• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Sammansvetsade surfrockare triumferar med kreativ konsekvent tyngd – Releasefest med Machetes på Pustervik

21 juni, 2025 by Mats Hallberg

foto Hanna Ullertstam

18/6 2025

Pustervik (matsalen) i Göteborg

Machetes hör personligen till kategorin ”mest givande stickspår”. Antar att jag upptäckte dem genom att Erik Ivarsson, en av bandmedlemmarna, tipsade mig om en ep 2021 som jag entusiastiskt recenserade. Kvartetten vårdar arvet efter Dick Dale med original i dennes anda i instrumentala surfrockens tecken, fast lite vildare och betydligt hårdare De består av twin-gitarristerna Erik Ivarsson och Marcus Bertilsson uppbackade av Pablo Copa på elbas och Erik Fastén bakom trumsetet. Nu släpps deras andra fullängdare med original skrivna av någon i bandet. Man förenas i sin kärlek till spaghetti-westerns och ett sound där kontinuerliga vågrörelser framställs i olika hastighet, vars blomstringstid inföll redan första halvan av 60-talet. Stilen har kommit att influera såväl garagerock som punk och heavy metal, något Machetes tagit med sig.

Bertilsson har jag bara hört live någon enstaka gång tidigare, skrev lyriskt om digital utgivning med hans The Boo Boo Bama Orchestra medan Copa setts på exempelvis Storan då han organiserade tribut till Neil Young och på Kungstorget när han lirade med Ivarsson och Lina Horner. Fastén har figurerat i flera spännande sammanhang. Har släppt skiva som singer songwriter och multiinstrumentalist, lirat med Franska trion, står för tunga rytmerna i bluesgänget Black Cat Bone och finns numera också i traditionsbundna Second Line. Ivarsson är den jag avgjort är mest bekant med musikaliskt. Hos honom kombineras melodiska ackordföljder med att sinnrikt utforska sound. Eggande spännvidden har satt avtryck på egna utgåvor, fantastiska Epidot, i Divers, Black Cat Bone och med Elina Ryd för att nämna några tongivande konstellationer.

Något om yttre förutsättningarna. Kvartettens första fysiska släpp har fått heta Caravan och lämpligt nog är titellåten först ut under cirka sjuttio minuters minst sagt potent releasespelning. Vinylen innehåller åtta låtar plus en i repris och de är oftast tämligen korta undantaget titellåten. Tippar på att de broderats ut i liveformatet när sammantaget femton låtar avverkas. Efteråt fanns exklusiva vinylen med tecknat omslag i pastellfärger till försäljning. Evenemanget sker uppe i matsalen inför en publik på uppskattningsvis 50-70 personer, skaplig uppslutning i midsommarveckan enligt Ivarsson. Recensent från GP och andra borde varit på plats för att bevaka. Nu var undertecknad, en mycket sporadisk besökare av Pustervik, enda närvarande skribent, vilket förpliktigar.

När Fastén kickade igång tillställningen och fick medmusikerna att hugga in i öppningslåten i samma millisekund, upplever jag en massiv ljudbang, behöver öronproppar. Handlar om ovana vid intima ställen med larmig livemusik och öronen acklimatiserade sig snabbt. Hade turen att ha sittplats från vilken jag då och då gick ut i rummet för att ta reda på vem av gitarristerna som var solist eller drivande i dueller. Låtlistan skänktes till mig, kan därför fastslås att första tre ösiga dängorna hämtats från sprillans färska albumet. Vi får således Bluffen går vidare följt av Elden är lös. Machetes går som väntat ut stenhårt med sin konsekvent odlade linje. De håller sig oftast till den favoritformel som definierar genren, men byter av emellanåt för att uppnå mer variation. Det låter fräckt och fräscht när spelglädje möter virtuositet. Rytmsektionen ser till att soundet är snortajt. I andra låt noteras kul taktomslag.

Love Boat Requiem urskiljer sig, tillhör absoluta topparna. Njuter av suggestiv, kringströvande tema i valstakt. Inspirerad Bertilsson är inledningsvis glödhet solist avlöst av Ivarsson på sin Gretsch i ett bluesdoftande inlägg. Dessa distinkta utbrott, ibland laddade med viss frenesi, tycks beundransvärt inarbetade då ”excesserna” hanteras med total kontroll. I vilken mån ryms element av improvisation i vad de gör? Hela tiden bäddar det makalöst flexibla kompet för begåvade gitarristernas bedrifter. Var fler än jag som efteråt kom fram och berömde Erik Fastén. Blir alldeles för futtigt att utse honom till nav eller dynamo. Superkrafter behärskas av turbo-trummisen i funktionen som oumbärlig rytmläggare. Copa uträttar storverk med sina exakt koordinerade basgångar i en mer anonym roll. Har för övrigt observerat att sättningen hos Machetes inte är den samma live som på senaste skivan.

Färska Det skenande tågöverfallet visar sig vara en slamrig, blixtrande snabb rökare. Här demonstreras bandets kommunicerande kärl idealiskt. Ivarsson glänser, Copa befinner sig i zonen när samtliga briljerar. Helt klart en hit som följs upp med originellt konstruerad låt, vars sound kan kopplas till hur ett godstågs hastighet successivt ökar. Här och åtskilliga andra skeden av konserten viner och gnistrar det om ackord som tas. Jublar I detta groove åt strängbändarnas aktioner och golvas av formidabla dialogen som förekommer emellan de båda Erik.

Som framskymtat gillas skarpt att man bryter av några gånger, ändrar tempo och inriktning radikalt. Kul att de då på bluesmanér tar ner sitt driv och sin energi, för att ”plocka utkristalliserade toner”. Finalen på aktuella albumet är en sådan melodi. Solsken vindlar sig långsamt fram á la Duane Eddy vilket alstrar en skönt inbjudande klang. En publikfriande, okomplicerad dänga också värd att särskilt lyftas fram är Deathrace In A Machetes Benz vars raka beat påminner om en mer fuzzig variant av punk-rockabilly ikonerna The Cramps. I denna tappning svänger den runt sin stam med lättsamt riffande gung. Urläckert när gitarristerna gick i clinch med varandra.

Som märks blev jag upprymd av att äntligen ha hört dem live. På slutet uppstod fler angenäma riktningsförändringar. Fastén levererade minst ett spänstigt trumsolo och bandet visade sig ha flera medryckande melodier på lager. Ett par passager lät som covers. Enligt erhållen låtlista var titlarna på extranumren Riding Carousel, Brought Knife samt Machete del Diablo. Allra sist skojar man till det genom att drastiskt gå ner i varv för att därpå stegra. Scenen lämnas med förstärkare påslagna vilket skapar karaktäristisk rundgång, kanske en blinkning i light-version till Sonic Youth (hörde dem 1997 i Stockholm avsluta med orgie i rundgång när scenen lämnats). Det tajta bandet med sitt framgångsrika originella koncept är definitivt värda stora festivalgig.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Elio

19 juni, 2025 by Redaktionen

Elio
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 juni 2025
Regi Adrian Molina, Madeline Sharafin, Domee Shi

Pixar må inte vara lika självklart konsekventa som under sina tidiga år, då allt de producerade förvandlades till kommersiellt och kritiskt guld. Och även om studion inte alltid lyckats skapa tidlösa klassiker de senaste åren har totala misslyckanden varit sällsynta. Endast The Good Dinosaur och Elemental kan ses som genuina klavertramp. Men med Elio lyckas Pixar göra sin utan tvekan sämsta film.

Varningsflaggorna och känslan av olust har dock varit märkbar långt innan. Elio har försenats med över ett år – där orsaken delvis sägs ha berott på den jättelika skådespelarstrejken år 2023, men det är uppenbart att mer än bara detta har påverkat filmskapandet. Faktumet att vansinniga tre personer står som regissör indikerar också stora problem. Mycket riktigt sägs Adrian Molina – mannen bakom Coco, ha övergett filmen eftersom han – enligt honom själv, inte kunde slutföra projektet på ett tillfredsställande sätt. Domee Shi fick därmed kallas in som räddningspatrull, resultatet är precis så splittrat och förvirrat som kunde anas med dessa former av produktionsproblem.

Vi hör idag om många filmer som måste genomgå så kallade reshoots och korrigeras om efter negativa testvisningar eller generella invändningar från högre ort/filmbolagets ledning. Dock kan dessa skarvar och justeringar oftast döljas och resultatet kan i många fall ändå framstå unisont och inte det minsta splittrat. Men med Elio är det som att se på en fasansfull olycka där alla bitarna är limmande, tejpade och sammanfogade med våld.

Där andra Pixar-filmer sprudlar av genuin glädje är Elio oinspirerad, sömnig och – framförallt, skräckslagen. För trots att vi inte har att göra med en uppföljare utan en film med en originell premiss är detta mer fantasilöst och menlöst än uppföljare med skräckinjagande höga nummer. Det är som att alla inblandade, från regissörer till manusförfattare, har försökt bryta ned essensen av en Pixar-film men missförstått att komponenter och inslag inte är värda mycket om det inte finns någon kreativitet eller vilja bakom projektet. Elio liknar en grotesk byggsats avsett att föreställa något klassiskt – som en byggnad eller person, men där precis allting är fel och snarare manifesterar sig likt ett Frankensteins monster.

Berättelsen saknar den värme och omsorg som kunde ses i Insidan Ut 2, allting är efter de mest menlösa och tröttsamma mallar där överraskningar är lika välkomna som vinterkräksjukan. Där den oerhört problematiska Elemental i alla fall försökte berätta en historia om vikten av tolerans och mångfald väljer Elio att helt fly från att ta tag i mer seriös och intressant tematik. Istället serveras klyscha på klyscha gällande utanförskap och ensamhet, ämnen som kan drabba hårt men som endast känns som ren lacknafta här.

Inte blir det mycket bättre av att filmens titulära huvudperson saknar all form av charm, istället är den en överaktiv, udda och urbota tråkig figur vars tvivelaktiga beslut varken är mångfacetterade, trovärdiga eller intressanta. Där andra Pixar-projekt innehar en gränslös energi som kan ta andan ur den mest vältränade långdistanslöpare är Elio endast ansträngt flåsig och hurtig utan att någonsin vara genuint energisk. Allting känns falskt, ihåligt och menlöst. Inte ens den ordinärt makalösa tekniken som studion burkar blända med är närvarande här. Elio är en visuellt platt film vars teknik, design och komposition stinker av slentrian och ointresse. Med tanke på att den utomjordiska världen är tänkt att inspirera kan man inget annat än skratta då filmen – tragiskt nog, rent okulärt ger obekväma associationer till den groteskt usla Spermageddon, med överdrivna färger och en märklig fascination för miljöer som liknar insidan av en mänsklig kropp.

Den legendariska Pixar-humorn som roat både vuxna och barn är nu på en så infantil nivå att man kan fråga sig om det är Bolibompa eller en film av en studio som fått de mest hårdhudade män att gråta då den emotionella smällen drabbat hårdare än en frakttåg.

Trots att intentionerna är att skapa något nytt och vågat besitter Elio inte en enda originell molekyl. Detta är en plastig, slarvig och fantasilös soppa som aldrig borde släppts på bio. än mindre producerats.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Som att kliva in i en exotisk värld av latin-rytmer och beslöjad romantik – Hilde Louise Asbjörnsen & Nordic Noir på Unity

16 juni, 2025 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

13/6 2025

Jazzkrogen Unity i Göteborg

Ska erkänna att denna norska konstellation inte funnits i mitt kretslopp. Upptäckten skedde istället via ett recensionsuppdrag jag villigt åtog mig utan minimal förhandskunskap. Skummade arrangörens marknadsföring och lyssnade på senaste singeln från den 49-åriga jazzsångerskan, låtskrivaren och kabaréartisten. Kompar Hilde Louise Asbjörnsen gör Anders Aarum och hans synnerligen förnämliga trio vars rytmsektion består av Jens Fossum på kontrabas jämte vikarierande trumslagare Amund Kleppan Osäker på hur länge sångerskan och trions fruktbara samarbete pågått. De tycks ha ingått i Hilde Louise Orchestra i 15-20 år. Aarum producerade den sällsamma norskans fjärde album redan 2008. Asbjörnsen har många strängar på sin lyra. Sången och komponerandet dokumenteras elegant på elva album i eget namn.

Att kalla spelningen de genomför under 65 minuter för Nordic Noir ter sig lustigt förvirrande, då mina öron uppfattar att de överlag ägnar sig åt helt andra sorters sound. Om de yttre förutsättningarna kan förtäljas att det kan ha varit premiär för professionellt besök i Göteborg. Och på en helg med sanslös Håkan Hellström-hysteri, uppladdning för West Pride och skolavslutningstider stod man sig slätt i konkurrensen. Det jämförelsevis trånga musikrummet borde förstås fyllts till bristningsgränsen. Sittandes cirka fem meter från scen blir volymen i starkaste laget, vilket innebär att öronproppar kan behövas. Man känner sig invirad i och verkligen omsluten av vitala livemusiken på Unity, en krog och scen som fått mycket positiv press till och med från tidningar i USA. Jag och kollegan Leif Wivatt närvarade på kvällens andra konsert, andra sittningen på Unity vars aktiviteter på scen började strax före 21:30.

foto Leif Wivatt

Kan vara på sin plats att ge en liten introduktion till en mångfasetterad karriär. Till ovan nämnda talanger ska visitkortet fyllas på med författare och skådespelare, enligt info från hemsida. Ett kort axplock ur hennes cv: Studerat dramatik i Oslo och bildade därpå duo som gjorde scenkonst, varit producent på tv och grundat eget produktionsbolag, vunnit tävling i kapellmästeri/ konstnärlig ledning, bildade Hilde Louise Orchestra, erhållit utmärkelser för bästa kvinnliga artist i kategorin cabaret och komedi, lovordats för solocabaré Lulu Show och för uppsättning på Edinburgh Fringe, spelat in tribut-platta till Monica Z producerad av Georg Wadenius, haft Karin Krog som medproducent, haft huvudroller i åtskilliga musikaler, bildat skivbolag samt uppträder som vokalist i olika formationer. Och för fyra år sedan skedde författardebuten med Stardust – där åtta förebilder hyllas.

Breda penseldrag bekräftar mina antaganden, är vad jag associerar till i sång och mellansnack och när jag ser Asbjörnsen dansa salsa barfota. Teatralisk gestik och melodramatisk karisma ligger i linje med hennes artistiska väsen. Undrar om Unity överhuvudtaget haft någon bokning som kan jämföras med denna. Trist då att så få hittade hit. Albumet Movies And Stories Like This på duo med Aarum som ackompanjatör från 2022 som jag fick med mig hem på vinyl, är ett alldeles utmärkt exempel på hennes avskalade drömska estetik med förställd röst. Hon och pianisten skriver eget material som lägger sig så tätt intill romantiska förlagor från en annan epok, att man högeligen förvånas över att det inte är frågan om tolkningar. Sättet att forma stämbanden som uppenbarligen faller sig naturligt för norskan, skulle kunna beskrivas som en mix av Ellen Andersson och Melody Gardot.

Anders Aarum trio har funnits i tjugofem år med skiftande rytmsektion. Han själv har varit ytterst produktiv under 2000-talet med olika samarbeten såsom Jazzmob, Funky Butt och Sonny Simmons. Att konserten trots nämnda förhållanden blir en sådan framgång ska i minst lika stor utsträckning tillskrivas hans trio. De inleder som traditionen påbjuder på egen hand. Med något enstaka undantag offentliggörs inte repertoaren av frontande kvinnan. Vet genom låtlista jag fått att det uppsluppna original där det varvas upp successivt fått titeln Saigon Flower. Trummisen förnöjer oss med sitt första break. (Apropå trion som också blev en ny upptäckt rekommenderas skarpt deras dynamiska och anmärkningsvärt diskret pulserande fullträff Oslo Puzzle, vars musik föga förvånande skrivits av ledaren vid flygeln; en man jag får möjlighet att träffa efteråt och som visar sig ha haft professor Anders Jormin som lärare.)

Därefter äntrar stjärnan scen. Nordic Noir sägs spegla essensen i klassisk swing med tonvikt på synkoperade rytmer och vibrerande solon. Under konserten känner man sig lika förvissad som på ovan nämnd duoplatta att ett antal standards tolkas. Men när jag läst facit förbluffas jag över att det rör sig om original i snarlik utlevande alternativt romantiska anda. Därutöver får vi Cornelis med norsk text av Edvard Hoem, musikalmelodin Lazy Afternoon från 1954 och de två största hits vi förknippar med Marilyn Monroe. Hajade till när Julie London lyftes fram, utgick då från att låt från hennes repertoar skulle framföras.

foto Leif Wivatt

Vad bör framhållas från impulsivt nedtecknade intryck? Till att börja med att Come Summer sinnrikt vrider sig runt sin suggestiva rot. När kvinnan med utstrålning äntrar scen etableras omgående en karibisk touch i en refräng som lyder ”We Could Be So Great”. Goodbye Lonesome förklaras vara från sofistikerade sångerskans debut och influerad av resa till Mexiko. Takter marinerade i landets musikkultur träder fram på ett förföriskt dansant vis spetsade med en dos calypso. Pianotrion och en här beslöjad röst uppvisar utsökt känsla för rytmik á la temat i Fever. I The Hours vars musik är signerad Jens Fossum utgör den samme och knäpp med fingrar enda ackompanjemang. Basisten från Trondheim som spelat med bland andra Knut Risnaes och Sigurd Köhn och släppt solo-platta sträckte skickligt ut i melodiskt broderi. Asbjörnsen medger den för nordbor sällsynta lusten att bejaka ett hjärta som klappar extra för latinska rytmer.

Enligt musikern David Bäck på plats i publiken accentuerar våra grannar i väst groove mer explicit än svenska jazzmusiker. Nämner i den vevan Sidsel Endresen och Radka Toneff. Blir förtjust i Call Back, en romantisk dänga som valsar runt. Skönt släpig sak invirad i nattklubbsmystik och en air av längtan. I en distinkt fast samtidigt gungande samba sjungs Cornelis på norska. Sent 70-tal gjorde ju Cornelis en ambitiös inspelning med norska musiker. Hur som helst tar trion sannerligen ut svängarna, triumferar i sticket.

En annan höjdpunkt är Diamonds Are A Girls Best Friend i vilken vokalist och uppbackande jazziga instrumentalister är i total harmoni. Trumslagaren Amund Kleppans bedrifter har skamligt nog inte uppmärksammats i recensionen. Han förtjänar faktiskt stora lass av beröm för sin tajming och flexibla spelstil. Han har en egen kvintett och Aloft Quartet som han turnerar med och debuterade i eget namn 2019. Han har spelat med storheter som Arild Andersen, Marius Neset, Trygve Seim, Lage Lund och Ellen Andrea Wang. Vad beträffar senaste lyckade singeln My Heart Belongs To Daddy markeras i deras version rytmen i högre grad än melodin. Basisten anför när det idkas hårdkörning i hit av Cole Porter som odödliggjordes av Asbjörnsens idol. Öppna spjäll praktiseras och livekänslan är intensiv. Självklart får vi trumsolo. Under drömska extranumret Lazy Afternoon uppstår flow när enormt inspirerad pianist upprättar dialog med osvikligt tajt rytmsektion. Musikernas magnifika interaktion med den fängslande artisten och vad de tillförde i mellanrummet, var vad som gav mig allra störst behållning. För att illustrera hur oväntat Nordic Noir-konceptet exekverades, framhöll jag efteråt för dem att jag associerade deras sväng och suggestiva sound till det som ofta Nina Simone och Cassandra Wilson omgav sig med.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Skönt småstökig pang-på-estetik och reflektion från trio ledd av passionerad träblåsare – Katharsis av Mappe3

15 juni, 2025 by Mats Hallberg

Mappe3

Katharsis

4

Inspelad i studio Glasfågeln juni 2023

VARVA Records & Music

Releasedatum: 23/5 2025

Efter mycket nedlagt jobb släpps nu andra skivan från en vital trio vilka åtminstone i rejäla sjok ägnar sig åt vad vi kan kalla fri form, förvisso inom fastställda ramar. Debuten från 2022 omhuldades av LIRA och Thomas Millroth i OJ, den senares lyriska omdömen gör honom oersättlig för landets jazziga avtangarde. Trion rosas för bland annat oräddhet, auktoritet och vilja att spegla genrens tillstånd av frihet på ,förmodar jag, 60-talet.

Mappe3 består av Martin Jäderberg på tenor- och baritonsaxofon och klarinett, Nils Kristensson på kontrabas samt trumslagaren Maria Dahlin. På uppföljaren hörs sju mer eller mindre sammanhållna kompositioner, samtliga skrivna av Martin som för övrigt är bror till Henrik vars insats på Ulla Fluurs färska album jag kan intyga är extraordinär. Martin lanseras som spjutspets i ett omfång som sträcker sig från barytonsax till klarinett. Uppväxt i Gävle påbörjades jazziga banan tidigt live medan Nils från Lilla Edet har sina rötter i rock, något som övergavs övergavs när smak för improvisationsmusik uppstod, vilket kan höras också i Alma Stenson Quintet, Kira5 och Jura Quartet. Av de tre är det Maria Dahlin jag hört i särklass mest. Hon har förekommit på jam, på Brötz, körkonsert i kyrka, ingår i Toppklass, Länge leve och varit med i Fartyg 6 med mera.

Visionen för trion med lite udda sättning – kan flika in att den trio med samma sättning jag spontant först tänker på är Trio Circle som jag recenserade för OJ och här i samband med Ystad Jazz Festival – handlar om ge varandra frihet inom ett givet format. Att vara synkade till den grad att varje medlem ges tillfälle att skjuta på gränser, utvidga ramarna i adekvat kreativa situationer. Arbetsmetoden sägs vara att bejaka musikalisk glädje och passion och en entusiasm i att leva efter humanistiska ideal. Storvulen deklaration av tre musiker numera bosatta i Göteborg. Sannolikt träffades de som nu är i 30-års åldern på Musikhögskolan i staden de flyttade till. Härom veckan anordnades releasekonsert i kulturminnesmärkta 1700-tals byggnaden Gatenhielmska huset, en att döma av vad jag snappat upp lyckad spelning som undertecknad tyvärr missade.

Katharsis påstås utforska meningen bakom begreppet genom att dyka djupare ner i konsten att spela på trio. Ordet kan som bekant härledas till antiken och Aristoteles, hans uppfattning om tragedin som rening eller befrielse. Det börjar signifikativt med en bullrigt medryckande småstökig sak. I b-delen på Snabbis ökar pådrivaren på tenor intensiteten ytterligare ett par snäpp. Rytmsektionen agerar excellent, är verkligen på tårna. Vad som ursprungligen lockade mig till att studera trions förehavanden närmare, deras lite vilda approach, var utsikten att få höra Maria Dahlins eminenta aktioner i helfigur. Och som hon infriar mina förhoppningar om att kunna ta del av ett otyglat spel med bibehållen struktur. Golvas av tajming, lyhördhet och fills influerade av mästare som Elvin Jones och Jack DeJohnette. Energiske alternativt coole melodileverantören påminner om legendarer, till exempel Eric Dolpy och Archie Shepp, jämte samtida kollegan Otis Sandsjö. När svängar tas ut allra mest ihärdigt går tanken oundvikligen till fri form-gurun Mats Gustafsson och de projekt han initierat eller är medlem i. Stadgan och spänsten från deras basist märks isolerat första gången i slutfasen på andra spåret, Spökboll.

Helt underbar dynamik med växlande fokus manifesteras i exempelvis Snubblar, snabblar, går där gemensam briljans uppstår. Låten genomsyras av formidabel känsla för rytm. Maria och Martin på klarinett turas om att bana väg i härligt snårig terräng. En sinnrik komposition präglas initialt av eftertänksamt basintro i folkton, omslutande sound assisterar. Vad som låter likt diskret tillförsel av elektronik framställs sannolikt på cymbaler och kanske annan utrustning.. Melodin i moll har träffande fått heta Dyster. En av kvalitéerna är förmågan att variera uttrycket. På femte spåret hörs en vacker, innerlig ballad. Har lyckats få fram info om att Maja Kirchhoff sjunger en romantiskt doftande text på svenska. Gläds åt flera basintron inklusive det solo Nils Kristensson exekverar i första tredjedelen på Vertigo.

På en skiva som ingen mindre än Jonas Kullhammar mastrat blir man positivt överraskad över Martin Jäderberg i rollen som låtskrivare. I fem disparata låtar behåller han greppet om mig. De två sista avviker en del genom avsaknad av påtaglig textur. Avsiktligt eller tog substansen av idéer slut? I ovan nämnda Vertigo tycks det struntas i mottagaren. Istället gasas det på formlöst i full frihet. Resultatet blir uppfriskande för en liten klick och för oss andra introvert med tappad koncentration som konsekvens. Handlar om hur lyssnaren registrerar eskapaderna. För mig flyter tonerna ut när mönster upplöses på slutet.

Att kalla drivna Mappe 3 för en frisk fläkt är alldeles för futtigt. Mer adekvat att ge dem epitetet virvelvind som ibland ”besinnar sig” och då förvandlas till lätt bris. Föreligger en uppenbar risk att blåsinstrumenten dominerar i en sådan här formation, vilket också sker emellanåt. Mot den bakgrunden uppskattas mycket att samtliga ges ypperliga möjligheter att vistas i framkant, att få uttrycka sin kreativa personlighet. Tillfällen vilka sannerligen tas till vara på bästa sätt.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

15 juni, 2025 by Elis Holmström

draktränaren

Draktränaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juni 2025
Regi Dean DeBlois

Det fanns skäl att lägga ansiktet i händerna då en spelfilms-version av Draktränaren presenterades. Precis som med andra adaptioner av älskade animerade filmer är det per automatik alltid tal om ett visst mått av fantasilöshet och hungrande efter att fylla fickorna för överbetala chefer på några av världens största mediaföretag.

Denna version av Draktränaren må ha måttligt uppriktiga intentioner vad gäller den initiala idén från filmbolagen Universal och Dreamworks, men det faktiska genomförandet är raka motsatsen. Draktränaren årgång 2025 är en närmast perfekt familjefilm som lyckas bevara och – i många fall, utveckla konceptet från originalfilmen.

I en tid då majoriteten av de mest populära animerade filmerna tycks härstamma från Pixar, Disney eller Illumination lyckades den ursprungliga Draktränaren karva ut en given plats bland dessa kolosser. Den framgångsrika första filmen resulterade i två lyckade uppföljare och serien är numera en hörnpelare vad gäller animerade filmserier. Tillskillnad mot majoriteten av andra adaptioner som önskar att göra om animerade karaktär till kött och blod har en stor del av det ursprungliga teamet följt med. Regissören Dean DeBlois regisserade och skrev den ursprungliga trilogin och är nu tillbaka som kapten för skutan. Ett beslut som kunde ha resulterat i en smärre härdsmälta då DeBlois har begränsad kunskap utanför animerad film. Men istället för att kännas trevande, osäker eller cynisk tycks DeBlois och alla inblandade vara religösa i allt som har med Draktränaren att göra.

Den snabba – aningen udda, men charmiga humorn har inte bara överförts, den fungerar bättre här än i originalfilmen. Detta genom en helt ypperlig rollbesättning med den unga förmågan Mason Thames i huvudrollen som lyckas att personifiera och kanalisera den oerhörda sympati och empati som huvudpersonen Hiccup besitter. Trots stor produktion med minutiöst välarbetade kostymer och kulisser finns det ett väldigt jordnära och genuint handlag som gör att filmen inte känns som en industriell produkt utan som en hundraprocentigt uppriktig film som önskar skapa äventyr och komik.

För det är i skådespelet och humorn som filmens sanna styrka ligger. Draktränaren har ett hiskeligt högt tempo där tittaren kastas mellan scener, humor och drak-action. Allting leder till att filmen känns ungdomlig, frisk och livlig något som är alltför frånvarande i de många kapsejsade adaptionerna av Disneys Snövit eller Skönheten och Odjuret.

Det är som att DeBlois upptäcker sin egen film på nytt, likt hur en musiker kan finna ny kraft och vitalitet i lastgammalt och sönderspelat material. Exempelvis har det visuella genomgått en radikal förbättring, Draktränaren från 2010 är idag inte någon vidare vacker film att beskåda, det är tämligen primitiv teknik och ett utseende som passar bättre som en tecknad tvserie en lördagmorgon kontra den stora vita duken. Detta är något som DeBlois råder bot på här, Draktränaren är en ypperlig visuell upplevelse som känns både påkostad och personlig. De vackra isländska landskapen som får emulera den fiktiva ön Berk ser fantastiska ut och förmedlar naturskönhet men också en känsla av fara och äventyr.

Sedan kommer kanske den största överraskningen, nämligen Gerard Butler. Den vanligtvis certifierade clownen gör här kanske sin bästa roll någonsin. Precis som DeBlois har Butler följt med i steget från animation till spelfilm, något som fungerar förvånansvärt bra. Här lyckas Butler faktiskt skapa en karaktär som känns någorlunda levande, dessutom visar han upp en god komisk timing.

Draktränaren gör inte många fel men ett par måste ändå belysas. Några av filmens mest centrala sekvenser mellan Hiccup och draken Toothless då de blir ett i luften som drake och ryttare saknar – märkligt nog, den oerhörda laddning och emotionella förlossning som scenen vill förmedla. Sedan är beslutet att mer eller mindre behålla drakarnas exakta utseende utan modifikation också problematiskt. Mer animaliska och ödleliknande kreatur ter sig betydligt bättre än Toothless – med sitt stiliserade utseende, som inte passar in i de realistiska miljöer som nyttjas som kuliss. Utöver det har filmen emellanåt en aningen för aggressiv klippning som inte låter ett par nervpirrande scener att verkligen andas.

Allt som allt är Draktränaren en enastående familjefilm som visar på uppriktighet, entusiasm men framförallt humor, något som är livsviktigt i dessa tider.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Draktränaren, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in