det fattas något.

Trots detta tror jag att de som uppskattade Mias första bok också kommer att uppskatta den här. Kanske till och med lite mer. ”Avig Maria” är en bok för dig som tycker om att läsa bloggar, som uppskattar uppriktighet och inte är rädd för lite svordomar.

Text: Linda Maria Ingrid Thelander

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: bloggbok, krönikor, Mia Skäringer

Mannen från Le Havre – årets bästa julpremiär

14 december, 2011 by Rosemari Södergren

Mannen från Le Havre
Betyg: 5
Sverigepremiär: 25 december

”Mannen från Le Havre” av Aki Kaurismäki är en av årets absolut mest intressanta filmer. Den är snyggt filmad, bra berättad, överraskande, varm och stillsam och stor.

En afrikansk flyktingpojke hamnar i en container i den franska staden Le Havre. Container skulle till London men hamnade i Le Havre. När den franska polisen och militärstyrkor öppnar container rymmer den unge pojken Idrissa och undviker att på så sätt bli skickad till flyktingläger för att bli skickad direkt tillbaka till Afrika. Den bohemiska Marcel Marx, en äldre skoputsare som lever ett fattigt liv i skabbiga kvarter tillsammans med sin fru Arletty hittar pojken.

Marcels fru Arietty hamnar på sjukhus, hon har fått en svår sjukdom. Vilken sjukdom sägs inte, men behandling sätts in direkt och läkaren ger henne inget hopp om att hon ska överleva. Hon vill inte att hennes man ska förstå hur svårt sjuk hon är och förbjuder honom att komma till henne på sjukhuset under behandlingstiden. Den tiden ägnar sig Marcel istället åt att ta hand om och försöka hjälpa flyktingpojken i hans svåra situation.

Idrissas mamma lever sedan många år i London utan uppehållstillstånd men med ett jobb hon kan försörja sig på. Eftersom Idrissas pappa har dött var det meningen att Idrissa skulle komma till sin mamma.

Filmen visar på hur ohyggligt omänskliga västvärldens flyktingpolitik är som splittrar familjen. Att en kvinna som försörjer sig själv inte kan få uppehållstillstånd och inte kan få sin son till sig, det är inget annat än brott mot mänskligheten. Hur den franska polisen jagar flyktingarna för att snabbt forsla iväg dem till det land de flytt ifrån är också omänskligt. Aki Kaurismäki lyfter fram det mänskliga perpektivet, berättar om människorna det handlar om.

Det lågmälda sättet att berätta på är konsekvent genomfört. I det fattiga kvarteren gror en medmänsklighet och solidaritet som ger hopp om mänskligheten.

Aki Kaurismäki berättar så skickligt och utan stora, överdrivna åthävor. Ett exempel: Marcel placerar en bit bröd och lite vatten på trappan vid kajen och går sedan därifrån. Allt vi hör är lite vattenskvalp och utan att vi behöver se något mer vet vi vad som hänt. (När du ser filmen kommer du att förstå exakt vad jag menar.) Filmen är fylld av sådana sätt att berätta, där regissören helt klart litar på filmbetraktaren och vet att vi kan tänka själva.

Aki Kaurismäki behärskar också konsten att tillsätta rollerna. André Wilms som Marcel, Kati Outinen som Arietty, Jean-Pierre Darroussin som poliskommissarie Monet, Jean-Pierre Darroussin som Idrissa och Quoc Dung Nguyen som Chang (as Quoc-Dung Nguyen) är alla helt rätt personer för sina roller.

Aki Kaurismäki är internationellt erkänd och fick för Mannen utan minne bland annat Grand Prix vid filmfestivalen i Cannes 2002 samt en Oscarsnominering i kategorin ”bästa utländska film” samma år. ”Mannen från Le Havre” har förutom FIPRESCI-priset i Cannes också vunnit Bästa internationella film på filmfestivalen i Munchen. Den vann också Gold Hugo på Chicagos fimfestival, samt är Finlands val till kommande Oscarsgala.

”Mannen från Le Havre” är utan tvekan en av julens bästa premiärer.

Mer om filmen på Folkets Bios hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Mannen från Le Havre, Aki Kaurismäki, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Aki Kaurismäki, Filmrecension, Mannen från Le Havre, Scen

Den största av dom största: underhållande om teaterns maktstrukturer

14 december, 2011 by Redaktionen

Den största av dom största
Dramalabbet
Premiär 13 december 2011

Den största av dom största är en av två föreställningar på Dramalabbet som undersöker inarbetade maktstrukturer inom scenkonsten och humorbranschen. Så här skriver Dramalabbet om pjäsen:

En regissör och en skådespelare. Två stora män möts i ett spel om kärlek, gemenskap, status och makt. Dramalabbet bjuder in till ett möte med scenkonstens mäktiga män där vi ser dem som de inte är vana vid att bli sedda.

Eva Johansson och Louise Löwenberg har efter publik- och kritikersuccén Kusiner skapat en ny föreställning om relationer, maskuliniteter och makt.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:

Eva Johansson och Louise Löwenberg är lysande i sina roller. Att skådespelarna är kvinnor gör maktspelet och machomaneren ännu tydligare. Samtidigt lyser de båda stora männens sårbarhet och osäkerhet igenom.

Läs vidare i Teatermagasinet.

Scenografi Jenny André
Kostym Åsa Norman
Regiöga Fijona Jonuzi
Mask Angelica Ekeberg
Ljus Sanna Strokirk-Lilja
Musik/ljud Tobias Hylander
Affisch Matilda Flodmark
Producent Sara Bergsmark

Foto José Figueroa

Läs även andra bloggares åsikter om Dramalabbet, Mikael Persbrandt

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramalabbet, maktmänniskor

The Clash – biografin där bandmedlemmarna själva skriver – viktig att läsa för många mer än punkare

13 december, 2011 by Rosemari Södergren

The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon
Författare: Joe Strummer
Författare: Mick Jones
Författare: Paul Simonon
Författare: Topper Headon
Översättare: Jens Ahlberg
Redaktör: Pieetro Maglio
Redaktör: Henrik Petersen
Redaktör: Lars Sundh
Formgivare: Lars Sundh
Förlag: Modernista

”The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon” är den första officiella The Clash-biografin.
Officiell låter tungt, ja det låter tillrättalagt och inte så spännande. I det här fallet är det tvärtom. Vi får följa bandets historia under de sju år de härjade som mest, 1976-1983, skildrat utifrån de fyra medlemmarnas ögon. Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon berättar själva under varje avsnitt, på ett levande sätt som känns naturligt, ärligt, äkta.

De var punkare, rebelliska punkare, som ville skildra samhället. Det är dock inte bara en historia om bandet The Clash utan lika mycket ett dokument över samhället. Som Mick berättar:

Jag vet inte om vi förstod att punken var ett utlopp för vår ilska. Det var mycket som behövde sägas och som inte hade sagts på det sättet förut. Vi plockade helt enkelt grejer ur tidningarna som vi sjöng om. Till och med namnet kommer från en tidning. Paul kom på The Clash för att det stor i tidningarna hela tiden. Det speglade hur vi kände och lät.

De skrev om bostadsförhållandena, bristen på utbildning, en utsiktslös framtid av ändlöst arbetande.

Paul berättar till exempel om A Night of Treason-spelningen:

Alldeles innan A Night of Treason-spelningen gick vi ut för att sätta upp posters för den. Jag fick inga socialpengar just då och var förbannat hungrig. Vi kom tillbaka till Rehearsals Rehearsals där jag bodde, och Joe kanske sov där den natten också, hur som helst var jag så hungrig att jag tog en enorm skopa deg som gjorts på mjöl och vatten i en hink, formade en kaka av den, lade den på änden av Bernies såg som låg och skräpade i rummet, och höll den över elden. Jag bakade och åt den. Ingen annan ville ha, men jag brydde mig inte, jag var hungrig.

The Clash betydde oerhört mycket för punken och speciellt den delen av punken som var samhällsmedveten.

Biografin är därför intressant att läsa också för oss som inte var punkare under 1970- och 1980-talet. Den berättar om ett samhälle som fanns då – och en reaktion på det. En reaktion som jag skulle vilja se mer av idag, när klyftorna inte på något sätt minskat och det fortfarande är stora problem med bostäder, usla löner och många som går ur skolor utan godkända betyg.

En återförening av The Clash kan dock inte ske. Joe Strummer dog 22 december 2002, men å andra sidan är de alla drygt 55 år och skulle knappast utstråla den ungdomliga ilskan längre.

Läs även andra bloggares åsikter om punk, The Clash, boktips, biografi

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Biografi, boktips, Punk, The Clash

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1275
  • Sida 1276
  • Sida 1277
  • Sida 1278
  • Sida 1279
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in