• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Harriet the Spy: Blog wars – Med integritet i fokus

5 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: Harriet the Spy: Blog wars
Betyg: 3
Slöpptes på dvd 4 januari 2012

I Harriet the Spy: Blog wars tävlar unge Harriet Welsh mot Marion Hawthorne om att bli klassens officiella bloggare. Samtidigt så är den kända skådespelaren Skander Hill i staden för att spela in filmen Spy Teen 2: The sequel som Harriets far producerar. Harriet blir trots sin förakt för skådespelaren besatt av att blogga om honom och följer honom var han än går, något som får hennes vänner att ta avstånd ifrån henne.
Disney Channel är tillbaks med en filmadaption av boken Harriet the spy ifrån 1964 i modern tappning där Harriet bloggar i stället för att jobba på skolans tidningsredaktion. Filmen återkommande teman är integritet och vänskap. Harriet får känna på livet som journalist och ansvaret som följer med.

Filmen var relativt händelserik med en halvdan skådespelarinsats, vilket visserligen inte brukar vara så högprioriterat när det kommer till den här sorten av filmer som riktar sig mot den yngre tonåren. Jag tycker inte att den tillförde något nytt till filmvärlden, men den funkar absolut som en film i mängden samtidigt som den lär ut en viktig moral om prioriteringar och privatliv. Ur ett barns perspektiv så tror jag dock inte att den här filmen står längst upp på några önskelistor.

Text: Anthon Zümendorf

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Skivrecension: Sharon Van Etten – Tramps

5 februari, 2012 by Redaktionen

Artist: Sharon Van Etten
Titel: Tramps
Betyg: 4

Sharon Van Etten har aldrig riktigt slagit igenom. Hon är en ung amerikansk tjej från den så kallade Brooklynscenen i New York. Kritiker har dock gillat hennes tidigare alster, och flertalet låtar har fått sig en chans i rampljuset under de senaste åren. Tramp kan bli hennes riktiga genombrott

Vi märker redan från första låten ”Warsaw” att Sharon har hittat ett nytt spår. Musiken är mer grandiös än tidigare. Det är trots allt Aaron Dessner (The National) som har producerat den. Förvänta er hans karakteristiska dissonanta disighet i ljudbilden och enorma, ambivalenta klimax. Det som skapar den skärande spänningen i låtarna är att de i grunden bygger på en drone. En drone är ett ackord, eller ett kluster av ljud, som upprepat spelas medan resten av musiken rör sig över det. Velvet Underground var bandet som införde den här stilistiken i pop- och rockmusik, och Tramp påminner ofta om deras första album med Nico. Dronen är ibland ett harmonium, Ibland en svärm av överreverbade gitarrer, ibland dåsiga fioler. Detta är ett av dragen som särskiljer musiken från hennes likar, Marissa Nadler, Alela Diane och ett tiotal andra singer/songwritertjejer med liknande röster och känsla för melodi.

Produktionen leker med gränserna mellan det minimalistiska och det storartade. Sharon säger i sin NPR intervju att Aaron och hon medvetet diskuterade det: ”We had long conversatons of trying not to overdo it, and testing each other’s limits to how minimal we could make it and how epic we could make it.” Den nya kraften har naturligt tillkommit och utvecklats i studion. Hon har dessutom gett ifrån sig mycket av sin instrumenterings- och idémakt och sammarbetat med många gästartister: bl. a. The Nationals trummis Bryan Devendorf, änglakörmusikens Julianna Barwick, Jenn Wassner från Wye Oak.

Van Etten har blivit divig: hennes attityd närmar sig ofta jazzdrottningens. Hon har en cool svängande elegans i rösten. Bräckligheten finns fortfarande kvar på vissa låtar, särskilt på ”Leonard”, den där viskiga sprödheten, den blygsamt försiktiga framfarten av melodimotiv som känns som de kan halka när som helst. Det tråkiga är dock att den nya riktningen tycks ha substraherat bort en del av det sköna med Sharons personlighet. Musiken låter ofta triumfatisk, men de ståtliga arrangemangen slukar nästan den öppenhjärtade charmen jag älskade på Because I Love You.

Hennes utveckling som musiker tycks ha gått från det mindre, med de nakna detaljerna, mot det större, den mer generella mäktigheten i en orkan av ljud. Något att försvinna i. Det andra spåret, ”Give out” är den naknaste på albumet, och Dessners produktion skapar en kuslig stämning, med de mörka gitarrslingorna i bakgrunden som låter som tårar från de döda. Ljudvärlden påminner om Akira Yamaokas produktion på Silent Hillspelens rocklåtar. Because I Love var lite tråkigt variationslös, men det tvingade till att man koncentrerade sig på de briljanta texterna om kärlekens höjder och dalar istället. På Tramp är allt utjämnat, text och musik är lika intressant, och man behöver inte göra någon kompromiss som lyssnare. När det är som bäst, som den mäktiga wall-of-sound symfonin ”All I Can” känns det som man är tillbaka i ett alternativt 60tal, där Phil Spector istället var en folkentusiast.

Jag antar att jag är lite besviken dock. Avslutningslåten ”Love More” på hennes andra LP Epic fick upp mina förhoppningar, den var som en gläntad dörr till något fulländat. Där hade hon koncentrerat allt det bästa från sin stil till en glimt av perfektion. Där fanns redan allt som kom att bli grundformen för musiken på Tramp. Jag hade dock hoppats på en annan riktning. Helhetsintrycket känns som whiskey utspätt med för mycket vatten. Det blir ofta antiklimaktiskt, och många låtar ger intryck av att vara fillers, särskillt den omkringsläntrande ”In Line” (det sämsta spåret på albumet). Jag tvivlar på att någon av låtarna kommer göra ett stort avtryck på årslistorna.

Det finns dock kandidater. Förutom den ovan nämnda ”All I Can” så har vi den frätande ”Serpents”. Sharon säger ”When I’m writing it’s usually because I’m upset about something” och den är hennes första försök att renodlat uttrycka sin ilska i musik. Den ringlar sig fram som en orm som närmar sig sitt byte, vilket är den undanglidande refrängen. Spänningen stegras men blir inte urladdad föränn vi går över i nästa låt: ”Kevin’s”. Den är nog det vackraste, ömmaste hon gjort. Den, och avslutningslåten, ”Joke or Lie” påminner mig om en av pophistoriens vackraste ögonblick, något som jag lyssnat på i veckor nu, Nina Simones The Twelth of Never spelat på Carnegie Hall.

Min personliga besvikelse kan dock inte dra ner på albumets kvalitéer. Det är ett makalöst album, och jag kommer att fortsätta att lyssna på det under årets gång.

Albumet finns tillgängligt att streama på http://www.npr.org/2012/01/29/145731033/first-listen-sharon-van-etten-tramp

Text: Bojan Buntic

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Från premiären av Blåskäggs borg och Trouble in Tahiti på Kungliga Operan

5 februari, 2012 by Redaktionen

Blåskäggs borg / Trouble in Tahiti
Kungliga Operan, Stockholm
Premiär den 4 februari 2012

Två operor om problematiska äktenskap samsas på Kungliga Operans scen: Blåskäggs borg av kompositören Béla Bartók, från förra sekelskiftet, och efter pausen Leonard Bernsteins 50-talsverk Trouble in Tahiti.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag:

Blåskägg kommer med sin nya brud, Judith, till sin borg. I inledningsscenen ger han henne chansen att ändra sig, men hon håller fast vid att hon vill följa honom. Väl inne i borgen verkar hon få kalla fötter när hon märker hur mörkt där är och kräver att få öppna borgens sju dörrar och släppa in ljuset.
/…/
Efter att en jazzig vokaltrio besjungit det härliga livet i den amerikanska förorten får vi möta det äkta paret Sam och Dinah vid frukostbordet. Dagen börjar med gräl innan makarna skiljs åt för dagen.
/…/
Trots att de båda föreställningarna är olika så känns de som en naturlig enhet. Både före och efter paus får vi njuta av skön musik och utsökt sång. Att vi har fått se den dramatiska Blåskäggs borg först ger också Trouble in Tahiti en djupare dimension. Kanske borde Sam och Dinah ha öppnat sina sju dörrar för att kunna gå vidare tillsammans?

Läs även Mogens Andersson tidigare artikel i Kulturbloggen.

Om föreställningarna:

Blåskäggs borg
Musik: Béla Bartók
Text: Béla Bálazs
Blåskägg: Terje Stensvold
Judith: Paulina Pfeiffer
Scenografi och kostym: Mathias Clason
Koreografi: Carl Olof Berg
Ljus: Niklas Fischer
Svensk översättning: Ola Beskow
Regi: Mathias Clason
Framförs på svenska med text på textmaskin

Trouble in Tahiti
Musik och text: Leonard Bernstein
Sam: Ola Eliasson
Dinah: Susann Végh
Vokaltrio: Klas Hedlund Gunnar Lundberg Beatrice Orler
Dansare: Carl Inger, Sophie Augot, Piotr Giro och Nils Närman Svensson
Scenografi och kostym: Mathias Clason Scenografi och kostym: Mathias Clason
Koreografi: Carl Olof Berg
Ljus: Niklas Fischer
Regi: Mathias Clason
Framförs på engelska med svensk översättning på textmaskin

Foto: Markus Gårdner

Läs även andra bloggares åsikter om Opera, musikal, Béla Bartók, Leonard Bernstein

Arkiverad under: Recension Taggad som: Bartók, Bernstein, Kungliga Operan

Lemonade Mouth – Medioker feel good

5 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: Lemonade Mouth
Betyg: 2
Släpps på dvd 7 december 2011

Lemonade Mouth är en musikalisk dramafilm som är baserad på boken med samma namn. Filmen handlar om fem high school-elever som hamnar i kvarsittning och bestämmer sig för att starta ett band. Under filmens lopp stöter de på ett flertal väghinder såsom det rivalerande bandet Mudslide Crush som gör allt för att förstöra för Lemonade Mouth och även en hel del konflikter inom våra huvudkaraktärers familjer.
När jag först såg den här filmen så kändes det som att jag sett den förut. Sedan slog det mig att det här blandning mellan Breakfast Club och School of Rock, fylld med klyschor och stereotyper i sann Disney Channel-anda.

Filmen tar upp en hel del ämnen som ärlighet, solidaritet och att ge uttryck för sina känslor, men samtidigt så är det svårt att blunda för vad det är: Ännu ett kommersiellt försök av Disney att tjäna in på high schoolmusikal-hypen som lades grund av just.. High School Musical.

Filmen inleder bra med en introduktion av karaktärerna och berättelsen som skall följa, men accelererar senare in i ett tempo där man knappt får ta del av några händelser som driver berättelsen alls mellan de musikaliska framträdandena.

I övrigt så är det en välgjord film som berättar om vänskap, utanförskap och musik som lämpar sig väl mot den målgruppen den faktiskt är tillägnad. Låtarna i filmen är catchy och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte skrattade vid ett par tillfällen.
En helt okej film för sin genre.

Text: Anthon Zümendorf

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, dvd, Lemonade Mouth

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: dvd, Filmrecension, Lemonade Mouth, Scen

Dramalabbets Den stora efterfesten visar på obalansen i Sverige och världen

4 februari, 2012 by Redaktionen

Den stora efterfesten
Dramalabbet, Stockholm
Premiär den 3 februari 2012

Dramalabbets scen är fylld av fyrkantiga burar. På golvet ligger Gertrude (Kudzai Chimbaira) och sover när Mirjam (Sannamari Patjas) kommer tillbaka från en sväng ut i kylrummet. Mirjam blir upprörd över att Gertrude låtit de andra som arbetar i köket gå hem för kvällen. Nu är de bara de två kvinnorna som måste stanna kvar och städa upp efter den stora festen.

I bakgrunden hörs festsorlet. Där ute festar alla de betydelsefulla; politikerna, affärsmännen, kändisarna. Under kvinnornas samtal i köket får vi glimtar från deras oglamorösa liv. Gertrude, som läser svenska för invandrare och har en astmasjuk son som väntar på henne därhemma, läser i migrationsverkets broschyrer där hon uppmanas att samarbeta. Mirjam kommer från Finland och har ett äktenskap med en alkoholist bakom sig. Den kända sångerskan Judit (Ann-Charlotte Franzén), som får scenskräck och lämnar festen, dyker också upp i köket.

Den stora efterfesten handlar om den nya underklassen – de som diskar rent och städar undan efter dem som klättrar på framgångsstegen. Klasskamp är ett tema som är hett just nu, med överklassafari till Solsidan och uppmärksammade romaner med klasstema, som Tomas Bannerheds Korparna och Susanna Alakoskis Svinalängorna. Klasskampstanken bygger på att det alltid är någon måste betala för den ekonomiska framgången. När tårtan är uppäten och Mirjam och Gertrud tror att festen äntligen är slut och de ska få gå hem fortsätter efterfesten. Snart övergår festsorlet till krigsljud.

Den unga prisbelönta pjäsförfattaren Johanna Emanuelsson säger i programmet:

Det handlar inte om själva festen. Det handlar om efterfesten, om det som följer när festen är över och resurserna börjar ta slut. Någon måste alltid städa upp, och för det mesta är det kvinnorna. Den stora frågan är om vi kommer att hinna förändra något, innan resurserna oåterkalleligen är slut.

Den stora efterfesten ger en tydlig bild av detta, både i lokalt och globalt perspektiv. Lika mycket som pjäsen visar på ojämlikhet mellan olika samhällsklasser visar den på obalansen mellan rika och fattiga delar av världen. Och kanske också mellan dagens generationer och de kommande. Festen är över, naturtillgångarna börjar tryta, men vi fortsätter att festa. Vem är det som får betala?

Samtidigt får vi lära känna tre kvinnor, som alla på ett personligt sätt drabbas av den stora efterfesten. Sannamari Patjas som den karga Mirjam, Kudzai Chimbaira som den uttrycksfulla Gertrude och Ann-Charlotte Franzén som den neurotiska Judit presenterar den mänskliga sidan av de samhälleliga problemen. Något som de gör med humor och värme för sina rollpersoner.

Foto: José Figueroa

Läs mer på Dramalabbet, Integrationsteatern och i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramalabbet, integrationsteatern, Johanna Emanuelsson, klasskamp

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramalabbet, Integrationsteatern, Johanna Emanuelsson, klasskamp

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1261
  • Sida 1262
  • Sida 1263
  • Sida 1264
  • Sida 1265
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in