• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Air – Le Voyage Dans La Lune

1 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Air
Titel: Le Voyage Dans La Lune
Betyg: 5

Som album är Le Voyage Dans La Lune, influerad av stumfilmen med samma namn, den bästa samling låtar Air någonsin har producerat. Himlavalvstematiken som genomsyrar hela albumet är så subtilt vacker att det är nästintill omöjligt att inte lyssna igenom hela albumet i ett svep.

Sjutton år in i sin karriär är den franska duon mer utforskande än någonsin och deras förmåga att hitta nya infallsvinklar är smått beundransvärd. Visst går det att höra spår av landsmannen Jarre – såväl som Bowies skiva Low som ju i stor utsträckning är inspelad i Paris – men den stora behållningen är de nyfikna The Cure-slingorna i låtar som Seven Stars och Parade. Kanske inget kreativt jättekliv men helt klart en intressant utveckling.

Au Revoir Simone och Victoria Legrand från Beach House bidrar med gästsång på en låt vardera – Seven Stars och Who Am I Now? – men utöver det så är det instrumentalt för hela slanten vilket ger skivan en rätt så filmisk inramning. Air är ju mästare på filmmusik, bland annat låg de bakom soundtracket till Virgin Suicides.

Likt en musikvärldens Jules Verne utsöndrar varenda ton på skivan en magisk känsla av äventyrslystenhet. Att kalla Dunckel och Godin musikaliska pionjärer är långt ifrån en underdrift. Le Voyage Dans La Lune är en utmärkt skiva – framför allt är det musik att dricka vin och diskutera filosofi till. Möjligtvis årets första lilla mästerverk.

Bästa spår: Parade

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Air, Le Voyage Dans La Lune

Idol – med musikteatergruppen ”Jag är är nu”, om att vara sitt eget bästa fan

31 januari, 2012 by Redaktionen

Idol – en föreställning med musikteatergruppen JAG ÄR HÄR NU
Folkteaterns foajé i Stockholm
Premiär 31 augusti 2012

Det är tisdagen den 31 januari och premiär på Idol – musikteaterföreställningen från gruppen Jag är här nu!

Den handlar om hjältar, idoler och om att vara sitt eget bästa fan. De gör en inte besviken: Nadina, Harriet, Lotta. Det är lätt att förstå att de vunnit Barnteaterakademiens Manuspris 2008. Sedan 2008 – när de drog igång på Folkteatern – har de turnerat Sverige runt och uppträtt för 50 000 barn (8-13 år), 350 föreställningar, under två och ett halvt år. Föreställningen gjordes också i avsnitt för SR Barnradion. Publiken; Hovåsskolan, undertecknad; bjuds in och följer med. Harriett är grym på saxofonen, liksom Nadina på trumsetet och Lisa på elbasen/elgitarren.

Vi lever oss in i musiken: ”kom igen, kom igen”. Scenografin består av pruttkuddar som används mycket , snigel (som påminner rätt mycket om snigeln i barnprogrammet Björnes Magasin som gick på 1990-talet), saxofon, elbas/elgitarr, konstnärligt förevigade av Harriet och Lisa och Nadina.
Politiskt tema är att vi måste hjälpas åt, vara sjyssta, inte dra ner varandra. Klyftorna växer, vi duger som vi är. Inspireras hellre än imponeras är nyckelordet.

Blivande publik, i rätt ålder (fysiskt och psykiskt), kommer inte bli besvikna. I januari och februari 2012 spelar de på Foajéscenen.

Text: Katarina Bredberg

Manus, text, musik av de medverkande: Nadina Pundins, Harriet Ohlsson, Lisa Pedersen – i samarbete med Lars-Eric Brossner som ingår i Folkteatern Artists in residence
Scenografi/foto: Anna Hallberg

Läs även andra bloggares åsikter om Folkteatern, Idol, teater, recension

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern, Idol, recensiion, Teater

Järnlady – Streep räddar

31 januari, 2012 by Redaktionen

Titel: Järnladyn
Betyg: 2
Premiär: 3e Februari
Att göra filmer om historiska personer tycks ha blivit en trend de senaste åren, filmer om allt ifrån musiker till skådespelare och konstnärer har ramlat in, den senaste i raden är alltså Järnladyn som handlar om Margaret Thatcher, Englands första kvinnliga premiärminister. I rollen som ”the iron lady” ser vi Meryl Streep som hyllats till skyarna för sin insats.
Filmen inleds med att Margaret går och köper mjölk i en lokal matbutik. Hon förfäras av att priset på mjölk gått upp så mycket, i blåsten traskar hon sedan hem för att förbereda frukost till sin man Denis. Mens Margarets anställda förfäras och undrar hur hon lyckats ta sig ut glider Margaret vidare i sin våning tätt följd av sin make. Problemet i den här bilden är att året är 2008 och Denis gick bort redan 2003. Margaret har drabbats av kraftig demens och har svårt att minnas enkla saker som att hennes man gått bort, men hon börjar så småningom få tillbaka en del minnen från sitt förflutna.

Jag undviker gärna att ha för höga förväntningar på filmer, men just den här hade jag väldigt höga förhoppningar på. Jag tycker personligen inte om Thatcher men hon har absolut levt att liv som kan bli en intressant grund till en bra film. Meryl Streep som tidigare nämnt huvudkvinnan i denna film och hon gör det fantastiskt. hon är så lik man kan bli Margaret, hon är för bra för filmen. De övriga skådisarna är rätt dåliga och överspelande, som teaterfolk, bortsett från Jim Broadbent som gör rollen som Denis med bravur.

Själva handlingen i filmen är rörig och vill mer än den kan. Alla flashscener som kommer hit och dit gör filmen rörig och det är ibland svårt att hålla koll på när i tiden man befinner sig. Jag hade nog själv velat se hennes liv i ordning än en massa kringflackande i tid och rum. I texterna jag läst om filmen innan så pratas det om privatlivet hon fick uppoffra och sådant, men jag tycker inte att filmen går så pass djupt heller, den skrapar mest på ytan. Man får en aning om att familjen kanske inte alltid står bakom hennes livsval, men att det skulle vara supertärande för allas relation tll varandra märks knappt av.

Summan av kardemumman, jag skulle personligen inte tipsa folk om att gå och se denna film. Filmen är egentligen helt ok, men det stör mig innerligt att veta hur bra den hade kunnat vara. Årets mest överskattade drama helt enkelt.

Arkiverad under: Filmrecension

Skivrecension: Hederos & Hellberg – Bless Me

31 januari, 2012 by Jonatan Södergren

Titel: Bless Me
Artist: Hederos & Hellberg
Betyg: 4

Bortsett från ett fåtal spelningar under 2008 så har Göteborgsduon Hederos & Hellberg lyst med sin frånvaro, men nu är de tillbaks med nytt material för första gången på nio år. Materialet i fråga är visserligen en liveinspelning ifrån en konsert i Göteborg som gjordes 2003, men nytt för de som inte kunde närvara eller helt enkelt vill uppleva låtarna igen.

Hederos & Hellberg spelar på säkra kort, gör det som de blev hyllade för och levererar förstklassig falsksång tonsatt med elegant pianospel, en magisk kombination som är lika träffsäker som duons lyrik. Kanske är det just för att det är ett liveframträdande som jag kan urskilja en viss mognad i rösten som framför texterna. Det är svårt att inte ryckas med av tonerna och för fans av deras tidigare verk så utlovar jag att ingen besvikelse väntar.

Jag skulle våga påstå att Hederos & Hellbergs största svaghet är deras låga känsla för variation, och om det inte hade varit för pauserna mellan låtspåren så hade albumet lätt kunnat misstas för en 70 minuter lång låt. Detta är nödvändigtvis inte enbart till deras nackdel, då man får lite av en känsla av att man är på en resa igenom texterna, från albumets första ”Can’t hold my self in line” till den avslutande ”My only friend”.

Sammanfattningsvis så tycker jag att det är ett riktigt karaktäristiskt album som jag rekomenderar extra starkt till anhängarna av känslofylld Göteborgspop.

Bästa spår: ”Together in the Darkness”

Text av Anton Zümendorf

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Bless Me, Hederos & Hellberg

Vi måste prata om Kevin – filmen bygger på Tilda Swintons starka prestation

30 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Vi måste prata om Kevin
Betyg 4
Visas på Göteborgs Filmfestival och har Sverigepremiär den 17 februari 2012

”Vi måste prata om Kevin” handlar om det svåra att ett barn begår mord. Den bygger på Lionel Shrivers roman med samma namn.

Filmen skildras utifrån mamma Evas ögon, efter att massmordet har skett och hon går igenom allt som hänt och försöker förstå.

Ja, det är en hemsk berättelse. När ett svårt våldsbrott hänt finns det många offer. De offer som ofta glöms bort är de anhöriga till den som utfört det förfärliga. Eva får stå ut med förakt och attacker från omgivningen, som mor till det monster som sköt ihjäl skolkamrater finns det ingen som accepterar henne. Hon mor så dåligt.

Eva spelas av Tilda Swinton. Rollen är som skriven åt henne, hon gör denna utsatta kvinna och skuldtyngda kvinna så äkta. Jag undrar om det finns någon annan skådespelerska som hade varit lika rätt i den rollen?
Tilda Swinton har belönats med European Film Award för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insat och Lynne Ramsay har erhållit British Independent Film Award för Bästa regi. Filmen tiofaldigt BAFTA-nominerad, bland annat för Bästa film.

Filmen växlar mellan olika tidsepoker, Eva minns olika delar ur livet med familjen och med sonen Kevin. Vi får också se scener ur det som är filmens nutid, när Eva försöker ta sig fram i vardagslivet: söka jobb, besöka Kevin på fängelset, rengöra hus och bil som hatfyllda medborgare målat med skrikig röd färg.

Fotot är så skickligt regisserat med detaljer. Små täta bilder på fötter kan berätta så mycket.

Det är en förfärlig berättelse som berör djupt. Som jag tolkar filmen måste Eva, mamman, mått psykiskt dåligt när hon födde sitt första barn, sonen Kevin. Det tycks mig som om hon drabbats av en form av graviditetspsykos. Hon har också så svårt att trösta babyn som skriker och skriker. Hennes man och Kevins pappa Franklin kan dock inte se att det är något fel på Kevin.

Under Kevins uppväxt verkar han vara full av undertryckt vrede. Fast ibland tycker jag de scener som visas upp är vanlig normal barn- och tonårstrots, men mamman verkar ha svårt att ta det på rätt sätt.

Det jag kan sakna är pappans synvinkel och skolan. Trots allt dödade Kevin flera av sina skolkamrater. Men i filmen får vi inte se något om hans liv i skolan. Jag förmodar att bokens författare och filmens regissör valt att fokusera på mammans och sonens relation.

Kevin Khatchadourian verkar vara ett alldeles vanligt barn. Han är välskapt och till synes normalbegåvad, och hans pappa Franklin är överlycklig över att ha fått en son.

Det är bara hans mamma Eva som tycker att något verkar vara fel. Varför är han så sluten, varför verkar han vara så full av undertryckt vrede? Gång på gång är Kevin inblandad i underliga ”olyckor”. Eva blir med tiden nästan rädd för sin son och känner sig främmande inför detta barn som verkar omöjligt att komma inpå livet.

Trots att hon känner att det är fult av en mor att känna så för sitt barn försöker hon diskutera sina misstankar om Kevin med sin man och andra i sin närhet, men möter bara oförstående.

Filmen skildrar så på pricken hur det måste finnas mer hjälp för familjer som får problem, det måste finnas mer hjälp när mammor får psykos när det fött barn och det måste finnas mer uppmärksamhet på barn som mår psykiskt dåligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Tilda Swinton, film, filmrecension, Vi måste tala om Kevin

Biopremiär den 17 februari.

Om filmen
Eva lägger ambitioner och karriärtankar på hyllan när Kevin föds. Förhållandet mellan son och mor är svårt redan från första början. När Kevin är femton år begår han en fruktansvärd handling och Eva kämpar med sina egna känslor av sorg och ansvar. Har hon någonsin älskat sin son? Och i vilken utsträckning kan hon själv beskyllas för det som Kevin gjort?

Filmen baseras på romanen med samma namn av Lionel Shriver.

I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller
Regi: Lynne Ramsay

Relaterat:
Svenska Dagbladet

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Tilda Swinton, Vi måste tala om Kevin

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1263
  • Sida 1264
  • Sida 1265
  • Sida 1266
  • Sida 1267
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in