Artist: Sharon Van Etten
Titel: Tramps
Betyg: 4
Sharon Van Etten har aldrig riktigt slagit igenom. Hon är en ung amerikansk tjej från den så kallade Brooklynscenen i New York. Kritiker har dock gillat hennes tidigare alster, och flertalet låtar har fått sig en chans i rampljuset under de senaste åren. Tramp kan bli hennes riktiga genombrott
Vi märker redan från första låten ”Warsaw” att Sharon har hittat ett nytt spår. Musiken är mer grandiös än tidigare. Det är trots allt Aaron Dessner (The National) som har producerat den. Förvänta er hans karakteristiska dissonanta disighet i ljudbilden och enorma, ambivalenta klimax. Det som skapar den skärande spänningen i låtarna är att de i grunden bygger på en drone. En drone är ett ackord, eller ett kluster av ljud, som upprepat spelas medan resten av musiken rör sig över det. Velvet Underground var bandet som införde den här stilistiken i pop- och rockmusik, och Tramp påminner ofta om deras första album med Nico. Dronen är ibland ett harmonium, Ibland en svärm av överreverbade gitarrer, ibland dåsiga fioler. Detta är ett av dragen som särskiljer musiken från hennes likar, Marissa Nadler, Alela Diane och ett tiotal andra singer/songwritertjejer med liknande röster och känsla för melodi.
Produktionen leker med gränserna mellan det minimalistiska och det storartade. Sharon säger i sin NPR intervju att Aaron och hon medvetet diskuterade det: ”We had long conversatons of trying not to overdo it, and testing each other’s limits to how minimal we could make it and how epic we could make it.” Den nya kraften har naturligt tillkommit och utvecklats i studion. Hon har dessutom gett ifrån sig mycket av sin instrumenterings- och idémakt och sammarbetat med många gästartister: bl. a. The Nationals trummis Bryan Devendorf, änglakörmusikens Julianna Barwick, Jenn Wassner från Wye Oak.
Van Etten har blivit divig: hennes attityd närmar sig ofta jazzdrottningens. Hon har en cool svängande elegans i rösten. Bräckligheten finns fortfarande kvar på vissa låtar, särskilt på ”Leonard”, den där viskiga sprödheten, den blygsamt försiktiga framfarten av melodimotiv som känns som de kan halka när som helst. Det tråkiga är dock att den nya riktningen tycks ha substraherat bort en del av det sköna med Sharons personlighet. Musiken låter ofta triumfatisk, men de ståtliga arrangemangen slukar nästan den öppenhjärtade charmen jag älskade på Because I Love You.
Hennes utveckling som musiker tycks ha gått från det mindre, med de nakna detaljerna, mot det större, den mer generella mäktigheten i en orkan av ljud. Något att försvinna i. Det andra spåret, ”Give out” är den naknaste på albumet, och Dessners produktion skapar en kuslig stämning, med de mörka gitarrslingorna i bakgrunden som låter som tårar från de döda. Ljudvärlden påminner om Akira Yamaokas produktion på Silent Hillspelens rocklåtar. Because I Love var lite tråkigt variationslös, men det tvingade till att man koncentrerade sig på de briljanta texterna om kärlekens höjder och dalar istället. På Tramp är allt utjämnat, text och musik är lika intressant, och man behöver inte göra någon kompromiss som lyssnare. När det är som bäst, som den mäktiga wall-of-sound symfonin ”All I Can” känns det som man är tillbaka i ett alternativt 60tal, där Phil Spector istället var en folkentusiast.
Jag antar att jag är lite besviken dock. Avslutningslåten ”Love More” på hennes andra LP Epic fick upp mina förhoppningar, den var som en gläntad dörr till något fulländat. Där hade hon koncentrerat allt det bästa från sin stil till en glimt av perfektion. Där fanns redan allt som kom att bli grundformen för musiken på Tramp. Jag hade dock hoppats på en annan riktning. Helhetsintrycket känns som whiskey utspätt med för mycket vatten. Det blir ofta antiklimaktiskt, och många låtar ger intryck av att vara fillers, särskillt den omkringsläntrande ”In Line” (det sämsta spåret på albumet). Jag tvivlar på att någon av låtarna kommer göra ett stort avtryck på årslistorna.
Det finns dock kandidater. Förutom den ovan nämnda ”All I Can” så har vi den frätande ”Serpents”. Sharon säger ”When I’m writing it’s usually because I’m upset about something” och den är hennes första försök att renodlat uttrycka sin ilska i musik. Den ringlar sig fram som en orm som närmar sig sitt byte, vilket är den undanglidande refrängen. Spänningen stegras men blir inte urladdad föränn vi går över i nästa låt: ”Kevin’s”. Den är nog det vackraste, ömmaste hon gjort. Den, och avslutningslåten, ”Joke or Lie” påminner mig om en av pophistoriens vackraste ögonblick, något som jag lyssnat på i veckor nu, Nina Simones The Twelth of Never spelat på Carnegie Hall.
Min personliga besvikelse kan dock inte dra ner på albumets kvalitéer. Det är ett makalöst album, och jag kommer att fortsätta att lyssna på det under årets gång.
Albumet finns tillgängligt att streama på http://www.npr.org/2012/01/29/145731033/first-listen-sharon-van-etten-tramp
Text: Bojan Buntic