• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Tyler Ward Studion på Kulturhuset, bilder och reflektioner

10 mars, 2012 by Redaktionen

Tyler Ward
Studion på Kulturhuset
9 mars 2012
Betyg 3 av 5

Youtube-sensationen Tyler Ward intog spelstället Studion på Kulturhuset i Stockholm. Den 23-årige amerikanen har gjort akustiska versioner på låtar som Paradise (Coldplay), Wonderwall (Oasis), Set Fire to the Rain (Adele), Lock at me now (Chris Brown) och The Cave (Mumford and Sons).

Det var en aktiv ung publik som hade tagit sig dit. Tyler Ward sa ”är det för den vackra publiken eller för det kalla vädret som jag är så nervös?”.

Och det kan mycket väl stämma, det var mestadels tjejer där, och de flesta var där med sina bästa vänner. Några sa dock att de var här med sin pojkvän, rättare sagt att pojkvännen var där med sin flickvän.

Publiken sjöng med och det blev lite allsåg i den mysiga lokalen. Även när Tyler spelade upp några nya låter från sitt kommande album så verkade publiken redan kunna dem och sjöng så vacker med i klirrande nyanser i sång.

Stämningen var mysig och lokalen studion fungerade väldigt bra för honom. Det var faktiskt mer folk än jag trodde från början, blev smått överraskad. Det glädjer mig att så många var där för att ta del av hans musk. Hans röst var magnifik vacker och slående. Så grymt inspirerande när han står med sin gitarr i mörkret och framhäver vackra covers på underbara låtar.
Nästan 500.000 fans följer honom på Facebook och nästan 875.000 på hans Youtube-kanal.

Text och foto: Calle Andersson

Tyler Ward på Facebook

Läs även andra bloggares åsikter om Tyler Ward, Youtube, Facebook, Kulturhuset, musik, popmusik, covers

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: covers, Facebook, kulturhuset, Musik, Popmusik, Tyler Ward, YouTube

Säg att du är hungrig – en dansant undersökning av vår relation till mat (Elverket/Dramaten)

9 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Säg att du är hungrig
Regi och koreografi: Kajsa Giertz
Texter: Irena Kraus
Scenografi, kostym och ljus: Sven Dahlberg
Musik: AC/DC, Bruce Springsteen, Alberto Iglesias, Allgott & Villgot, Rune Wallbom och ”Weird Al” Yankovic
Elverket/Dramaten, Stockholm
Premiär 9 mars 2012

Våra förhållningssätt till maten undersöks i en föreställning som med humor och dans på Elverket, Dramatens scen för unga.

När jag kom till foajén var dess väggar dekorerade med massor av tavlor med fotografier på mat och barn som äter mat eller smetar ut maten. Strax kom skolbarn från Tensta dit och for runt och kikade och pekade. ”Där är min”. ”Var är din?”
Skolbarnen har varit delaktiga i föreställningen genom att de haft uppdraget att skapa konst kring ämnet mat.

Scenen är placerad i mitten med publiken på båda sidor. När ridån går upp möts vi av fem personer, alla klädda i beigefärgad kostym, vit skjorta och brun slips – och barfota. Alla är klädda så, också kvinnorna.

Var och en berättar om sitt förhållande till att äta. Någon äter helst på natten, någon kan aldrig äta upp allt, någon tuggar och tuggar. De fem karaktärerna tar ganska snart på sig stora masker för ansiktet, som är lite svårt att avgöra om det är vargar eller björnar.

Föreställningen är mer flera löst sammansatta scener än en sammanhållen handling och det är mycket dans, rörelse och musik från klassiskt till rockuvarna i AC/DC och Bruce Springsteen.

Salongen var fylld av tioåringar i publiken och de skrattade gott åt figurerna när de dansade. Det var nästan att jag fick en dejavu-upplevelse från Mats Eks uppsättning av Spöksonaten. Absurd dans verkar vara grejen på teaterscenerna i vår.

Dansscenerna var starka. Skådespelarna med vargmaskerba för ansiktet rör sig rovdjurslikt. En bild av att vi är biologiska varelsen, människan är också ett djur och vi har behov av mat.

Kanske sätter föreställningen igång diskussioner kring mat och ätande bland barnen sedan. Men även om den var konstnärligt snygg och estetiskt tilltalande saknade jag ändå mer djup. Det finns svåra frågor kring mat och ätande som jag inte alls berördes. Fast å andra sidan: ett konstverk som en teaterföreställning har ju inga krav på sig att vara en vetenskaplig sammanställning. Det är härligt att en föreställning som vänder sig till tioåringar bygger så mycket på att säga saker mellan raderna och på så mycket dans.

I rollerna:
Emelie Garmén, Bengt CW Carlsson, Ossi Niskala, Rikard Lekander och Sanna Sundqvist.

Foto: Sören Vilks

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Elverket/Dramaten, dans, tioåringar, barnteater, ungdomsteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Dans, Elverket/Dramaten, tioåringar, ungdomsteater

Skivrecension: The Magnetic Fields – Love at the Bottom of the Sea

9 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: The Magnetic Fields
Titel: Love at the Bottom of the Sea
Betyg: 4
Skivbolag: Merge Records
Release: 5 Mars 2012

Magnetic Fields har funnits med ett tag, sedan 1989, och nya skivan ”Love at the Bottom of the Sea” som släpptes i mars blir den nionde i ordningen (elfte om man räknar 69 ”Love Songs” som tre). Magnetic Fields musik har över snart tjugotre års tid hunnit byta skepnad en hel massa gånger. Musiken har rört sig mellan indie-/synth- och noise pop med mer eller mindre inslag av stråkar, syntar, akustiska gitarrer, elgitarrer och småhumoristiska texter. Den nya skivan bryter till viss del mot det som bandet tidigare gjort vilket också brukar vara fallet med The Magnetic Fields (tänk till exempel stråkpoppen på ”I” gentemot elgitarrerna på ”Distortion” eller nästan helakustiska ”Realism”). Samtidigt låter det ju alltid på något sätt ändå som The Magnetic Fields, kanske mest då på grund av texterna och sången, det är lite som en egen genre. På den nya skivan återvänder man till syntarna (efter tre skivors uppehåll) och det är lite av ett frosseri, nästan ”synthporr”. Men kanske inte riktigt syntar så som de lät under 90-talet med ”The Charm of the Highway Strip” och ”Holiday” utan nya syntar och framför allt synteffekter, ljud mer än toner.

Skivan består av femton spår, alla under tre minuter. Kvaliteten går upp och ner och känslan också. Flera av låtarna för tankarna till småpsykedelisk 60-talsrock i stil med The Byrds eller kanske mer 60-talspop såsom The Beach Boys. Kanske är det soundet i sin helhet, kanske sången men syntarrangemangen, de många effekterna och den småspretiga ljudbilden sätter stopp för den tanken och för istället tankarna till Depeche Mode, Kraftwerk och stundvis Roxy Music. Men The Magnetic Fields är fortfarande lite som en egen genre. Sången fördelas mellan bandmedlemmarna men bäst låter det helt klart när Stephin Merritt tar ton med djup basstämma.

”Your Girlfriend’s Face” inleder skivan med en mängd synteffekter bakom smått enerverande sång (låter, förlåt, men stundvis som Brendan B. Brown, sångaren i det amerikanska alternativrockbandet Wheatus – vilket säkert mest beror på den nasala sången). Texten är elak och småhumoristisk och handlar om någon som vill mörda exets flickvän och sedan begrava exet levande. Vad jag förstår är det Shirley Sims som sjunger vilket är lite kul eftersom rösten är väldigt svår att placera, det skulle kunna vara såväl en man som en kvinna. Just den grejen (som återkommer då och då) känns som rätt typisk för The Magnetic Fields karaktär och Stephin Merritts texter som gärna leker med och ifrågasätter könsrollerna.

Vissa av låtarna, t.ex. ”God wants Us to wait” eller ”Infatuation (With Your Gyraton”) låter synthpop och för tankarna till just Kraftwerk eller Human League men ibland tar liksom något poppigt eller rätt flummigt över. Ta typ sekvensen då Stephin sjunger ”thumping to the thumping, jumping to the pumping, leaping to the beeping thing on the dance floor”. Lätt flippat men men. Sen var det ju det där med 60-tals poprock. Det tycker jag träder fram i låtar som ”I’d Go Anywhere with Hugh” eller ”Goin’ Back to the Country” om än i rätt segt tempo och soft tappning. Lite mer psykedeliskt, mörk och mystisk låter ”I’ve Run Away to Join the Fairies”.

Skivans andra spår, ”Andrew in Drag”, är definitivt mitt favoritspår. Det är rytmiska syntarrangemang, trallvänlig melodi, kul text och riktigt skön sång av Stephin. Man skulle kunna tycka att Stephins djupa basröst känns smått malplacerad i popsammanhang men av någon anledning är det inte så, åtminstone inte just i förhållande till The Magnetic Fields och deras musik. De bryr sig inte om att hålla sig till ett sound och en skiva har aldrig direkt gått i en annans fotspår. Jag är kanske inte The Magnetic Fields mest hängivna fan, ibland blir jag bara irriterad, på de småsjuka texterna, de flummiga körinslagen i sången och musikens svajande kvalitet. Men jag gillar skivan på något sätt, syntarrangemangen och ljudeffekterna och Stephins basstämma. Låt mig avslutningsvis säga så här, gillar man The Magnetic Fields, då gillar man också ”Love at the Bottom of the Sea”.
Lyssna på favoritspåret här:

Text: Linda Thelander

Läs även andra bloggares åsikter om Magnetic Field, musik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Magnetic Field, Musik, skivrecension

Carnage: Konflikthantering á la Polanski

9 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Carnage
Betyg: 4
Regi: Roman Polanski
Sverigepremiär: 17 februari

Vuxna människor. Det finns något oerhört gulligt i hur enträget de försöker intala sig att de står över sandlådepolitik och hårda ord. Hur de skakar händer, levererar breda läppstiftsleenden och tvättar alla arga tankar med mjukmedel. De trycker ilskan ner i halsen tills de sprängs.

Roman Polanskis Carnage är en 80 minuter lång redogörelse, i realtid, för ett försök till civiliserad konfliktlösning mellan två föräldrapar. Kate Winslet och Christofer Waltz spelar paret Cowan, John C. Reilly och Jodie Foster spelar paret Longstreet. De möts i paret Longstreets välmöblerade lägenhet för att på ett moget sätt diskutera det bråk mellan deras elvaåriga söner, som resulterat i att paret Cowans son slagit till paret Longstreets son med en pinne och därigenom skadat hans båda framtänder.

Den obekväma stämningen och känslan av konstlad artighet klibbar som en våt trasa, och det blir snabbt uppenbart att intresset för en diplomatisk lösning inte är lika stort från alla de inbegripna parterna. Winslets karaktär gör flera ansatser till att avsluta mötet, men tvingas hela tiden sjunka tillbaka ner i soffan för ytterligare en portion smulpaj, samtidigt som hennes mans mobiltelefon aldrig verkar vilja sluta ringa. Jodie Fosters karaktär Penelope, som börjar inse att hon är den enda som verkligen bryr sig, blir mer och mer frustrerad över de andras tämligen likgiltiga inställning till det inträffade, och inte heller blir hon uppbackad av sin man! Replikskiftet blir allt mer hätskt ju längre tiden går, och all tillbakahållen irritation och stress får dessutom Winslets karaktär att plötsligt börja kräkas helt okontrollerat över paret Longstreets vardagsrumsbord. Vad som började som ett så nobelt försök att visa pojkarna hur man hanterar osämja på ett myndigt sätt övergår successivt i totalt kaos.

Skådespelarinsatserna är verkligen helt oklanderliga. Man bara måste älska John C. Reilly som en tafatt, hamsterhatande mama’s boy, och Christofer Waltz som kall och cynisk advokat. Kate Winslet är underbart neurotisk och Jodie Foster predikar om moral och att rädda världen. Filmen ger i sin helhet ett mycket genomtänkt intryck och det finns tillräckligt många klockrena detaljer för att den skulle klara av både en andra och tredje tittning.

Carnage är kort och intensiv, den svischar förbi, men det är också en del av charmen. Man hinner skratta, förfasas och skruva på sig, men knappt andas. En humoristisk liten guldklimp, fylld av sylvassa kommentarer och förlösande utspel. Carnage hjälper en att minnas, att bakom lager av prydliga kläder och impulskontroll, står en vevande liten unge och skriker sig högröd i ansiktet.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om Carnage, Polanski, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Carnage, Polanski, Recension, Scen

Uriah Heep på Debaser Slussen

9 mars, 2012 by Redaktionen

Uriah Heep, Debaser Slussen
Betyg: Det högsta

Legendariska Uriah Heep inleder sin Europaturné på Debaser Slussen (istället för Debaser Medis på grund av bristande biljettförsäljning) och känns piggare än någonsin; trots att de, eller i alla fall Mick Box, den enda kvarstående medlemmen från originalupplagan, turnerat i fyrtiotvå år.

Det är en laddad publik som välkomnar bandet, en blandad publik bestående av gamla hårdrocksveteraner som ser ut att ha varit med från första början och sett Uriah Heep fler gånger än Andrew Wiles kan räkna och nya entusiaster som söker vidga sin musiksmak. De trängs framför scenen och vid baren, utbyter anekdoter och vinglar runt med en alldeles tillräcklig dos alkohol i blodet.

Det spelas lite nytt från ”Into The Wild” som bemöts förvånansvärt väl, men kvällens spellista består självklart mestadels av gamla klassiker. Föga förvånande är sista spåret före extranummret ”Lady in Black” medan låten som avslutar spelningen blir ”Easy Livin'”.

Uriah Heep får även in en omedveten referens till den internationella kvinnodagen som snabbt uppmärksammas av publiken när de bjudit upp alla närvarande tjejer på den trånga scenen.

Att ett band som existerat så länge ändå kan ha en så fantastisk utstrålning och spela med så mycket energi är fullkomligt beundransvärt. Uriah Heep är sannerligen sevärda och intrycket de ger är att de är här för att stanna ett bra tag framöver, vi kan alltid hoppas.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Konserter, Musik, progressive rock, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1241
  • Sida 1242
  • Sida 1243
  • Sida 1244
  • Sida 1245
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in