Artist: Vit Päls
Album: Nånstans ska man va
Betyg: 3
Första gången jag hörde Vit Päls trivsamma melodier och igenkännande texter ”sjungna” av den medvetet falska indierösten tänkte jag att ”detta är den renaste och klaraste indiepop jag någonsin hört” när musiken var allt från rent och klar. De berättande texterna som taget ur en misslyckad ung destruktiv mans anteckningar skrivet på en kall parkbänk med utsikt över stigar där kärlekspar provocerande går förbi och påminner denna misslyckade unga destruktiva mannen om att det nog är meningen att han ska vara ensam. Så att han kan sitta där, och skriva, sina – jag säger det igen – överlyriska låtar. Det är ungefär den bilden jag ser framför mig när jag lyssnar på detta rena och klara indiepop-bandet från Malmö vid namn Vit Päls som består av hela sju medlemmar. Bandet bildades 2004 av sångaren Carl Lundgren och har hittills släppt två album. Det första albumet var dock inte lika ”överlyriskt” som detta senaste ”Nånstans ska man va”.
Spår ett. Hösten talar med oss, kan vara den bästa låten på albumet, den välkommnar lyssnaren med en mysig höstlåt att mysa till framför brasan med varm choklad i famnen. (Dock är nog majoriteten av Vit Päls lyssnare inte mysare som myser framför brasan med varm choklad famnen). I alla fall så är det denna låt med starkast lyrik och faktiskt en hel del musik som kan höras genom alla texter den bästa på albumet. En bra första låt väcker stora förväntningar om det resterade på albumet, och förväntningarna fullbordas nästan. Det är helt okej med kombinationen melankoliskt och komiskt, det blir till och med uppmuntrande, för de flesta texter är sorgliga men framlyft på ett roligt sätt, som att Vit Päls har ett osynligt budskap som lyder ”skriv ned ditt tragiska liv i ord och sjung ut det med falsk indieröst så förvandlas allting till komik”. Det är det som detta albumet är, en mötning mellan de allra djupaste sorger och det naiva komiska där hela världen är ett nöjesfält.
Men trots att lyriken tar över musiken så gillar jag detta album, för Carl Lundgrens röst blir ens bästa vän när den halvsjungande berättar om händelser man lätt kan relatera till, för alla låtar är så vardagliga, känslan av att det som händer i låten kanske händer en själv i morgon, att det är så jordnära, men ändå pretentiöst, på ett bra sätt, det är det som får mig att ge tummen upp till Vit Päls andra album, även om det är för ”överlyriskt”.
Lyssna om du gillar: Håkan Hellström och Vapnet.
Text: Izabelle Zeijlon
Läs även andra bloggares åsikter om Vit Päls, skivrecension, musik