• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Kent – Jag är inte rädd för mörkret

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

Kent – Jag är inte rädd för mörkret
Betyg 4
Släpps 25 april, vinylutgåva ute 9 maj

Eftersom bandets tionde studioalbum är inspelad i Frankrike, och tycks vara en väg ut från Berlin (såväl soundmässigt som poetiskt), har det pratats om ett band som är tillbaka till tidigare sound (hur man nu definierar det när de låter så olika från gång till gång) men ingenting kunde vara mer fel.
Istället är detta album en logisk utveckling, ett koncentrat av ett band som spelat tillsammans väldigt länge. För även om de elektroniska preferenserna inte finns lika tydligt representerade som på de tre senaste albumen är de inte heller helt frånvarande. Precis som gitarrerna var närvarande på ”Ingenting” – trots stark kritik från personer som menade att de fått stryka på foten för synthar – återfinns ett mer modernt elektroniskt sound även på detta album, speciellt på spåret ”Beredd på allt” som känns lika radiovänlig som representabel på en nattklubb.

Tematiskt utgår albumet från en Egyptisk estetik, med gudinnorna Isis och Bast på omslaget (som dessutom förärats en egen låt) vilket också är genomgående för låtarnas produktion, speciellt på skivans andra halva. Där lyser starka experiment upp på musikhimmelen och för tankarna direkt till gammal Egyptisk kultur, på ett så välkonstruerat sätt att lyssnaren får känslan av att förflyttas inte bara psykiskt utan även fysiskt. Och även om jag personligen avfärdade dessa experiment som misslyckade samt ”platta och tråkiga” till en början växte de efter några genomlyssningar och övertygar därefter starkt såväl ljudmässigt som textmässigt. Vilket bara påvisar att man inte ska vara alltför snabb med att döma ut de ljud ens öra (och hjärna) inte direkt kan placera i fack med hög igenkänningsfaktor, utan att det nya måste få tid på sig att gro inom en efter att radikalt gjort upp med sin historia. Detta gäller speciellt det avslutande spåret ”Hänsyn”, men även resten av den andra halvan.

Om slutet är ett experiment i ljud är början ett experiment i form. Förstasingeln ”999” saknar som bekant traditionell uppbyggnad med verser och en övertydlig refräng. Vilket är ett spännande drag av bandet, men tyvärr fungerar det inte speciellt bra som öppning för albumet. Kanske hade det blivit bättre om den låten fått byta plats med den andra låten ”Petroleum”, även om det känns som en senare låt i den slutgiltiga listan. Men annars är det få detaljer som skaver, möjligtvis att vissa låtar känns väldigt korta och genomstressade på så sätt att de når sitt slut alldeles för snabbt och plötsligt. Dessa skavanker drar tyvärr ner på känslan av ett enhetligt album utan ger istället känslan av en samling låtar oberoende av varandra. Men som tur är finns det estetiska temat som ett sammetsband och håller ihop helheten tillräckligt övertygande.

Ända sedan bandets fjärde studioalbum (på svenska) ”Hagnesta Hill” har bandets sångare tillika låtskrivare och textförfattare Joakim Berg skrivit alltmer samhällskritiska texter och gett tydliga pikar åt till exempel klimathotet som inte tas på tillräckligt stort allvar. På Röd märktes det extra mycket, och med textrader som ”skyttegravar grävdes när någon annan byggde landet när vi sov // Nu är vi vakna men vi känner inte igen oss // De har rivit våra gator bränt ner lekplatserna” (”999”) och ”Jag förrådde min klass i en vallokal // Jag rev pyramiderna i konungarnas dal // Där är socialismen begravd” (”Isis & Bast”) känns det som Jocke tagit det hela till en helt ny nivå. Så pass mycket att jag skulle vilja kalla deras nya album för en nutida socialrealistisk skildring av samtiden, vilket jag även diskuterade med Joakim själv under den presskonferens bandet höll dagen innan skivsläppet (24 april 2012) där han förklarade sig med att han tänker extra mycket på vilken värld hans barn ska växa upp i som förälder och att det färgar av sig på hans textförfattande. Han tycker uppenbarligen det förekommer vissa tråkiga värderingar i samhället, vilket märks på flera utav låtarna. Så även om skivan saknar helhetskänslan från ”Du & jag döden” har den ändå någonting eget som intresserar nog. Så även om det inte är ett mästerverk till fullpoängare är det ändå gott nog så. Speciellt för bandet som får rum att utvecklas än mer …

Text: Fredrik Gertz

Du har väl inte missat vår rapport från presskonferensen med Kent?

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Palmes spöke – en engångsföreställning som borde ut på turné

24 april, 2012 by Rosemari Södergren

Palmes spöke
Regi Nils Poletti
Stora scenen Dramaten 23 april 2012

Olof Palmes klassiska tal där han berättar varför han är demokratisk socialist ekade ur högtalarna.
Så startade föreställningen ”Palmes spöke”, en föreställning som i revyform granskar det svenska klassamhället. Olof Palme har nu varit död i mer än 25 år – ändå är hans tal skrämmande aktuellt. med undantag av att det inte finns så många kommunistiska länder kvar. Bilden av hur högerkrafterna ökar klyftorna och river sönder sammanhållningen i samhället är dock lika aktuell i dagens samhälle.

En liten stund in i Palmes tal kom ett spöke inklättrande från en loge på sidan av salongen. Palmes spöke som tog sig upp på scen och föreställningen började med fartfylld blåsmusik och in på scen kom fem roliga figurer, irrande lite fram och tillbaka: en kvinna med älghuvud, en hare, ett mumintroll, ett lejon och en safariklädd jägare. Figurerna får oss att associera till barnlitteratur – vilket ger en rolig stämpel på citaten som sedan lyfts fram på olika sätt.

DN:s ledarskribent Peter Wolodarski hade på ledarplats åsikter om den berömda klass-safarin. Den texten fick som väntat massor av kommentarer. Föreställningen bygger på dessa kommentarer, tal av Olof Palme och dikter av Jenny Wrangborg.

Barnboksfigurerna skärskådar citaten – på ett spännande sätt. Samma mening kan få olika betydelser beroende på vilket ord som betonas. De fem skådespelarna Janna Granström, Omid Khansari, Sofia Pekkare, Lotta Tejle och Martin Wallström bemästrade balansgången mellan det humoristiska och allvaret med mycket väl godkänt.

Det är svårt att göra revy, det gäller att balansera rätt så det inte blir löjligt och buskis. Regissören Nils Poletti lyckades behålla skärpa i innehållet och ändå behandla det med humor. Jag skrattade och ändå kände jag allvaret. Det är synd att det är en engångsföreställning – den skulle nog göra succé som turnerande föreställning.

Föreställningen ingick i helaftonen ”En fråga om klass” där Dramaten, Radioteatern och Sveriges Radio P1 Dokumentär i olika samtal, seminarier, debatter och föreställningar fokuserade på frågor kring det svenska klassamhället och de ökande klyftorna.

Här kan du se föreställningen, inspelad via Bambuser.

Relaterat: Artiklar om klassfrågor på teatern – i tidningen Arbetet och i Arbetaren

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, Dramaten, Radioteatern, klassamhället, klass, klyftor, kulturpolitik, scenkonst, NIls Poletti

Arkiverad under: Kulturpolitik, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, klass, klassamhället, klyftor, Kulturpolitik, NIls Poletti, Radioteatern, samhälle, Scenkonst

Med ryggen mot kapitalet – Klubb 10TAL på Teater Brunnsgatan 4

24 april, 2012 by Redaktionen

Så var det dags för lite verbal misshandel av svensk kulturpolitik igen – den här gången på Teater Brunnsgatan 4 som vänligt nog lånat ut sina lokaler nära kapitalets (forna) högborg Stureplan till Klubb 10TAL – kulturtidskriften 10TALs kvartalsvisa scenarrangemang.

Klubb 10TAL bjöd på poesi i varierande fjäderskrudar, ett par upprörda sånger och rasande konstnärliga ledare. Tidningen 10TAL är en av få röster som vågar ta debatten om kulturens plats i samhället, en av få som vågar vara allvarliga och en av få som inte skäms för det.

Kvällen öppnade med proggvisor av Frida Spång och uppläsning ur Jasim Mohameds nya långdikt I din mun, för att sedan fortsätta med en mycket minnesvärd passage ur David Wibergs Dagboksanteckningar från ett källarhål. Det var ingen mindre än bokens 17-åriga lätt svartsynta berättare Linnea som läste ur sin egen dagbok – enkelt, till brädden fyllt av brådmogna insikter och humor, och fullständigt oemotståndligt.

Jonas Gren var en för mig ny bekantskap som läste ur sin diktsamling Lantmäteriet, som betraktar världen utifrån horisontella och vertikala fastighet, och utifrån de som bott eller aldrig bott i respektive fastighet. Lovande, intressant.

Märkligast, men inte mindre värdefullt, var koreografen och performanceartisten Mårten Spånbergs skaparberättelse av boken Spangbergianismen, som föddes som en parafras på koreografiarbetet. Korta betraktelser spänner över samma tid som det brukar ta att mejsla fram en koreografi, och Spånberg utlovade, utan att lämna smakprov men väl en bok i handen på varje besökare, en naken betraktelse över livet, som betraktat genom koreografi med performance som språk.

Så kommer Martina Montelius, chef på Teater Brunnsgatan 4, upp på scen. Laddad, arg, glad, rasande, fnittrig, full i fan och briljant som vanligt. I ett friskt angrepp på dagens kulturpolitik släpade hon förvisso timmer till sin egen giljotin (teatern är enligt hennes uppgift på fallrepet och hon skulle ha mycket att vinna på att ställa sig på knä med blicken i backen), men avslöjade samtidigt att att Timbro – den liberala tankesmedja som blivit etablissemangets väderkvarn – och hennes samarbete sker utan ekonomisk vinning för teatern. Idiotiskt, kan tyckas för den ekonomiskt sinnade, men Montelius har vad så många saknar: en idé, kuraget att ta diskussionen istället för att bara gnälla och modet att säga nej.

Nu svämmade arrangemanget inte direkt över av kulturpolitiker eller penningstinna direktörer (eller så många andra över huvudtaget), så pengar lär väl inte börja rulla uppför backen på Brunnsgatan den här gången heller – vare sig från önskat eller oönskat håll. Och synd är det, för de här kvällarna bjuder på ganska mycket kultur för en liten insats. Så som det ska vara de snabba klippens Stureplan, helt enkelt.

Arkiverad under: Teaterkritik Taggad som: 10TAL, Brunnsgatan 4

Jallais Natoagenten – ovanligt spännande spionthriller

23 april, 2012 by Redaktionen

Titel: Natoagenten
Författare: Anders Jallai
Förlag: Lind & co
Utgiven: 201204
ISBN 978-91-7461-071-0

Före detta underrättelseofficeren Anton Modin vill dyka på Estonias vrak för att hämta hem sin familj, som omkom vid fartygets förlisning 1994. Familjen hade varit med som täckmantel – Modin var agent inom en hemlig enhet inom försvaret – och han blev knäckt av att han klarat sig utan att kunna rädda dem. Han är besatt av att finna sanningen om förlisningen. Femton år har förflutit och han har fortfarande inte fått dyka, förlisningen är classified – hemligstämplad. Men nu ser det ut som han äntligen skulle få detta tillfälle genom ett hemligt amerikanskt uppdrag.

Samtidigt sker ett brutalt mord på IT-miljardären Jonas Zetterman, som driver ett projekt för en avlyssningssäker kommunikationskabel för datortrafik över till Estland. Författaren väver skickligt ihop en spännande historia, miljöer och karaktärer är påhittade, men eftersom han har en bakgrund som stridspilot och dykare så kan och vet han mycket om den värld där han hämtar sin inspiration. Mycket i boken känns trovärdigt och nästan sannolikt. Det är en grabbig värld med en förfärlig kvinnosyn, som skildras. Huvudkällorna i boken är från säkerhetspolisen till skillnad från Guillos böcker som skildras ur den militära underrättelsetjänstens synvinkel.

Jag var förvånad när jag avslutat läsningen, jag har aldrig förr lyckats ta mig igenom någon bok av denna typ med för mig komplicerade sammanhang av konspirationsteorier och hemliga underrättelsevärldar. Och i ett nu hade jag sträckläst Natoagenten och fått insikt i att det finns en parallell värld, som vi inte ser, mitt emellan konspiratorisk och snäll verklighet. En oerhört spännande spionthriller att rekommendera.

Text: Vivian Gustin

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Spionromaner

Älska mig igen – en trevlig film

23 april, 2012 by Redaktionen

Älska mig igen
Betyg: 3
Svensk premiär: 4 maj. 2012

Liksom många andra romantiska filmer är The Vow med den svenska titeln ”Älska mig igen” en enkel film där jag känner igen både upplägget och historien. Dock uppfyller romantiska filmer en funktion för oss vuxna på samma sätt som sagor gör för barn. Vi får ta del av en magisk värld där allt slutar lyckligt. Och det är ju inget fel med det.

I ”Älska mig igen” får vi följa ett ungt par som råkar ut för en bilolycka. Efter olyckan förlorar hustrun, Paige, minnet av de senaste fem åren. Hon kommer inte längre ihåg sin man Leo. Det sista hon kommer ihåg är det liv hon levde innan hon träffade Leo, ett överklassliv hon sedan lämnade i förakt för att flytta in till staden och frigöra sig. Leo känner inte igen sin hustrus nya/gamla personlighet och hon vet inte ens vem han är. Men de har lovat att älska varandra för alltid.

Filmen är helt klart en trevlig film. Upplägget och hur historien kommer att utvecklas förstår man rätt så tidigt men det betyder inte att man ändå inte kan njuta av resan. Det är en klassiskt romantisk film som hanterar ämnet kring att kämpa för eller ge upp kärleken.

Inspirationen för filmen är hämtad från en verklig händelse vilket förankrar filmen. Det är även roligt att se Sam Neill och Jessica Lange i två av rollerna, även om deras roller inte kräver speciellt mycket talang. Det är Channing Tatum, som Leo, som står för den bästa skådespelarprestationen i filmen, som mannen som helt osjälviskt kämpar för sin frus bästa.

Det finns många romantiska filmer som denna, The Vow har inget nytt eller banbrytande för att särskilja sig från någon annan film i samma genre. Men gillar man denna genre och vill se en lättsam och tidvis lite rörande romantisk film så varför inte.

Text: Lisa Pousette Blomé

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1214
  • Sida 1215
  • Sida 1216
  • Sida 1217
  • Sida 1218
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in