• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Vit Päls – Nånstans ska man va

24 januari, 2012 by Redaktionen

Artist: Vit Päls
Album: Nånstans ska man va
Betyg: 3

Första gången jag hörde Vit Päls trivsamma melodier och igenkännande texter ”sjungna” av den medvetet falska indierösten tänkte jag att ”detta är den renaste och klaraste indiepop jag någonsin hört” när musiken var allt från rent och klar. De berättande texterna som taget ur en misslyckad ung destruktiv mans anteckningar skrivet på en kall parkbänk med utsikt över stigar där kärlekspar provocerande går förbi och påminner denna misslyckade unga destruktiva mannen om att det nog är meningen att han ska vara ensam. Så att han kan sitta där, och skriva, sina – jag säger det igen – överlyriska låtar. Det är ungefär den bilden jag ser framför mig när jag lyssnar på detta rena och klara indiepop-bandet från Malmö vid namn Vit Päls som består av hela sju medlemmar. Bandet bildades 2004 av sångaren Carl Lundgren och har hittills släppt två album. Det första albumet var dock inte lika ”överlyriskt” som detta senaste ”Nånstans ska man va”.

Spår ett. Hösten talar med oss, kan vara den bästa låten på albumet, den välkommnar lyssnaren med en mysig höstlåt att mysa till framför brasan med varm choklad i famnen. (Dock är nog majoriteten av Vit Päls lyssnare inte mysare som myser framför brasan med varm choklad famnen). I alla fall så är det denna låt med starkast lyrik och faktiskt en hel del musik som kan höras genom alla texter den bästa på albumet. En bra första låt väcker stora förväntningar om det resterade på albumet, och förväntningarna fullbordas nästan. Det är helt okej med kombinationen melankoliskt och komiskt, det blir till och med uppmuntrande, för de flesta texter är sorgliga men framlyft på ett roligt sätt, som att Vit Päls har ett osynligt budskap som lyder ”skriv ned ditt tragiska liv i ord och sjung ut det med falsk indieröst så förvandlas allting till komik”. Det är det som detta albumet är, en mötning mellan de allra djupaste sorger och det naiva komiska där hela världen är ett nöjesfält.

Men trots att lyriken tar över musiken så gillar jag detta album, för Carl Lundgrens röst blir ens bästa vän när den halvsjungande berättar om händelser man lätt kan relatera till, för alla låtar är så vardagliga, känslan av att det som händer i låten kanske händer en själv i morgon, att det är så jordnära, men ändå pretentiöst, på ett bra sätt, det är det som får mig att ge tummen upp till Vit Päls andra album, även om det är för ”överlyriskt”.

Lyssna om du gillar: Håkan Hellström och Vapnet.

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om Vit Päls, skivrecension, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, skivrecension, Vit Päls

The Descendants – något av det mänskligaste jag sett på bio på länge – och bästa

23 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: The Descendants
Betyg: 5
Svensk premiär: 27 januari 2012

George Clooney vann priset för bästa manliga skådespelare i Golden Globe-galan nyligen för sin roll i The Descendants. Filmen vann dessutom priset som bästa film.
Det var välförtjänta priser, både till Clooney och till filmen.

Clooney visar att han är en av de duktigaste nutida skådespelarnai rollen som Matt King, som är en välbärgad man som lever på Hawaii och som en dag ställs inför en katastrof.

I början av filmen säger Matt King att många tror att livet på Hawaii är som en ständig semester, men människorna där har sina bekymmer precis som alla andra. Jag väntade mig då en film med budskapet att det är synd om överklassen, eller de rika. Vi som måste vända på alla slantar ska inte avundas dem, för de har det så svårt.

Det här är inte en sådan film. Visserligen har Matt King det ekonomiskt tryggt, men i stort sett skulle det som filmen handlar om kunnat utspela sig i de flesta familjer med skillnaden att en svensk familj med låga inkomster reste med lågprisbussar istället för flygplan.

Matt Kings fru har råkat ut för en svår båtolycka och ligger i koma på sjukhuset. Matt försöker ta hand om sina två döttrar, en tonårstjej med drogproblem och en tioårig dotter med kraftigt utagerande beteende, kanske med adhd-problematik? Det har varit frun som tagit hand om barnen medan Matt mest ägnat sig åt affärsverksamhet. Nu försöker ha få bättre kontakt med sina döttrar.

Filmen skildrar en familj där en olycka förändrar allt. När olyckan slår till, det är inte alltid när vi är beredda på det, snarare är det nog oftare tvärtom.

Regissören har jobbat med många täta långsamma närbilder på karaktärerna, vilket ställer höga krav på bra skådespel. Jag blir imponerad inte bara av George Clooney utan av alla och en sak är säker: Shailene Woodley som spelar äldsta dottern, Alexandra, får säkert många fler roller efter sin insats här. Ja flera av aktörerna i birollerna imponerar, Amara Miller som tioårige truliga Scottie och Nick Krause som Sid, vän till Alexandra.

Det är så skönt att se människor som är mänskliga, varken superonda eller änglalika, helt enkelt mänskliga. När någon blir dödligt skadad i en olycka kan också de dåliga sidorna hos anhöriga komma fram, med anklagelser om skuld – och den som blir dödligt skadad kanske inte heller har varit en ängel. Det är väl just det som gör döden och att vara i dess närhet så tungt: att det är så mycket skuldkänslor som rörs upp. Jag tror att alla som någon gång har haft en nära anhörig som är dödssjuk eller illa skadad kommer att känna igen mycket i hur vi agerar.

Jag vill inte berättar för mycket, för att inte avslöja filmens handling. Men filmen är något av det bästa jag sett på bio på länge.

Om den inte får årets Oscar blir jag väldigt förvånad.

Filmbolaget skriver om filmen:

Alexander Payne, regissören bakom Oscar®belönade “Sideways”, är tillbaka med denna bitterljuva historia om Matt King (George Clooney) vars liv passerat obemärkt för andra och för honom själv. När hans fru råkar ut för en olycka utanför Waikiki tvingas Matt omvärdera sitt liv, ta en mer aktiv roll i sina döttrars uppväxt och besluta hur han ska göra med den bit land familjen ärvt från Hawaiianska kungligheter och missionärer. I övriga roller ser vi bl.a stjärnskottet Shailene Woodley, Matthew Lillard och Beau Bridges.

Läs även andra bloggares åsikter om George Clooney, The Descendants, livet, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, George Clooney, livet, The Descendants

Mästerkatten – 3D – jodå, funkar väl

23 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Film: Mästerkatten
Betyg 3
Sverigepremiär 3 februari 2012

Mästerkatten i stövlar är en av mina favoritsagor och jag har berättat den i många olika varianter för mina barn, när de var små. Mästerkatten som figur sätter igång min fantasi. Uppenbarligen gäller det filmskaparen bakom filmen som nu släpps om denna katt, i 3D.

Filmskaparen Chris Miller har valt att låta handlingen utspela sig i mexikansk cowboymiljö och Mästerkatten är ung och han möter figurer från andra sagor. Humpty Dumpty (ni vet ägget som trillar i kras i barnvisan) är en barndomsvän som dyker upp och tillsammans ska de stjäla de magiska bönorna från Jack med bönstjälken. De ska lägga vantarna på den berömda Gåsen som lägger guldägg. Det har blivit en vinnande koncept att göra som i Shrekfilmerna: blanda sagorna och låta sagofigurerna mötas.

Ingredienserna är samma som från de flesta animerade amerikanska historier: några roliga figurer, lite rolig musik, några som jagar varandra, några som fäktas eller slåss och någon föräldrakaraktär som väntar. En sensmoral som handlar om vänskap och om att förlåta varandra. Vi har sett det förr och kommer att se det igen.

Mycket är som förväntat, fast det märks att filmskaparna blivit mer medvetna om att flickor kan vara lika tuffa som pojkar, så Mästerkatten möter en tuff gatusmart kattflicka, Kitty.

Allt är dock inte helt som förväntat, några gånger blir jag ändå överraskad. När jag såg filmen på pressvisningen var det en del barn i publiken – de var helt tysta under visningen. Jag vet inte om det betyder bra betyg eller dåligt betyg. Mittemellan-betyg, tror jag. Barnen var tysta – om filmen hade varit dålig hade de suckat och vridit på sig, tror jag. Däremot skrattade de inte högt, som de kan göra på en riktigt, riktigt bra film.

Den kommer på biograferna både med engelskt tal och svenskdubbat. På den svenska versionen görs rösterna av bland annat Jon van Eerd, Anna Drijver, Charly Luske, Jeroen van der Boom och Karin Bloemen.

I den engelska versioner görs rösterna av Antonio Banderas, Walt Dohrn, Salma Hayek och Zach Galifianakis med flera.

Jag har sett bättre animerade filmer, men också sämre. 3D-effekterna fungerar hyggligt, har sett sämre resultat, absolut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Skivrecension: Cloud Nothings – Attack on Memory

22 januari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Cloud Nothings
Titel: Attack on Memory
Betyg: 4

Låtarna, som ofta byggs upp från någon slags halvtrevande monotoni till desperation i sin mest koncentrerade form, charmar Kulturbloggens recensent med sin dynamiska, neoklassiska power-poppiga känsla. På sin tredje skiva på lika många år avfärdar Cloud Nothings allt snack om att gitarrocken ska vara på väg att dö ut – Attack on Memory är precis så skränig som vi hade hoppats. När Dylan Baldis rått mixade röst lägger sig över de medryckande gitarrslingorna kommer jag på mig själv med ett nästan barnsligt leende på läpparna.

Tänk dig 90-talsband som Weezer. Släng sedan in lite Interpol minus post punk-influenserna och kanske en gnutta av Wavves råa lågbudgetkänsla. Så skulle jag välja att beskriva Attack on Memory som trots det stundtals daterade soundet känns helt rätt 2012.

Cloud Nothings har tidigare varit något av ett enmansprojekt. Även om han backades upp av medmusiker på turnéerna så var det Dylan Baldis som stod bakom det mesta och bästa både när det gäller låtskrivande och produktion. Men nu verkar Clevelandbandet ha blivit mer fullfjädrat och transformationen bådar onekligen gott – Attack on Memory är deras bästa album hittills.

Skivan, som bara innehåller åtta låtar, är tillräckligt kort för att hinnas lyssnas igenom i ett svep men den förrädiskt simpla estetiken till trots så innehåller Attack on Memory en djupgående substans. Inte minst är det en välbehövlig utlösning av energi för såväl pop- som punkälskare.

Bästa spår: Stay Useless

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Attack on Memory, Cloud Nothings

Strindberg skulle uppskatta Mats Eks version av Spöksonaten

22 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Spöksonaten
Dramaten
Premiär 22 januari 2012

Den unge studenten Arkenholz räddar livet på människor som drabbas av ett husras och tidningarna skriver om hans bragd. Dagen därefter hamnar han i ett mystiskt gammalt hus där han får hjälp av en gammal flicka och strax därpå hamnar han i klorna på direktör Hummel, en äldre man i rullstol som hävdar att han kände studentens far. Studenten är skyldig att hjälpa den rullstolsburne mannen eftersom hans far en gång blev hjälpt av den mannen.
Det är ramhandlingen i Strindsbergs Spöksonaten som regisseras av Mats Ek. Fast Spöksonaten handlar egentligen om något annat, något som inte riktigt går att sätta ord på. Spöksonaten talar till fler sinnen än vad vi hör med ord. Det är synintryck, det är rörelser, det är det outtalade, det är våra rädslor, det är våra känslor – som Spöksonaten säger något till.

Att en föreställning får stående ovationer händer då och då – vilket Spöksonaten fick. Men att publiken applåderar flera gånger under föreställningen hör inte till vanligheterna. Mats Ek är en av Sveriges stora dansare och koreografer och har valt att låta dans vara en viktig del i handlingen. Varje enskilt dansframträdande fick applåder. Det blir kanske extra starkt i det här sammanhanget för att det är skådespelare som dansar, det är inte perfekt dansmässigt utan det handlar om uttrycket, skådespelarna säger något med dansen.

Spöksonaten är mycket, mycket, mycket, mycket mer än ramhandlingen. Frågan är om karaktärerna i huset ens är människor. Genom att berätta med dans och därmed gå utanför vad ord och dialog kan ge har Mats Ek fördjupat och förtätat Spöksonaten. Jag tror att Strindberg skulle uppskatta Mats Eks version av Spöksonaten. Mycket. Det är som om Strindbergs Spöksonaten först nu får rättvisa och på scen får det djup den har.
Ett av de berömda citaten ur Spöksonaten handlar just om att ord är till för att dölja sanningen, att tystnaden säger mycket mer.

Mats Eks spel med könsrollerna stryker också under det surrealistiska. Stina Ekblad gör Gubben, direktör Hummel, Gunnel Fred gör översten, Malin Ek gör Bengtsson och Etienne Glaser gör Vita damen, Niklas Ek gör flickan och Staffan Göthe gör Överstens hustru.

Det slår mig också att jag saknat bra svensk absurd eller surrealistiska draman. Det är svårt att göra teater som spränger ramarna. Strindberg skrev Spöksonaten 1907. Enligt uppgifter i Wikipedia anspelar namnet på Beethovens pianosonat i d-moll (op.31, nr 2), i vilken Strindberg tyckte sig höra anderöster och därför gav detta namn. Drygt hundra år gammal är den ändå en av de mest modernistiska svenska draman av kvalitet som sätts upp på teatrar.

När Spöksonaten sattes upp 2007 på Strindbergs intima teater för att fira att den lilla scenen vid Norra Bantorget fyllde 100 skrev Expressens teaterkritiker Nils Schwartz:

Uruppförandet av Spöksonaten på Intima teatern för 100 år sedan lär inte ha varit någon höjdare. Det var nog snarare något i den här stilen Strindberg hade tänkt sig. Hade han fått se de gamla operasångarna Erik Sædén och Margareta Hallin i rollerna som gubben Hummel och Mumien skulle han ha rest sig upp och jublat under pågående föreställning.

Jag kan tänka mig att det var häftigt med operasångare i några av rollerna, men jag tror att Strindberg skulle vara mycket nöjd med Mats Eks version också. Mats Ek har låtit skådespelarna framföra dans och förstärker det drömlika tilltalet. Spöksonaten suddar ut gränsen mellan dröm och verklighet och talar till oss på ett annat plan är traditionell realistisk teater.

På Dramaten har Mats Ek tidigare regisserat Don Juan, Andromaque, Köpmannen i Venedig och Ett drömspel. Nu har Spöksonaten kommit in på hans imponerande CV och en sak är säker: med Spöksonaten har Strindbergsåret som firas nu, 100 år efter Strindbergs död, fått en perfekt start. Föreställningen har så mycket att ge och jag är säker på att jag tänker se den minst en gång till. Där finns många detaljer att uppleva.

Dramatenbloggen berättar en hel del om föreställningen och Strindbergsåret.

I rollerna Stina Ekblad, Hamadi Khemiri, Niklas Ek, Thérèse Brunnander, Yvan Auzely, Ana Laguna, Gunnel Fred, Staffan Göthe, Melinda Kinnaman, Jonas Bergström, Johan Holmberg, Malin Ek, Etienne Glaser, Hulda Lind Jóhannsdóttir

Regi och koreografi Mats Ek
Bearbetning Mats Ek, Irena Kraus
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Erik Berglund
Peruk och mask Thea Kristensen , Barbro Forsgårdh

Bilden ovan:
Hamadi Khemiri och Stina Ekblad
Fotograf: Sören Vilks

Bilden nedan:
(Hamadi Khemiri), Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman, Malin Ek, Stina Ekblad, Ana Laguna, Johan Holmberg, Gunnel Fred och Etienne Glaser
Fotograf: Sören Vilks

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, teater, Strindberg, Mats Ek, Spöksonaten

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Mats Ek, Spöksonaten, Strindberg, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1267
  • Sida 1268
  • Sida 1269
  • Sida 1270
  • Sida 1271
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in